Attack of the beards!

Jag sitter på Södra Teatern i väntan på Sam Beam och Iron & Wine, och jag måste nog säga att jag aldrig sett fullt så många helskägg på samma gång i en publik. Jag misstänker att herr Beam själv fått vara förebild för den buskiga åskådarskaran eftersom hans helskägg inte är att leka med.

Södra Teatern är definitivt en vacker byggnad. Taket är helt fantastiskt barockt med den rosa takmålningen och guldstuckatur mot en grön bakgrund. Jag sitter på 1:a balkong, längst till vänster och tittar på människor och arkitektur.

Förbandet heter Barr (?) och låtskrivaren har uppenbarligen genomlidit mycket hjärtesmärta. "Words Would Do" är lika deprimerande som vacker. "Moonfall" är inte helt fel den heller. Måste nog hålla koll på dem. Inte lika bra som "Promise & the Monster" men mer gung.

Ljudkillen för Iron & Wine har en svart MacBook, och pratar med världens mest nasala röst. Han låter Midwestern. Här, bredvid mig, står det största mixerbord jag någonsin har sett. Men jag har inte sett så många. På scenen busar de med förstärkare och sladdar och jag känner hur trötta mina ögon är. Jag är inte byggd för sena kvällar oavsett hur duktiga musiker jag lyssnar på. En av kvinnorna i publiken är märkbart gravid. Hon sitter mitt i mitt blickfång, så jag kan inte undgå att se det. Det lär ju aldrig hända mig. Graviditet alltså.

En del av publiken har varit nere och köpt EPs och CDs av den föregående gruppen. Så att de kan prata med sina indievänner om att de har varit och sett "the Next Big Thing" innan det var vare sig next, big, eller thing.

(Som en aside kan jag ju då påpeka att jag stod på elverket eller vad det nu hette i Lund och lyssnade på Kent någon gång i början av 90-talet tillsammans med en massa popsnören med stuprörsjeans och snedbena. Kent var inte bra då, så jag fastnade aldrig för dem.)

"Mörkret faller återigen över salongen", tänkte hon hoppfullt när hon satt med ögonen på vid gavel för att inte somna, "och Iron & Wine tar upp sina instrument och Sam Beams ljuvliga stämma flödar över Södra Teaterns scen".

Oh gosh! What a character! Ljudteknikern har hatt (Stetson? Näe, en annan modell) cowboyskjorta i beige och brunt och smala svarta jeans, samt en manchesterkavaj. Han toppar det med ett lyxigt och vackert hårsvall, samt en välvårdad men tämligen tunnsådd mustasch. Moppevarianten. Snorfångare.
I would say a real personality. Och jag försöker hålla mig vaken. "Var vaken! Somna inte! Du vill se Sam Beam!" säger jag desperat i mitt huvud samtidigt som jag skriver.

Det är inte bara en skäggpublik. Det är också en hångelpublik. Det är dock ingen av de skäggprydda herrarna som hånglar med varandra, och det är definitivt ingen som hånglar med mig. Det är okej. Mina läppar är spruckna och torra, så det hade nog varit obehagligt för personen i andra ändan. Och som alltid tänker jag ju på min målgrupp och deras behov. Jag har till och med gjort mig av med mina torra armbågar. Inte för att det hjälper. Oh! Bittert igen! Shit. Håll undan!

Så börjar det och Beam sjunger som en hel Seraf. Det är dåligt balanserat ljud. Särskilt när orkestern bakom Beam drar igång. Trummorna är för markanta och diskanten får det att skära sig i öronen på mig, så halva konserten grinar jag illa. Beams röst håller heller inte hela vägen, i Wolves (the Shepherd's Dog) tappar han taget om de höga noterna. Det förekommer också vad man bara kan benämna som musikonani. Långa passager av virtuositet som bara riktiga musiknerdar orkar uppskatta. Jag gör det i vilket fall bara nästan (och att jag ens skriver väl valda delar av de här meningarna tyder på en enorm trötthet). Samtliga musiker på scen verkar helt omedvetna om att det finns en publik. Förvisso är det uppfriskande att se att de inte bryr sig nämnvärt om att tillhöra det vackra folket, men deras starrbligande ner i golvet gör föga för att få med sig publiken. De lyckas dessutom totalslakta Woman King (eller om det är ljudet), vilket jag gråter över än. Cinder & Smoke däremot är vacker nog för att ge mig gåshud och en inblick i hur himlen hade kunnat se ut. Om himlen hade varit musik. Cinder & Smoke var för övrigt den absolut första låten jag någonsin hörde med Iron & Wine. Tack Tuukka!

SvD har recenserat och jag håller i stort med om bedömningen.

Med tre konserter i tät följd avklarade kan jag konstatera två saker:
1. Jag skall inte gå på konsert. Jag är inte gjord för sena kvällar.
2. Vill man se showmanship och klass på performance skall man välja homosexuella artister. Eller åtminstone en. Rufus tar priset. Men Innocent Bones av I&W har den bästa texten. Och Clawfinger bjöd på det bästa sällskapet.

På vägen hem hamnar jag naturligtvis i mitt utmattade tillstånd mitt emot tuggzillan från helvetet. Vad är det för övrigt med män och att sitta bredbent? Mannen är tapetserad över en dubbelsits och han visar mer tunga än ansikte när han tuggar. Toppa det med mobiltelefonstjat och ett tuggummi större än en mindre badboll och ni förstår att jag bör avstå från mänsklig kontakt efter klockan nio på kvällen. Jag är som en Mogwai. Men istället för vatten och mat bör man låta bli att utsätta mig för män som tuggar med öppen mun, gapiga barn och irriterande fnitterbrudar efter mitt bäst före klockslag. Jag tål inte solljus heller.