Heaven has no rage...

"Heaven has no rage like love to hatred turned
Nor hell a fury like a woman scorned."

William Congreve - "The Mourning Bride"

Tänk vad elak jag hade kunnat vara.
Tänk vad jag hade kunnat hänga ut folk.
Tänk om jag hade gjort det?

Tur för vissa att jag inte är det. Tur för dem att jag har lite kontakt med min inre teddybjörn, och tur att jag fortfarande tycker om.

Ibland önskar jag att jag var Medusa, en gorgon som kunde förvandla vem som helst till sten. Ibland tror jag nästan att jag ÄR Medusa. Hon var ju ful. Och det är ju jag med. Tror jag. Hon hade en förskräcklig personlighet. Och det har ju jag med. Tror jag. Hon förvandlade män till sten. Och det gör ju jag med. Åtminstone deras hjärtan. Tror jag.

I vilket fall som helst. Titeln syftar på mig och en väninna. Hon har nämligen råkat ut för nästan precis samma sak som jag gjorde (fast värre för hennes del) för inte allt för länge sedan, så vi skall försöka träffas i veckan och komma fram till nya och innovativa sätt man kan döda män på. Bara för att avreagera oss lite. Vi kommer inte att sätta några av de här planerna i verket. Inte på allvar i alla fall. Inte så att vi åker fast, åtminstone. Ja, jag vet, jag har nästan avslöjat mig, men jag är ganska bright, så jag lär knappast berätta exakt vilka män det är vi har för avsikt att avliva, och inte heller hur. Dessutom vill jag inte avliva personen jag tänker hitta på sätt att avliva på. Han är snäll, innerst inne. Tror jag. Kanske. Hmm...

Så är det när de små liven slår klorna i en. Man vet inte om man vill döda dem eller krama dem och säga att allt kommer att bli bra att det inte gör något, att man förlåter dem allt, igen och igen och om och om igen. Och den här gången gick klorna djupt och oförlåtligt rakt in i hjärtat. Där sitter de än. Så långt borta. Så nära. Och så tyst.

Mina sår har nästan läkt. Jag kan existera utan att tänka allt för mycket på honom och framförallt kan jag existera utan att fråga mig vad fan det var som hände och vad det var jag gjorde för fel. Nästan.

Det positiva i allt detta är att det i alla fall inte kommer att bli svårt att hålla nyårslöftet. Inga relationer. HA! Vem är det jag försöker lura? Om jag nu ÄR Medusa hade det förmodligen varit svårt att ha ett förhållande med någon annan än en staty. Och eftersom det uppenbarligen är fallet med mig, skall jag genast gå till Nils Ferlins staty och anhålla om hans hand. När det blir sommar kanske jag till och med får lite värme ifrån honom. Och slänger jag mig i hans armar kan man säkerligen inkludera ömhet.

Kärlekens ögon de blåklintsblå
dem mötte just aldrig jag.
Men jag kommer ihåg ett par trötta grå
ögon som brast en dag.

Fjärilen håller du svårsamt fast
Förr´n köldens blomma den kysst.
Men jag kommer ihåg en blick som brast
och en mun som rörde sig tyst.

"Kärlekens Ögon" - Nils Ferlin

Medusa alltså. Om ni ursäktar mig skall jag bara gå och se mig i spegeln...