Ganska exakt halvvägs igenom boken rör diskussionen - som behandlat både anarkister, järnvägsbyggen, zeppelinare och fotografi - majonnäs. Det sista jag läste, innan jag trampade av pendeltåget var meningen:
And Kit tried not to stand there too long gazing after his deliverers from death by mayonnaise.
Vilket i sin tur fick mig att brista ut i ett asgarv. Jag misstänker att sammanhanget behövs för att man skall se det roande i det hela. Oavsett var det otroligt kul att gapskratta i ett pendeltåg. Jag antar att det är behovet av att utmärka sig som... erh.. utmärkte sig.
När man dessutom sitter med en roman av Thomas Pynchon - större än en tegelsten (1220 sidor) - i knäet är det extra kul. Då kan man nämligen höja näsan lite och låtsas vara intellektuell och förmer än alla andra. JAG läser minsann böcker när jag åker pendeltåg, ingen undermålig blaska som City eller Metro. *hrumpf*
Introspektion.
Ja, jag hyser ett oformligt förakt för den stora massan som vägrar använda sina hjärnor. Ja, jag kan vara otroligt överlägsen ibland.
Men jag är också svårligen medveten om att jag har mycket att lära, och att jag definitivt inte kan allt.
Högmod och dåligt självförtroende går hand i hand i min hjärna. Fördomar och ett öppet sinne likaså. Det är en del av att vara mänsklig, misstänker jag.
Morgonen har i övrigt bjudit på en gigantisk huvudvärk och en krypande smärta i halsen. Jag misstänker att ännu en fantastisk förkylning är på väg att erövra min hjälplösa kropp. Flera månaders misskötsel av maten har tagit ut sin rätt. Immunförsvaret har avgått i protest och jag borde kanske ta hinten och sköta mig bättre. Men det är så tråkigt att sköta sig. Dessutom mår man ju bra av det. Låt mig vältra mig i min självömkan åtminstone ett par dagar till. Stickan som jag fick har inte värkt ut riktigt än.
Sanningen är den att jag för det mesta mår ganska bra. Om man med ganska bra menar att jag inte tänker på att jag mår så dåligt. Jag ler mer.
För att citera Stina Nordenstam och "His Song".
See how I'm smiling
Well you should be surprised cause I
Used to get sad just by talking about him
It's not that I forgot him
[...]
It's a dream
Don't you think I know
But I just never noticed
That it could be this close
From being dreaming to being alive
From having nothing to having it all
From being in love to being poor
[...]
I know he doesn't love me
No he doesn't care much
Don't seem to stop him from killing me slowly
Lite deprimerande. Men jag varnade ju för att jag inte var helt redo att lägga ifrån mig självömkandet. Har jag förresten nämnt att jag inte bara hyser ett enormt förakt för andra människor, utan även för mina egna svagheter?
Nu får det vara slut med introspektionen. Det grumlar bara upp vattnen, och även om det tidvis leder till att man rensar dammen så är en blog knappast ett bra ställe att tvätta byket på.
Jag har fått kommentarer om att jag är öppen här. Jag är lika sluten här som jag är på andra ställen. Jag kan trösta den läsare som tycker att jag piskar mig in public på dessa sidor och inlägg med att det finns så mycket mer under ytan än dessa hjälplösa små avgrundsvrål.
EDIT: Läste precis en artikel i Wired där David Byrne diskuterar musikbranschen. Och det öppnade i alla fall mina ögon något. Bra det.
EDIT 2: Kom-i-håg... Ta aldrig upp tankar med andra som du inte har tänkt klart själv...
No comments:
Post a Comment