Anno 1700, samt blogpost 401

Igår uppnådde min blog den aktningsvärda åldern av 400 poster. Det betyder 400 inlägg av varierande kvalitet, känslomässigt kaos och tråkiga ämnen. För att inte förglömma mina personliga nemesisar (även om det är ett felaktigt användande av ordet/ begreppet) tuggzillorna.

Det här är inlägg 401, och för att följa en hedervärd tradition tänker jag skriva om något som inte ens en velociraptor hade velat läsa om. Skvaller på 1700-talet!

På Stockholms Stadsmuseum har de imorgon en föreläsning om "Skvaller och andra väsentligheter i 1700-talets dagböcker". Den måste jag som 1700-talsaficionado naturligtvis gå på. Tyvärr råkar det sig så illa att det är samtidigt som Stockholms Spelkonventsmötet, men jag har redan mailat och lämnat återbud med förbehållet att om de verkligen behöver sin vicegeneral så kommer jag. Dock föredrar jag nog att lyssna på skvaller från 1700-talet framför att organisera konvent, åtminstone just imorgon. Min längtan efter att färdigställa Europamodulen - min egen Europamodul - till Götterdämmerung är ganska stor. Jag har aldrig övergivit ett projekt som jag har investerat så mycket tid i tidigare. Dessutom kan jag skriva om det precis som jag vill ha det, utan åsikter någonstans ifrån. Jag längtar redan efter min semester, när jag som vanligt kommer att vara helt utslagen och alldeles för trött för att göra mer än att cykla fram och tillbaka till ICA Maxi i Alby. I vilket fall som helst så längtar jag efter kunskap idag, och förhoppningsvis även imorgon.

A lovely way to spend Valentine's Day. Som för övrigt gör mig fullkomligt superdeprimerad. Här har vi en helgdag påhittad av någon konsumentlobby i USA och framförd som "en dag för alla förälskade par", men behöver verkligen vi som inte har någon att vara förälskade i ytterligare bevis på att vi är helt misslyckade som människor? Räcker det inte med Jul och Nyår? Måste vi även få näsan gnuggad med en dag som är specifikt inriktad på att få många beundrarkort och hemliga blombuketter? Jag vet redan att jag är ensam. Att aldrig få ett kort eller en påhälsning av hemliga beundrare/ beundrarinnor gör mig om möjligt ännu ensammare.

Har jag sagt att Jonas Thente är min hjälte? Jonas Thente är min hjälte! Seriöst, lägg upp hans blog på RSS och inta hans ojämnt utkomna alster med stort nöje. Ja, min hjältedyrkan fick sig en törn på datorspelsseminariet, men jag kastar mig glatt in i mina illusioner igen, precis som Cypher i the Matrix.

EDIT: Nu har jag spelat PotBS med Wille och mailat klokbok. Två gånger. Inte spelat, men mailat. Vart är detta på väg månne?