Jag har sovit fyra timmar inatt. Det i kombination med många förvirrande tillstånd på vägen dit gör mig benägen att säga "bright light! bright light!" åt solen som lika oförväget som andra dagar har tågat in över Söders hustak, vilka jag nu sitter och tittar ut över samtidigt som jag skriver i min blog. (*WHACK!* (*muttermutter* jevvla Luther...))
Nåja. Himlen är klarblå. Det är inte mitt sinnestillstånd. Det liknar mer en målning av Picasso, Escher, eller möjligtvis Magritte. Jag vet nämligen inte vad som är upp och vad som är ner längre. Allt jag har är en tunn tråd att hålla mig fast i som vibrerar av orden "gör inget dumt nu..." Problemet är naturligtvis att i mitt lätt kaotiska sinne så vet jag inte vad som är bra och vad som är dumt. Det hela hänger samman med att jag slutade prokrastinera, naturligtvis. De fyra punkterna har kokat ner till två. De är desto mindre lätta att välja emellan. För det finns komplikationer och jag vet inte om jag kan hantera att röja undan dem utan att göra någon illa. Inte minst mig själv.
EDIT: Det har kanske inte undgått de som följt min blog att Riddar Kato har en särskild plats i mitt hjärta. Det här är Riddar Katos sista strid.
"Vänd dig om, riddar Kato", sa jag. "Nu kommer din sista strid."
Han vände sig om. Jag rev av mig min mantel och stod där framför honom med svärdet i min hand. Hans förfärliga ansikte blev grått och skrumpet, och i hans förfärliga ögon fanns bara skräck och hat. Han grep hastigt ett svärd som låg på bordet bredvid honom. Och så började riddar Kato sin sista strid.
Nog hade han ett fruktansvärt svärd. Men inte så fruktansvärt som mitt. Mitt svärd ljungade, det lyste och flammade, det for som en eld genom luften och mötte riddar Katos svärd utan barmhärtighet.
En timme räckte striden som hade varit väntad i tusen och tusen år. Den tysta, förfärliga striden, när mitt svärd som en eldsflamma for genom luften och mötte riddar Katos svärd och till sist slog det ur hans hand. Riddar Kato stod framför mig utan vapen och han visste att striden var slut.
Då rev han upp sin svarta sammetsrock över bröstet.
"Se till att du träffar hjärtat", skrek han. "Se till att du hugger rakt genom mitt hjärta av sten. Det har skavt där inne så länge och gjort så ont."
Jag såg in i hans ögon. Och i hans ögon såg jag något underligt. Jag såg att riddar Kato längtade att bli av med sitt hjärta av sten. Kanske var det så att ingen hatade riddar Kato så mycket som riddar Kato själv.
- Astrid Lindgren, Mio min Mio
1 comment:
Ja. Det där stycket är så bra.
Post a Comment