Datorspelsseminariet på Riksdagen - sammanfattning

En gång för länge sedan bestämde sig Folkpartisterna för att skrota idén om att datorspel är Dåligt För Dig, och inledde en serie seminarier med syftet att diskutera datorspel utifrån ett nyanserat perspektiv.

Camilla Lindberg är folkpartiets talesman när det gäller dataspel och hon var faktiskt hyfsat insatt i de frågor som vanligtvis uppstår runt ämnet. Hon introducerade seminariet med en lätt politiskt tal (doh!) om att vara öppen för nya erfarenhet och att inte ge vika för moralpaniker utan att faktiskt hitta fakta i allt mediamangel.

Orvar Säfström var konferencier, och som sådan inledde han det hela med att tillbakavisa ett par påståenden som datorspelsoutbildade människor vanligtvis tar till för att argumentera för varför datorspel är farliga: Spel är våldsamma - det är även andra former av underhållning. Det folk verkar glömma är att alla spel inte är till för barn (som exempel tog han Gudfadern), spel är slöseri med tid - alla former av kultur är slöseri med tid (erh... hmm... det beror på vad du menar med SLÖSERI med tid, herr Säfström) och så vidare. Han lade också till en punkt som jag fann vara väldigt sann och väldigt tänkvärd - vi måste bli bättre på att debattera och diskutera spel inom spelkulturen. Vi behöver en Nils-Petter Sundgren för spel, vi måste kunna diskutera spel utan att börja flamea varandra eller leva i övertygelsen att de som har reservationer inför spelinnehåll automatiskt är moraltanter.

Efter den uppmuntrande inledningen tog Jonas Linderroth ordet. Han är en av forskarna bakom Medierådets rapport om World of Warcraft. Hans föreläsning innehöll både roliga och intressanta berättelser om sin tid som "antropolog" inuti spelet. Bland annat så var den vanligaste gemensamma nämnaren för människor som har ett problematiskt förhållande till spelande att de vanligtvis även var hårt drabbade av problem i verkliga livet. De är ofta heller inte accepterade för dem de är i sina sociala sammanhang. Så, inget beroende, så långt han förstod det. Det var en bra föreläsning, och jag kände igen mig i hans beskrivningar.

Efter det presenterades två spel, the Darkness och En Decemberdröm - säljpresentationer, inte så intressanta, i alla fall inget som intresserade en person som jobbar med spel. Vi visste det redan, liksom...

I pausen serverades det underliga smörgåsar med massa grön taggtråd på sig - möjligtvis var det groddar - som alla mumsade på. Jag utmanade Emma i Guitar Hero III på Xbox 360, men de trådlösa GH-kontrollerna frambringade inte det ploppljud jag är van vid när man trycker ner knapparna, så jag vann bara en av två dueller. Attans!

Efter pausen pratade Per Strömbäck lite kort om statistik och påpekade att trots alla priser och förstaplatser som datorspel förärats, så är det fortfarande ingen uppmärksamhet i media om det.

När han hade pratat klart kom panelen upp, som bestod av Odd Ahlgren (min chef), Linus Feldt, Jonas Thente (min hjälte) och Lotta Nylander.

Jonas började med att svara på frågan om datorspel är konst genom att säga att eftersom han recenserar spel och är kritiker så är det självklart att det är konst. Odd kontrade med att alla spel som släpps inte är bra, att det finns en jävla massa skit. Diskussionen var ganska lång, men konsensus (tror jag) var att spel ÄR konst, men de måste växa upp. Odd påpekade att dagens spel är Queen och Led Zeppelin, men att vi behöver punk nu. Någon av panelisterna påpekade också att spel var långt mer avancerade förr från ett narrativistiskt synsätt. Lustigt nog var de flesta i panelen narrativister. De sätter storyn först.

Just det. Odd myntade frasen "HBO-spel" vilket jag tyckte om.

Rekommendationer från panelen:

Jonas – Civilization, Bioshock
Lotta - Oblivion
Odd – Fallout 2
Linus - Portal

SvD har först idag (7/2 - 08) en artikel om Camilla Lindberg som tog initiativet till seminariet.