Jag vaknade imorse med en känsla av ensamhet.
Ännu en dag på ett jobb jag (numera) trivs marginellt på. Jag skall boka tid med lämplig HR-människa nästa vecka för att prata med hen. Jag känner att jag måste ha en plan för vad som kommer att hända med mig, vilka projekt jag kommer att få jobba på, vad jag skall ägna mig åt. Jag är ingen lead-människa. Och jag är inte en person som trivs med att göra - ingenting.
Nåväl. Nog om det. Jag har en plan nu i alla fall.
Jag kanske är påverkad av det jag läser. I vilket fall som helst har jag tänkt börja med klippbok igen. Jag hade för ett par år sedan tjocka anteckningsböcker som jag konstant fyllde med material, utklipp, anteckningar. De har försvunnit lite till förmån för rutor och struktur. Dags att återta dem, kanske? Det tilltalar dessutom att klistra. Jag tycker om att klistra in grejer i böcker. Artiklar, papper, klistermärken...
Klippdockor var länge sedan. Man kanske skulle göra ett par klippdockor? Transvestitklippdockor? Nazistklippdockor? Transvestitnazister? Vad vill jag säga med det i sådana fall? Det vet jag inte... Kanske något lagom pretto om att ytan egentligen inte har någon betydelse, att allt som är av vikt händer under den?
Blyertsteckningar, små skisser... Frimärksstora färgbilder bakom ramar av tjockt akvarellpapper.
Det innebär inte scrapbooking. För er som misstänker mig om sådant, menar jag. Möjligtvis ägnar jag mig med jämna mellanrum åt subversiv knyppling, eller samhällsförändrande smyckestillverkning. Mordisk makramé har även uppträtt hos mig, men det handlade om de där långa, långa timmarna i syslöjden där jag inte trivdes nämnvärt. Istället bytte jag tämligen omgående till träslöjd där jag bland annat hade nöjet att bevittna hur stora tuffa klasskamrater svimmade glatt av minsta blodsdroppe. Det finns något visst i att se en av sina värsta plågoandar skära sig (ytligt, bör tilläggas, jag är ingen totalsadist) på ett svarvjärn, iaktta hur blodet långsamt väller upp ur det miniskula såret, för att sedan bli helt vit i ansiktet och långsamt välta åt sidan som en (liten) fura. Små glädjeämnen för oss som blev sparkade i rumpan så fort vi knöt skorna.
Intressant? Näe, tämligen ointressant...
Andra om:
subversivt hantverk, tråkig, Personligt, klippbok
Monday, March 31, 2008
Sunday, March 30, 2008
Syns du inte, finns du inte
För ett tag sedan utmanade jag Gnällspik, Klokbok och Rosa Fluff om boktips som skramlar om det i hjärnan på dig.
Klokbok och Rosa fluff svarade (bägge med mycket bra inlägg, vill jag påpeka. Rosa Fluff fick mig att kolla ett flertal bloggar jag inte kände till sedan tidigare). Det som slår mig som intressant i sammanhanget är att Klokbok tillskrevs idén om utmaningen rätt så omedelbums.
Jag har funderat lite på det där. Är det många idéer som rör sig runt i blogvärlden som helt plötsligt byter upphovsman/ -kvinna?
Beror det månne på hur synlig man är?
Själv är jag i det närmaste osynlig, har jag fått veta. Och även att jag bör pinga blogportaler av hjärtans lust. Nu är mitt hjärta inte särskilt lustfyllt, snarare är det som tidigare nämnts av sten, men jag har börjat pinga. Kanske för att inte bli av med fler idéer, kanske för att jag tyckte om min utmaning och tyckte om att se hur den rörde sig genom blogvärlden och dessutom fick många bra boktips på den.
Nåväl. Jag har egentligen ingen prestige att förlora. Eftersom jag inte syns, och därmed heller inte egentligen finns.
Jag spenderade två timmar med att laga mat och diska igår. Påminn mig, nästa gång jag vill laga mat, om att jag inte är den husliga typen, att jag inte tycker om att diska och inte om att plocka. Jag köper färdig mat av en orsak. Jag vill inte slösa min tid framför spisen eller vid diskbänken. Påminn mig om det. Dessutom kan jag inte laga mat. Det blir aldrig bra.
Dagen har utöver ett jävla massa diskande gått åt att läsa klart Pappersväggar och en bok om idéer. Nu har jag börjat på Andreas Romans "Vigilante". Än tycker jag inte att den är så värst upphetsande, men jag antar att det kanske ändrar sig. Det blir ytterligare bokrecensioner på "djävulskt beläst" efterhand.
Jag beställde också Coriolis, som är Järnringens nya science fiction-rollspel.
Jag funderar också på varför det finns så få kvinnliga konventsskribenter. Och varför det finns så få kvinnliga rollspelskonstruktörer. Tove Gillbring, Gunilla Åkesson - vilka fler? Emma Wieslander? Satu Heliö? Men ingen utav de två sistnämnda är konstruktörer, även om de är spelteoretiker och skriver mycket om det.
I konventskretsar är det lättare att hitta kvinnor. Anna, som är chef för GothCon till exempel. Frida och Lena som är rollspelsansvariga på Stockholms Spelkonvent och så vidare. Sedan har vi ju en hög Sverokaktiva tjejer. Men inga konstruktörer. Finns det några kvinnliga brädspel- eller kortspelskonstruktörer? Sus Magnusson kanske? Hmm.. De flesta är akademiker och inte involverade i praktisk speldesign. Karin och Bobbi på Ozma kanske.
Vad är det som avskräcker? Vad är det som lockar? Jag får skriva en artikel tror jag. En till.
Intressant? - hmmm kanske?
Andra bloggare om:
ozma, rollspel, , spel, speldesign, utmaningar
Klokbok och Rosa fluff svarade (bägge med mycket bra inlägg, vill jag påpeka. Rosa Fluff fick mig att kolla ett flertal bloggar jag inte kände till sedan tidigare). Det som slår mig som intressant i sammanhanget är att Klokbok tillskrevs idén om utmaningen rätt så omedelbums.
Jag har funderat lite på det där. Är det många idéer som rör sig runt i blogvärlden som helt plötsligt byter upphovsman/ -kvinna?
Beror det månne på hur synlig man är?
Själv är jag i det närmaste osynlig, har jag fått veta. Och även att jag bör pinga blogportaler av hjärtans lust. Nu är mitt hjärta inte särskilt lustfyllt, snarare är det som tidigare nämnts av sten, men jag har börjat pinga. Kanske för att inte bli av med fler idéer, kanske för att jag tyckte om min utmaning och tyckte om att se hur den rörde sig genom blogvärlden och dessutom fick många bra boktips på den.
Nåväl. Jag har egentligen ingen prestige att förlora. Eftersom jag inte syns, och därmed heller inte egentligen finns.
Jag spenderade två timmar med att laga mat och diska igår. Påminn mig, nästa gång jag vill laga mat, om att jag inte är den husliga typen, att jag inte tycker om att diska och inte om att plocka. Jag köper färdig mat av en orsak. Jag vill inte slösa min tid framför spisen eller vid diskbänken. Påminn mig om det. Dessutom kan jag inte laga mat. Det blir aldrig bra.
Dagen har utöver ett jävla massa diskande gått åt att läsa klart Pappersväggar och en bok om idéer. Nu har jag börjat på Andreas Romans "Vigilante". Än tycker jag inte att den är så värst upphetsande, men jag antar att det kanske ändrar sig. Det blir ytterligare bokrecensioner på "djävulskt beläst" efterhand.
Jag beställde också Coriolis, som är Järnringens nya science fiction-rollspel.
Jag funderar också på varför det finns så få kvinnliga konventsskribenter. Och varför det finns så få kvinnliga rollspelskonstruktörer. Tove Gillbring, Gunilla Åkesson - vilka fler? Emma Wieslander? Satu Heliö? Men ingen utav de två sistnämnda är konstruktörer, även om de är spelteoretiker och skriver mycket om det.
I konventskretsar är det lättare att hitta kvinnor. Anna, som är chef för GothCon till exempel. Frida och Lena som är rollspelsansvariga på Stockholms Spelkonvent och så vidare. Sedan har vi ju en hög Sverokaktiva tjejer. Men inga konstruktörer. Finns det några kvinnliga brädspel- eller kortspelskonstruktörer? Sus Magnusson kanske? Hmm.. De flesta är akademiker och inte involverade i praktisk speldesign. Karin och Bobbi på Ozma kanske.
Vad är det som avskräcker? Vad är det som lockar? Jag får skriva en artikel tror jag. En till.
Intressant? - hmmm kanske?
Andra bloggare om:
ozma, rollspel, , spel, speldesign, utmaningar
Saturday, March 29, 2008
Friday, March 28, 2008
En ny blog? Va?! En TILL!?
Jag har precis startat bloggen "djävulskt beläst" där jag tänker skriva lite rekommendationer, recensioner och lite annat för den hugade bokläsaren. Den kommer att innehålla allt från rollspelsböcker till facklitteratur och skönlitteratur. Först ut är Petra Östergrens "Porr, Horor och Feminister", som är en suverän bok. Läs den.
Anledningen till att jag delar upp det lite är för att - hey! Det är kul att starta bloggar, och för att man inte skall behöva dras med min ångest och personliga problematik om man bara vill ha ett boktips. Tyckte det var en vettig idé.
Nåväl.
Alla borde ha skägg!
Taggar: bloggar, böcker, feminister, horor, Petra Östergren, porr
Anledningen till att jag delar upp det lite är för att - hey! Det är kul att starta bloggar, och för att man inte skall behöva dras med min ångest och personliga problematik om man bara vill ha ett boktips. Tyckte det var en vettig idé.
Nåväl.
Alla borde ha skägg!
Taggar: bloggar, böcker, feminister, horor, Petra Östergren, porr
Thursday, March 27, 2008
Meh! II
Alltså...
SvD skriver idag om att man skall vara elak, och listar följande som steg mot att bli elakare:
Jaha? Och på vilket sätt är det elakt? Jag förstår inte. Ovanstående lista handlar mer - i mitt tycke - om att man känner sig själv och sina egna begränsningar än om att vara snäll. Att vara snäll kan ibland innebära att du säger nej, att du bryter upp ett förhållande som inte är bra, att du inte går med på att göra saker som du inte hinner eller orkar. I det långa loppet är det snällt.
Snällt är däremot inte att:
Eftersom samtliga handlingar - utom möjligtvis den med vitlöksbrödet - är egoistiska till den gräns att det faktiskt skadar eller kan skada andra.
Men jag antar att det är det det handlar om. Och det går hand i hand, till viss del, med det jag skrev i en tidigare blogpost idag. Bristen på ansvarstagande individer. För varför ta ansvar om man inte måste, right?
Alla borde ha skägg!
SvD skriver idag om att man skall vara elak, och listar följande som steg mot att bli elakare:
1. Sluta le – det underminerar vad du säger.
2. Stå på dig – ändra dig inte i första taget.
3. Tala sanning – linda inte in saker utan stå för vad du tycker och känner.
4. Håll med när folk säger oväntade saker – säger någon att du överreagerar, håll med. Det är svårare att bemöta med motargument än om du försvarar dig.
5. Utgå från dig själv – börja anklagande meningar med ”jag”. Jag blir arg när du…
6. Gör en lista över ursäkter – bra att ha i bakfickan när du behöver ta dig ur situationer.
7. Ändra dig när du vill – du har alltid rätt att byta åsikt.
8. Håll saker korta – långa diskussioner hjälper sällan.
9. Be aldrig om ursäkt – och undvik långa förklaringar.
10. Träna på att säga ”nej”.
Jaha? Och på vilket sätt är det elakt? Jag förstår inte. Ovanstående lista handlar mer - i mitt tycke - om att man känner sig själv och sina egna begränsningar än om att vara snäll. Att vara snäll kan ibland innebära att du säger nej, att du bryter upp ett förhållande som inte är bra, att du inte går med på att göra saker som du inte hinner eller orkar. I det långa loppet är det snällt.
Snällt är däremot inte att:
Praktiska övningar som att äta vitlöksbröd på bussen, ta åt sig äran för andras jobb och skrika på kolleger gav resultat i form av ökat självförtroende - och fler faktiska fördelar. ”Framgångar bortom mina vildaste drömmar”, som han säger själv i en artikel i brittiska Independent.
Eftersom samtliga handlingar - utom möjligtvis den med vitlöksbrödet - är egoistiska till den gräns att det faktiskt skadar eller kan skada andra.
Men jag antar att det är det det handlar om. Och det går hand i hand, till viss del, med det jag skrev i en tidigare blogpost idag. Bristen på ansvarstagande individer. För varför ta ansvar om man inte måste, right?
Alla borde ha skägg!
Vira Blåtira
Min vackra blåtira som jag fick i torsdags ligger nu som en blå strimma strax ovanför mitt ögonlocksveck. Jag har lagt smink på den. Hudfärgat. För att folk inte skall dö av chock när jag blundar.
Jag har också, min vana trogen, börjat på en ny anteckningsbok. Eller kanske snarare återtagit en gammal anteckningsbok. Min tanke är naturligtvis produktion. En specifik typ av produktion. Rollspelsartiklar och äventyr. Under två år lade jag mer eller mindre ALLT på hyllan för att producera Götterdämmerung. Det är dags att genomföra alla de projekt jag drömde om då, men som jag lade i RiotMinds-högen.
Först ut är "Blå Linjen" ett Kultäventyr som handlar om mystiska försvinnanden i Stockholms tunnelbanesystem. I like it!
Och jag blir lite kär i Ann Heberlein som vill återinföra ansvarstagande människor i Sverige.
Jag citerar från en artikel på SvD.:
Heberlein har tydligen blivit lika arg som jag på att ingen någonsin tar något ansvar för sina handlingar längre. Det driver mig till vansinne. Jag skall köpa boken, skriva fanmail och börja praktisera mera ansvarstagande. Jag tar iofs redan mycket ansvar. Men jag tänker inte låta andra skylla ifrån sig lika mycket längre.
Min syster har dessutom kommit på mig, med hjälp av DN. Snacka om att bli placerad i ett fack som heter duga.
Synd bara att jag totalt sett enbart äger 6 par skor, varav två par är kängor och ett par sandaler. De andra är Ecco-skor. Jag tycker om Ecco-skor. De äter inte upp mina fötter.
Perfektionist är jag, förvisso, och jag betalar för mina nedladdningar, men jag använder inga tandblekningsprodukter och jag tycker inte så himla mycket om kaffe latte. Föredrar is-chaité. Och jag anser mig inte stå över andra människor eller vara bättre än dem. Men så har jag ju också en PC hemma, utöver Mac:en. Kanske är därför?
Jag tänkte så här i slutet på blogposten göra som Cato.
Men istället för att anföra att jag i övrigt anser att Karthago bör förstöras, anföra att alla borde ha skägg.
Därför: Alla borde ha skägg!
Jag har också, min vana trogen, börjat på en ny anteckningsbok. Eller kanske snarare återtagit en gammal anteckningsbok. Min tanke är naturligtvis produktion. En specifik typ av produktion. Rollspelsartiklar och äventyr. Under två år lade jag mer eller mindre ALLT på hyllan för att producera Götterdämmerung. Det är dags att genomföra alla de projekt jag drömde om då, men som jag lade i RiotMinds-högen.
Först ut är "Blå Linjen" ett Kultäventyr som handlar om mystiska försvinnanden i Stockholms tunnelbanesystem. I like it!
Och jag blir lite kär i Ann Heberlein som vill återinföra ansvarstagande människor i Sverige.
Jag citerar från en artikel på SvD.:
”Skulden och skuldkänslan har stått i skamvrån i snart ett par decennier, och skuldkänslor har behandlats som en psykisk defekt snarare än som ett existentiellt och moraliskt fenomen”, skriver hon.
–Att känna skuld bevisar att man har en moralisk identitet, att man vet vad som är fel och rätt. Klander – liksom beröm – är avgörande i utvecklingen till en ansvarstagande människa. Det försöker jag förmedla till mina barn: Vad man gör får konsekvenser.
Ann Heberlein ställde en grupp blivande lärare inför ett problem: Du har ett litet företag och ska befordra en anställd. Du har två att välja mellan: Rask och Slöman. Rask är hårt arbetande, lojal, tar ofta på sig extraarbete och har kommit med flera idéer som ökat omsättningen. Slöman gör inte mer än han behöver och går hem så tidigt som möjligt. Vem ska du välja?
–Chockerande många svarade att de skulle välja Slöman. Befordras han kommer han att bli uppmuntrad och växer med uppgiften. Precis så fungerar den svenska skolan. Man tycker synd om skitstövlarna men sviker de duktiga och skötsamma eleverna.
Därför tycker hon det vore självklart att var och en ska få vad han eller hon förtjänar och att samma krav ska ställas på mobbaren som på alla andra:
”I ett samhälle där goda handlingar och gott uppförande inte belönas och där dåliga handlingar och dåligt uppförande inte ger konsekvenser uppstår frågan varför man över huvud taget ska bry sig”, skriver hon.
–Jag pratade med en högstadieelev som sa att ”det är de elaka som har makten i skolan”. Själv såg hon sig som ”meningslös”. Ingen såg henne, ingen brydde sig. Hon gör det man ska, når kunskapsmålen, kommer i tid, räcker upp handen innan hon talar.
Heberlein har tydligen blivit lika arg som jag på att ingen någonsin tar något ansvar för sina handlingar längre. Det driver mig till vansinne. Jag skall köpa boken, skriva fanmail och börja praktisera mera ansvarstagande. Jag tar iofs redan mycket ansvar. Men jag tänker inte låta andra skylla ifrån sig lika mycket längre.
Min syster har dessutom kommit på mig, med hjälp av DN. Snacka om att bli placerad i ett fack som heter duga.
Synd bara att jag totalt sett enbart äger 6 par skor, varav två par är kängor och ett par sandaler. De andra är Ecco-skor. Jag tycker om Ecco-skor. De äter inte upp mina fötter.
Perfektionist är jag, förvisso, och jag betalar för mina nedladdningar, men jag använder inga tandblekningsprodukter och jag tycker inte så himla mycket om kaffe latte. Föredrar is-chaité. Och jag anser mig inte stå över andra människor eller vara bättre än dem. Men så har jag ju också en PC hemma, utöver Mac:en. Kanske är därför?
Jag tänkte så här i slutet på blogposten göra som Cato.
Men istället för att anföra att jag i övrigt anser att Karthago bör förstöras, anföra att alla borde ha skägg.
Därför: Alla borde ha skägg!
Wednesday, March 26, 2008
Halsfluss IV
Det här är förmodligen femte gången på kort tid som jag har halsfluss.
Jag älskar mina halsmandlar. Inte.
En känsla av total värdelöshet (?) har sänkt sig över min sjuka kropp och jag längtar efter att få en mening med livet igen. Under tiden försöker snusmumriken muntra upp mig, men jag är rädd att mumriken enbart får en armfull av *bleh* när jag pratar.
Så för att göra mig lite användbar tänker jag lista hela listan med äventyr jag har skrivit för konvent och annat och under påsken lagt upp på min hemsida. Min "nya" hemsida, som bara är ny till namnet och på min burk härhemma än så länge, men som snart kommer att uppdateras även live. Tills dess kan hugade äventyrare hitta en radda äventyr (!) i spalten till höger (PDF-format) samt listade i den här rackarns blogposten:
Nexus (7.75 MB)- första äventyret jag skrev för konvent. Handlar om monster under ytan.
Daedalus Encounter (3.46 MB) - Star Trek TNG-äventyr med mycket Philadelphia Experiment-känsla för er som känner till det.
Brödraskapet - Trinity (det absolut bästa rollspel White Wolf någonsin givit ut. Och slutat ge ut. Numera är det D20 (*bleh*)) med psioner, "guns don't kill psions, I do" och en massa hat.
Interference (1.97 MB) - kult och världens undergång. Baal Reshef i all sin ståtlighet parad med medicinska experiment och biologisk krigsföring.
Samhain (28.38 MB) - Romantik och sagor, ett äkta fantasyscenario skrivet tillsammans med Bea Düring
X. Hartford Wales & Partners (6.90 MB) - Bågexorcister stöter på den äkta varan. Och upptäcker till sin förvåning att även de är äkta vara.
Dockmakarna (515 KB) - Officiellt äventyr till Götterdämmerung SSK 2005 (första och sista från den här pennan misstänker jag)
Le Rite Sacré (520 KB) - Götterdämmerung, hemliga ritualer, 1700-tal och en gravid kvinna. Ett äventyr att fördriva mina egna demoner med.
Kapten Katastrofs Kollisioner - ett äventyr jag skrev till Supergänget för en rollspelsdag på Lidingö bibliotek.
Det är allt jag har lyckats skrapa ihop än så länge. Men jag har många idéer och många halvfärdiga projekt liggande, som jag förmodligen kommer att försöka publicera, mest beroende på att jag känner mig lite värdelös just nu. Måste producera! Mitt liv, mitt liv... är ingenting utan arbete.
Tragiskt när man inser det. Men så är det.
Jag älskar mina halsmandlar. Inte.
En känsla av total värdelöshet (?) har sänkt sig över min sjuka kropp och jag längtar efter att få en mening med livet igen. Under tiden försöker snusmumriken muntra upp mig, men jag är rädd att mumriken enbart får en armfull av *bleh* när jag pratar.
Så för att göra mig lite användbar tänker jag lista hela listan med äventyr jag har skrivit för konvent och annat och under påsken lagt upp på min hemsida. Min "nya" hemsida, som bara är ny till namnet och på min burk härhemma än så länge, men som snart kommer att uppdateras även live. Tills dess kan hugade äventyrare hitta en radda äventyr (!) i spalten till höger (PDF-format) samt listade i den här rackarns blogposten:
Nexus (7.75 MB)- första äventyret jag skrev för konvent. Handlar om monster under ytan.
Daedalus Encounter (3.46 MB) - Star Trek TNG-äventyr med mycket Philadelphia Experiment-känsla för er som känner till det.
Brödraskapet - Trinity (det absolut bästa rollspel White Wolf någonsin givit ut. Och slutat ge ut. Numera är det D20 (*bleh*)) med psioner, "guns don't kill psions, I do" och en massa hat.
Interference (1.97 MB) - kult och världens undergång. Baal Reshef i all sin ståtlighet parad med medicinska experiment och biologisk krigsföring.
Samhain (28.38 MB) - Romantik och sagor, ett äkta fantasyscenario skrivet tillsammans med Bea Düring
X. Hartford Wales & Partners (6.90 MB) - Bågexorcister stöter på den äkta varan. Och upptäcker till sin förvåning att även de är äkta vara.
Dockmakarna (515 KB) - Officiellt äventyr till Götterdämmerung SSK 2005 (första och sista från den här pennan misstänker jag)
Le Rite Sacré (520 KB) - Götterdämmerung, hemliga ritualer, 1700-tal och en gravid kvinna. Ett äventyr att fördriva mina egna demoner med.
Kapten Katastrofs Kollisioner - ett äventyr jag skrev till Supergänget för en rollspelsdag på Lidingö bibliotek.
Det är allt jag har lyckats skrapa ihop än så länge. Men jag har många idéer och många halvfärdiga projekt liggande, som jag förmodligen kommer att försöka publicera, mest beroende på att jag känner mig lite värdelös just nu. Måste producera! Mitt liv, mitt liv... är ingenting utan arbete.
Tragiskt när man inser det. Men så är det.
Tuesday, March 25, 2008
Brutna traditioner
Det här är ett historiskt år, skulle man kunna säga. Åtminstone för mig. Det här är första året jag inte åker på GothCon sedan -94. En lång och ärorik tradition går i graven med andra ord. Nästa år kanske.
Istället spenderade jag hela påskhelgen med att arbeta med min hemsida. Det här innebar att jag hann med en hel del, men samtidigt så har jag nu brutit en tradition som har betytt mycket för mig.
Vanligtvis åker jag till GothCon för att träffa folk, men i år... i år...
...gjorde jag inte det.
Jag vet inte. Det verkar dock inte som att någon har saknat mig. Faktum är att jag känner mig rätt överbliven rakt av idag. I alla fall nu på eftermiddagen. Jag spenderade förmiddagen med att sjuk och utmattad shoppa födelsedagspresent åt snusmumriken. Han verkade nöjd med sin present i alla fall.
Men nu sitter jag helt ensam framför TV:n och tittar på meningslös film som jag egentligen inte borde ha köpt, dricker kompisen Frank (som förtjänar ett helt eget bloginlägg) och väntar på... natten tror jag. Lite bortglömd, så där på ett hörn. Jag har blåmärken på knäna, för jag lyckades ramla inte mindre än tre gånger i trapporna på tunnelbanan. Det är ett inte helt oävet rekord, och ett ganska tydligt bevis på att djävulskattungen inte borde ha gått utanför dörren idag.
Alla räkningar är betalda. Alla kurser är betalda. Men jag känner mig lite tom och lite meningslös. Kanske är febern och det faktum att jag har halsfluss igen för fjärde gången på kort tid. Melankolin har lagt sig som en blöt filt över mig. Dags att ge upp.
Istället spenderade jag hela påskhelgen med att arbeta med min hemsida. Det här innebar att jag hann med en hel del, men samtidigt så har jag nu brutit en tradition som har betytt mycket för mig.
Vanligtvis åker jag till GothCon för att träffa folk, men i år... i år...
...gjorde jag inte det.
Jag vet inte. Det verkar dock inte som att någon har saknat mig. Faktum är att jag känner mig rätt överbliven rakt av idag. I alla fall nu på eftermiddagen. Jag spenderade förmiddagen med att sjuk och utmattad shoppa födelsedagspresent åt snusmumriken. Han verkade nöjd med sin present i alla fall.
Men nu sitter jag helt ensam framför TV:n och tittar på meningslös film som jag egentligen inte borde ha köpt, dricker kompisen Frank (som förtjänar ett helt eget bloginlägg) och väntar på... natten tror jag. Lite bortglömd, så där på ett hörn. Jag har blåmärken på knäna, för jag lyckades ramla inte mindre än tre gånger i trapporna på tunnelbanan. Det är ett inte helt oävet rekord, och ett ganska tydligt bevis på att djävulskattungen inte borde ha gått utanför dörren idag.
Alla räkningar är betalda. Alla kurser är betalda. Men jag känner mig lite tom och lite meningslös. Kanske är febern och det faktum att jag har halsfluss igen för fjärde gången på kort tid. Melankolin har lagt sig som en blöt filt över mig. Dags att ge upp.
Thursday, March 20, 2008
Wednesday, March 19, 2008
Dödsannonser
Under en kort tid har två för mig mycket inflytelserika personer gått bort. Först Gary Gygax, rollspelens fader, och nu Arthur C. Clarke som introducerade mig, medelst sina böcker, både till bibliotekens underbara värld (tack Mariestads Stadsbibliotek för allt underbart jag har upplevt med hjälp av dina välfyllda hyllor) och till min livslånga kärlek science fiction. Isaac Asimovs Stiftelsetrilogi och Clarkes Rendezvous With Rama fick mig att vilja läsa mer, och utan att på något sätt ljuga kan jag ju påstå att de böckerna lade grunden för min nyfikenhet på världen och på hypotetiska situationer. Det är ledsamt att han har gått bort, men han lämnar ett arv efter sig, som försäkrar att han inte kommer att bli bortglömd i första taget.
Vill man läsa mer finns en lång artikel på Guardian.co.uk.
Här finns även en kort notis på SvD.
Med sorg ser jag också att Anthony Minghella är död. En regissör som gjort många för mig betydelsefulla filmer, med ett fantastiskt bildspråk och stor talang för berättande. Han har skrivit manus till en hel del av mina favoritfilmer.
En hel hög med artiklar hittar man på Guardian.co.uk.
Och tyvärr är det så att en av mina favoritförfattare är diagnosticerad med Alzheimers. Terry Pratchett, som har skrivit tillräckligt många böcker för att ta upp tre hyllor i min bokhylla. Men han är enligt en intervju i The Guardian, vid gott mod. Hoppas att det håller i sig.
Det blev en tung morgon vid tidningarna idag...
Vill man läsa mer finns en lång artikel på Guardian.co.uk.
Här finns även en kort notis på SvD.
Med sorg ser jag också att Anthony Minghella är död. En regissör som gjort många för mig betydelsefulla filmer, med ett fantastiskt bildspråk och stor talang för berättande. Han har skrivit manus till en hel del av mina favoritfilmer.
En hel hög med artiklar hittar man på Guardian.co.uk.
Och tyvärr är det så att en av mina favoritförfattare är diagnosticerad med Alzheimers. Terry Pratchett, som har skrivit tillräckligt många böcker för att ta upp tre hyllor i min bokhylla. Men han är enligt en intervju i The Guardian, vid gott mod. Hoppas att det håller i sig.
Det blev en tung morgon vid tidningarna idag...
Tuesday, March 18, 2008
Torrboll
Mitt huvud känns som en torrboll. En sådan där grej med fuktabsorberande medel som stod i sommarstugan och i båten och spred sin... inte stank, men lätt störande doft. Som torrt papper med en anstrykning av mögel, eller kanske... gammalt havrefras?
Så nu när jag tänker efter så känns inte huvudet alls som en torrboll. Utan som en torrboll luktar. Frasigt, skört papper med en anstrykning av vita myceler, eller möjligtvis ett paket havrefras som stått öppnat i ett par månader.
Jonas Thente håller på att ge upp. Det tycker jag är tragiskt, för han skriver bra och vasst om allt möjligt. Samtidigt förstår jag honom och hans desperation, för han är inte den enda som misstänker att folk börjar bli mer korkade. Och behöver mer lättsmält föda.
Men jag tror att om man inte utmanar intellektet, så kommer det heller inte att växa. Personligen skulle jag rasa mot de som säger att "vi", folket behöver mer lättsmält föda. Jag vill uppmana alla bloggare att tipsa om minst en bok som drar i hjärnan, formar om den och stukar till den så att den växer. Minst en bok som har fått DIG att haja till, ta tag i omslaget och kämpa dig vidare. Mental styrketräning! Utmana dig. Utmana MIG! Ge mig ett tips som heter duga! Få mig att ramla omkull av glädje i det att boken jag läser får mig att knåda de små grå!
Själv tänker jag tipsa om två böcker. En skönlitterär och en "faktabok".
"Against the Day" av Thomas Pynchon
"Gödel, Escher, Bach" av Douglas Hofstadter
Båda tog tid att läsa, men var värda varje ord på sidan, varje begrepp som var mig främmande och varje formulering som ställde mig på högkant. Jag har inte så många bloggkamrater att utmana, men jag utmanar Klokbok, Rosa Fluff och Gnällspik. Och hoppas att de lyssnar. I annat fall utmanar jag Klokbok att utmana vidare :).
EDIT: Jag ÄR verkligen en nörd!
Så nu när jag tänker efter så känns inte huvudet alls som en torrboll. Utan som en torrboll luktar. Frasigt, skört papper med en anstrykning av vita myceler, eller möjligtvis ett paket havrefras som stått öppnat i ett par månader.
Jonas Thente håller på att ge upp. Det tycker jag är tragiskt, för han skriver bra och vasst om allt möjligt. Samtidigt förstår jag honom och hans desperation, för han är inte den enda som misstänker att folk börjar bli mer korkade. Och behöver mer lättsmält föda.
Men jag tror att om man inte utmanar intellektet, så kommer det heller inte att växa. Personligen skulle jag rasa mot de som säger att "vi", folket behöver mer lättsmält föda. Jag vill uppmana alla bloggare att tipsa om minst en bok som drar i hjärnan, formar om den och stukar till den så att den växer. Minst en bok som har fått DIG att haja till, ta tag i omslaget och kämpa dig vidare. Mental styrketräning! Utmana dig. Utmana MIG! Ge mig ett tips som heter duga! Få mig att ramla omkull av glädje i det att boken jag läser får mig att knåda de små grå!
Själv tänker jag tipsa om två böcker. En skönlitterär och en "faktabok".
"Against the Day" av Thomas Pynchon
"Gödel, Escher, Bach" av Douglas Hofstadter
Båda tog tid att läsa, men var värda varje ord på sidan, varje begrepp som var mig främmande och varje formulering som ställde mig på högkant. Jag har inte så många bloggkamrater att utmana, men jag utmanar Klokbok, Rosa Fluff och Gnällspik. Och hoppas att de lyssnar. I annat fall utmanar jag Klokbok att utmana vidare :).
EDIT: Jag ÄR verkligen en nörd!
Monday, March 17, 2008
Våghals
Född recensent som jag är, tillika på dåligt humör och med en huvudvärk som inte har låtit mig sova mer än två timmar inatt, så tänkte jag såga en företeelse de kallar "spel" som tyvärr kommer ifrån det annars så smakmedvetna Designtorget. Företeelsen heter "Våghals" och skall föreställa sanning eller konsekvens - jag citerar - "för en roligare fest".
Upphovsmännen heter Johan Höglund, Thomas Järvheden och Fredrik Larsson och skall tydligen vara komiker, och därför har de auktoriteten att berätta för oss plebejer vad "humor" är. Deras hemsida finns att hitta här. Jag vet inte om jag uppmanar till besök eller ej, men det är ju som bekant upp till den hugade klickaren.
Enligt dem har de en dröm:
På så vis? Är det därför herrarna behagat skapa ett "spel" som går ut på att förödmjuka varandra? Helst när man är full så att man inte har så hög tröskel för vad man kan tänkas göra? I vilket fall går det mesta i våghalsleken ut på sex, eller att placera sig i förödmjukande situationer på olika sätt. Eller snarare se till så att de du utsätter för spelet - de som de facto inte är med på leken - blir förlöjligade. Vad det är som är så roligt med att driva med människor som inte är med på det, som inte är med i leken, går bortom mitt förstånd, men jag är ju humorlös, så det kanske är därför. De konsekvenskort som finns i leken som INTE går ut på att driva med andra människor går istället ut på sexskämt. Och jag använder skämt i dess bredaste och mest illaluktande betydelse.
Sanningskorten är lika illa. Det handlar nästan bara om sex. Jaha? Så inför människor man inte känner skall man breda ut sitt sexliv och det är ROLIGT?! Det känns på något vis som om "spelets" skapare har en väldigt smal uppfattning om vad som är humor. Att de sedan som "auktoriserade" humorister skall pådyvla den här uppfattningen även på oss stackars skrattbefriade människor är lite för mycket för mig. Jag är GLAD att jag inte har någon humor när jag läser korten i Våghals.
Min rekommendation: Köp så många ex av spelet du kan och gör mänskligheten en tjänst genom att raskt bränna dem. Du kanske till och med kan ha nytta av dem som tändmaterial på grillen. Och då stämmer ju det där med att festen blir roligare, för då har du befriat ditt sällskap från Våghals permanent.
Upphovsmännen heter Johan Höglund, Thomas Järvheden och Fredrik Larsson och skall tydligen vara komiker, och därför har de auktoriteten att berätta för oss plebejer vad "humor" är. Deras hemsida finns att hitta här. Jag vet inte om jag uppmanar till besök eller ej, men det är ju som bekant upp till den hugade klickaren.
Enligt dem har de en dröm:
I vår drömvärld är alla människor glada, knasiga och roliga.
Alla får fina komplimanger och överraskningar hela tiden. Varje dag är strålande solig och om det regnar så gör det det bara lite grann och sen kommer den vackraste regnbågen fram. Alla älskar alla på stora, mjuka moln som skrattar. Vi svävar. Allt är vackert. Mysiga djur kommer fram och kelar och säger gulliga saker. Varje dag är ett nytt, glittrande äventyr, fyllt av kärlek och skratt
På så vis? Är det därför herrarna behagat skapa ett "spel" som går ut på att förödmjuka varandra? Helst när man är full så att man inte har så hög tröskel för vad man kan tänkas göra? I vilket fall går det mesta i våghalsleken ut på sex, eller att placera sig i förödmjukande situationer på olika sätt. Eller snarare se till så att de du utsätter för spelet - de som de facto inte är med på leken - blir förlöjligade. Vad det är som är så roligt med att driva med människor som inte är med på det, som inte är med i leken, går bortom mitt förstånd, men jag är ju humorlös, så det kanske är därför. De konsekvenskort som finns i leken som INTE går ut på att driva med andra människor går istället ut på sexskämt. Och jag använder skämt i dess bredaste och mest illaluktande betydelse.
Sanningskorten är lika illa. Det handlar nästan bara om sex. Jaha? Så inför människor man inte känner skall man breda ut sitt sexliv och det är ROLIGT?! Det känns på något vis som om "spelets" skapare har en väldigt smal uppfattning om vad som är humor. Att de sedan som "auktoriserade" humorister skall pådyvla den här uppfattningen även på oss stackars skrattbefriade människor är lite för mycket för mig. Jag är GLAD att jag inte har någon humor när jag läser korten i Våghals.
Min rekommendation: Köp så många ex av spelet du kan och gör mänskligheten en tjänst genom att raskt bränna dem. Du kanske till och med kan ha nytta av dem som tändmaterial på grillen. Och då stämmer ju det där med att festen blir roligare, för då har du befriat ditt sällskap från Våghals permanent.
Sunday, March 16, 2008
Aliens rövade bort min mumrik!
Det är tidigt på morgonen (nåja, på förmiddagen då...) och min mumrik är borta. Senast jag såg något av snusmumriken gick han förnöjt och tuggade på nikotin inneslutet i gummi arabicum, och sedan *poof* borta.
Jag tror det kan ha att göra med att jag lånade ut StarCraft. Som det pucko jag är insåg jag inte att dess dragningskraft skulle beröva mig mumrikens sällskap.
StarCraft är ett ruskigt bra strategispel och jag fruktar nu att jag aldrig får återse vare sig det eller mumriken. I alla fall inte förrän han har klarat av den sista Protoss-kampanjen i single-playerläget. Ack och ve, grymma öde.
ALIENS HAR RÖVAT BORT MIN MUMRIK!
Nu skall jag spela Piratspel i ren protest.
Jag tror det kan ha att göra med att jag lånade ut StarCraft. Som det pucko jag är insåg jag inte att dess dragningskraft skulle beröva mig mumrikens sällskap.
StarCraft är ett ruskigt bra strategispel och jag fruktar nu att jag aldrig får återse vare sig det eller mumriken. I alla fall inte förrän han har klarat av den sista Protoss-kampanjen i single-playerläget. Ack och ve, grymma öde.
ALIENS HAR RÖVAT BORT MIN MUMRIK!
Nu skall jag spela Piratspel i ren protest.
Friday, March 14, 2008
Det är lite underligt...
... att symbolen för frihet, jämlikhet och systerskap enligt Fredrik Strage är en man. Patrick Swayze närmare bestämt, och Dirty Dancing är alla kvinnors favoritfilm. Tydligen. Repliken "Nobody puts Baby in the corner" är dessutom otroligt löjlig - för en man - men bärs hemligen runt av alla kvinnor i deras hjärtan. Medan männen älskar "there's nothing like the smell of napalm in the morning" (som jag, mig veterligen, yttrat och parafraserat långt fler gånger än repliken från Dirty Dancing. Men jag är ju som bekant förvirrad i min kvinnlighet och har skrumpna inre organ).
Det är bra Strage, då säger vi det.
Men vad hände med repliker som "get away from her you BITCH!" i Aliens, där Ellen Ripley går in i närkamp med mamma alien iförd en power lifter? Eller Sarah Connor i sina stand-offs med psykologen Silberman i Terminator 2?
Eller den totala favoriten; Emma Thompson käftar med Alan Rickman i Judas Kiss
Men nej, vår främsta symbol för jämlikhet, frihet och systerskap är en man, för bara en man kan visa vägen mot alla dessa ting. I think not.
Det är bra Strage, då säger vi det.
Men vad hände med repliker som "get away from her you BITCH!" i Aliens, där Ellen Ripley går in i närkamp med mamma alien iförd en power lifter? Eller Sarah Connor i sina stand-offs med psykologen Silberman i Terminator 2?
Dr. Silberman: It won't work, Sarah. You're no killer, I don't believe you'd do it.
Sarah Connor: You're already dead, Silberman. Everybody dies. You know I believe it so don't fuck with me!
Eller den totala favoriten; Emma Thompson käftar med Alan Rickman i Judas Kiss
Sadie Hawkins: So fill me in.
Dave Friedman: That remark could be misconstrued as sexual harassment, Agent Hawkins.
Sadie Hawkins: Let's get it out of the way then: you've never worked under a female superior before. I got to where I am by pushing paper and playing nice - I've never actually fired a gun before, I'm only in this job to prove to my father I'm not a coward. I give decent head, so I got promoted before all the worthy candidates, all of them men, all of them equally gifted at fellatio but there was a gender quota to fill. I'm also stupid and idealistic; you are hard and cynical, and usually right. I am secretly in love with you but I have a hard time showing it. Did I skip anything?
Dave Friedman: You're a better driver than me, but I'm too proud to admit it.
Men nej, vår främsta symbol för jämlikhet, frihet och systerskap är en man, för bara en man kan visa vägen mot alla dessa ting. I think not.
Tågresa
En kort novell, baserad på en setting jag skall försöka ta mig i kragen och skriva.
På väg mot Stockholms Centralstation. Utanför är det grått och tomt. Klockan är inte mycket, så morgontrafiken är inte särskilt tung. Men redan på resan in mot staden ökar intensiteten.
Mars redan.
När jag fick kallelsen visste jag vad resten av mitt liv kanske skulle komma att innebära. Nu återstår bara de slutgiltiga testerna. Genetisk kompatibilitet. Efter det vet jag om mina drömmar om en utbildning, självständighet och ett liv kommer att infrias, eller om jag blir dömd till samma existens som min biologiska mor. Min riktiga mor.
När jag sade det som liten, precis när systemet hade tagits i bruk, så fick jag alltid en örfil av mamma. Att alla barn nuförtiden är efterlängtade är en lögn. Min mamma och pappa var rika. Är rika. De hade en plikt på sig att se till så att jag och mina syskon - inga av oss är släkt, vilket syns. Jag är mörk och brunögd, medan min syster ser ut som en barbiedocka (jag var så avundssjuk på henne som ung. Inte längre. Hon sitter inte på det här tåget, på väg in till Stockholm) - skulle få ett tryggt hem att växa upp i. Istället fick vi örfilar. Och mutor för att hålla tyst om dem.
Utanför susar Älvsjö förbi. Jag kliar mig på armen där det nyligen inopererade chipet sitter och irriterar. Det verkar som om jag är allergisk mot det, men jag har inte anmält det som man skall. Jag har hellre ett par utslag än blir inspärrad. Jag ville njuta mina sista (är det mina sista? Jag hoppas inte det. Jag vill vara kvar härute. Jag vill leva!) veckor i frihet.
Mittemot mig sitter en flicka i min ålder. Hon är klädd i streetmode. Jag är klädd i svart. Snart kommer de att ta det ifrån oss också. Hon har örhängen i guld. Fyrklöver. Kanske hoppas hon, som jag, på att få slippa.
Hela tåget är fullt av flickor. En del är äldre, en del yngre. De äldre flickorna, inbillar jag mig, har döda ögon och slocknade leenden, men det kanske är jag som projicerar. De vet redan vad som väntar. Om de passerat andra screeningen, den jag skall på nu, innebär det att deras närvaro här signalerar att en donator finns. Vilket i sin tur innebär att de satt sin sista fot utanför institutet.
Första besöket var skräckinjagande, men då levde fortfarande hoppet. Det är bara 10 % av oss som tas in. Och 8% som blir kvar efter andra screeningen. Resten av världen ser det som ett rimligt "offer" med tanke på situationen i landet. Men alla beslutsfattare är sådana som inte sitter fast i systemet. Det är män och männen behöver inte underkasta sig som vi. Männen är tillåtna frihet. De kommer och går. Behöver bara rapportera in en gång i månaden. Medan vi som sitter på det här tåget... vi förlorar vår talan. Vi förlorar vår identitet.
Vi blir objekt.
Nu rusar Stockholms Södra station förbi utanför fönstret. Jag och mina medsystrar sitter med ansiktena vända mot ljuset på andra sidan. Där vi inte är och kanske inte längre får vara, efter den här tågresan, Förut såg jag frihet framför mig. Nu ser jag institutet, lyckta dörrar och konstant övervakning.
Thursday, March 13, 2008
Spelgalan
Igår gick Spelgalan 2008 av stapeln. Icke allt för förvånande så drog World in Conflict in mest priser. Jag måste dock säga att jag ÄLSKAR SvDs formulering i artikeln om spelgalan:
För det är precis det det handlar om. Ett gäng inbördes beundrare som beundrar varandra extra mycket vid en viss tidpunkt på året.
Jag har otroligt svårt att se att man kan förhålla sig objektiv inom en så liten bransch. Alla känner alla. Det är förutbestämt att det kommer att förekomma nepotism, ryggdunkande, lobbyism.
Risken med sådana här galor är att det inte finns någon integritet. Du får prisen, inte på grund av merit, utan på grund av vem du känner. Och sådant HATAR jag med stor passion.
Här finns för övrigt en lista med vinnarna.
Spelens motsvarighet till Grammisgalan, där branschen gratulerar sig själv med priser i en mängd olika kategorier, heter Spelgalan.
För det är precis det det handlar om. Ett gäng inbördes beundrare som beundrar varandra extra mycket vid en viss tidpunkt på året.
Jag har otroligt svårt att se att man kan förhålla sig objektiv inom en så liten bransch. Alla känner alla. Det är förutbestämt att det kommer att förekomma nepotism, ryggdunkande, lobbyism.
Risken med sådana här galor är att det inte finns någon integritet. Du får prisen, inte på grund av merit, utan på grund av vem du känner. Och sådant HATAR jag med stor passion.
Här finns för övrigt en lista med vinnarna.
Wednesday, March 12, 2008
Du din... Getost!!!
Jag har drömt en mardröm inatt. Jag var en häxa. Min egenskap som häxa var att förvandla alla män runtomkring mig till getost. Jag tror det är ett resultat av det något turbulenta känsloliv jag har levt sedan slutet på september förra året. Kanske inte getosten, men... Äsch. Symbolik i drömmar, vem förstår sig på det?
Jag prövade ett experiment på pendeltåget in till stan i morse. Eftersom det är relativt tomt på pendeln som går 7.17 från Tumba (mums för en stalker!) så bredde jag ut mig. Notera att jag för dagen är klädd i kjol, fyrkantsurringad t-shirt, lammullskofta och manchesterkavaj (precis som en bibliotekarie!) och har utsläppt hår. Det är långt, och ganska rött. I vilket fall som helst adopterade jag en bredbent och utdragen pose, som man vanligtvis ser hos unga och inte så unga män. I rent experimentsyfte. Reaktionerna var omedelbara. I det nästan tomma pendeltåget fick jag minst tio (jag slutade räkna efter tio) sura blickar av en tant, likaså av blandade unga damer och herrar, där valde jag dock att inte räkna de onda ögonen. Turligt nog har jag onda ögat-amulett med mig, eller kunde haft.
Dessutom är jag enligt Jessica Amanda Salomonssons bok Anthony Shriek en demon, eftersom jag är gråögd.
Nåväl. Hädanefter kryper jag inte ihop på pendeltåget för någon, särskilt inte för tuggzillor med laptops. Jag är värd minst lika mycket plats som en sådan tölp. Även om jag är klädd som en bibliotekarie. Möjligtvis kan jag tänka mig att krypa ihop om det är trångt.
Jag har de senaste veckorna bara fått höra att jag är exceptionell, att jag faller utanför ramarna för vad som förväntas av mig, att jag är självsäker och stöddig. Det är jag inte. Jag är bara jag, ohämmad av kulturella... näe, inte riktigt. Jag har ett sjuhelvetes dåligt självförtroende. Och jag är egentligen bara säker på vad jag kan, och det jag kan är sådant jag har researchat i flera år. Och inte ens då är jag helt säker. Även om jag låter säker.
Bakom masken finns bara osäkerhet och längtan efter klarhet som jag vet aldrig kommer att dyka upp.
Det är därför jag drömmer om att alla män i min omgivning förvandlas till getost. Det är kanske lättare att hantera en sådan man. Som är en ost.
EDIT: Jag är trött på all ambivalens, jag är trött på blandade signaler, jag är trött på att vara ett batteri till andra människor, deras egen duracellkanin, jag är trött på att alltid ge och aldrig få något tillbaka, och jag är djävulskt trött på att konstant vara rädd för att såra människor för att jag har egna tankar och egna åsikter. Det går inte en dag utan att jag censurerar mig. Det går inte en dag utan att jag ber om ursäkt för att jag har egna känslor. Det är ett jävla aber, skall jag be och få säga.
Jag prövade ett experiment på pendeltåget in till stan i morse. Eftersom det är relativt tomt på pendeln som går 7.17 från Tumba (mums för en stalker!) så bredde jag ut mig. Notera att jag för dagen är klädd i kjol, fyrkantsurringad t-shirt, lammullskofta och manchesterkavaj (precis som en bibliotekarie!) och har utsläppt hår. Det är långt, och ganska rött. I vilket fall som helst adopterade jag en bredbent och utdragen pose, som man vanligtvis ser hos unga och inte så unga män. I rent experimentsyfte. Reaktionerna var omedelbara. I det nästan tomma pendeltåget fick jag minst tio (jag slutade räkna efter tio) sura blickar av en tant, likaså av blandade unga damer och herrar, där valde jag dock att inte räkna de onda ögonen. Turligt nog har jag onda ögat-amulett med mig, eller kunde haft.
Dessutom är jag enligt Jessica Amanda Salomonssons bok Anthony Shriek en demon, eftersom jag är gråögd.
Nåväl. Hädanefter kryper jag inte ihop på pendeltåget för någon, särskilt inte för tuggzillor med laptops. Jag är värd minst lika mycket plats som en sådan tölp. Även om jag är klädd som en bibliotekarie. Möjligtvis kan jag tänka mig att krypa ihop om det är trångt.
Jag har de senaste veckorna bara fått höra att jag är exceptionell, att jag faller utanför ramarna för vad som förväntas av mig, att jag är självsäker och stöddig. Det är jag inte. Jag är bara jag, ohämmad av kulturella... näe, inte riktigt. Jag har ett sjuhelvetes dåligt självförtroende. Och jag är egentligen bara säker på vad jag kan, och det jag kan är sådant jag har researchat i flera år. Och inte ens då är jag helt säker. Även om jag låter säker.
Bakom masken finns bara osäkerhet och längtan efter klarhet som jag vet aldrig kommer att dyka upp.
Det är därför jag drömmer om att alla män i min omgivning förvandlas till getost. Det är kanske lättare att hantera en sådan man. Som är en ost.
EDIT: Jag är trött på all ambivalens, jag är trött på blandade signaler, jag är trött på att vara ett batteri till andra människor, deras egen duracellkanin, jag är trött på att alltid ge och aldrig få något tillbaka, och jag är djävulskt trött på att konstant vara rädd för att såra människor för att jag har egna tankar och egna åsikter. Det går inte en dag utan att jag censurerar mig. Det går inte en dag utan att jag ber om ursäkt för att jag har egna känslor. Det är ett jävla aber, skall jag be och få säga.
Tuesday, March 11, 2008
Morran slår till!
Jag håller på uppmaning av herr Klokbok på att läsa en bok av Nina Björk. "Under det rosa täcket" heter den. Och den driver mig till vansinne. (Av det här kan man dels utläsa att Klokboken är ett dåligt inflytande på mig - han får mig att läsa böcker och utbilda mig, och som vi alla vet skrumpnar livmodern av för mycket läsande. Eftersom jag därtill är ologisk och irrationell kan jag drabbas av ilska. Eller om det är mina "naturliga" hormoner? Jag är inte säker. Måste hitta en manlig auktoritet som kan berätta för mig...)
Med det här tänkte jag påpeka att min (numera) uppsats om kvinnor i rollspel kommer att ta ett tag. Den kräver nämligen studium. Jag lider av researchsyndromet. Jag kan inte skriva något om jag inte vet vad jag pratar om. Undantaget är mina "intressanta" stream of consciousness-meddelanden som jag inte ens var medveten om att jag ägnade mig åt. Ett SMS - nyligen skickat - innehöll både glädje över en glass och ilska över sakernas tillstånd. Mottagaren förstod delarna separat för sig, men inte sammanhanget. Jag är inte förvånad.
Därför ligger det nu rollspelsböcker uppslagna på bänkar, golv, i bokhyllor och i kylskåpet. Jag tycker om kalla böcker. Näe, nu ljög jag. Jag hämtade mjölk och glömde Aberrant i kylskåpet. Gårdagen gick åt till att spela PotBS, läsa rollspelsböcker och att läsa "Under det rosa täcket", samtidigt. Koncentrationsförmågan är på topp. Kunde ha varit. Är inte.
Det som gör mig mest förbannad med boken är alla begränsningar som pådyvlas en tänkande människa bara för att han eller hon råkar tillhöra ett visst kön. Vad är det för dumheter? Skall inte män få tycka om torkade blommor? Och kvinnor om att meka med bilar? Är det något fel på det? Nä, men det är svårt att gå emot strömmen, och så är det farligt. Män kanske blir homosexuella och kvinnor blir... erh... just det, skrumpna inre organ, så var det.
Nu har jag glömt vad det var jag bloggade om. Jag tror jag har läst för många böcker.
Med det här tänkte jag påpeka att min (numera) uppsats om kvinnor i rollspel kommer att ta ett tag. Den kräver nämligen studium. Jag lider av researchsyndromet. Jag kan inte skriva något om jag inte vet vad jag pratar om. Undantaget är mina "intressanta" stream of consciousness-meddelanden som jag inte ens var medveten om att jag ägnade mig åt. Ett SMS - nyligen skickat - innehöll både glädje över en glass och ilska över sakernas tillstånd. Mottagaren förstod delarna separat för sig, men inte sammanhanget. Jag är inte förvånad.
Därför ligger det nu rollspelsböcker uppslagna på bänkar, golv, i bokhyllor och i kylskåpet. Jag tycker om kalla böcker. Näe, nu ljög jag. Jag hämtade mjölk och glömde Aberrant i kylskåpet. Gårdagen gick åt till att spela PotBS, läsa rollspelsböcker och att läsa "Under det rosa täcket", samtidigt. Koncentrationsförmågan är på topp. Kunde ha varit. Är inte.
Det som gör mig mest förbannad med boken är alla begränsningar som pådyvlas en tänkande människa bara för att han eller hon råkar tillhöra ett visst kön. Vad är det för dumheter? Skall inte män få tycka om torkade blommor? Och kvinnor om att meka med bilar? Är det något fel på det? Nä, men det är svårt att gå emot strömmen, och så är det farligt. Män kanske blir homosexuella och kvinnor blir... erh... just det, skrumpna inre organ, så var det.
Nu har jag glömt vad det var jag bloggade om. Jag tror jag har läst för många böcker.
Monday, March 10, 2008
Måndagskoma?
Helgen har bjudit på en hel del intressanta och trevliga företeelser. Bland annat inleddes den på fredagen med en sushimiddag med Dolk och Raab, Hans Majestäts Änglar, som är lika bra på att reta mig i verkligheten som de är i Pirates of the Burning Seas. Nåväl. De försöker i alla fall.
När jag kom hem låg ett långt och underbart vanligt brev på dörrmattan. Det var min älskade vän Lova som skrev, så nu skall här svaras rejält. Brevpapper finnes! Allt som saknas är ett frimärke och lite tid. Resterna av fredagen gick åt att läsa klart CthulhuTech och börja på en recension av det.
Lördag förmiddag städade jag . och sov. Slocknade vid 12-tiden och vaknade inte förrän min brädspelsförsökskanin, Snusmumriken, dök upp med glatt humör och lagade middag åt mig (jag kan inte laga mat...) och spelade Neuroshima Hex! med mig. Jag måste verkligen rekommendera det här spelet! Läs recensionen i Fenix, köp det och spela. Det är perfekt för två spelare, men man kan vara så många som fyra. Klockrent! Härlig spelmekanik! Överraskande enkelt! Tjusigt kort sagt! Jag är lycklig som valde det att recensera med tanke på hur CthulhuTech föll ut.
Söndag förmiddag förde med sig Burning Crusade-expansionen till World of Warcraft-brädspelet och jag inser nu att jag har alldeles för mycket spel och böcker överallt. Jag måste rensa, hur hemskt det än känns. Eller så får jag köpa en ny bokhylla. Det senare lockar mer, men jag får problem med placeringen tror jag. Funderar på en stor Magiker till (bokhyllan från IKEA - inte ens jag kan hyra in ockulta konstnärer av det slaget). Det borde täcka mitt behov av utrymme i i alla fall... tre - fyra veckor? Och en ny DVD-hylla... Shit vad skräp jag har hemma... Nåväl, det ger mig i alla fall utrymme att sortera saker, favoritsysselsättningen!
To-do listan som blivit grymt eftersatt av randiga skäl och rutiga orsaker:
Listan växer, men förhoppningsvis är tre av de där posterna ganska små.
Och jag MÅSTE spela StarCraft-brädspelet jag köpte i fredags. Jag ÄLSKAR FantasyFlights fantastiska små plastfigurer och pluppar! Vill man göra mig lycklig så spenderar man inte 500 spänn på choklad, blommor och middag åt mig. Vill man göra mig lycklig köper man ett brädspel eller rollspel åt mig. Som man sedemera måste vara beredd på att spela. Ofta. Det är ingen idé att neka - jag ÄR en gamer och kommer alltid att vara en gamer, tills den dag jag trillar av pinn.
Oh! Och för er som väntar på kvinnosynen i rollspel kan jag tillägga att den blir lite mer omfattande än vad jag tänkt mig. Jag har nämligen fått hjälp av Klokboken - en vis man på många sätt, och dessutom blivande genusvetare - med lite frågeställningar. Och det var ju bra, men som sagt... lite mer omfattande.
När jag kom hem låg ett långt och underbart vanligt brev på dörrmattan. Det var min älskade vän Lova som skrev, så nu skall här svaras rejält. Brevpapper finnes! Allt som saknas är ett frimärke och lite tid. Resterna av fredagen gick åt att läsa klart CthulhuTech och börja på en recension av det.
Lördag förmiddag städade jag . och sov. Slocknade vid 12-tiden och vaknade inte förrän min brädspelsförsökskanin, Snusmumriken, dök upp med glatt humör och lagade middag åt mig (jag kan inte laga mat...) och spelade Neuroshima Hex! med mig. Jag måste verkligen rekommendera det här spelet! Läs recensionen i Fenix, köp det och spela. Det är perfekt för två spelare, men man kan vara så många som fyra. Klockrent! Härlig spelmekanik! Överraskande enkelt! Tjusigt kort sagt! Jag är lycklig som valde det att recensera med tanke på hur CthulhuTech föll ut.
Söndag förmiddag förde med sig Burning Crusade-expansionen till World of Warcraft-brädspelet och jag inser nu att jag har alldeles för mycket spel och böcker överallt. Jag måste rensa, hur hemskt det än känns. Eller så får jag köpa en ny bokhylla. Det senare lockar mer, men jag får problem med placeringen tror jag. Funderar på en stor Magiker till (bokhyllan från IKEA - inte ens jag kan hyra in ockulta konstnärer av det slaget). Det borde täcka mitt behov av utrymme i i alla fall... tre - fyra veckor? Och en ny DVD-hylla... Shit vad skräp jag har hemma... Nåväl, det ger mig i alla fall utrymme att sortera saker, favoritsysselsättningen!
To-do listan som blivit grymt eftersatt av randiga skäl och rutiga orsaker:
- Voodoo
- Hästar
- Konventsskribenterna
- SSK-material
- Min hemsida
- Sveroks forum
- PotBS
- Götterdämmerung
Listan växer, men förhoppningsvis är tre av de där posterna ganska små.
Och jag MÅSTE spela StarCraft-brädspelet jag köpte i fredags. Jag ÄLSKAR FantasyFlights fantastiska små plastfigurer och pluppar! Vill man göra mig lycklig så spenderar man inte 500 spänn på choklad, blommor och middag åt mig. Vill man göra mig lycklig köper man ett brädspel eller rollspel åt mig. Som man sedemera måste vara beredd på att spela. Ofta. Det är ingen idé att neka - jag ÄR en gamer och kommer alltid att vara en gamer, tills den dag jag trillar av pinn.
Oh! Och för er som väntar på kvinnosynen i rollspel kan jag tillägga att den blir lite mer omfattande än vad jag tänkt mig. Jag har nämligen fått hjälp av Klokboken - en vis man på många sätt, och dessutom blivande genusvetare - med lite frågeställningar. Och det var ju bra, men som sagt... lite mer omfattande.
Friday, March 7, 2008
Prettorollspel
Jag sitter här och läser igenom CthulhuTech och slås av hur pretentiöst rollspelet är skrivet. Jag skall inte gå in allt för mycket på vad jag tycker om det än, eftersom det kommer en recension i Fenix snart (köp Fenix! Fenix är bra!), men ett tydligt drag i det här rollspelet, likaså andra rollspel som försöker "bryta ny mark", är viljan att utmärka sig. Viljan att sätta sin prägel på rollspelsmarknaden och på hur rollspelare ser på hobbyn.
I Sverige kom den första omvälvningen inom rollspelsvärlden ungefär i samma veva som Kult. Ett nytt, skrämmande rollspel, som till skillnad från Chock - som var det enda skräckrollspelet jag kände till på den tiden - tog skräcken till en helt ny nivå. Istället för externa hot fick jag i och med Kult uppleva interna konflikter. Ungefär samtidigt kom Vampire till Sverige. Vampire var också det ett rollspel som i högre grad än tidigare internaliserade spelupplevelsen, något som kom att prägla samtliga White Wolfs rollspel. Det handlade inte bara om en yttre konflikt längre.
Det här förändrade sättet åtminstone jag spelade rollspel på. Helt plötsligt var det tillåtet att inte längre enbart ägna sig åt erfarenhetspoängsfördelning (älska svenska!) och stridsfärdigheter. Nu kunde jag, som spelare, även gestalta en person med ångest eller en inre demon som faktiskt tog sig fysiskt uttryck i min rollperson.
Det här var - för min del - en revolution. Det här var något som faktiskt hade en effekt på hur jag spelade mina rollspel.
CthulhuTech - tillsammans med åtskilliga andra rollspel som påstår att de gör det - gör det inte. Istället handlar det om en önskan att vara speciell, att utmärka sig, utan att egentligen ha så mycket nytt att komma med. I vilket fall som helst utlöstes den här tiraden av att jag i CthulhuTech läste ÄNNU en definition av vad en spelledare, spelare och rollspel skall kallas. Är det inte dags att sluta återuppfinna hjulet snart? Alla vill vara unika, alla vill hitta sina egna ord på vad rollspelare, rollpersoner och spelledare skall heta. Och alla vill vara ett nytt Vampire eller ett nytt Kult.
Nu kan man ju förvisso fråga sig om de här aspirationerna på att vara unik egentligen är något som är dåligt? Är det fel att vara pionjär? Att söka nya sätt att utveckla hobbyn på? Absolut inte. Jag välkomnar tvärtom att man försöker förnya rollspelshobbyn och hur man spelar.
Tyvärr skulle jag vilja påstå att de flesta som försöker är ganska pretentiösa. De försöker ge sig själva mer betydelse än de egentligen förtjänar. CthulhuTech är ett praktexempel på den här önskan. Inte nog med att de mosar ihop Cthulhu-mythosen och Neon Genesis Evangelion till en osmaklig sörja där Cthulhu försvinner bland alla bananer (missförstå mig rätt. Jag har Jovian Chronicles hemma, ett mecha-rollspel som är helt fantastiskt bra. Men det utger sig heller inte för att vara något det inte är), de försöker också påstå att dice-pools och effektslag skulle vara nyskapande och tillåta nya sätt att spela på. Jaha? Hur då nya sätt, tänker man då? Det visar sig ganska snabbt att det inte är särskilt nytt. Världen är i krig. Jaha? Du skall ut och slåss! Jaha? I mechas! *gäääsp*
Been there, seen this a million times before, men den här gången är det dessutom framfört av författare som klappar läsaren på huvudet (och alla VET hur illa jag tycker om att bli klappad på huvudet) och säger "nu, lille vän, skall du få se hur fantastiskt det här rollspelet är!" Då förväntar jag mig att få en läckert anrättad gourmetmiddag, inte mac 'n' cheeze.
Så varför är så många rollspelsskapare så blinda för vad det är de håller PÅ med? Varför kan de inte inse att det de gör för det mesta är same old, same old?
Vilket då kastar mig över till nästa område; Kvinnosynen i rollspel - men det är ett ämne för nästa blogpost.
I Sverige kom den första omvälvningen inom rollspelsvärlden ungefär i samma veva som Kult. Ett nytt, skrämmande rollspel, som till skillnad från Chock - som var det enda skräckrollspelet jag kände till på den tiden - tog skräcken till en helt ny nivå. Istället för externa hot fick jag i och med Kult uppleva interna konflikter. Ungefär samtidigt kom Vampire till Sverige. Vampire var också det ett rollspel som i högre grad än tidigare internaliserade spelupplevelsen, något som kom att prägla samtliga White Wolfs rollspel. Det handlade inte bara om en yttre konflikt längre.
Det här förändrade sättet åtminstone jag spelade rollspel på. Helt plötsligt var det tillåtet att inte längre enbart ägna sig åt erfarenhetspoängsfördelning (älska svenska!) och stridsfärdigheter. Nu kunde jag, som spelare, även gestalta en person med ångest eller en inre demon som faktiskt tog sig fysiskt uttryck i min rollperson.
Det här var - för min del - en revolution. Det här var något som faktiskt hade en effekt på hur jag spelade mina rollspel.
CthulhuTech - tillsammans med åtskilliga andra rollspel som påstår att de gör det - gör det inte. Istället handlar det om en önskan att vara speciell, att utmärka sig, utan att egentligen ha så mycket nytt att komma med. I vilket fall som helst utlöstes den här tiraden av att jag i CthulhuTech läste ÄNNU en definition av vad en spelledare, spelare och rollspel skall kallas. Är det inte dags att sluta återuppfinna hjulet snart? Alla vill vara unika, alla vill hitta sina egna ord på vad rollspelare, rollpersoner och spelledare skall heta. Och alla vill vara ett nytt Vampire eller ett nytt Kult.
Nu kan man ju förvisso fråga sig om de här aspirationerna på att vara unik egentligen är något som är dåligt? Är det fel att vara pionjär? Att söka nya sätt att utveckla hobbyn på? Absolut inte. Jag välkomnar tvärtom att man försöker förnya rollspelshobbyn och hur man spelar.
Tyvärr skulle jag vilja påstå att de flesta som försöker är ganska pretentiösa. De försöker ge sig själva mer betydelse än de egentligen förtjänar. CthulhuTech är ett praktexempel på den här önskan. Inte nog med att de mosar ihop Cthulhu-mythosen och Neon Genesis Evangelion till en osmaklig sörja där Cthulhu försvinner bland alla bananer (missförstå mig rätt. Jag har Jovian Chronicles hemma, ett mecha-rollspel som är helt fantastiskt bra. Men det utger sig heller inte för att vara något det inte är), de försöker också påstå att dice-pools och effektslag skulle vara nyskapande och tillåta nya sätt att spela på. Jaha? Hur då nya sätt, tänker man då? Det visar sig ganska snabbt att det inte är särskilt nytt. Världen är i krig. Jaha? Du skall ut och slåss! Jaha? I mechas! *gäääsp*
Been there, seen this a million times before, men den här gången är det dessutom framfört av författare som klappar läsaren på huvudet (och alla VET hur illa jag tycker om att bli klappad på huvudet) och säger "nu, lille vän, skall du få se hur fantastiskt det här rollspelet är!" Då förväntar jag mig att få en läckert anrättad gourmetmiddag, inte mac 'n' cheeze.
Så varför är så många rollspelsskapare så blinda för vad det är de håller PÅ med? Varför kan de inte inse att det de gör för det mesta är same old, same old?
Vilket då kastar mig över till nästa område; Kvinnosynen i rollspel - men det är ett ämne för nästa blogpost.
Thursday, March 6, 2008
Kampfbereit!
En erfarenhet rikare (Laibach är dålig musik att... erh... kramas... till (Självcensur. Syrran läser ju fastän hon inte får.)) och en dag tröttare.
På mitt skrivbord på jobber råder just nu allmänt kaos. Jag sitter med Just Cause 2 och hjälper till att kommentera på delar av spelet, vilket innebär att jag dels jobbar en hel del med ett in-houseprogram och dels med builds av spelet. Av någon anledning har det här spridit sig till mitt skrivbord. Kaoset. Det står en Legofigur på skrivbordet. En Exo-force mecha som hotar mig med sitt stora gula svärd och sin pistol.
På min anteckningsbok för Avalanche sitter en beaniebag-Watto och tittar på mig, och bredvid anteckningsboken står fyra böcker - Western (rollspelet), Athena och Ares (en bok med essäer om krigsföring), Weapon (en stor bok om - gissa? Vapen!) och The History of Organized Crime (som handlar om organiserad brottslighet). Bredvid min "bokhylla" sitter en Heffaklump på min skrivbordslampa. I lampan hänger två voodolls. Och sedan har vi högen med små post it lappar och A6-lappar med skrivna snuttar på. Och en hög gem och clips. Och mina glasögon. Och en påse nötter. Och en tub voltarensalva för min handled.
Pennor. På skrivbordet ligger det en hög med Pilot-pennor, nogsamt vaktade av den här gamla draken. De är nämligen svåra att få tag på och jag kan inte skriva om jag inte har en viss typ av penna. Patetiskt, jag vet. Men jag testade med Mujis gelpennor och de var acceptabla, men inte optimala, substitut, så nu har jag en Mujipenna på jobbet som fallback om någon behöver låna en penna av mig.
Efter en hel förmiddags springande, skjutande och rullande åt höger och vänster känner jag mig så här lagom till efter lunch ganska slak. Det är hårt arbete att skjuta terrorister eller vad det nu är jag skjuter på, och efter att ha dött trehundra gånger (ungefär) gav jag upp och gick in i debugmenyn och valde God Mode.
Sanningen att säga så gör alla buggiga kollisionsmodeller, puckade A.I.-gubbar och uppsvullna NPCer sitt till för att göra mig lite trött i skallen. Det känns som att jag aldrig mer vill plocka upp en handkontroll och banka skiten ur dissidenter på ön Panau, men ack, mitt jobb inbegriper det, så jag måste, måste, måste.
"Men", säger vän av ordning "du sitter ju och SPELAR hela dagarna! Hur kan det vara det minsta betungande?! Bortskämda kjolyg!" Hmm, ja, det är ju förvisso sant. Det är rätt kul att spela. Tyvärr råkar Just Cause 2 vara precis den typen av spel jag absolut inte kan med, det ligger förmodligen i min genetiska kod att inte tycka om det. Plattformsspel - check, FPS - check, Action RPG - nja, MMO - check, Puzzle - check osv. Roamingspel - nope. Sorry, inte en suck.
Det är tragiskt, jag vet, att jag arbetar med något jag egentligen inte är så förtjust i, men det är där min professionalitet kommer in. Jag JOBBAR med det här. Det betyder att jag måste känna till hur det skall se ut när det är bra och hur det ser ur när det är dåligt och skillnaden däremellan. Det är därför, mina vänner, som jag sitter och spelar samma grej om och om och om igen. Fyra, fem, sex, sju gånger innan jag är klar med analysen. Efter det är det inte längre roligt, utan ganska enformigt.
EDIT: Eftersom jag nu, här hemma, håller på att läsa igenom CthulhuTech inför en recension i Fenix nästa nummer, så måste jag bara nämna, i förbigående, att jag imorgon kommer att göra ett långt inlägg om rollspel och pretentioner i samband med rollspel. Jag kommer förmodligen även att prata om hur kvinnobilden ser ut inom den här ädla konstformen. Och vara lite arg, så där på ett hörn.
På mitt skrivbord på jobber råder just nu allmänt kaos. Jag sitter med Just Cause 2 och hjälper till att kommentera på delar av spelet, vilket innebär att jag dels jobbar en hel del med ett in-houseprogram och dels med builds av spelet. Av någon anledning har det här spridit sig till mitt skrivbord. Kaoset. Det står en Legofigur på skrivbordet. En Exo-force mecha som hotar mig med sitt stora gula svärd och sin pistol.
På min anteckningsbok för Avalanche sitter en beaniebag-Watto och tittar på mig, och bredvid anteckningsboken står fyra böcker - Western (rollspelet), Athena och Ares (en bok med essäer om krigsföring), Weapon (en stor bok om - gissa? Vapen!) och The History of Organized Crime (som handlar om organiserad brottslighet). Bredvid min "bokhylla" sitter en Heffaklump på min skrivbordslampa. I lampan hänger två voodolls. Och sedan har vi högen med små post it lappar och A6-lappar med skrivna snuttar på. Och en hög gem och clips. Och mina glasögon. Och en påse nötter. Och en tub voltarensalva för min handled.
Pennor. På skrivbordet ligger det en hög med Pilot-pennor, nogsamt vaktade av den här gamla draken. De är nämligen svåra att få tag på och jag kan inte skriva om jag inte har en viss typ av penna. Patetiskt, jag vet. Men jag testade med Mujis gelpennor och de var acceptabla, men inte optimala, substitut, så nu har jag en Mujipenna på jobbet som fallback om någon behöver låna en penna av mig.
Efter en hel förmiddags springande, skjutande och rullande åt höger och vänster känner jag mig så här lagom till efter lunch ganska slak. Det är hårt arbete att skjuta terrorister eller vad det nu är jag skjuter på, och efter att ha dött trehundra gånger (ungefär) gav jag upp och gick in i debugmenyn och valde God Mode.
Sanningen att säga så gör alla buggiga kollisionsmodeller, puckade A.I.-gubbar och uppsvullna NPCer sitt till för att göra mig lite trött i skallen. Det känns som att jag aldrig mer vill plocka upp en handkontroll och banka skiten ur dissidenter på ön Panau, men ack, mitt jobb inbegriper det, så jag måste, måste, måste.
"Men", säger vän av ordning "du sitter ju och SPELAR hela dagarna! Hur kan det vara det minsta betungande?! Bortskämda kjolyg!" Hmm, ja, det är ju förvisso sant. Det är rätt kul att spela. Tyvärr råkar Just Cause 2 vara precis den typen av spel jag absolut inte kan med, det ligger förmodligen i min genetiska kod att inte tycka om det. Plattformsspel - check, FPS - check, Action RPG - nja, MMO - check, Puzzle - check osv. Roamingspel - nope. Sorry, inte en suck.
Det är tragiskt, jag vet, att jag arbetar med något jag egentligen inte är så förtjust i, men det är där min professionalitet kommer in. Jag JOBBAR med det här. Det betyder att jag måste känna till hur det skall se ut när det är bra och hur det ser ur när det är dåligt och skillnaden däremellan. Det är därför, mina vänner, som jag sitter och spelar samma grej om och om och om igen. Fyra, fem, sex, sju gånger innan jag är klar med analysen. Efter det är det inte längre roligt, utan ganska enformigt.
EDIT: Eftersom jag nu, här hemma, håller på att läsa igenom CthulhuTech inför en recension i Fenix nästa nummer, så måste jag bara nämna, i förbigående, att jag imorgon kommer att göra ett långt inlägg om rollspel och pretentioner i samband med rollspel. Jag kommer förmodligen även att prata om hur kvinnobilden ser ut inom den här ädla konstformen. Och vara lite arg, så där på ett hörn.
Wednesday, March 5, 2008
R.I.P. Gary Gygax
Gary Gygax, en av rollspelens urfäder, har avlidit vid en ålder av 69 år.
Vila i frid - och tack för arvet du har lämnat efter dig.
EDIT: Och Penny-Arcade gjorde den här hyllningen, som förvisso är på gränsen till det smakfulla, men ändå...
EDIT 2: XKCD är inte värre han. Det här känns som en riktig klassiker :).
Vila i frid - och tack för arvet du har lämnat efter dig.
EDIT: Och Penny-Arcade gjorde den här hyllningen, som förvisso är på gränsen till det smakfulla, men ändå...
EDIT 2: XKCD är inte värre han. Det här känns som en riktig klassiker :).
Eterpaus
Jag känner mig tvungen att ta en eterpaus, ett mediebreak, en blograst helt enkelt.
Gårdagen var ingen bra dag. Det var mycket dött trassel i luften, som en dimma av asbest låg det över min omnejd, och jag inser så här i retrospekt att jag försöker skrämma iväg mannen jag nyligen inlett (motvilligt, men han ger sig fan aldrig. Han är som en terrier. Bara biter sig fast och vill inte släppa taget. Så vad gör man? Jag har försökt att resonera med honom men då kysser han mig och sedan kan jag inte tänka. Life's a bitch...)ett förhållande med.
Man borde kunna läsa recensioner av folk. (Det är här syskonen och föräldrarna förmodligen bör sluta läsa...)
Djävulskattungen
Innehåll: 10
Intryck: 3
Tittar man på omslaget på den här donnan kanske man blir besviken. Det hela beror på vilken känsla för estetik man har. Hon kan verka lite rå, har ingen direkt klädstil och - hu - rakar inte benen som andra donnor. Tilltalande drag är ögon och möjligtvis även munnen, beroende på vad man anser om amorbågar. Hon har även enligt somliga en vacker nacke, men även det är beroende på tycke och smak.
Kroppsformen är av det mer bastanta slaget och det i kombination med ljus hy gör att man närmast jämför henne med något av romantikens konstverk. Rejäla doningar med andra ord. Kroppen är i övrigt medelstark och med god böjlighet.
Inuti däremot måste man vara beredd på lite irrgångar och labyrinter. Samtal med donnan kan plötsligt leda till mentala tvärvändningar som kan vara svåra att hänga med i, och man får vara beredd på att hon med jämna mellanrum kommer med små elakheter och cynismer som kanske kan vara svåra att greppa för utomstående. Utanför hennes eget huvud det vill säga.
Hon får ofta omdömet "intelligent", vilket förmodligen beror på ett kvicksilversnabbt intellekt som är väl bevandrat i konsten att hoppa från ämne till ämne samt en allmänbildning som förvisso inriktar sig mest på de mer morbida ämnena i vardagen som exempelvis hur lång tid det tar för ett lik att förmultna, samt hur man bäst utrönar varifrån ett slag kommit med basis i blodstänkens utseende via biologisk krigsföring till 1700-talshistoria.
Hon har en stabil ekonomi och livnär sig som speldesigner, ett något osäkert men kreativt yrke. Hon kräver ständiga utmaningar och kan därför vara lite svår att ha att göra med, men när hon är nöjd med sin arbetssituation får hon mycket gjort på kort tid och med hög kvalitet. Akta dig för att tråka ut henne dock! Hon blir oerhört bitsk av människor hon inte anser förtjänar hennes tid, men tar den ändå.
På hemmaplan ägnar hon sig åt rollspel och brädspel till största delen, även om ett och annat konsollspel och PC-spel slinker ner. Hon kan bli mycket absorberad av så kallade MMOer, så vill man ha en pratstund med henne bör man kolla så att hon inte sitter och spelar först.
Blommor och choklad imponerar inte alls lika mycket som ett välskrivet brev eller en vacker målning. Hon är även immun mot gullande och kan bli rätt irriterad på det.
Hon är helt emot telefoner, tycker inte om dem alls, ens att prata i och det betyder att det telefonsamtal som når henne bör hållas så kort det går för att inte locka fram ragatan. Man skall heller inte tugga med öppen mun eller vissla i närheten av henne eftersom det framkallar ett svårtartat förakt. Vill man ha en renlig donna är det här dock något att satsa på, eftersom hon är mycket ordningssam.
Kort sagt: Det här är en högexplosiv donna, som kanske inte lovar så mycket på utsidan, men som kan visa sig väl värd ansträngningen. Dock är hon med jämna mellanrum lätt motstridig till tanken på relationer eftersom hon enligt sig själv "inte är bra på dem".
Gårdagen var ingen bra dag. Det var mycket dött trassel i luften, som en dimma av asbest låg det över min omnejd, och jag inser så här i retrospekt att jag försöker skrämma iväg mannen jag nyligen inlett (motvilligt, men han ger sig fan aldrig. Han är som en terrier. Bara biter sig fast och vill inte släppa taget. Så vad gör man? Jag har försökt att resonera med honom men då kysser han mig och sedan kan jag inte tänka. Life's a bitch...)ett förhållande med.
Man borde kunna läsa recensioner av folk. (Det är här syskonen och föräldrarna förmodligen bör sluta läsa...)
Djävulskattungen
Innehåll: 10
Intryck: 3
Tittar man på omslaget på den här donnan kanske man blir besviken. Det hela beror på vilken känsla för estetik man har. Hon kan verka lite rå, har ingen direkt klädstil och - hu - rakar inte benen som andra donnor. Tilltalande drag är ögon och möjligtvis även munnen, beroende på vad man anser om amorbågar. Hon har även enligt somliga en vacker nacke, men även det är beroende på tycke och smak.
Kroppsformen är av det mer bastanta slaget och det i kombination med ljus hy gör att man närmast jämför henne med något av romantikens konstverk. Rejäla doningar med andra ord. Kroppen är i övrigt medelstark och med god böjlighet.
Inuti däremot måste man vara beredd på lite irrgångar och labyrinter. Samtal med donnan kan plötsligt leda till mentala tvärvändningar som kan vara svåra att hänga med i, och man får vara beredd på att hon med jämna mellanrum kommer med små elakheter och cynismer som kanske kan vara svåra att greppa för utomstående. Utanför hennes eget huvud det vill säga.
Hon får ofta omdömet "intelligent", vilket förmodligen beror på ett kvicksilversnabbt intellekt som är väl bevandrat i konsten att hoppa från ämne till ämne samt en allmänbildning som förvisso inriktar sig mest på de mer morbida ämnena i vardagen som exempelvis hur lång tid det tar för ett lik att förmultna, samt hur man bäst utrönar varifrån ett slag kommit med basis i blodstänkens utseende via biologisk krigsföring till 1700-talshistoria.
Hon har en stabil ekonomi och livnär sig som speldesigner, ett något osäkert men kreativt yrke. Hon kräver ständiga utmaningar och kan därför vara lite svår att ha att göra med, men när hon är nöjd med sin arbetssituation får hon mycket gjort på kort tid och med hög kvalitet. Akta dig för att tråka ut henne dock! Hon blir oerhört bitsk av människor hon inte anser förtjänar hennes tid, men tar den ändå.
På hemmaplan ägnar hon sig åt rollspel och brädspel till största delen, även om ett och annat konsollspel och PC-spel slinker ner. Hon kan bli mycket absorberad av så kallade MMOer, så vill man ha en pratstund med henne bör man kolla så att hon inte sitter och spelar först.
Blommor och choklad imponerar inte alls lika mycket som ett välskrivet brev eller en vacker målning. Hon är även immun mot gullande och kan bli rätt irriterad på det.
Hon är helt emot telefoner, tycker inte om dem alls, ens att prata i och det betyder att det telefonsamtal som når henne bör hållas så kort det går för att inte locka fram ragatan. Man skall heller inte tugga med öppen mun eller vissla i närheten av henne eftersom det framkallar ett svårtartat förakt. Vill man ha en renlig donna är det här dock något att satsa på, eftersom hon är mycket ordningssam.
Kort sagt: Det här är en högexplosiv donna, som kanske inte lovar så mycket på utsidan, men som kan visa sig väl värd ansträngningen. Dock är hon med jämna mellanrum lätt motstridig till tanken på relationer eftersom hon enligt sig själv "inte är bra på dem".
Tuesday, March 4, 2008
Silent Shout
På vägen till jobbet idag drabbades jag återigen av trasselfén som satte sig mitt i magen på mig och bestämde sig för att nysta upp alla garnnystan hon kom åt. Ångestnystanet klippte hon raskt upp och "sproing!" sade det, så spred sig ångesttrasslet överallt. Sedan klippte hon upp självförebråelserna också. "Floink!"
Så nu sitter jag här och försöker nysta ihop allt igen, få ner det i hanterbara små portioner av ångest och självförebråelser som jag sedemera kan stuva undan någonstans i något skåp i mitt psyke och plocka fram när jag mår lite stabilare och kan analysera varför de dök upp överhuvudtaget. Det är meningen att jag skall gå omkring med ett fånigt leende på läpparna och känna mig helt fluffig. Varför gör jag inte det? Varför bor det ett svart moln i min mage?
Så jag lyssnar på The Knife och försöker samla ihop mig igen. Dra in alla lösa trådar, samla mig, koncentrera mig. Inte vara så förbannat rädd hela tiden. Men jag är rädd ändå.
Jag är rädd för att tappa bort mig själv igen. Jag är rädd för att inte våga släppa taget och rädd för vad som händer om jag gör det. Allt skrämmer mig. Snacka om att vara skadad. Svårt sårad.
Så nu sitter jag här och försöker nysta ihop allt igen, få ner det i hanterbara små portioner av ångest och självförebråelser som jag sedemera kan stuva undan någonstans i något skåp i mitt psyke och plocka fram när jag mår lite stabilare och kan analysera varför de dök upp överhuvudtaget. Det är meningen att jag skall gå omkring med ett fånigt leende på läpparna och känna mig helt fluffig. Varför gör jag inte det? Varför bor det ett svart moln i min mage?
I never knew this could happen to me
I know now fragility
I know there's people who I haven't told
I know of people who are getting old
Wish I could speak in just one sweep
What you are and what you mean to me
Instead I mumble randomly
You stand by and enlighten me
In a dream I lost my teeth again
Calling me woman and half man
Yes in a dream all my teeth fell out
A cracked smile and a silent shout
A cracked smile and a silent shout
If I explain it once thoroughly
He'll have you later 'cause it's never free
You were at the gigantic spree
I caught a glimpse now it haunts me
I caught a glimpse now it haunts me
Så jag lyssnar på The Knife och försöker samla ihop mig igen. Dra in alla lösa trådar, samla mig, koncentrera mig. Inte vara så förbannat rädd hela tiden. Men jag är rädd ändå.
Jag är rädd för att tappa bort mig själv igen. Jag är rädd för att inte våga släppa taget och rädd för vad som händer om jag gör det. Allt skrämmer mig. Snacka om att vara skadad. Svårt sårad.
Monday, March 3, 2008
Gustaf, utan Gustaf
A Very Short List, min favoritsite på interwebben, hade idag denna fantastiska länk till katten Gustaf. Utan katten Gustaf.
Helt suveränt, och ni som inte fattar skämtet, well..
Ja, det blir en kort blogpost idag. Jag har en existentiell kris i mina händer. Startad av tre oskyldiga ord. Onomatopoetisk, utensilier och delinkvent.
Så är det. Nu skall jag äta vitlöksbröd och pizza, för jag är så dekadent.
Helt suveränt, och ni som inte fattar skämtet, well..
Ja, det blir en kort blogpost idag. Jag har en existentiell kris i mina händer. Startad av tre oskyldiga ord. Onomatopoetisk, utensilier och delinkvent.
Så är det. Nu skall jag äta vitlöksbröd och pizza, för jag är så dekadent.
Sunday, March 2, 2008
Saturday, March 1, 2008
Utmanad!
.. och lätt nedslagen, för Klokbok bad mig nämna 70-talets bästa låt. Skall jag gå efter smaken jag hade på den tiden så blir det nog något i stil med "Trollmors vaggvisa". Jag hann bara bli 7 år gammal på 70-talet.
Men så här i retrospekt:
David Bowies bästa album kom under 70-talet. Det är klart att det måste bli något av honom. Tyvärr hittar jag inte "Subterraneans" på YouTube. Däremot hittar jag följande favoriter:
Sound & Vision
Rock n' Roll Suicide
Life on Mars?
Fast det där skiftar ju så enormt från dag till dag. Humör till humör, men Bowie är kung.
Jag är inte "elak" nog att skicka utmaningen vidare. Dessutom vet jag inte vilka som läser min blog som bloggar själva. Möjligtvis syrran, brorsan och Johan, då...
Men så här i retrospekt:
David Bowies bästa album kom under 70-talet. Det är klart att det måste bli något av honom. Tyvärr hittar jag inte "Subterraneans" på YouTube. Däremot hittar jag följande favoriter:
Sound & Vision
Rock n' Roll Suicide
Life on Mars?
Fast det där skiftar ju så enormt från dag till dag. Humör till humör, men Bowie är kung.
Jag är inte "elak" nog att skicka utmaningen vidare. Dessutom vet jag inte vilka som läser min blog som bloggar själva. Möjligtvis syrran, brorsan och Johan, då...
Subscribe to:
Posts (Atom)
