Läsarchock!

Det visar sig att fler än syrran, brorsan och morsan läser min blogg. Det kom som en chock och får mig att vilja prestera lite bättre material i framtiden.

Dagen har ägnats åt shopping och senare en överdos av Adrien Brody. Omedveten skall det sägas. Pianisten, The Jacket och Hollywoodland blev det, men utan eftertanke. Det blev också två säsonger av "The Hunger" som är... nästan pornografisk, men tillräckligt mysko för att vara intressant. Daniel Craig var med i ett avsnitt, och det känns tryggt på något vis. Jag är inte helt depraverad. Och jag kan alltid snabbspola förbi allt sex. Varför slänger de in sex överallt? Är det spöken skall det vara sex med, tydligen... *pfft* Romantiken är död (säger den kanske mest cyniska människan som någonsin satt sin fot i Tumba - jag blir trumfad när mamma har varit här på besök), och köttets lustar regerar. Tur att jag vare sig har kött eller lustar.

Apropå köttets lustar läser jag Theodore Roszaks "Flicker" för tillfället. Jag plockade upp den för att damma bokhyllorna, började läsa och kan inte sluta. Den är såå välskriven! Som hypnos! Och handlar om katarer och den dualistiska gudssyn de hade. Ljuvlig bok, rekommenderas varmt till alla Dan Brown fans, mest för att visa att det är så en slipsten skall dras. Vem som helst kan skriva dussindeckare, men det krävs en riktig författare för att snärja hjärnan så till den grad att man inte kan sluta läsa och samtidigt blir utmanad av det man läser. Om Dan Brown är tio dagar gamla skumbjörnar är Theodore Roszak Amedei-choklad. Från Toscana. Okej, jag är en litterär elitist. Pretentiös. Men jag läste Dan Brown långt innan han blev populär, och han var inte bra då heller. Ungefär som Jan Guillou. Författarna i fråga skriver som om läsaren vore mentalt efterbliven och klappar oss ständigt på huvudet med små uppmuntrande tillrop som får mig att ånga ur öronen av irritation.

Näe, tacka vet jag Marisha Pessl, Sophia McDougall, Neil Gaiman, Theodore Roszak, Clive Barker, Terry Pratchett och de tiotals andra författare som aldrig får komma till tals eller synas i mainstreamläsekretsarna. Där har vi kvalitet. Inte lösgodis.

Därmed inte sagt att det inte finns deckarförfattare som inte är bra. Jag har nog redan nämnt Dorothy Sayers ett par gånger. Nåväl. Huvudet dunkar som en tvåtaktare i otakt och det börjar bli sent. Dags att säga natti natti och ge upp min syrliga litteraturkommentar för dagen.