Yargh!

Jag har glömt att gratta Johan! Det är en mindre katastrof, så present är på väg, men förmodligen inte framme förrän på måndag. Men med tanke på att jag glömmer ALLAS födelsedagar, inklusive min egen så är det väl mer eller mindre väntat. Jag behandlar alla lika. Jag glömmer till och med min egen familj. Oh well... Det är inget ondskefullt bakom det, jag tror det beror mer på min (brist?) på uppfostran. Det är inte så viktigt.

Och innan ni buar ut mig totalt kan jag ju påpeka att jag spenderade min trettioårsdag helt ensam. Tills Jenny uppmärksammade det och tog med mig på sushirestaurang. Så det så. Inte för att jag vantrivdes för det. Jag har efter många års utanförskap insett att jag trivs bäst i den kategorin. Observatören. Hon-som-alltid-sitter-i-köket-på-fester. Hon som helst undviker mänsklig samvaro om den innebär att man måste prata i telefon varje dag och maila eller messa minst en gång i veckan, eller - ve och fasa - titta på bäbisbilder. Jag bryr mig mycket om mina vänner och min familj, men jag är ingen social människa. Ni finns härinne hela tiden. Och behöver ni hjälp - oavsett vad det gäller - så ställer jag upp till 100%.