Jag vaknade imorse med en känsla av ensamhet.
Ännu en dag på ett jobb jag (numera) trivs marginellt på. Jag skall boka tid med lämplig HR-människa nästa vecka för att prata med hen. Jag känner att jag måste ha en plan för vad som kommer att hända med mig, vilka projekt jag kommer att få jobba på, vad jag skall ägna mig åt. Jag är ingen lead-människa. Och jag är inte en person som trivs med att göra - ingenting.
Nåväl. Nog om det. Jag har en plan nu i alla fall.
Jag kanske är påverkad av det jag läser. I vilket fall som helst har jag tänkt börja med klippbok igen. Jag hade för ett par år sedan tjocka anteckningsböcker som jag konstant fyllde med material, utklipp, anteckningar. De har försvunnit lite till förmån för rutor och struktur. Dags att återta dem, kanske? Det tilltalar dessutom att klistra. Jag tycker om att klistra in grejer i böcker. Artiklar, papper, klistermärken...
Klippdockor var länge sedan. Man kanske skulle göra ett par klippdockor? Transvestitklippdockor? Nazistklippdockor? Transvestitnazister? Vad vill jag säga med det i sådana fall? Det vet jag inte... Kanske något lagom pretto om att ytan egentligen inte har någon betydelse, att allt som är av vikt händer under den?
Blyertsteckningar, små skisser... Frimärksstora färgbilder bakom ramar av tjockt akvarellpapper.
Det innebär inte scrapbooking. För er som misstänker mig om sådant, menar jag. Möjligtvis ägnar jag mig med jämna mellanrum åt subversiv knyppling, eller samhällsförändrande smyckestillverkning. Mordisk makramé har även uppträtt hos mig, men det handlade om de där långa, långa timmarna i syslöjden där jag inte trivdes nämnvärt. Istället bytte jag tämligen omgående till träslöjd där jag bland annat hade nöjet att bevittna hur stora tuffa klasskamrater svimmade glatt av minsta blodsdroppe. Det finns något visst i att se en av sina värsta plågoandar skära sig (ytligt, bör tilläggas, jag är ingen totalsadist) på ett svarvjärn, iaktta hur blodet långsamt väller upp ur det miniskula såret, för att sedan bli helt vit i ansiktet och långsamt välta åt sidan som en (liten) fura. Små glädjeämnen för oss som blev sparkade i rumpan så fort vi knöt skorna.
Intressant? Näe, tämligen ointressant...
Andra om:
subversivt hantverk, tråkig, Personligt, klippbok
Monday, March 31, 2008
Sunday, March 30, 2008
Syns du inte, finns du inte
För ett tag sedan utmanade jag Gnällspik, Klokbok och Rosa Fluff om boktips som skramlar om det i hjärnan på dig.
Klokbok och Rosa fluff svarade (bägge med mycket bra inlägg, vill jag påpeka. Rosa Fluff fick mig att kolla ett flertal bloggar jag inte kände till sedan tidigare). Det som slår mig som intressant i sammanhanget är att Klokbok tillskrevs idén om utmaningen rätt så omedelbums.
Jag har funderat lite på det där. Är det många idéer som rör sig runt i blogvärlden som helt plötsligt byter upphovsman/ -kvinna?
Beror det månne på hur synlig man är?
Själv är jag i det närmaste osynlig, har jag fått veta. Och även att jag bör pinga blogportaler av hjärtans lust. Nu är mitt hjärta inte särskilt lustfyllt, snarare är det som tidigare nämnts av sten, men jag har börjat pinga. Kanske för att inte bli av med fler idéer, kanske för att jag tyckte om min utmaning och tyckte om att se hur den rörde sig genom blogvärlden och dessutom fick många bra boktips på den.
Nåväl. Jag har egentligen ingen prestige att förlora. Eftersom jag inte syns, och därmed heller inte egentligen finns.
Jag spenderade två timmar med att laga mat och diska igår. Påminn mig, nästa gång jag vill laga mat, om att jag inte är den husliga typen, att jag inte tycker om att diska och inte om att plocka. Jag köper färdig mat av en orsak. Jag vill inte slösa min tid framför spisen eller vid diskbänken. Påminn mig om det. Dessutom kan jag inte laga mat. Det blir aldrig bra.
Dagen har utöver ett jävla massa diskande gått åt att läsa klart Pappersväggar och en bok om idéer. Nu har jag börjat på Andreas Romans "Vigilante". Än tycker jag inte att den är så värst upphetsande, men jag antar att det kanske ändrar sig. Det blir ytterligare bokrecensioner på "djävulskt beläst" efterhand.
Jag beställde också Coriolis, som är Järnringens nya science fiction-rollspel.
Jag funderar också på varför det finns så få kvinnliga konventsskribenter. Och varför det finns så få kvinnliga rollspelskonstruktörer. Tove Gillbring, Gunilla Åkesson - vilka fler? Emma Wieslander? Satu Heliö? Men ingen utav de två sistnämnda är konstruktörer, även om de är spelteoretiker och skriver mycket om det.
I konventskretsar är det lättare att hitta kvinnor. Anna, som är chef för GothCon till exempel. Frida och Lena som är rollspelsansvariga på Stockholms Spelkonvent och så vidare. Sedan har vi ju en hög Sverokaktiva tjejer. Men inga konstruktörer. Finns det några kvinnliga brädspel- eller kortspelskonstruktörer? Sus Magnusson kanske? Hmm.. De flesta är akademiker och inte involverade i praktisk speldesign. Karin och Bobbi på Ozma kanske.
Vad är det som avskräcker? Vad är det som lockar? Jag får skriva en artikel tror jag. En till.
Intressant? - hmmm kanske?
Andra bloggare om:
ozma, rollspel, , spel, speldesign, utmaningar
Klokbok och Rosa fluff svarade (bägge med mycket bra inlägg, vill jag påpeka. Rosa Fluff fick mig att kolla ett flertal bloggar jag inte kände till sedan tidigare). Det som slår mig som intressant i sammanhanget är att Klokbok tillskrevs idén om utmaningen rätt så omedelbums.
Jag har funderat lite på det där. Är det många idéer som rör sig runt i blogvärlden som helt plötsligt byter upphovsman/ -kvinna?
Beror det månne på hur synlig man är?
Själv är jag i det närmaste osynlig, har jag fått veta. Och även att jag bör pinga blogportaler av hjärtans lust. Nu är mitt hjärta inte särskilt lustfyllt, snarare är det som tidigare nämnts av sten, men jag har börjat pinga. Kanske för att inte bli av med fler idéer, kanske för att jag tyckte om min utmaning och tyckte om att se hur den rörde sig genom blogvärlden och dessutom fick många bra boktips på den.
Nåväl. Jag har egentligen ingen prestige att förlora. Eftersom jag inte syns, och därmed heller inte egentligen finns.
Jag spenderade två timmar med att laga mat och diska igår. Påminn mig, nästa gång jag vill laga mat, om att jag inte är den husliga typen, att jag inte tycker om att diska och inte om att plocka. Jag köper färdig mat av en orsak. Jag vill inte slösa min tid framför spisen eller vid diskbänken. Påminn mig om det. Dessutom kan jag inte laga mat. Det blir aldrig bra.
Dagen har utöver ett jävla massa diskande gått åt att läsa klart Pappersväggar och en bok om idéer. Nu har jag börjat på Andreas Romans "Vigilante". Än tycker jag inte att den är så värst upphetsande, men jag antar att det kanske ändrar sig. Det blir ytterligare bokrecensioner på "djävulskt beläst" efterhand.
Jag beställde också Coriolis, som är Järnringens nya science fiction-rollspel.
Jag funderar också på varför det finns så få kvinnliga konventsskribenter. Och varför det finns så få kvinnliga rollspelskonstruktörer. Tove Gillbring, Gunilla Åkesson - vilka fler? Emma Wieslander? Satu Heliö? Men ingen utav de två sistnämnda är konstruktörer, även om de är spelteoretiker och skriver mycket om det.
I konventskretsar är det lättare att hitta kvinnor. Anna, som är chef för GothCon till exempel. Frida och Lena som är rollspelsansvariga på Stockholms Spelkonvent och så vidare. Sedan har vi ju en hög Sverokaktiva tjejer. Men inga konstruktörer. Finns det några kvinnliga brädspel- eller kortspelskonstruktörer? Sus Magnusson kanske? Hmm.. De flesta är akademiker och inte involverade i praktisk speldesign. Karin och Bobbi på Ozma kanske.
Vad är det som avskräcker? Vad är det som lockar? Jag får skriva en artikel tror jag. En till.
Intressant? - hmmm kanske?
Andra bloggare om:
ozma, rollspel, , spel, speldesign, utmaningar
Saturday, March 29, 2008
Friday, March 28, 2008
En ny blog? Va?! En TILL!?
Jag har precis startat bloggen "djävulskt beläst" där jag tänker skriva lite rekommendationer, recensioner och lite annat för den hugade bokläsaren. Den kommer att innehålla allt från rollspelsböcker till facklitteratur och skönlitteratur. Först ut är Petra Östergrens "Porr, Horor och Feminister", som är en suverän bok. Läs den.
Anledningen till att jag delar upp det lite är för att - hey! Det är kul att starta bloggar, och för att man inte skall behöva dras med min ångest och personliga problematik om man bara vill ha ett boktips. Tyckte det var en vettig idé.
Nåväl.
Alla borde ha skägg!
Taggar: bloggar, böcker, feminister, horor, Petra Östergren, porr
Anledningen till att jag delar upp det lite är för att - hey! Det är kul att starta bloggar, och för att man inte skall behöva dras med min ångest och personliga problematik om man bara vill ha ett boktips. Tyckte det var en vettig idé.
Nåväl.
Alla borde ha skägg!
Taggar: bloggar, böcker, feminister, horor, Petra Östergren, porr
Thursday, March 27, 2008
Meh! II
Alltså...
SvD skriver idag om att man skall vara elak, och listar följande som steg mot att bli elakare:
Jaha? Och på vilket sätt är det elakt? Jag förstår inte. Ovanstående lista handlar mer - i mitt tycke - om att man känner sig själv och sina egna begränsningar än om att vara snäll. Att vara snäll kan ibland innebära att du säger nej, att du bryter upp ett förhållande som inte är bra, att du inte går med på att göra saker som du inte hinner eller orkar. I det långa loppet är det snällt.
Snällt är däremot inte att:
Eftersom samtliga handlingar - utom möjligtvis den med vitlöksbrödet - är egoistiska till den gräns att det faktiskt skadar eller kan skada andra.
Men jag antar att det är det det handlar om. Och det går hand i hand, till viss del, med det jag skrev i en tidigare blogpost idag. Bristen på ansvarstagande individer. För varför ta ansvar om man inte måste, right?
Alla borde ha skägg!
SvD skriver idag om att man skall vara elak, och listar följande som steg mot att bli elakare:
1. Sluta le – det underminerar vad du säger.
2. Stå på dig – ändra dig inte i första taget.
3. Tala sanning – linda inte in saker utan stå för vad du tycker och känner.
4. Håll med när folk säger oväntade saker – säger någon att du överreagerar, håll med. Det är svårare att bemöta med motargument än om du försvarar dig.
5. Utgå från dig själv – börja anklagande meningar med ”jag”. Jag blir arg när du…
6. Gör en lista över ursäkter – bra att ha i bakfickan när du behöver ta dig ur situationer.
7. Ändra dig när du vill – du har alltid rätt att byta åsikt.
8. Håll saker korta – långa diskussioner hjälper sällan.
9. Be aldrig om ursäkt – och undvik långa förklaringar.
10. Träna på att säga ”nej”.
Jaha? Och på vilket sätt är det elakt? Jag förstår inte. Ovanstående lista handlar mer - i mitt tycke - om att man känner sig själv och sina egna begränsningar än om att vara snäll. Att vara snäll kan ibland innebära att du säger nej, att du bryter upp ett förhållande som inte är bra, att du inte går med på att göra saker som du inte hinner eller orkar. I det långa loppet är det snällt.
Snällt är däremot inte att:
Praktiska övningar som att äta vitlöksbröd på bussen, ta åt sig äran för andras jobb och skrika på kolleger gav resultat i form av ökat självförtroende - och fler faktiska fördelar. ”Framgångar bortom mina vildaste drömmar”, som han säger själv i en artikel i brittiska Independent.
Eftersom samtliga handlingar - utom möjligtvis den med vitlöksbrödet - är egoistiska till den gräns att det faktiskt skadar eller kan skada andra.
Men jag antar att det är det det handlar om. Och det går hand i hand, till viss del, med det jag skrev i en tidigare blogpost idag. Bristen på ansvarstagande individer. För varför ta ansvar om man inte måste, right?
Alla borde ha skägg!
Vira Blåtira
Min vackra blåtira som jag fick i torsdags ligger nu som en blå strimma strax ovanför mitt ögonlocksveck. Jag har lagt smink på den. Hudfärgat. För att folk inte skall dö av chock när jag blundar.
Jag har också, min vana trogen, börjat på en ny anteckningsbok. Eller kanske snarare återtagit en gammal anteckningsbok. Min tanke är naturligtvis produktion. En specifik typ av produktion. Rollspelsartiklar och äventyr. Under två år lade jag mer eller mindre ALLT på hyllan för att producera Götterdämmerung. Det är dags att genomföra alla de projekt jag drömde om då, men som jag lade i RiotMinds-högen.
Först ut är "Blå Linjen" ett Kultäventyr som handlar om mystiska försvinnanden i Stockholms tunnelbanesystem. I like it!
Och jag blir lite kär i Ann Heberlein som vill återinföra ansvarstagande människor i Sverige.
Jag citerar från en artikel på SvD.:
Heberlein har tydligen blivit lika arg som jag på att ingen någonsin tar något ansvar för sina handlingar längre. Det driver mig till vansinne. Jag skall köpa boken, skriva fanmail och börja praktisera mera ansvarstagande. Jag tar iofs redan mycket ansvar. Men jag tänker inte låta andra skylla ifrån sig lika mycket längre.
Min syster har dessutom kommit på mig, med hjälp av DN. Snacka om att bli placerad i ett fack som heter duga.
Synd bara att jag totalt sett enbart äger 6 par skor, varav två par är kängor och ett par sandaler. De andra är Ecco-skor. Jag tycker om Ecco-skor. De äter inte upp mina fötter.
Perfektionist är jag, förvisso, och jag betalar för mina nedladdningar, men jag använder inga tandblekningsprodukter och jag tycker inte så himla mycket om kaffe latte. Föredrar is-chaité. Och jag anser mig inte stå över andra människor eller vara bättre än dem. Men så har jag ju också en PC hemma, utöver Mac:en. Kanske är därför?
Jag tänkte så här i slutet på blogposten göra som Cato.
Men istället för att anföra att jag i övrigt anser att Karthago bör förstöras, anföra att alla borde ha skägg.
Därför: Alla borde ha skägg!
Jag har också, min vana trogen, börjat på en ny anteckningsbok. Eller kanske snarare återtagit en gammal anteckningsbok. Min tanke är naturligtvis produktion. En specifik typ av produktion. Rollspelsartiklar och äventyr. Under två år lade jag mer eller mindre ALLT på hyllan för att producera Götterdämmerung. Det är dags att genomföra alla de projekt jag drömde om då, men som jag lade i RiotMinds-högen.
Först ut är "Blå Linjen" ett Kultäventyr som handlar om mystiska försvinnanden i Stockholms tunnelbanesystem. I like it!
Och jag blir lite kär i Ann Heberlein som vill återinföra ansvarstagande människor i Sverige.
Jag citerar från en artikel på SvD.:
”Skulden och skuldkänslan har stått i skamvrån i snart ett par decennier, och skuldkänslor har behandlats som en psykisk defekt snarare än som ett existentiellt och moraliskt fenomen”, skriver hon.
–Att känna skuld bevisar att man har en moralisk identitet, att man vet vad som är fel och rätt. Klander – liksom beröm – är avgörande i utvecklingen till en ansvarstagande människa. Det försöker jag förmedla till mina barn: Vad man gör får konsekvenser.
Ann Heberlein ställde en grupp blivande lärare inför ett problem: Du har ett litet företag och ska befordra en anställd. Du har två att välja mellan: Rask och Slöman. Rask är hårt arbetande, lojal, tar ofta på sig extraarbete och har kommit med flera idéer som ökat omsättningen. Slöman gör inte mer än han behöver och går hem så tidigt som möjligt. Vem ska du välja?
–Chockerande många svarade att de skulle välja Slöman. Befordras han kommer han att bli uppmuntrad och växer med uppgiften. Precis så fungerar den svenska skolan. Man tycker synd om skitstövlarna men sviker de duktiga och skötsamma eleverna.
Därför tycker hon det vore självklart att var och en ska få vad han eller hon förtjänar och att samma krav ska ställas på mobbaren som på alla andra:
”I ett samhälle där goda handlingar och gott uppförande inte belönas och där dåliga handlingar och dåligt uppförande inte ger konsekvenser uppstår frågan varför man över huvud taget ska bry sig”, skriver hon.
–Jag pratade med en högstadieelev som sa att ”det är de elaka som har makten i skolan”. Själv såg hon sig som ”meningslös”. Ingen såg henne, ingen brydde sig. Hon gör det man ska, når kunskapsmålen, kommer i tid, räcker upp handen innan hon talar.
Heberlein har tydligen blivit lika arg som jag på att ingen någonsin tar något ansvar för sina handlingar längre. Det driver mig till vansinne. Jag skall köpa boken, skriva fanmail och börja praktisera mera ansvarstagande. Jag tar iofs redan mycket ansvar. Men jag tänker inte låta andra skylla ifrån sig lika mycket längre.
Min syster har dessutom kommit på mig, med hjälp av DN. Snacka om att bli placerad i ett fack som heter duga.
Synd bara att jag totalt sett enbart äger 6 par skor, varav två par är kängor och ett par sandaler. De andra är Ecco-skor. Jag tycker om Ecco-skor. De äter inte upp mina fötter.
Perfektionist är jag, förvisso, och jag betalar för mina nedladdningar, men jag använder inga tandblekningsprodukter och jag tycker inte så himla mycket om kaffe latte. Föredrar is-chaité. Och jag anser mig inte stå över andra människor eller vara bättre än dem. Men så har jag ju också en PC hemma, utöver Mac:en. Kanske är därför?
Jag tänkte så här i slutet på blogposten göra som Cato.
Men istället för att anföra att jag i övrigt anser att Karthago bör förstöras, anföra att alla borde ha skägg.
Därför: Alla borde ha skägg!
Wednesday, March 26, 2008
Halsfluss IV
Det här är förmodligen femte gången på kort tid som jag har halsfluss.
Jag älskar mina halsmandlar. Inte.
En känsla av total värdelöshet (?) har sänkt sig över min sjuka kropp och jag längtar efter att få en mening med livet igen. Under tiden försöker snusmumriken muntra upp mig, men jag är rädd att mumriken enbart får en armfull av *bleh* när jag pratar.
Så för att göra mig lite användbar tänker jag lista hela listan med äventyr jag har skrivit för konvent och annat och under påsken lagt upp på min hemsida. Min "nya" hemsida, som bara är ny till namnet och på min burk härhemma än så länge, men som snart kommer att uppdateras även live. Tills dess kan hugade äventyrare hitta en radda äventyr (!) i spalten till höger (PDF-format) samt listade i den här rackarns blogposten:
Nexus (7.75 MB)- första äventyret jag skrev för konvent. Handlar om monster under ytan.
Daedalus Encounter (3.46 MB) - Star Trek TNG-äventyr med mycket Philadelphia Experiment-känsla för er som känner till det.
Brödraskapet - Trinity (det absolut bästa rollspel White Wolf någonsin givit ut. Och slutat ge ut. Numera är det D20 (*bleh*)) med psioner, "guns don't kill psions, I do" och en massa hat.
Interference (1.97 MB) - kult och världens undergång. Baal Reshef i all sin ståtlighet parad med medicinska experiment och biologisk krigsföring.
Samhain (28.38 MB) - Romantik och sagor, ett äkta fantasyscenario skrivet tillsammans med Bea Düring
X. Hartford Wales & Partners (6.90 MB) - Bågexorcister stöter på den äkta varan. Och upptäcker till sin förvåning att även de är äkta vara.
Dockmakarna (515 KB) - Officiellt äventyr till Götterdämmerung SSK 2005 (första och sista från den här pennan misstänker jag)
Le Rite Sacré (520 KB) - Götterdämmerung, hemliga ritualer, 1700-tal och en gravid kvinna. Ett äventyr att fördriva mina egna demoner med.
Kapten Katastrofs Kollisioner - ett äventyr jag skrev till Supergänget för en rollspelsdag på Lidingö bibliotek.
Det är allt jag har lyckats skrapa ihop än så länge. Men jag har många idéer och många halvfärdiga projekt liggande, som jag förmodligen kommer att försöka publicera, mest beroende på att jag känner mig lite värdelös just nu. Måste producera! Mitt liv, mitt liv... är ingenting utan arbete.
Tragiskt när man inser det. Men så är det.
Jag älskar mina halsmandlar. Inte.
En känsla av total värdelöshet (?) har sänkt sig över min sjuka kropp och jag längtar efter att få en mening med livet igen. Under tiden försöker snusmumriken muntra upp mig, men jag är rädd att mumriken enbart får en armfull av *bleh* när jag pratar.
Så för att göra mig lite användbar tänker jag lista hela listan med äventyr jag har skrivit för konvent och annat och under påsken lagt upp på min hemsida. Min "nya" hemsida, som bara är ny till namnet och på min burk härhemma än så länge, men som snart kommer att uppdateras även live. Tills dess kan hugade äventyrare hitta en radda äventyr (!) i spalten till höger (PDF-format) samt listade i den här rackarns blogposten:
Nexus (7.75 MB)- första äventyret jag skrev för konvent. Handlar om monster under ytan.
Daedalus Encounter (3.46 MB) - Star Trek TNG-äventyr med mycket Philadelphia Experiment-känsla för er som känner till det.
Brödraskapet - Trinity (det absolut bästa rollspel White Wolf någonsin givit ut. Och slutat ge ut. Numera är det D20 (*bleh*)) med psioner, "guns don't kill psions, I do" och en massa hat.
Interference (1.97 MB) - kult och världens undergång. Baal Reshef i all sin ståtlighet parad med medicinska experiment och biologisk krigsföring.
Samhain (28.38 MB) - Romantik och sagor, ett äkta fantasyscenario skrivet tillsammans med Bea Düring
X. Hartford Wales & Partners (6.90 MB) - Bågexorcister stöter på den äkta varan. Och upptäcker till sin förvåning att även de är äkta vara.
Dockmakarna (515 KB) - Officiellt äventyr till Götterdämmerung SSK 2005 (första och sista från den här pennan misstänker jag)
Le Rite Sacré (520 KB) - Götterdämmerung, hemliga ritualer, 1700-tal och en gravid kvinna. Ett äventyr att fördriva mina egna demoner med.
Kapten Katastrofs Kollisioner - ett äventyr jag skrev till Supergänget för en rollspelsdag på Lidingö bibliotek.
Det är allt jag har lyckats skrapa ihop än så länge. Men jag har många idéer och många halvfärdiga projekt liggande, som jag förmodligen kommer att försöka publicera, mest beroende på att jag känner mig lite värdelös just nu. Måste producera! Mitt liv, mitt liv... är ingenting utan arbete.
Tragiskt när man inser det. Men så är det.
Subscribe to:
Posts (Atom)
