jag har sett ljuset!

Åtminstone i en teknik på aikidon. Vi tränade Morotedori idag. Gångjärn! Tänk gångjärn! sade vårt snyggo till aikidolärare (ja, han ÄR söt, men det betyder inget mer än det maumau... :)) och så *ping!* så funkade det! Jag tränade mot en mycket trevlig rödhårig individ som höll om armarna på mig så att händerna blev som ballonger, men jävlar i min lilla låda vad bra det gick ändå! W00T! Imorgon har jag väl blåmärken upp till axlarna, men det är smällar man får ta när det går bra i övrigt.

Falltekniken å andra sidan... en mer katastrofal köttbulle har nog inte skådats på dojon sedan 1875 på hösten... Det går bara sämre och sämre, så det är något fel på mitt huvud. Jag har ju lyckats förut och nu bara allt låser sig. Skall öva lite i San Fransisco.

Nu måste jag kasta i mig lite fiskbullar och te, sedan bär det iväg till sängen. Jag skall drömma om hur man faller rätt....

Wii!

Jag testade med glädje att spela Wii idag. Bowling. Efter många års totalvägran att utsätta mina fingrar för möjligheten att bli avslitna eller brutna vid lederna har jag nu äntligen fått bowla. Tack Nintendo för att ni gör det möjligt för en bowlofobiker att kasta klot på små vita käglor. Det går inte så bra, men vad gör väl det när jag slipper skräcken av att mista ett finger eller tre i ett felaktigt kast?

Jag har väl berättat att händerna är mina mest värdefulla tillgångar här i livet. Dem och mina ögon. Möjligtvis även hjärnan, på en bra dag. Så länge de tre komponentera finns tillgängliga för mig är jag egentligen ganska nöjd.

Jag skall iväg och träna idag igen naturligtvis. Mina stackars arbetskamrater har fått höra hur mycket träningsvärk jag har hela dagen idag och igår. Jag undrar om mina muskler överlever aftonen. Det är inte helt säkert. Jag har magmuskelvärk på ställen jag inte trodde att man HADE magmuskler. Men det hade man. Eller snarare - jag hade dem inte, nu har jag dem. Börjar få i vilket fall. Men jag är piggare idag, så det skall nog gå bra. I måndags var jag helt slut.

Apropå arbetskamrater har smålänningen instruerat mig hela dagen om hur "hot" han är. Jag är tveksam till hur den beskrivningen passar på honom, men han är övertygad om sin egen förträfflighet. Och så länge han är nöjd så kan jag ju låta bli att rasera hans illusioner. Även om det är otroligt frestande att säga något riktigt elakt. Men jag avvaktar till rätt tillfälle infinner sig. Det gäller att krossa självkänslan totalt hos sina motståndare, och inte ge någon som helst möjlighet till överlevnad. Det har jag lärt mig genom åratal av att ha blivit mobbad själv. Viktig kunskap för senare i livet.

Karlsta' pöjkarna jobbar som vanligt som små gnuer, och det är inte helt fel att ha dem på kontoret. De är så roliga, de små liven. Fast det kanske man inte får kalla en nybliven pappa och en snart utexaminerad student.

I övrigt har jag testat spel (Dåliga! Sååå dåliga! Det värker i mig av designlust när jag ser hur kassa spelen vi får in är. Kan man inte förbjuda utvecklare att pumpa ut sådant skit? Om inte annat så av humaintära skäl. Åsanitära skäl kanske...)och försökt få kontakt med en förläggare som vägrar prata med mig. Jevvla tomtar hela högen...

Batteriet i min iPod är farligt rött nu, men jag får stå ut med alla tuggzillor på vägen hem. Måste lyssna lite på Rufus medan jag kämpar med flowchartsen.

Det kanske blir en update lite senare ikväll, men tills dess tar jag farväl av er, kära läsare och önskar er en god afton.

Sanningen om Zombies

PÅ allmän begäran och efter lite eftertanke har jag komponerat följande igenkänningsmanual för zombies:

1. Har de puls? - Nej, en zombie är ett reanimerat lik, och har därför ingen puls att tala om. Detta är det enklaste sättet att avgöra om en människa förvandlats till zombie. Märk väl att personen i fråga helst skall trava omkring för att avsaknad av puls skall kunna tas som ett tydligt tecken på zombieskap. Annars är det högst troligt att det är ett vanligt lik.

2. Andas det reanimerade liket? - Andas det inte är det ytterligare ett tecken på att det är en zombie. Om det däremot andas och rör sig men saknar puls kan det vara så att du inte har hittat rätt ställe att ta pulsen på.

3. Är det blekt? - Om det är ett blekt exemplar, gärna med blåaktiga undertoner i huden, så kan det röra sig om en zombie. Försäkra dig dock om att det vare sig andas eller har puls innan du terminerar det. Det kan vara jag som är ute på promenad.

4. Luktar det illa? - Om det avger en sötaktig doft av föruttnelse kan det röra sig om en zombie. Det kan också vara en tant eller gubbe med parfym/ after shave som surnat, så var säker på att kombinera stankkännetecknet med puls och andningskännetecknet. Annars kan du oavsiktligt orsaka skada på äldre herrar och damer som själva tappat luktsinnet.

5. Rör det sig ryckigt? - Motoriken påverkas när man reanimeras och detta ger upphov till en ryckig och hackig gång. Återigen rekommenderas att man kollar andning och puls innan man agerar. Det KAN vara någon med en muskeldystrofisk sjukdom, eller kanske bara allmänt kass motorik.

6. Försöker det äta din hjärna? - Om det med utsträckta armar rör sig mot dig samtidigt som det med släpig röst säger "hjääääärna... äääääta hjääääärna" så kan du vara ganska säker på att det är en zombie.

Grusiga ögon

Sedan gårdagens sena postande har det varit natt, och nu är det rent definitionsmässigt morgon, även om jag redan varit uppe i tre timmar och hunnit med ett yogapass. Yogapasset gjorde jag för att överhuvudtaget kunna resa på mig imorse. Jag var hemma vid halv elva ungefär igårkväll. När jag vaknade imorse hade jag blåmärken över hela höften och ett grustag i ögonen. Gruset i ögonen är kvar men just nu har jag mina glasögon på mig, i förhoppningen att de skall dölja mina ögonrödor. Yogan tog hand om de flesta musklerna, men jag får nog upprepa övningarna ikväll tror jag. Vaderna känns som små muskelknutar.

Jag måste erkänna att jag som vuxen fortfarande är löjligt förtjust i lego. Jag impulsköpte en Exoforce-legopryl igår. Det är någon typ av flygande mojipp med en katapult i ena handen och ett svärd i den andra. Den är ungefär 30 cm hög och helt otroligt snygg att titta på. Jag har helt klart gjort ett bra köp. Kanske skall börja samla på Exoforce lego? Humhum. Arbetskamraterna tittar naturligtvis på mig som om jag vore lite lagom tokig, men det får man ta när man är jag.

Det framkom klagomål igår om att man egentligen inte bygger med lego längre. Att de prefabricerade figurerna tar glädjen från byggandet, men jag håller nog inte med längre. Förut var jag också lite av den åsikten, men tänk vad man kan hitta på med dagens avancerade legobitar! Jag har redan kommit på ett tiotal sätt att ändra figuren jag köpte OCH jag har också funderat på hur man skulle kunna använda bitarna som finns på fler olika sätt. Men så är jag ju också industridesigner i grund och botten, så det ligger liksom i min natur. Det är samma sak med IKEA-möbler.

Babsi!

Jag pratade precis med Babsi, som också skall på GDC. Hon har redan fått mig att lova att gå ut och dansa med henne. Typiskt Babsi.

Babsi är avkomman av ett kinderägg och duracells energizer bunny. Hon är kreativ, full av överraskningar och hon slutar aldrig! Det var Babsi som introducerade mig till en massa speldesignlegender som jag sedan bodde med i ett par dagar i en stuga mitt ute på den skånska kusten. Falsterbo. Orgiestugan hette den visst på Nordic Game Conference. Fast den enda orgien jag såg till var Singstar och GuitarHero missbruk.

Nåväl. Det är dags att gå och kasta sig på dojomattan igen. Aikido!

- - - - - - - - - -

... must... get... helkroppsmassage...

Gud vad jag värker överallt! Det var ett ganska hårt kondispass idag och jag har precis återkommit efter en veckas förkylning. Gissa om jag bara låg och flämtade på mattan när vi skulle öva fallträning? Men jag lyckades centrera mina morotedori kokyuho på ett bra sätt och det kändes schysst i hela kroppen.

Händerna värker lite och jag är hungrig som en gnu, men jag har ingen mat hemma. Fy på mig. Nu skall jag borsta tänderna och ynkeligen krypa till sängs och sova gott, hoppas jag, hela natten.

Tio sorgliga berättelser och min tendens att sluka böcker

Jag har läst tre böcker i helgen och kommit en bra bit in i en fjärde. Jag äter böcker som andra människor äter popcorn. De räcker inte längre. Det är hopplöst. För att en bok skall få mig att stanna upp, tänka till och reflektera krävs det att det är 1. fakta, 2. något jag inte är bekant med sedan tidigare, 3. lite komplicerat.

Jag åt upp PD James bok på mindre än fyra timmar. Engelsk pocket på ca 200 sidor. Sedan läste jag en gammal Michael Crichton bok som heter "The Terminal Man" och den gick på kanske två, två och en halv timme. Snart har jag hamnat i den situationen att böcker som inte är särskilt ansträngande för hjärnan går lika fort att läsa som det går att se på en film, fortare, om man tänker på Sagan om Ringen trilogin. Hopplöst.

Jag behöver gå till en massör också. Min rygg är stel som en bräda, och axlarna är som en korslagd balk över ryggraden. Jag skall ägna nästa vecka åt yogaövningar på hotellet. Jag är borta i San Fransisco på Game Developers Conference hela veckan, och det skall bli helt otroligt skönt. Att slippa kontoret lite och få lite nya intryck. Jag skall kolla om det finns några bra konstmuseum och annat i SF. Kanske köpa en resehandbok. Vara lite turist. Gå till Alcatraz :). Gå på föreläsningar! Whee!

Men nu skall här jobbas. Jaga förläggare med blåslampa.

Scannergalenskaper

Jag har spenderat förmiddagen med att scanna negativ. Köpte en scanner som klarar av både negativ och vanliga bilder, eftersom det är något som jag tyckte att jag behövde.

Imorse ägnade jag en timme åt att omvandla tvätt till kläder igen, på det där alkemiska viset man gör när man tankar en tvättmaskin med tvätt och en timme senare plockar ut kläder. Jag tror jag har tappat en strumpa dock. Jag kan inte hitta den. Men jag misstänker att det är tvättstugedjuret som har snott den. Tvättstugedjuret är en liten varelse, ungefär lika stor som en tax, men med en elefants exteriör. Dock har den istället för snabel en tratt där den suger in alla strumpor, handdukar och andra delikatesser den kan hitta i tvättmaskinen innan den blir ivägskrämd av att man öppnar luckan. Typiskt sådana där små filurer...

Jag är som vanligt helt utmattad lagom till lunch, och känner att jag måste göra något åt mina sömnproblem. Jag sover inte mer än fem timmar per natt. Max. Och sömnen är full av trevliga drömmar som exempelvis att jag faller baklänges ner i gapet på en haj eller blir jagad uppför en oändlig trappa av en beslöjad dam.

Jag tror jag får sluta se på skräckfilm. Den lirkar sig in i skallen på mig och omvandlas från något skrattretande till något skräckinjagande. Jag har för mycket fantasi. Kan man operera bort den månne?

Jag har hittat spår av mörkrumstomten också. Mörkrumstomtarna håller till i mörkrum runtom i världen och biter gärna fotografer som står och framkallar i näsan när de lutar sig för långt ner över isättikabadet. De har också en förkärlek för spikskor. De tar de på sig när de känner ett behov av att åka rutchbana ner för negativrullar som hänger på tork. Det är de som är orsaken till alla längsgående repor på negen. Och de är rödögda. Och enögda. Och sitter inne i inre mörkrummet där bildtorken står.

Jag saknar Helliden. Jag saknar att få lov att arbeta med händerna varje dag och att ha alla verktyg jag behöver. Mitt liv sitter i mina händer. Ibland kan jag komma på mig med att sitta och känna på saker bara för att. Sådan är min sjuka att jag inte kan ta in ett föremål om det inte sitter i mina händer. Det är därför jag skriver för hand innan jag skriver på tangentbordet. För att känna orden innan jag ger dem fritt tillträde till allas ögon. Blogen skriver jag inte i förväg, men jag är ganska övertygad om att den skulle ha mer själ i sig om jag först satte mig och skrev den för hand.

Nu skall jag försöka mig på att göra klart silversiten och sedan översätta min nya hemsida till engelska. Den är klar nu, snart. Jag har dumpat ca 100MB på att ta bort dubletter och downloads.

Jemmy Håning

Eftersom jag inte kan låta bli att skriva saker hela tiden, så har jag skrivit en spelledarperson till Mutant - Undergångens Arvtagare, som jag tänkte dela med mig av. Den finns på mitt forum också, men det är nedlusat med spam, och blir det hela tiden, så jag får hålla koll på det och banna folk stup i kvarten. Men nu är det rensat i vilket fall som helst.

Till Jemmy då. Jemmy är en muterad iller.

Genre: Mutant, efter katastrofen
Inspiration: Fri tankeverksamhet och recepttråd på Mutantforumet

Beskrivning: Jemmy Håning - mästerkokare - och så exklusiv att hennes maträtter inte går att finna på någon restaurant. Nej, fröken Håning får man förbeställa, inklusive meny, minst en månad innan tillställningen. Sedan tar fröken Håning sin uppsättning fällor, örtsamlarutrustning och ett stort sortiment förvaringskärl på sin kärra och drar ut i vildmarken för att där under ett par veckors tid samla in råvaror till den stundande delikatessmåltiden.

Jemmy har naturligtvis med sig sin egen utrustning till dylika tillställningar och mången adelsman har känt krävan stiga vid åsynen av den prydliga lilla illern då hon med ett raskt bett skiljer huvud från kropp på något av de levande bytesdjur hon kommit hemdragandes med.

Vanligtvis är det dock värt det, eftersom det snart från Jemmys lilla portabla kokvagn stiger dofter som till och med får den mest vältillredda lobobster att stå sig slätt.

Personlighet: Snabb och smidig, med pigga ögon och glada tillrop i alla lägen. När hon lagar mat är hon helt koncentrerad på det hon gör, och vilda hästar skulle inte kunna dra henne ifrån sin kokvagn. På jakt är hon tyst och framförallt dödlig. Ingen slår Jemmy i närstrid, även om hon har stora problem att nedlägga ett byte med avståndsvapen. Många är det zondelikatesser som funnit en illerkäft vid sin hals och gått hädan i förvåning.

Utseende: Jemmy har en blank välskött gråmelerad päls med svarta stick, en typisk illermask över ansiktet och små händer med vassa klor. Hon är slank och rör sig med grace och värdighet, utom då hon ibland blir så upphetsad och glad över något att hon istället skuttar fram. Då brukar hon även utstöta små glada skall.

My give up!

Det här citatet från ingen mindre än den eminente JarJar Binks (sarkasmen dryper, make no mistake) härrör från det faktum att jag imorse vaknade med nackspärr som inte var av denna världen. Hur kommer det sig att all skit händer på samma gång? Förkylning, nackspärr... Vad händer härnäst? Snöstorm? Inomhus?

Nåväl. Jagh ar lindat in nacken med halsduk och smörjt mina protesterande muskler med voltaren. Skall försöka mig på lite mjuk yoga också, det borde lösa upp min träaktiga rygg. Där fick man för att man somnade i soffan!

Jag läser "Children of Men" av P.D. James. Det var Bronk som påpekade att filmen faktiskt var baserad på en bok. Nu läser jag boken och blir i efterhand besviken på filmen. Så rikt material och så ändrar de alltihop! Men samtidigt förstår jag dem. Filmen kanske skall ses mer som en fristående enhet. Fast jag blir lite arg på att manusförfattarna skiftar skulden för barnlösheten från fäderna till mödrarna. Men det är väl bara att vänta sig. Dessutom är det mindre ologiskt. Numera kan vi ju klona vad som helst, så vem behöver män, egentligen... :)

Det är en väldigt skrämmande bok. Så uppgiven och hopplös. Ungefär som Ninni Holmqvists bok "Enhet". Den bär på samma tunga hopplöshet och brist på respekt för människans individualitet. Det är kanske det som skrämmer mig i mina zombiedrömmar också? Bristen på identitet. Jag kan leva med att jag inte är samma person från ögonblick till ögonblick, jag ser det till och med som en tröst, med tanke på att mitt beteende har varit ganska korkat med jämna mellanrum. Att då veta att jag kan bli bättre, förändras, växa, gör mig lugnare. Trygg kanske. Men bristen på egen vilja. Att bli en i mängden, del av en oformlig massa, skrämmer mig.

Samtidigt så vet jag att jag har mina små ögonblick av tillhörighetsönskan. Då är det bara att titta i bokhyllorna och konstatera att jag är en rollspelare, och som sådan tillhör jag redan en tillräckligt liten subkultur för att det inte skall skrämma mig att generalisera mig, samtidigt som det ger mig tröst att det finns fler av "oss".

Nåväl. Det var dagens melankoliska reflektioner. Det blir så när man har nackspärr. Det är en av de få tillfällen man kan ifrågasätta sig själv och sin omgivning. Eller så är det bara den hopplösa och välskrivna boken jag läser. Får plöja mig igenom "American Gods" av Neil Gaiman efter det här. Gaiman gör mig alltid glad.

Levande kaos

Jag snörvlar, hostar och skall strax gå och lägga mig. Jag har spenderat större delen av aftonen med att se på Layer Cake och Fight Club. Fight Club är den enda filmen so far som har lyckats "lura mig" såtillvida att jag inte har räknat ut vem som är vem och vad det är för plot efter 20 minuters tittande. Det kommer sig av många års rollspelande.

Jag brukar roa mig med att titta på lite crime, som Midsomer Murders när jag är hos pojkvännen. Eller så är det kanske så att han roar mig, det är ofta han som vill se på brittiska kostymfilmer med bra dialog och miljöer. Poängen är att efter introduktionen brukar jag haspla ur mig en trolig lösning på brottet. Då bara han fnissar lite och en halvtimme senare får vi reda på att, jo, det var ju så det var. Detaljerna kan skilja sig, men på det stora hela brukar jag ha rätt. Det gör att det till slut blir ganska tråkigt att kolla på film.

Men både Layer Cake och Fight Club var helt okej, även om det var mycket våld och Craig Davids plutande i en av dem. Å andra sidan var det Helena Bonham Carter i den andra och det är inte fy skam. Jag skall väl försöka komma på något djupt att säga om dem också, men det enda jag kan komma på är att det förmodligen är bättre att ta antipsykotisk medicin än att skjuta skallen av sig.

Nu skall jag som sagt dra mig tillbaka för i afton. Jag har införskaffat fyra pocketböcker på Akademibokhandeln samt en hel hög Frank. Så helgen skall jag förhoppningsvis tillbringa vaken.

Hjäääärnnaaaa...

Eftersom det uppenbarat sig att jag har massa viktiga möten på jobbet idag skall jag med viss motvilja släpa mig dit. Idag är det min tur att vara den gråhyade medpassageraren som med ryckiga steg rör sig till jobbet genom Stockholms underjordiska nät. Vem vet, jag kanske får bita någon på vägen?

-------
Nu sitter jag på jobbet. Och har fått namnet Tuberkulos Åsa av min medarbetare Thomas. Tack Thomas. Och jag är superfnittrig, så det är förmodligen sömnbrist och Frank som gör sig påmind. Frank innehåller koffein, guarana och taurin, så det är nog bra för mig.

Rikard sitter och pratar med sin mycket... om jag säger hur det verkligen låter så blir han nog ledsen, så jag säger "hotta" röst. Han är också förkyld. Och en fnittrig djävulskattunge i kombination med en hes Rikard är aldrig en bra kombo.

Jag har dessutom börjat tappa skinnet på min mattbrända handlov. Det är irriterande som fasen, eftersom det blir fnasigt och eländigt. En sak till som irriterar mig med mig är när händerna blir sträva och torra. Och smutsiga.

Jag var tvungen att muntra upp mig imorse när jag åkte tunnelbana. Så jag lyssnade på Dust Brothers soundtrack till Fight Club. Närmare bestämt "This is your Life". Den får mig att fnittra varje gång. Men jag är inte säker på varför.

And you open the door and you step inside
We're inside our hearts
Now imagine your pain as a white ball of healing light
That's right, your pain
The pain itself is a white ball of healing light
I don't think so

This is your life, good to the last drop
Doesn't get any better than this
This is your life and it's ending one minute at a time

This isn't a seminar, this isn't a weekend retreat
Where you are now you can't even imagine what the bottom will be like
Only after disaster can we be resurrected
It's only after you've lost everything that you're free to do anything
Nothing is static, everything is appaling, everything is falling apart

This is your life, this is your life, this is your life, this is your life
Doesn't get any better than this
This is your life, this is your life, this is your life, this is your life
And it and it's ending one-minute at a time

You are not a beautiful and unique snowflake
You are the same decaying organic matter as everything else
We are all part of the same compost heap
We are the all singing, all dancing, crap of the world

You are not your bank account
You are not the clothes you wear
You are not the contents of your wallet
You are not your bowel cancer
You are not your grande latte
You are not the car you drive
You are not your fucking khaki's

You have to give up, you have to give up
You have to realize that someday you will die
Until you know that, you are useless

I say let me never be complete
I say may I never be content
I say deliver me from Swedish furniture
I say deliver me from clever arts
I say deliver me from clear skin and perfect teeth
I say you have to give up
I say evolve, and let the chips fall where they may

This is your life, this is your life, this is your life, this is your life
Doesn't get any better than this
This is your life, this is your life, this is your life, this is your life
And it and it's ending one-minute at a time

You have to give up, you have to give up
I want you to hit me as hard as you can
I want you to hit me as hard as you can

Welcome to Fight Club
If this is your first night, you have to fight

I love it! För det stämmer så bra. Det här är ditt liv. Det blir inte bättre än vad du gör det. Så hence the gigglies.

Det lever!

Men bara knappt. Till skillnad från systern som återhämtade sig med grace och galant immunförsvar sitter jag här med en hals som känns som om någon under natten, och mig ovetande, fått mig att svälja taggtråd och sedan dragit upp den igen. Påminner om spaghettiexperimenten man pysslade med när man var liten. Hur de gick till får ni fundera ut själva.

I vilket fall har febern slagit klorna i mig vilket innebär underliga drömmar och konstiga ryckartade uppvaknanden. Och om JAG har konstiga drömmar för att vara jag så kan du, kära läsare, säkerligen räkna ut att det rör sig om mycket underliga tillställningar i hjärnan. En av dem rörde ett balettbesök med avantgardistiska ballerinor. De var gjorda av någon slags ost. Den andra var min gamla hederliga häcklabyrint (en dröm jag ofta har när jag har feber. Det är som en gammal vän. En elak, otäck gammal vän som kommer hem till en sent på kvällen, kräver att man skall se på film med dem och dessutom tömmer kylskåpet på allt ätbart förutom en bit möglig ost och ketchupen som är tre år gammal). Häcklabyrinten är naturligtvis omöjlig att ta sig igenom och jag förföljs av mannen utan ansikte som kommer för att äta upp mina händer. Varför han vill äta mina händer vet jag inte. Han kanske tycker att händer är en delikatess? Eller så har det någon underliggande psykologisk betydelse som jag inte kan tyda. Men det slutar i vilket fall med att han sitter och gnager på min tumme.

Nu skall jag ta mitt täcke och placera mig på soffan och glo på lite sinnesslö film. Förhoppningsvis passerar även den här dagen snabbt. I väntan på att bli frisk...

Ett jävla snörvlande...

... det är vad det är på mig...

Jag har lyckats med konststycket att återigen bli helt förkyld.

Jag VISSTE att jag skulle ha undvikit den där gråhyade mannen på tunnelbanan som med släpiga steg rörde sig i vagnen. Han bet mig. Så nu är det nog inte lång tid kvar innan jag omvandlas till en av de levande döda.

Nu skall jag återvända till sängen och öva på att säga "hjääääärnaaaaa" på ett lagom stönigt och släpigt sätt för mina egna utforskningar av odöden. Man måste vara väl förberedd för alla situationer. Jag skall ta med mig ett anteckningsblock och skriva ner mina känslor och tankar nu när jag övergår från levande till död...

Apropå det finns det en ganska skrämmande berättelse från ett biovapenlabb i Ryssland. Nikolai Ustinov, en biovapenforskare på Biopreparat som av misstag sticker sig i tummen med en spruta preparerad med Marburg-viruset. Marburg är en tämligen vidrig blödarsjukdom som i likhet med Ebola mer eller mindre förvandlar de inre organen till en trögflytande sörja. I vilket fall så skrev Ustinov ner sina erfarenheter av sjukdomen medan han var döende. Det måste ha varit fruktansvärt att ligga isolerad, döende och dessutom veta exakt vad som väntade.

För bövelen!

Jag läste i SvD om dueller. En tämligen intressant artikel, och en bok jag definitivt måste införskaffa, om duellerandets historia och art.

En teori jag har läst om dueller var att under 16 - 1700-talet så skedde ju en social revolution, likaväl som en tankemässig omformning. Upplysningstiden tar ju sin början på sent 1600-tal, och med upplysningstiden följer tanken att Kung och Adel inte fått sin makt av Gud, vilket fram till dess varit självklart. Adeln vill därför hitta ett sätt att skilja sig från mängden, inte bara med kläder och mode, utan även med duellens våldsamma ritual. Heder och ära blir något som är enbart förbehållet adeln, och därmed även något man måste försvara, kosta vad det kosta vill.

Det är ungefär samma inställning som vissa glin uppvisar i sina svindyra Canada Goose-jackor och märkesdojjor. En önskan om att tillhöra en viss gruppering. Den inställningen - att med kläder och accessoirer utmärka sig - uppkom faktiskt på 1700-talet den med.

Att med modets hjälp markera sin grupptillhörighet kunde ruinera både kassa och hälsa. Helst skulle man nämligen sminka sig med trevliga gifter som bly och kadmium, med håravfall, tandlossning och ögoninflammationer som följd. Jag tänker inte ens gå in på vad man använde för att bota sjukdomar...

Idag har jag specificerat saker. Jag har specificerat grafiska objekt och communities, jag har skrivit om filformat och storleksförhållanden tills jag blivit alldeles blå i synen. Och vi har tagit ombord en utvecklare till, som faktiskt är angelägen om att hjälpa till till skillnad från de stora lerkolosserna. Deras kommunikationsförmåga är inte särskilt bra. Jag antar att när man blir stor och stark så slipper man bry sig om sina medarbetare, förutsatt att medarbetarna inte är lika stora som en själv.

Den enda trösten är att alla blir ignorerade på lika villkor. Jag känner mig lite som när man spelade Talisman när man var liten och hamnade på spågumman eller i templet. slår man 1 - 3 blir man ignorerad. Jag verkar inte ha kommit högre än till 1 sedan det här projektet tog sin start. Och så sitter man mitt emellan två högar, en operatörshög och en utvecklingshög, med en tredje Terraplayhög i ryggen, och alla har olika viljor. Och alla pushar på mig för att få vad de vill ha. Men jag har inget att sätta till för att se till så att saker händer... Nåväl. Jag skall tjata imorgon och nästa vecka. Bläh.

Deus ex Machina

...kommer den här blogen inte alls att handla om. Om du undrar vad deus ex machina innebär så är det en till synes otrolig lösning på en omöjlig situation, ofta klumpigt skriven, av en författare som målat in sig i ett hörn.

Jag har inte målat in mig i några hörn. Men å andra sidan är jag inte en författare. Vad jag däremot har gjort är att läsa en bok skriven av Erik Davies som heter "Techgnosis". Techgnosis tar en titt på teknologiska fenomen ur ett mystiskt, mytiskt och magiskt perspektiv. *Pfft* tänker du säkert. Hur kan teknologi vara magiskt?

Har du klappat din bil någon gång? Tyckt synd om din dator när hårddisken kraschat, eller kanske klappat till den när den inte gör som du vill? I rest my case...

Jag vet att jag i vilket fall tillskriver mina teknologiska apparater mänskliga egenskaper. Jag pratade exempelvis med min kamera imorse. Den var lite trött och hade ett struligt linsskydd. "Såja" sade jag och klappade den lite "upp och hoppa!" Och det gjorde den. Men det var inte mekaniska och teknologiska apparaters antropomorfism som fick mig att börja skriva det här inlägget, utan sättet att se på jaget inte som en sammanhängande helhet utan som små, tillfälliga instanser. Det jaget som imorse läste boken och reflekterade över det som stod skrivet är inte alls samma jag som nu befinner sig (motvilligt, skall tilläggas) på jobbet för att arbeta. Vi reflekterar hela tiden vår omgivning, förändras i takt med de situationer vi hamnar i, med eller motvilligt.

Det är en av de sakerna som gör bloggandet jobbigt. De som läser, de läser NU, men jag kanske inte alls känner samma saker, lever samma liv, som DÅ för det är onekligen en fördröjning mellan det att orden lämnar mina fingertoppar tills dess då de träffar dina näthinnor. De känslotillstånd jag skriver ifrån är inte alls det jag känner just nu. Du kan nämligen aldrig komma ikapp mig i det här mediet. Jag kanske är jublande glad när jag skriver, men ramlar och bryter armen strax därefter, det har du ingen möjlighet att veta.

Det du som läsare kan göra, är att utgå ifrån att jag har haft en viss inställning, men du kan aldrig avgöra hur jag mår utifrån en post i en blogg som är timmar, eller kanske till och med dagar, gammal.

Jag har ett ramverk som håller ihop mig. Det ramverket kallar jag för min kropp. Jag har ett "jag" som är konstant i förändring, men som alltid ändå är mitt nuvarande jag. Jag har nämligen ingen möjlighet att ta backuper på mig själv. Jo, kanske, genom skrivandet, men det är en endimensionell backup. Det är bara en del av allt som pågår i mitt huvud samtidigt som jag skriver...

Näe, nu skall jag sluta tänka, för nu börjar jag tappa bort det ursprungliga skälet till varför jag började skriva den här blogen. Medvetande är spännande. Informationsteknologi är spännande. Läs mer böcker. Explodera din hjärna. Eller kanske expandera. Det blir lite kladdigt och du blir kortlivad annars.

- - - - - - - - - -

Senare:

Med anledning av en förfrågan vi fick via mail idag har jag dragit slutsatsen att människor talar olika språk även inom svenskan. Jag pratar om fackspråk. Fackuttryck. En av de tydligaste lärdomarna jag har ifrån min industridesignutbildning är att man måste, måste, måste se till så att man pratar samma språk som kunden. Annars blir det bara blaj. Och idag insåg jag att det gäller även för andra utbildningar.

Akademiker - om ni vill kunna kommunicera (inte bara prata till) med era medmänniskor, använd ett språk de förstår. Jag om någon inser frestelsen det innebär att uttrycka sig så precist man bara kan, men alla förstår inte vad du pratar om om du börjar använda ord som har en viss innebörd inom ditt respektive fack utan att du förklarar dem först.

Rättelse!

Min kära mor påpekade alldeles nyss att jag inte alls var ett jobbigt barn som liten. Jag såg bara lite övergiven och förebrående ut när jag var hungrig, men jag skrek inte. Det låter förtröstansfullt. Då vet jag att jag med gott samvete kan fortsätta med mina skriverier, och dessutom påpeka att JAG minsann aldrig skrek och grät innan två - tre års ålder.

Med tanke på att det är lite mer än ett år mellan mig och min bror kan jag tänka mig att det var skönt att slippa massa bäbisvrål stup i kvarten. Men vad vet jag? Nu skall jag ägna mig åt lite grafik och att med spänning vänta på systerns blogg.

Äntligen hemma...

Det jobbigaste med att resa bort är väntan på resan. Och att man måste resa hem igen. Jag var nästan ensam i kupén när vi ankom till Stockholm. Och jag var lika ensam på pendeltåget. Ingen ville vara ute den här grå och trista söndagen. Utom vi återvändande. Som tysta spöken, instängda i våra musikapparater stod vi på perrongen, åkte vi med tåget och klev av. Som en scen ur Spirited Away, fast utan ett enhetligt soundtrack, satt vi som ansiktslösa kroppar, söndagströtta på ett skakande tåg.

Skymningen föll på vägen hem, och nu är det nästan mörkt ute. Jag skall laga till lite mat och äta i tystnaden, sedan får det nog bli lite mer jobb på hemsidan som är i stort behov av lite uppfräschande. Och om humöret infinner sig kanske jag tar till tangentbordet och fyller på bloggen lite mer också, men det är långt ifrån ett löfte. Söndagen har slagit klorna i mig.

Den ofullkomliga människan

Jag har insett att jag är ofullkomlig. På många sätt. Men mest ofullkomlig är jag därför att jag inte kan förmå mig att tycka att en kristen ceremoni är något behövligt eller vackert. Och för att jag för mitt inre öga aldrig kan föreställa mig med en skock barn i hasorna.

Som kvinna skall man ju fullkomligen älska barn. Jag älskar barn. Mest när de inte är i närheten av mig. Och när de håller tyst och sitter still om de mot förmodan skulle insinuera sig i min närhet. Jag står inte ut med skrikande, lekande ungar som förväntar sig att man skall tycka att de är de gulligaste som finns. Eller för den delen med föräldrar som tycker att man skall tycka att deras barn är det bästa som någonsin hänt.

Jag var själv totalt odräglig som barn. Jag förstår inte alls hur min mor stod ut med mig. Eller hur någon annan gjorde det heller.

I vilket fall som helst så kommer den här tiraden av att vi var på dop idag. Pojkvännens systerson Benjamin togs upp i den kristna gemenskapen, av en präst som var minst sagt entusiastisk. Jag beundrar hans förmåga att försöka dra igång publiken i bänkarna. Hans tro var bergfast och entusiastisk. Men jag tänkte hela tiden på en reseledare. Han berättade om kyrkan och den kristna tron som om det var något han tänkte sälja till oss. Underbart... Tänk er en reseledare... Han har en skock hedningar i släptåg som han leder genom vindlande gator. "... och om ni tittar till höger ser ni Kristus återuppstå. Här framme till vänster..."

Det var känslan jag fick. Sedan var det naturligtvis middag och kaffe på församlingshemmet bland alla ungar och vuxna och det var som att tugga på aluminiumfolie och frotté samt att tvingas lyssna på naglar som drogs över en griffeltavla i ca 3 timmar. Det är svårt att förmedla hur ångestframkallande fester faktiskt är för mig. Nåväl, det är ännu en av mina ofullkomligheter.

Men jag har lite bra karma i alla fall. Vi varpå Inet och köpte lite prylar idag, bland annat ett par högtalare till Johan. Expediten glömde ta betalt för dem, men jag klarade inte av att bara åka därifrån. Jag gick tillbaka och betalade. Det kanske var... dumt, men det hade ätit upp mig inifrån om jag inte hade gjort det. Så även om jag inte tycker om barn är jag i alla fall ärlig i affärstransaktioner.

Nu skall jag arbeta lite, eftersom mina försök att arbeta på tåget gick om intet då jag mådde illa mest hela tiden. Och jag skall även passa på att koda lite JavaScript till en funktion på min hemsida. Tänk om man fick göra sådant hela tiden? Tänk om jag kunde få bli frisläppt från samhällets krav på mig och bara flyta fritt i min egen lilla värld? Men sådan tur har man inte om man inte är jävligt rik eller klassas som mentalt sjuk.

Jag hjälpte för övrigt pojkvännen med att byta datorchassi idag också. Det är kul att peta på moderkort och skruva bland elektroniska komponenter. Det ger samma känsla som att bygga ihop en IKEA möbel. Jag älskar att bygga IKEA möbler. Hjärnan lägger av och händerna tar över. En underbar känsla.

Djävulskattungen förklarar...

...sitt namn...

Det kändes på tiden att ni, kära läsare, fick ta del av min skapelseberättelse. Då menar jag inte min födsel - även om jag många gånger fått höra av modern att jag var som en liten apa när jag föddes, alldeles hårig - utan djävulskattungens uppkomst.

Djävulskattungen är en direktöversättning från devilkitten. Devilkitten är i sig en kombination av två företeelser. Den ena företeelsen är en fantastisk film av Jim Jarmusch vid namn "Ghost Dog". Ghost Dog var under en kort period min gamertag i Counter Strike.

Den andra företeelsen är en webcomic vid namn Sluggy Freelance, som under en period hade ett avsnitt med elaka katter. K I T T E N hette avsnittet. Kombinera de två företeelserna så hamnar man ganska snart på devilkitten. Okej, vi gör så här då...

Ghost Dog = Angel Kitten. Angelkitten är tråkigt. Addera onda kattungar. Häpp! Devilkitten.


Så är det. Och nu är tågresan snart över, tack gode gud, eftersom mitt balanssinne inte tycker om att åka X2000 sedan jag fick ett virus på balansnerven. Urk.

Djävulskattungen drömmer...

Imorse vaknade jag med ett ryck och med hjärtat i 140 knyck längs mardrömsmotorvägen. Jag är allergisk mot zombies, jag lovar. Varje gång jag har sett, läst eller på annat sätt haft med zombies att göra så drömmer jag mardrömmar. Det kvittar om jag dagtid (eller kvällstid) inte blir rädd för dem. Jag drömmer ändå.

Dessvärre råkar jag dessutom ut för något som inom sömnforskningen kallas hypnagoga och hypnopompa sömntillstånd. Det betyder att kroppen är paralyserad, utsatt för hjärnans skoningslösa åsikt att kroppen sover, medan medvetandet finns där. Jag vet att jag ligger i sängen, jag vet att jag är vaken, men kroppen vill inte röra på sig. Vilket i sig är lagom skoj. Sedan tillkommer hallucinationerna... Som i det här fallet inte helt oväntat var en zombie som långsamt kom kravlande mot mig i sirapstakt. Hjärtat slår snabbare och snabbare och till slut somnar jag om av ren utmattning i ca två minuter och vaknar sedan med ett ryck, totalt adrenalinstinn och med pulsen brusande som ett mindre vattenfall i öronen. Det är inte roligt. Och allt detta bara för att jag av någon outgrundlig anledning glodde på Dawn of the Dead... Jag borde veta bättre. Till och med Shaun of the Dead skapar en outhärdlig mardrömsvärld i mitt huvud om nätterna. Jag är helt enkelt allergisk mot zombies. Jag önskar bara det tog sig uttryck i något mer hanterbart. Som utslag eller kanske häftiga nysningar.

I det här fallet var det väl valda arbetskamrater som släpade sig fram i min dröm som stela likversioner av sig själva. En av dem satt dessutom i rullstol av någon outgrundlig anledning, men han var fortfarande en zombie. Försökte bita mig i handen. Sedan förekom även en helt surrealistisk snabbköpsscen där vi stackare som överlevt zombiekatastrofen med livet i behåll köade efter sardinburkar. Även där dök min nu rullstolsbundne arbetskamrat upp, men den här gången lärde han ut tekniker till en (gående) zombiekamrat. "Tugga lite på handen om du känner för att bitas" sade han med sin Kalmardialekt till sin zombiekamrat, som olyckligtvis inte lydde rådet utan började tugga på personen framför i kön. Hur vi kunde undvika att upptäcka två zombies, varav en tog formen av en rullstolsbunden smålänning går mig helt förbi. Strax därefter upplevde jag mitt hypnopompa sömntillstånd och vaknade med adrenalinet pumpande i ådrorna som en överårig raveare på ecstasy. Klockan var fyra på morgonen. Jag sov inget mer den natten kan jag ju tillägga.

Just nu sitter jag på ett bekvämt tåg på väg till Göteborg. Men eftersom det inte bara är i mardrömmarna det är jaktsäsong på content managers måste jag ägna delar av resan åt att uppdatera ett community. Jag är dock mutad med en aftonvard på jobbets bekostnad, så ett par timmars arbete skall jag nog kunna klämma ihop. Det är monkeywork i vilket fall, så även om jag jobbar behöver jag inte tänka, något som passar mig utmärkt idag, eftersom nattens övningar har lämnat mig något matt i kanterna. Jag skall strax trava iväg till den fantastiska bistron och se om jag kan hitta något gott att tugga på.

Systern har inte hunnit skriva något än, så jag avvaktar med förväntan på hennes inlägg i syskondebatten. Sedan vi började blogga mot/ med varandra har kommunikationen gått hög. Brodern påpekade i ett telefonsamtal att han minsann också sprängde prylar med sina påsksmällare, men i hans fall var det lite mer macho lego. Man kan inte låta bli att undra om mitt uppror mot Mattels påtvingade barbiekroppsideal var en tidig form av feminism. Jag sprängde ju aldrig mina Sindy-dockor som var lite mindre bystiga och långt sötare, även om deras huvuden var något oproportionerliga. Nåväl. Den typen av spekulationer slutar aldrig väl. Man vet aldrig när det sitter någon psykologistudent och ivrigt spanar efter något att bygga sin master's thesis på. "Tidiga feministtendenser hos medelålders bloggare". Zombieallergin är nog bara grädde på moset. "Tydlig skräck för objektifiering av kroppar, resulterande i sömnstörningar". Hmmm...

Idag har jag inga kängor att ge kollektivtrafiken, eller mina kollektivmedtrafikanter. Jag hade nämligen laddat iPodden rejält, och dessutom tagit med en bok (som jag glömde på kontoret...) att gömma näsan i. Instängd i min lilla bubbla struntade jag glatt i både visslare och prasslare.

Aikidon har gett underlig träningsvärk därtill. Jag var ensam nybörjare på onsdagens övningar, som jag kanske nämnt tidigare. En hög lite mer erfarna aikidokas tog sig an mig och vi körde ett vapenpass. Jag misstänker att mitt krampaktiga kramande av svärdet orsakade den fruktansvärda träningsvärken jag upplever i mina händer just idag. Skrivandet är riktigt plågsamt, måste jag ovilligt erkänna. Och arbetet väntar. Liksom bistron. Så härmed avslutar jag dagens blog, och hoppas att den varit till förnöjsamhet, liken till trots.

Kära syster...

...efter att ha läst din alldeles utmärkta avhandling om tvätt inser jag att vi har mer gemensamt än blont hår och en tudelad tånagel. Tanken om tvätt och disk har slagit även mig, så nu funderar jag i banorna om det kan vara så att till och med våra hjärnor har liknande skrynklor.

En skrämmande tanke. Systern sprängde förvisso inte barbiedockor, men hon hade ju två yngre syskon att glatt plåga med Kissaffischer (rockbandet, inget annat) som skapade en oresonlig rädsla för tungor hos den yngsta i syskonskaran. Vid närmare eftertanke kanske det förklarar ljudfobin? Nåväl. Jag tar konstiga avvägar i tänkandet idag. Jag tror jag blev oåterkalleligen skadad av morgonens tuggkonsert.

Rikard påpekade under en brandövning att han haft en indier som sällskapsdjur. Det visade sig dock senare ha varit en iller. Vi tyckte det var roligare - om än något rasistiskt - med en indier. Det kan också ha inverkat på mina tankegångar. Det är dags att packa för morgondagen tror jag bestämt.

Våga vägra cykelhjälm!

Idag är jag stolt över mina föräldrar. De lät mig gå ut i lekparken, ramla från linbanan och tappa andan hur många gånger som helst. De hindrade mig inte från att springa ner till sjön och leka och de förbjöd mig inte att leka med påsksmällare, även om sagda påsksmällare mest användes i syfte att spränga gruvschakt i gräsmattan och barbiedockor i småbitar. Fråga inte.

I vilket fall läste jag nyligen en artikel på SvD om trygghetsnarkomani, och om hur allt varnande hit och dit gör oss otryggare och mindre benägna att ta risker, och därigenom också mindre kapabla att hantera motgångar i vardagen. Och jag tror den teorin stämmer. Jag har aldrig varit rädd för att promenera i parker mitt i natten, tvärtom söker jag mig till "farliga" platser. Jag upplever det som fridfullt snarare än skräckbetonat att promenera genom en kyrkogård. Folk är redan döda där, vad skall de göra? Äta upp mig? Okej, om man är anhängare av zombie survival guide, så kanske...

Inställningen jag har till livet är att visst, det kan hända otäcka saker, men de har inte hänt än, och OM de händer så är det bara att ta tag i dem och se till att få det överstökat.

Nu kanske du, kära läsare, tycker att den här inställningen beror på att jag inte blivit utsatt för några tragiska incidenter, men det stämmer inte riktigt. Jag tänker inte göra en lista - det som hänt mig har jag inga intentioner att basunera ut via en blog, riktigt så exhibitionistisk är jag inte. Det tar sin tid att komma igenom de tillfällena i livet, men poängen är att jag har tagit mig igenom dem. Nästa invändning blir säkerligen att "jaha, skall inte svårt deprimerade människor få hjälp då? Skall man bara bita ihop, är det det du menar?" Näe, inte det heller. Jag pratar om vardagsliv. Jag pratar om att avliva husdjur för att de har fått cancer som inte går att operera, eller om att behöva ta hand om människor som hotar att ta livet av sig, eller har supit sig så fulla på hembränt att de inte vet vad de heter och kräks över halva lägenheten (ja, det finns en GOD anledning till varför jag inte dricker alkohol, och nej, jag är inte emetofob, även om resten av den kvinnliga delen i släkten är det (kräks någon på mig så kräks jag tillbaka)).

Jag kan inte berätta för någon var de drar sina personliga gränser, men det verkar som att människor jag känner har mindre och mindre utrymme att röra sig på, känslomässigt. Poängen är att jag tror att Eberhard har rätt. Jag tror att ju mer vi begränsar oss på grund av rädsla för risker och rädsla i allmänhet, desto mindre livsglädje får vi och desto otryggare blir vi.

Själv har jag under hela mitt liv tagit vad andra människor betecknar som risker. Jag cyklar utan hjälm. Jag hanterar vassa knivar med nöje och ibland otrolig klantighet. Jag hamrar, spikar, hyvlar och bandsågar - alltid med respekt för verktygen jag använder, men aldrig med rädsla. Visst, jag har tonvis med ärr på händer, knän och armar, men jag är inte död än. Och jag har haft så mycket glädje av det jag har gjort. Man måste tillåta sig de där tillfällena man skär sig så illa att man måste sys ihop igen. Annars sker ju ingen utveckling.

Eftersom jag dessutom inte kan låta bli att ge kollektivtrafiken en dänga idag igen skall jag berätta vad som hände imorse. Jag satt, glad i hågen, och skrev i min svarta lilla bok när jag i Tumba fick sällskap av en tant som högljutt tuggade tuggummi. Låt oss kalla henne Tuggzilla. Tuggzilla satt självgott och smaskade på sitt tuggummi med vidöppen mun. Ibland sög hon i sig lite saliv som hamnat i mungiporna, men fortsatte sedan raskt sin misshandel av det stackars gummiartade objektet hon hade i munnen. "Gosh!" tänkte jag, "tur att man har en iPod att lyssna på."

Knappt hade jag tänkt tanken så var vi i Stuvsta. I Stuvsta klev uppföljaren till Tuggzilla ombord. Låt oss kalla henne Tuggzilla 2. Tuggzilla 2 var minst lika högljudd som sin kompanjon, och bägge satt rakt framför mig. Nu ljöd en kör av tuggljud i hela vagnen. Jag plockade fram min älskade musikmojipp och försökte desperat hitta volymknappen. Bättre att vara döv än att tvingas lyssna på denna tuggummitortyr i kvadrat. Just då tar naturligtvis batteriet i podden slut. Ve och fasa.

Jag är så benägen att jag är känslig för vissa ljud. Ett är tuggljud och smaskanden. Det andra är visslande människor. (Fråga inte varför, jag har ingen aning, men min belägenhet är sådan att jag till och med ibland blir irriterad på mina egna tuggljud. Det kanske har något med sprängandet av barbies att göra. Alternativt att leka nära sjön. ) Vad hör jag när jag tar av mig lurarna till min nu tömda iPod? Jo, Visslaren. Resten av resan blir en mardrömslik färd mitt i ljudet av de bägge Tuggzillorna och Visslaren, med resultatet att det är en mycket irriterad djävulskattunge som stiger av pendeltåget. Tuggummi och visslare på tåg borde vara förbjudet. Alternativt kan man kanske lära sig hyfs och vett och STÄNGA munnen när man tuggar tuggummi. Tro det eller ej, alla Tuggzillor där ute, din tungmuskulatur och dina lagningar kanske är intressanta för din tandläkare och halsexpert, men resten av världen slipper helst bliga på ditt gomsegel.

Utöver det lider jag av fruktansvärd träninsvärk i axlar och bröstmuskler. Ett lågt pris att betala för nöjet att glatt rulla över en matta, samt att banka osynliga motståndare i huvudet med ett svärd av trä.

Syrran har också en blog. Den är minst lika bra som den här. Hon har i alla fall något vettigt att säga.

Djävulskattungen säger...

Låt det vara en blog. Det hade sett bättre ut på engelska förstås. Let there be blog...

Jag följer i min kära systers fotspår och ägnar ett par minuter varje dag åt att uppdatera er, kära läsare med dagens händelser. Inte för att de är särskilt intressanta, men man vet aldrig när man trillar av pinn och blir ruskigt berömd. Då kanske blogger säljer rättigheterna till mitt blogkonto till ett filmbolag, och Google blir ännu rikare än vad de redan är.

Sanningen att säga är det här mest ett sätt att spendera lite tid inför min aikidoträning som snart tar sin början. Ibland undrar jag varför jag inte tränar oftare, men sedan kommer jag ihåg att jag vare sig har styrka eller kondition, varför jag måste ta det lite långsamt innan jag trampar gasen i botten. Men snart...

Med anledning av dagens mycket långa möte, och en mycket intelligent men inte särskilt kortfattad mötesdeltagare skrev jag en dikt i ren desperation. Den skall naturligtvis även läsas ur det perspektivet.

Vilken vindlande gång
följer dina tankar
när din mun springer iväg
på utflykt i bullshitdjungeln?

Därmed inte sagt att hans kommentarer var bullshit. Det bara passade bättre in i dikten. Mer schvung.

Annars spenderade jag dagen med att desperat försöka få ordning på alla mina mail, samt att avsluta ett enormt besvärligt dokument som bara blir längre och längre ju mer jag skriver på det. Vilket i sig inte är helt ologiskt.

Men det är ett orosmoment. Min konsumtion av Red Bull har gått upp, och det är inte bra för vare sig blodtryck eller hjärta. Får snart gå till tappen och donera lite blod till resten av Stockholm. De är ju inte alls ena jävla blodsugare i den här staden. Snarare låter de en själv tappa sig både på blod, energi och kreativitet. Maken till vampyrstad har jag aldrig bott i tidigare. Men det är nog bara jag som är bitter på grund av alla barnvagnsmorsor som kör över mina kängbeklädda fötter och sliter halsduken av mig med sina Gucciväskors många hyskor och hakar.

men nu låter jag bitter, och bitter är inte alls vad jag är, möjligtvis trött på kollektivtrafiken. Och med den kängan mot SL avslutar jag dagens blog, och hoppas att du som läst haft lite nöje av det. Om inte nöje så kanske skadeglädje.