Djävulskattungen drömmer...

Imorse vaknade jag med ett ryck och med hjärtat i 140 knyck längs mardrömsmotorvägen. Jag är allergisk mot zombies, jag lovar. Varje gång jag har sett, läst eller på annat sätt haft med zombies att göra så drömmer jag mardrömmar. Det kvittar om jag dagtid (eller kvällstid) inte blir rädd för dem. Jag drömmer ändå.

Dessvärre råkar jag dessutom ut för något som inom sömnforskningen kallas hypnagoga och hypnopompa sömntillstånd. Det betyder att kroppen är paralyserad, utsatt för hjärnans skoningslösa åsikt att kroppen sover, medan medvetandet finns där. Jag vet att jag ligger i sängen, jag vet att jag är vaken, men kroppen vill inte röra på sig. Vilket i sig är lagom skoj. Sedan tillkommer hallucinationerna... Som i det här fallet inte helt oväntat var en zombie som långsamt kom kravlande mot mig i sirapstakt. Hjärtat slår snabbare och snabbare och till slut somnar jag om av ren utmattning i ca två minuter och vaknar sedan med ett ryck, totalt adrenalinstinn och med pulsen brusande som ett mindre vattenfall i öronen. Det är inte roligt. Och allt detta bara för att jag av någon outgrundlig anledning glodde på Dawn of the Dead... Jag borde veta bättre. Till och med Shaun of the Dead skapar en outhärdlig mardrömsvärld i mitt huvud om nätterna. Jag är helt enkelt allergisk mot zombies. Jag önskar bara det tog sig uttryck i något mer hanterbart. Som utslag eller kanske häftiga nysningar.

I det här fallet var det väl valda arbetskamrater som släpade sig fram i min dröm som stela likversioner av sig själva. En av dem satt dessutom i rullstol av någon outgrundlig anledning, men han var fortfarande en zombie. Försökte bita mig i handen. Sedan förekom även en helt surrealistisk snabbköpsscen där vi stackare som överlevt zombiekatastrofen med livet i behåll köade efter sardinburkar. Även där dök min nu rullstolsbundne arbetskamrat upp, men den här gången lärde han ut tekniker till en (gående) zombiekamrat. "Tugga lite på handen om du känner för att bitas" sade han med sin Kalmardialekt till sin zombiekamrat, som olyckligtvis inte lydde rådet utan började tugga på personen framför i kön. Hur vi kunde undvika att upptäcka två zombies, varav en tog formen av en rullstolsbunden smålänning går mig helt förbi. Strax därefter upplevde jag mitt hypnopompa sömntillstånd och vaknade med adrenalinet pumpande i ådrorna som en överårig raveare på ecstasy. Klockan var fyra på morgonen. Jag sov inget mer den natten kan jag ju tillägga.

Just nu sitter jag på ett bekvämt tåg på väg till Göteborg. Men eftersom det inte bara är i mardrömmarna det är jaktsäsong på content managers måste jag ägna delar av resan åt att uppdatera ett community. Jag är dock mutad med en aftonvard på jobbets bekostnad, så ett par timmars arbete skall jag nog kunna klämma ihop. Det är monkeywork i vilket fall, så även om jag jobbar behöver jag inte tänka, något som passar mig utmärkt idag, eftersom nattens övningar har lämnat mig något matt i kanterna. Jag skall strax trava iväg till den fantastiska bistron och se om jag kan hitta något gott att tugga på.

Systern har inte hunnit skriva något än, så jag avvaktar med förväntan på hennes inlägg i syskondebatten. Sedan vi började blogga mot/ med varandra har kommunikationen gått hög. Brodern påpekade i ett telefonsamtal att han minsann också sprängde prylar med sina påsksmällare, men i hans fall var det lite mer macho lego. Man kan inte låta bli att undra om mitt uppror mot Mattels påtvingade barbiekroppsideal var en tidig form av feminism. Jag sprängde ju aldrig mina Sindy-dockor som var lite mindre bystiga och långt sötare, även om deras huvuden var något oproportionerliga. Nåväl. Den typen av spekulationer slutar aldrig väl. Man vet aldrig när det sitter någon psykologistudent och ivrigt spanar efter något att bygga sin master's thesis på. "Tidiga feministtendenser hos medelålders bloggare". Zombieallergin är nog bara grädde på moset. "Tydlig skräck för objektifiering av kroppar, resulterande i sömnstörningar". Hmmm...

Idag har jag inga kängor att ge kollektivtrafiken, eller mina kollektivmedtrafikanter. Jag hade nämligen laddat iPodden rejält, och dessutom tagit med en bok (som jag glömde på kontoret...) att gömma näsan i. Instängd i min lilla bubbla struntade jag glatt i både visslare och prasslare.

Aikidon har gett underlig träningsvärk därtill. Jag var ensam nybörjare på onsdagens övningar, som jag kanske nämnt tidigare. En hög lite mer erfarna aikidokas tog sig an mig och vi körde ett vapenpass. Jag misstänker att mitt krampaktiga kramande av svärdet orsakade den fruktansvärda träningsvärken jag upplever i mina händer just idag. Skrivandet är riktigt plågsamt, måste jag ovilligt erkänna. Och arbetet väntar. Liksom bistron. Så härmed avslutar jag dagens blog, och hoppas att den varit till förnöjsamhet, liken till trots.