Det jobbigaste med att resa bort är väntan på resan. Och att man måste resa hem igen. Jag var nästan ensam i kupén när vi ankom till Stockholm. Och jag var lika ensam på pendeltåget. Ingen ville vara ute den här grå och trista söndagen. Utom vi återvändande. Som tysta spöken, instängda i våra musikapparater stod vi på perrongen, åkte vi med tåget och klev av. Som en scen ur Spirited Away, fast utan ett enhetligt soundtrack, satt vi som ansiktslösa kroppar, söndagströtta på ett skakande tåg.
Skymningen föll på vägen hem, och nu är det nästan mörkt ute. Jag skall laga till lite mat och äta i tystnaden, sedan får det nog bli lite mer jobb på hemsidan som är i stort behov av lite uppfräschande. Och om humöret infinner sig kanske jag tar till tangentbordet och fyller på bloggen lite mer också, men det är långt ifrån ett löfte. Söndagen har slagit klorna i mig.
Sunday, February 18, 2007
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment