Deus ex Machina

...kommer den här blogen inte alls att handla om. Om du undrar vad deus ex machina innebär så är det en till synes otrolig lösning på en omöjlig situation, ofta klumpigt skriven, av en författare som målat in sig i ett hörn.

Jag har inte målat in mig i några hörn. Men å andra sidan är jag inte en författare. Vad jag däremot har gjort är att läsa en bok skriven av Erik Davies som heter "Techgnosis". Techgnosis tar en titt på teknologiska fenomen ur ett mystiskt, mytiskt och magiskt perspektiv. *Pfft* tänker du säkert. Hur kan teknologi vara magiskt?

Har du klappat din bil någon gång? Tyckt synd om din dator när hårddisken kraschat, eller kanske klappat till den när den inte gör som du vill? I rest my case...

Jag vet att jag i vilket fall tillskriver mina teknologiska apparater mänskliga egenskaper. Jag pratade exempelvis med min kamera imorse. Den var lite trött och hade ett struligt linsskydd. "Såja" sade jag och klappade den lite "upp och hoppa!" Och det gjorde den. Men det var inte mekaniska och teknologiska apparaters antropomorfism som fick mig att börja skriva det här inlägget, utan sättet att se på jaget inte som en sammanhängande helhet utan som små, tillfälliga instanser. Det jaget som imorse läste boken och reflekterade över det som stod skrivet är inte alls samma jag som nu befinner sig (motvilligt, skall tilläggas) på jobbet för att arbeta. Vi reflekterar hela tiden vår omgivning, förändras i takt med de situationer vi hamnar i, med eller motvilligt.

Det är en av de sakerna som gör bloggandet jobbigt. De som läser, de läser NU, men jag kanske inte alls känner samma saker, lever samma liv, som DÅ för det är onekligen en fördröjning mellan det att orden lämnar mina fingertoppar tills dess då de träffar dina näthinnor. De känslotillstånd jag skriver ifrån är inte alls det jag känner just nu. Du kan nämligen aldrig komma ikapp mig i det här mediet. Jag kanske är jublande glad när jag skriver, men ramlar och bryter armen strax därefter, det har du ingen möjlighet att veta.

Det du som läsare kan göra, är att utgå ifrån att jag har haft en viss inställning, men du kan aldrig avgöra hur jag mår utifrån en post i en blogg som är timmar, eller kanske till och med dagar, gammal.

Jag har ett ramverk som håller ihop mig. Det ramverket kallar jag för min kropp. Jag har ett "jag" som är konstant i förändring, men som alltid ändå är mitt nuvarande jag. Jag har nämligen ingen möjlighet att ta backuper på mig själv. Jo, kanske, genom skrivandet, men det är en endimensionell backup. Det är bara en del av allt som pågår i mitt huvud samtidigt som jag skriver...

Näe, nu skall jag sluta tänka, för nu börjar jag tappa bort det ursprungliga skälet till varför jag började skriva den här blogen. Medvetande är spännande. Informationsteknologi är spännande. Läs mer böcker. Explodera din hjärna. Eller kanske expandera. Det blir lite kladdigt och du blir kortlivad annars.

- - - - - - - - - -

Senare:

Med anledning av en förfrågan vi fick via mail idag har jag dragit slutsatsen att människor talar olika språk även inom svenskan. Jag pratar om fackspråk. Fackuttryck. En av de tydligaste lärdomarna jag har ifrån min industridesignutbildning är att man måste, måste, måste se till så att man pratar samma språk som kunden. Annars blir det bara blaj. Och idag insåg jag att det gäller även för andra utbildningar.

Akademiker - om ni vill kunna kommunicera (inte bara prata till) med era medmänniskor, använd ett språk de förstår. Jag om någon inser frestelsen det innebär att uttrycka sig så precist man bara kan, men alla förstår inte vad du pratar om om du börjar använda ord som har en viss innebörd inom ditt respektive fack utan att du förklarar dem först.