My give up!

Det här citatet från ingen mindre än den eminente JarJar Binks (sarkasmen dryper, make no mistake) härrör från det faktum att jag imorse vaknade med nackspärr som inte var av denna världen. Hur kommer det sig att all skit händer på samma gång? Förkylning, nackspärr... Vad händer härnäst? Snöstorm? Inomhus?

Nåväl. Jagh ar lindat in nacken med halsduk och smörjt mina protesterande muskler med voltaren. Skall försöka mig på lite mjuk yoga också, det borde lösa upp min träaktiga rygg. Där fick man för att man somnade i soffan!

Jag läser "Children of Men" av P.D. James. Det var Bronk som påpekade att filmen faktiskt var baserad på en bok. Nu läser jag boken och blir i efterhand besviken på filmen. Så rikt material och så ändrar de alltihop! Men samtidigt förstår jag dem. Filmen kanske skall ses mer som en fristående enhet. Fast jag blir lite arg på att manusförfattarna skiftar skulden för barnlösheten från fäderna till mödrarna. Men det är väl bara att vänta sig. Dessutom är det mindre ologiskt. Numera kan vi ju klona vad som helst, så vem behöver män, egentligen... :)

Det är en väldigt skrämmande bok. Så uppgiven och hopplös. Ungefär som Ninni Holmqvists bok "Enhet". Den bär på samma tunga hopplöshet och brist på respekt för människans individualitet. Det är kanske det som skrämmer mig i mina zombiedrömmar också? Bristen på identitet. Jag kan leva med att jag inte är samma person från ögonblick till ögonblick, jag ser det till och med som en tröst, med tanke på att mitt beteende har varit ganska korkat med jämna mellanrum. Att då veta att jag kan bli bättre, förändras, växa, gör mig lugnare. Trygg kanske. Men bristen på egen vilja. Att bli en i mängden, del av en oformlig massa, skrämmer mig.

Samtidigt så vet jag att jag har mina små ögonblick av tillhörighetsönskan. Då är det bara att titta i bokhyllorna och konstatera att jag är en rollspelare, och som sådan tillhör jag redan en tillräckligt liten subkultur för att det inte skall skrämma mig att generalisera mig, samtidigt som det ger mig tröst att det finns fler av "oss".

Nåväl. Det var dagens melankoliska reflektioner. Det blir så när man har nackspärr. Det är en av de få tillfällen man kan ifrågasätta sig själv och sin omgivning. Eller så är det bara den hopplösa och välskrivna boken jag läser. Får plöja mig igenom "American Gods" av Neil Gaiman efter det här. Gaiman gör mig alltid glad.