Den ofullkomliga människan

Jag har insett att jag är ofullkomlig. På många sätt. Men mest ofullkomlig är jag därför att jag inte kan förmå mig att tycka att en kristen ceremoni är något behövligt eller vackert. Och för att jag för mitt inre öga aldrig kan föreställa mig med en skock barn i hasorna.

Som kvinna skall man ju fullkomligen älska barn. Jag älskar barn. Mest när de inte är i närheten av mig. Och när de håller tyst och sitter still om de mot förmodan skulle insinuera sig i min närhet. Jag står inte ut med skrikande, lekande ungar som förväntar sig att man skall tycka att de är de gulligaste som finns. Eller för den delen med föräldrar som tycker att man skall tycka att deras barn är det bästa som någonsin hänt.

Jag var själv totalt odräglig som barn. Jag förstår inte alls hur min mor stod ut med mig. Eller hur någon annan gjorde det heller.

I vilket fall som helst så kommer den här tiraden av att vi var på dop idag. Pojkvännens systerson Benjamin togs upp i den kristna gemenskapen, av en präst som var minst sagt entusiastisk. Jag beundrar hans förmåga att försöka dra igång publiken i bänkarna. Hans tro var bergfast och entusiastisk. Men jag tänkte hela tiden på en reseledare. Han berättade om kyrkan och den kristna tron som om det var något han tänkte sälja till oss. Underbart... Tänk er en reseledare... Han har en skock hedningar i släptåg som han leder genom vindlande gator. "... och om ni tittar till höger ser ni Kristus återuppstå. Här framme till vänster..."

Det var känslan jag fick. Sedan var det naturligtvis middag och kaffe på församlingshemmet bland alla ungar och vuxna och det var som att tugga på aluminiumfolie och frotté samt att tvingas lyssna på naglar som drogs över en griffeltavla i ca 3 timmar. Det är svårt att förmedla hur ångestframkallande fester faktiskt är för mig. Nåväl, det är ännu en av mina ofullkomligheter.

Men jag har lite bra karma i alla fall. Vi varpå Inet och köpte lite prylar idag, bland annat ett par högtalare till Johan. Expediten glömde ta betalt för dem, men jag klarade inte av att bara åka därifrån. Jag gick tillbaka och betalade. Det kanske var... dumt, men det hade ätit upp mig inifrån om jag inte hade gjort det. Så även om jag inte tycker om barn är jag i alla fall ärlig i affärstransaktioner.

Nu skall jag arbeta lite, eftersom mina försök att arbeta på tåget gick om intet då jag mådde illa mest hela tiden. Och jag skall även passa på att koda lite JavaScript till en funktion på min hemsida. Tänk om man fick göra sådant hela tiden? Tänk om jag kunde få bli frisläppt från samhällets krav på mig och bara flyta fritt i min egen lilla värld? Men sådan tur har man inte om man inte är jävligt rik eller klassas som mentalt sjuk.

Jag hjälpte för övrigt pojkvännen med att byta datorchassi idag också. Det är kul att peta på moderkort och skruva bland elektroniska komponenter. Det ger samma känsla som att bygga ihop en IKEA möbel. Jag älskar att bygga IKEA möbler. Hjärnan lägger av och händerna tar över. En underbar känsla.