Våga vägra cykelhjälm!

Idag är jag stolt över mina föräldrar. De lät mig gå ut i lekparken, ramla från linbanan och tappa andan hur många gånger som helst. De hindrade mig inte från att springa ner till sjön och leka och de förbjöd mig inte att leka med påsksmällare, även om sagda påsksmällare mest användes i syfte att spränga gruvschakt i gräsmattan och barbiedockor i småbitar. Fråga inte.

I vilket fall läste jag nyligen en artikel på SvD om trygghetsnarkomani, och om hur allt varnande hit och dit gör oss otryggare och mindre benägna att ta risker, och därigenom också mindre kapabla att hantera motgångar i vardagen. Och jag tror den teorin stämmer. Jag har aldrig varit rädd för att promenera i parker mitt i natten, tvärtom söker jag mig till "farliga" platser. Jag upplever det som fridfullt snarare än skräckbetonat att promenera genom en kyrkogård. Folk är redan döda där, vad skall de göra? Äta upp mig? Okej, om man är anhängare av zombie survival guide, så kanske...

Inställningen jag har till livet är att visst, det kan hända otäcka saker, men de har inte hänt än, och OM de händer så är det bara att ta tag i dem och se till att få det överstökat.

Nu kanske du, kära läsare, tycker att den här inställningen beror på att jag inte blivit utsatt för några tragiska incidenter, men det stämmer inte riktigt. Jag tänker inte göra en lista - det som hänt mig har jag inga intentioner att basunera ut via en blog, riktigt så exhibitionistisk är jag inte. Det tar sin tid att komma igenom de tillfällena i livet, men poängen är att jag har tagit mig igenom dem. Nästa invändning blir säkerligen att "jaha, skall inte svårt deprimerade människor få hjälp då? Skall man bara bita ihop, är det det du menar?" Näe, inte det heller. Jag pratar om vardagsliv. Jag pratar om att avliva husdjur för att de har fått cancer som inte går att operera, eller om att behöva ta hand om människor som hotar att ta livet av sig, eller har supit sig så fulla på hembränt att de inte vet vad de heter och kräks över halva lägenheten (ja, det finns en GOD anledning till varför jag inte dricker alkohol, och nej, jag är inte emetofob, även om resten av den kvinnliga delen i släkten är det (kräks någon på mig så kräks jag tillbaka)).

Jag kan inte berätta för någon var de drar sina personliga gränser, men det verkar som att människor jag känner har mindre och mindre utrymme att röra sig på, känslomässigt. Poängen är att jag tror att Eberhard har rätt. Jag tror att ju mer vi begränsar oss på grund av rädsla för risker och rädsla i allmänhet, desto mindre livsglädje får vi och desto otryggare blir vi.

Själv har jag under hela mitt liv tagit vad andra människor betecknar som risker. Jag cyklar utan hjälm. Jag hanterar vassa knivar med nöje och ibland otrolig klantighet. Jag hamrar, spikar, hyvlar och bandsågar - alltid med respekt för verktygen jag använder, men aldrig med rädsla. Visst, jag har tonvis med ärr på händer, knän och armar, men jag är inte död än. Och jag har haft så mycket glädje av det jag har gjort. Man måste tillåta sig de där tillfällena man skär sig så illa att man måste sys ihop igen. Annars sker ju ingen utveckling.

Eftersom jag dessutom inte kan låta bli att ge kollektivtrafiken en dänga idag igen skall jag berätta vad som hände imorse. Jag satt, glad i hågen, och skrev i min svarta lilla bok när jag i Tumba fick sällskap av en tant som högljutt tuggade tuggummi. Låt oss kalla henne Tuggzilla. Tuggzilla satt självgott och smaskade på sitt tuggummi med vidöppen mun. Ibland sög hon i sig lite saliv som hamnat i mungiporna, men fortsatte sedan raskt sin misshandel av det stackars gummiartade objektet hon hade i munnen. "Gosh!" tänkte jag, "tur att man har en iPod att lyssna på."

Knappt hade jag tänkt tanken så var vi i Stuvsta. I Stuvsta klev uppföljaren till Tuggzilla ombord. Låt oss kalla henne Tuggzilla 2. Tuggzilla 2 var minst lika högljudd som sin kompanjon, och bägge satt rakt framför mig. Nu ljöd en kör av tuggljud i hela vagnen. Jag plockade fram min älskade musikmojipp och försökte desperat hitta volymknappen. Bättre att vara döv än att tvingas lyssna på denna tuggummitortyr i kvadrat. Just då tar naturligtvis batteriet i podden slut. Ve och fasa.

Jag är så benägen att jag är känslig för vissa ljud. Ett är tuggljud och smaskanden. Det andra är visslande människor. (Fråga inte varför, jag har ingen aning, men min belägenhet är sådan att jag till och med ibland blir irriterad på mina egna tuggljud. Det kanske har något med sprängandet av barbies att göra. Alternativt att leka nära sjön. ) Vad hör jag när jag tar av mig lurarna till min nu tömda iPod? Jo, Visslaren. Resten av resan blir en mardrömslik färd mitt i ljudet av de bägge Tuggzillorna och Visslaren, med resultatet att det är en mycket irriterad djävulskattunge som stiger av pendeltåget. Tuggummi och visslare på tåg borde vara förbjudet. Alternativt kan man kanske lära sig hyfs och vett och STÄNGA munnen när man tuggar tuggummi. Tro det eller ej, alla Tuggzillor där ute, din tungmuskulatur och dina lagningar kanske är intressanta för din tandläkare och halsexpert, men resten av världen slipper helst bliga på ditt gomsegel.

Utöver det lider jag av fruktansvärd träninsvärk i axlar och bröstmuskler. Ett lågt pris att betala för nöjet att glatt rulla över en matta, samt att banka osynliga motståndare i huvudet med ett svärd av trä.

Syrran har också en blog. Den är minst lika bra som den här. Hon har i alla fall något vettigt att säga.