Yo, mr. Elephant?

Elefanten i rummet har satt sig ner.

Jag deltog i en diskussion häromsistens som rörde rollspel och utgångspunkten för rollspelssettings. Jag påpekade att spelvärldarna utgår ifrån ett manligt perspektiv.

Bara som ett exempel - och nu tar jag inte ens upp det mest uppenbara (dvs hur damer framställs i illustrationerna) - så läste jag igår ett rollspel vid namn "Alpha Omega". De första 30-ish sidorna består av stämningstext och historisk bakgrund till detta Sci-firollspel (som för övrigt lånat mycket ifrån "Shadowrun"). Där omnämns ungefär fem personer vid namn. Samtliga är män. Det tycker jag tyder rätt klart på att samma förhållanden råder i den världen som de förhållanden som råder här. Kvinnor göre sig icke besvär när det handlar om maktpositioner. Nu har jag vanligtvis ingen biff med sådant här. Det jag däremot har en biff med (ja, kalla mig anglofil om så önskas) är att de män som ägnar sig åt rollspel reagerar som katter som trampar i smör när man påpekar det. De tappar fotfästet och börjar argumentera om att skjuta vilt omkring sig, osaklig kritik, you name it.

Att ens försöka argumentera när det är så infekterat (och när man som jag dels blivit identifierad som kvinna, dels som "feminist") är icke funkis. Det går inte att nå fram. Till och med de mildaste formuleringar tolkas som hård kritik.

Det lustiga i det hela är naturligtvis att det jag påstår - byggs av män för män - till och med bekräftas av en rollspelskonstruktör. Hmm... Nåväl.

Det är dags att ta rollspelsmakarna i örat. Eller att göra som tjejen som gör feministporr - ta saken i egna händer och laga det som är trasigt själv. Det är ju knappast idéer som jag har ont om, snarare är det tiden som inte finns. Det är fascinerande. Här trodde jag att rollspelare var öppna för andra erfarenheter och synsätt.

Som jag skrev i en chat till snusmumriken:

Och vi skall vara så jävla toleranta och open minded som rollspelare. Men är vi det? Glöm det. Kanske mot handikappade och sociala freaks, men kvinnor, homon och invandrare göre sig icke besvär. Vi är fanimej mer pretto än akademiker och konsthistoriker. Det är bara "rätt sorts udda" som får vara med.

Jag var rätt arg vid det tillfället. Uttalandet gäller dock fortfarande. Och jag ber om ursäkt till alla jag uttalade mig om som tar illa vid sig. Jag försökte illustrera en poäng genom att generalisera och stereotypisera.

EDIT: I övrigt anser jag att spel som Noir, Unhallowed Metropolis m.fl. som inte alls har en sympatisk (i alla sammanhang) kvinnosyn GÖR RÄTT. De tar i alla fall upp problematiken. Att undvika att ta upp ämnet överhuvudtaget är fegt. Dessutom utgår bägge koncepten ifrån en kultur som hade en viss inställning till kvinnor. I en Noirsetting handlar det om femme fatales. Det är klart som korvspad att det skall finnas femme fatales då. Likaså i Unhallowed Metropolis, där det handlar om neoviktorianism. Viktorianska kvinnor var veka och skulle tas om hand. Även så i Unhallowed Metropolis.

Intressant?

Andra bloggare om: rollspel, feminister, idioter, debatt, Noir, Unhallowed Metropolis

Postporr - feministisk porr?

Jag läste i SvD idag om en filmare (Mia Engberg) som har kommit ifrån porrmotståndarsidan och bestämt sig för att göra något nytt. Något annat. En motreaktion till mainstreamporren.

"Hurra!" säger jag då. Jag har läst en hel del om både feminister och porrindustrin på senare tid, så det här var spännande läsning.

Tyvärr är jag själv såpass pryd att jag förmodligen inte skulle se på filmerna, men jag hyllar ändå beslutet. Precis som Mia själv säger är det bättre att försöka göra något åt missförhållandena än att enbart gnälla. (Med gnäll menar jag inte debatt. Debatt är en helt annan sak.)För de som inte är så pryda så ger SvD fem tips på filmer som tydligen skall vara inriktade på kvinnliga konsumenter. Om jag verkligen skall uttala mig i frågan kanske jag gör bäst i att titta på dem. Men å andra sidan - om jag inte vill att mitt huvud skall explodera på grund av att jag blir generad kanske jag skall låta bli. Nåväl. Only time will tell, och det är knappast läge att rapportera om det här =).

Intressant?

Andra bloggare om:
porr, debatt, feminister

Recensionsmetodik - del 1

För de intresserade - och vem är inte intresserad? - så har jag satt ihop en lista på saker jag kollar på när jag recenserar spel. Bara så där offhand. Har absolut inget med något annat att göra. Nu när det är fastslaget så...

Grafisk form
När jag plockar upp en ny produkt, låt oss säga standardrollspelet 1A, så börjar jag längst bak. Det vill säga med det som oftast kommer sist i recensionen - den grafiska formgivningen. Anledningen till att jag börjar med den biten är för att jag vet hur viktig presentationsteknik är.

Bakgrund känns berättigad - jag gick för ett antal år sedan industridesignutbildningen på Lunds Universitet. Där lärde vi oss en hel del om presentationsteknik.

Presentationsteknik förklarar - förutom det uppenbara - psykologin bakom hur människor uppfattar formgivning och hur man kan manipulera människor att tycka att ett visst förslag är bra. Lite översitteri med hjälp av kognitionsvetenskap, alltså.

Gör jag en inledande bedömning av grafik, illustrationer, typografi och sättning kan jag nämligen till viss del frikoppla den visuella upplevelsen av spelet från innehållet. Något som ser coolt ut behöver inte nödvändigtvis innehålla bra material. Inte heller behöver något som ser trist ut vara trist eller dåligt.

Det jag tittar på först är omslaget. Omslaget är viktigare än man kanske tror, eftersom det oftast är den första kontakt man har med rollspelet i butik, och det är även det som etablerar bilden av vad rollspelet skall innehålla.

Tänk exempelvis på hur du handlar andra böcker. Visst är det så att du plockar upp en bok du tycker ser schysst ut innan du läser på baksidan? Och visst är det så att du genom omslaget förväntar dig ett visst innehåll i boken? Själv shoppar jag bedrövligt ofta böcker på just det viset, och i många fall fungerar det riktigt bra. Med en del undantag, naturligtvis. Genrer är ofta lätta att plocka ut baserat på hur omslaget är utformat. Romansromaner har ofta halvklädda damer och herrar på omslaget, fantasy stoltserar med riddare och drakar eller andra fantastiska varelser, skräck varierar ganska kraftigt, men ofta är det mörka och stämningsgivande omslag som gäller. Science fiction är faktiskt den genre som har mest variation som jag upplever det - där finns allt från rena, enfärgade omslag till stora rymdkrig.

Vad bedömer jag då? Jo, stämmer omslaget med innehållet? Är det en stor space marine på det förväntar jag mig en viss koppling till space marines. Är det en häxa, förväntar jag mig en koppling till häxor. Är det nakna damer med stora bröst lägger jag ofta ifrån mig det med en gång. Ett bra exempel på omslag är rollspelet Battlestar Galactica. Man har både loggan från TV-serien och en liknande design på omslaget som man har på DVD-boxarna.

Bra koppling - då vet jag att det är BSG det gäller. I andra hand tittar jag på illustrationen eller fotografiet. Är det en välkomponerad bild? Utöver komposition, har den konstnärliga kvaliteter som tilltalar mig?

Det här är enormt subjektivt. Det jag tycker är snyggt finns det andra som tycker är fult. Men det finns vissa konstnärliga regler man kan falla tillbaka på när man kollar ett omslag. Hur ser balansen ut i bilden? Tippar den åt något håll? Vilken riktning har den? Finns det ett fokus? Är det RÄTT fokus? Som ett exempel på ett... intressant... fokus kan man kolla på reklamen för EOS-kamerorna som just nu syns på stan. Damen som håller i kameran står bredbent med höften uppvinklad mot åskådaren och är på väg någonstans. På grund av höjden på reklampelare och dylikt, och på grund av riktningarna i bilden så ligger fokus i hennes skrev. Inte helt lyckat, kanske? Motivet är ju också viktigt, men det avhandlades i stycket ovan om koppling till innehåll.

Kopplingen till innehållet stoppar jag in i bakhuvudet, resten lämnar jag kvar. När jag har kollat omslag och intryck av boken öppnar jag den för att titta på grafisk form. Det jag bedömer i boken är läsbarhet och typsnitt. Går det att läsa texten? (Det är förvånande många böcker som innehåller oläslig text.) Är den satt på ett läsvänligt sätt?

Alltså, hur stora är marginalerna? Hur långa textrader är det och hur många ord per rad? (Jag erkänner, jag RÄKNAR inte orden, men efter ett antal års läsande får man en känsla för vad det är som falerar när man läser.) Störs texten ut av en "cool" design? Ett av mina favorithatobjekt som bland annat White Wolf är extraordinärt förtjusta i att använda är bilder BAKOM texten. Detta stör ut fixpunkterna i orden och gör att man inte ser ordbilderna utan måste spendera tid på att sammanställa bokstäverna till ord.

Illustrationerna i boken är också viktiga att titta på. Är de avpassade till ämnet? Är de trevliga att se på? Tilltalar de mig? Känns de stereotypiserande eller intressanta? En sak som jag kollar särskilt på, kanske för att jag själv är tjej, är sättet kvinnor framställs på. Det är inte sällan bilder på storbystade och halvnakna damer i rollspel.

Nästa blogpost om recensioner tar jag upp text och spelmekanik, vad jag kollar på och hur jag bedömer den.

Intressant?

Andra bloggare om:
recensioner, skrivande, rollspel

Ohelig mark

Det är som en dimma i skallen på mig. Som en dröm som inte riktigt når fram. En röst som hörs genom en glasvägg.

Det här är limbo, surround.

Jag längtar efter min säng. Och efter sömn.

Mina drömmar är ute och trampar bland de odöda. Maskarna krälar längre och längre in i min själ, mumsar på min sömn, äter min vila och lämnar mig varje morgon tröttare och mer sliten än tidigare, långsammare och vissnare. Snart är jag en av dem, en av de oheliga och odöda. Det känns så i alla fall. Den trista insikten att jag förvandlas till en platt profil som låter alla springa rakt över.

En odöd. Utan minne, utan egna tankar, utan ett jag. Så jag skriker. Här. Inuti.

Jag är trött intill (o)döden. Dags att sova bland larverna. Hoppas att de är mätta snart.

Oroväckande tendenser

Efter min forumsbashing för ett par veckor sedan har jag märkt oroväckande tendenser hos mig själv. Jag censurerar mig. Jag hade jättesvårt att skriva i flera dagar enbart därför att det jag skrev inte passerade igenom mitt filter. Inget jag gjorde dög.

Nu sitter jag och väntar på att få hjälp att formulera mig.

Det är oroväckande, eftersom det betyder att jag inte känner mig säker nog att göra det SJÄLV. Sedan när brydde jag mig om att ha 100% "rätt" innan jag framförde en åsikt? Sedan när kände jag att det krävs total research och nolltolerans för felsyftningar? Tja... Kanske sedan jag fick reda på att jag var usel, löjlig, naiv, okunnig osv? Nu är det ingen nyhet. Jag har fått reda på det genom åren från fler håll än ett, (och demonerna viskar "jaha minsann, se där, du kanske ÄR usel!" men jag brukar tysta dem med att jag har blivit headhuntad till mina senaste tre jobb och att jag blir uppringd av vilt främmande människor som vill ha mig som föreläsare på diverse tillställningar. Demonerna brukar hålla käften efter det.)att jag inte är något att ha, men när jag var yngre kallades det mobbing och utfrysning och när jag jobbade på Sulake var det härskartekniker. Skillnaden här är att på ett forum skall man hålla käften och tåla det. "Lite får vi väl ändå tåla." Jojomän. Synd bara att det inte var "vi" utan jag som fick tåla det.

Jag vågar inte uttala mig längre, för jag vet att det inte bara är jag som uttalar mig. Det är jag i form av kvinna i form av talesman (ha... ha...) för hela ämnet som uttalar mig. Det är rent ut sagt urlöjligt, för det har jag aldrig upplevt i hela mitt liv tidigare.

Å andra sidan har jag skyggat för hundar sedan jag blev biten av en schäfer, så det kanske är lite samma reaktion. Blir man illa behandlad så skyggar man tillbaka från konflikterna. Ju mer man hamrar på metall, desto hårdare blir den. Men den blir också skörare och riskerar att brytas.

Intressant?

Andra bloggare om:
kritik, härskarteknik, Personligt

SGA avgjort

Swedish Game Awards är avgjort.

Jag tycker inte om prisutdelningar och galor, egentligen. Det är säkert jättebra, men det är aldrig de som förtjänar omnämnandet mest som får det. Kort sagt litar jag inte på människors förmåga att vara kritiska mot människor de känner.

Jack Thompson är för övrigt själv inför rätta. Mannen som ville förbjuda GTA IV och diverse andra "omoraliska" företeelser har fått en knäpp på näsan. Han uppträder inte professionellt. Läs mer på Game Politics.

Apropå kritik så läste jag igår (igen) ett av snusmumrikens nya manus. Goddamn, den mannen skriver bra! Men självklart fanns det det som kunde göras bättre. Och självklart berättade jag det för honom. Så nu har vi gjort slu... nä! Det är klart vi inte har. Men jag blev lite orolig ett tag där. Jag hoppas att jag inte klampade fram allt för hårt.

Det kommer att bli en mörk bok. Den är nästan helt utan hopp. Fast den har trasselféer i sig, och det är ju alltid något.

Intressant?

Andra bloggare om:
Swedish Game Awards, spelbranschen, kritik, skrivande

Tre timmars sömn

Tre timmar! Fatta! Tre av åtta. Inte ens hälften så mycket sömn som en människa enligt alla uppgifter på nätet och runtom behöver för att vakna utvilad.*

Jag har legat och haft feber och svettats och frusit och försökt sova. Det gick inte så bra. Nu sitter jag på jobbet, mellan sync och överföring till testkit, och är dödstrött. Men jag köpte choklad att trösta mig med.**

Så nu sitter jag på jobbet och har ont och feber och är allmänt ynklig. När smärtstillande inte biter gör det ont. Nåväl. Det är en kort sejour in i smärtans land. Det sägs att dylikt går över.

Men hur kul är detta att läsa om då? Stackars snusmumriken fick ta en hel radda ynkliga SMS igår. Han måste blivit uttråkad efter det tionde. Nåväl. I veckan väntar åtminstone två punkter på min to-do lista. Jag har svurit på att avverka åtminstone så många per vecka för att få klart grejerna. Det är klart att det konstant dyker upp nya grejer dock. Men fokus. Och total koncentration när jag väl jobbar på något. Jag funderar på att gå och lägga mig ännu tidigare för att kunna pusha min aktivitet på morgonen maximalt. Jag jobbar bäst strax innan jag går till jobbet.*****

-------
* Jag vet, man skall inte tro på allt man läser på nätet
** Choklad är en bra smärtstillare. Eftersom smärta var orsaken till både svettandet och frysandet och sömnlösheten och det inte hjälper med treo***, så var jag tvungen att testa något oortodoxt.
*** Treo hjälper ALLTID säger min mamma. Det kanske det har gjort också, men i sådana fall har jag haft ENORMT ont utan att veta om det. Eftersom jag har haft ont. Tacka vet jag Laudanum.**** Skulle man haft.
**** Laudanum var en mycket populär smärtstillare på 1800-talet. Det är opium upplöst i alkohol, och det intogs främst av aristokratin mot diverse åkommor. Ibland intogs det som botemedel mot opiumberoende. Som det själv orsakat. Så kan det gå.
***** Och PÅ jobbet, skall väl nämnas. Jag går till jobbet tidigt just för att min koncentrationsförmåga är på topp innan lunch. Efter lunch förvandlas jag från supereffektiv till halveffektiv och efter sju på kvällen fungerar jag inte alls ur ett koncentrationsperspektiv.

Svettigt

Helgen har varit påfrestande. Sveroks Förbundsstyrelse har haft styrelsemöte, och jag är inte van att stanna uppe sent, så det blev många gäspningar både i fredags och lördags. Jag har lyckats skriva en del av det materialet som skall vara klart för FS redan, så förhoppningsvis kan jag få klart en preliminär version av det övriga skrivna redan nästa vecka.

Lite har jag dock fått gjort på min to-do-lista. Unhallowed Metropolis är utläst och recenserat. Nu väntar Alpha Omega och en massa dokument för Stockholms spelkonvent. Jag hoppas att jag dessutom skall hinna skriva lite äventyr och en guide till hur man omvandlar filmer eller böcker till äventyr. Enkla tips och tricks.

Jag hade behövt en helg ledigt, men ack.

Jag försöker scrumma mitt liv. Jag försöker rensa upp det elände jag befinner mig i. Det är inte lätt.

Imorgon släpps nya numret av Fenix. Sex recensioner och en artikel tillsammans med Joakim. Det handlar om kvinnosynen i rollspel och Vad Män Vill Ha.

Jag skulle vilja intervjua Jason Soles och Nicole Vega som ligger bakom Unhallowed Metropolis. De hade en riktigt intressant syn på neoviktorianism och kvinnosynen i settingen. De hade TVÅ sidor om kvinnosyn och synen på sexualitet. Det är ju helt fantastiskt! Det är det första rollspelet jag äger som har den typen av information i sig. Det kanske beror på settingen, men jag tror också att det kan ha att göra med att det är många kvinnor inblandade i produktionen av spelet. Det kan också bero på att de flesta som är med på bild av crewet bakom rollspelet verkar vara mer eller mindre udda. HBT är förmodligen något de har varit i kontakt med. Vilket är baserat på en fördom, eftersom jag bara har deras utseende att gå på. En ögonblicksbild.

I övrigt är det en spännande setting. En blandning av World War Z och 1800-talets skräckomantik. Spännande.

Intressant?

Andra bloggarer om:
rollspel, sverok, att göra, zombies

Tidsfrist

Jag fick ett par dagars frist. Nu är den över.

Verbositet

Ur munnen ramlar det ord och ner på pappret dräller det tankar. I helgen fyller syster yster år (jag har inte glömt, sis), och jag skall åka till Linköping och ha möte med Sverok.

Hela veckan har varit rätt tuff, faktiskt. Saker som måste göras och saker som bör göras, och jag har inte mer tid än jag har. Så jag drabbas av "borden", "kunde", "skulle" och annat. Verbositet. Dräll, kanske man skulle kunna säga. Något jag kommer att sakna i helgen. Min drällande snusmumrik - mannen med tålamodet från helvetet. Man borde kanske säga "himlen", men med tanke på vad han har fått stå ut med (tvivel, lite mer tvivel, mina galna neuroser om att alltid ha det städat hemma, min ovilja att använda mer än en sked och en tallrik och en gryta när (om) jag lagar mat...) så, ja, helvetet. Bara en evigt torterad själ har uthållighet nog.

Men jo, jag har kollat på en hel del av de grejer som skall göras inom en nära förestående framtid, jag försöker arrangera möten och jag skriver agendor på löpande band. Jag försöker läsa samtidigt som jag försöker analysera och faktum är att om jag bara... om jag bara slapp jobbet ett tag skulle det gå alldeles utmärkt. Då skulle jag ha tid att sätta mig med det jag behöver göra lagom till Augusti och det skulle bli gjort.

Det är kanske dags att lägga ner mitt engagemang i saker och ting. Det är kanske dags att fokusera lite. Jag har lagt så mycket tid på att se till så att spelare i Sverige skall kunna ha det kul.

Jo det har jag. Jag har fått mycket beröm. Jag har fått många mycket goda vänner, ett par kompisar och åtskilliga bekanta. Skall det här bli en skrytpost, månne?

Kanske.

Mitt liv, sedan jag började engagera mig i konvent och dylikt. 1998 blev jag tillfrågad av Ola Sundin, dåvarande rollspelsansvarig(?) på SydCon om jag ville vara rollspelsansvarig. Det ville jag. Jag såg till att fixa 15 kilo böcker och samlarkortspel till konventet. Vi delade ut dem bland deltagarna. 2000 var jag också rollspelsansvarig. Under de åren skrev jag "Nexus", "Brödraskapet" och "Daedalus Encounter". 2001 var jag general för SydCon med Brodin. 2002 och 2003 gjorde jag ett uppehåll. Skrev bara äventyr. "Interference" och "Samhain" tillsammans med Bea Düring, jag illustrerade även äventyret rätt omfattande. 2004 blev jag uppsnappad av GothCon. Via rekommendationer. Skrev "X. Hartford Wales & Partners" och "Dockmakarna". Mellan 2004 - 2006 var jag rollspelsansvarig för GC. Jag skrev för RiotMinds i två år, men de dumpade mig. Det jag skrev kan man läsa här - Europa Intro, Europa Sverige och Europa Frankrike. Från 2005 har jag recenserat åt Fenix, skrivit ett antal artiklar. 2007 var jag auktionsansvarig för GothCon tillsammans med Johan Englund och föreläsningsansvarig för Stockholms spelkonvent med Tove Gillbring. Jag blev också omnämnd på listan "Sveriges mäktigaste kvinnor i spelbranschen". Inte för att det har någon betydelse, men något måste jag ju ha gjort för att tilldra mig uppmärksamheten. Under de här åren har jag också föreläst (ibland för arvode, men ofta bara för resa och mat) på SuperMarit, Skövde Högskola och GameMaker i Arvika. Speldesign, projektledning och så vidare. Jag har varit med på Nordic Game som workshopassistent, suttit i paneldebatter och deltagit som föreläsare på lite random tillställningar. I år sitter jag som vice-general, föreläsningsansvarig och tills vidare även med butiksansvaret för Stockholms spelkonvent. Jag är ledamot i Sveroks förbundsstyrelse och jag hjälper Tove och Anders med ett par små Westernkapitel.

Det räcker nu.

Efter 2008 så är det slut. Då tänker jag bara ägna mig åt mina egna projekt. Skriva åt Tove och Anders kommer jag att göra i fortsättningen också, men inget mer Sverok, inget SSK, inga konvent. Sabbatsår kanske? Om jag inte syns eller hörs kanske jag kan få vara ifred lite?

Jag har lagt tio år av mitt liv i konvent. Vad har jag fått för det?

Jag behöver semester så det bara sprutar om det. Melankoliattack! Verbositet. Verbositetsvomering?

Intressant?

Andra bloggare om:
verbositet, rollspel, konvent, tråkig, semester

Tidspress

Jag kan konstatera att min agenda är allt för full för att hinna med. Jag hinner ingenting. Och istället för att lugna ner mig så ramlar jag huvudstupa in i nya uppdrag.

I det här fallet gäller det att sitta med i ledningsgruppen för en spelutbildning. Jag har redan blivit kontaktad vad det gäller en annan spelutbildning som skall starta i trakterna i höst, och har fått komma med input och tankar runt det. Vilket är ROLIGT, det är jättekul att få ha åsikter om spelutbildningar och bli tillfrågad om jag vill utbilda. Jag börjar bara inse att min tid, sådan den är, räcker inte riktigt till. Inte om jag vill se på film också. Eller läsa en bok. Jag måste se till att bli effektiv och beta av saker när de kommer upp, med en gång, istället för att vänta till senare. Jag skall också börja använda mig av onlineverktyg i högre utsträckning. Google Docs låter bra. Till exempel.

Nu stundar dock en dust med ett illaluktande kylskåp. Bleugh!

Jag fick också av snusmumriken - till min stora glädje - en artikel om storytelling med lite matnyttiga boktips. Ljuvligt. Jag har ju läst en del om det och framförallt så är jag väldigt intresserad av det eftersom det har nära anknytning till rollspel.

I övrigt har mitt arbete med den långa listan gått bra. Idag har jag klarat av två punkter på den. Ett par av dem är redan påbörjade. Andra kommer att ta längre tid.

Intressant? Nja...

Andra bloggare om:
att göra, snusmumriken, arbete, storytelling

Men hallå?!

Johan Croneman på DN recenserar "Iron Man". I slutet på recensionen säger han något som får mig att haja till och reagera. Något som jag och en god vän nyligen har diskuterat. Det handlar som vanligt om rollspel och om strukturerna som finns runt rollspel (konvent, speltidning, Sverok, you name it).

Så här säger Croneman:

Kvinnokaraktärerna känns som utställningsföremål, också från 50-talet (vi pratar 1850 alltså), antingen fnaskar de för sina pengar på ett eller annat sätt (journalister/flygvärdinnor), eller så hämtar de tvätt, håller ordning och skapar nödvändiga strukturer i den kreativa manligheten.
Allvarligt talat.

Nu håller jag inte med om att det är att fnaska för sina pengar att vara vare sig journalist eller flygvärdinna, men det där sista - håller ordning, skapar nödvändiga strukturer i den kreativa manligheten - där har vi något.

Som kvinna kan man gärna engarera sig och administrera saker, men våga inte tycka! Både jag och min väninna har reagerat över det här, hur vi "får lov" att ta plats. Helst skall en kvinna som engagerar sig i rollspelsrörelsen vara tyst, snäll och hålla med. Upplåt icke rösten till kritik, då jävlar. Skapa heller inget. Det du gör är per definition dåligt och bör förbises. (Nej, alla beter sig inte så här, men det finns en del som gör det. Är det bra?)

Mycket iakttagande på senare tid. Jag har börjat plocka formuleringar - andras formuleringar - för att uttrycka mig med.

Intressant

Andra bloggare om:
Iron Man, feminister, kreativitet, rollspel, konvent, sverok

Lågvattenmärke?

Stockholm City har i morgonens upplaga en artikel om att TV-spel är giftiga! TV-spel är GIFTIGA!

Det visar sig vid genomläsning att det handlar om sladdarna till handkontrollerna och strömsladdarna. De innehåller ftalat. Så undvik att småbarnen suger på sladdarna, giftet löser nämligen bara ut sig i saliv. Så det är inte farligt att hålla i eller ta på sladdarna.

En lösning är att köpa sladdlösa handkontroller. Förvisso kostar de en slant, men å andra sidan slipper man sladdar.

Men det är inte det som är lågvattenmärket. Baserat på att det är farligt (för småbarn) att äta spelkonsollsladdar frågar Stockholm City "Är det farligt att spela?". Va?! Hur blev den frågan relevant baserad på ftalat i sladdarna? Är de dumma i huvudet?! Fråga hellre om Microsoft och Sony bör ta bort ftalat från tillverkningsprocessen, men... "farligt att spela"? Baserat på att man inte bör suga på sladdar? Om man är småbarn? Det har ju inte ens med spelen som sådana att göra. Förvisso förstår jag tänket. Jag som aldrig tar en City i vanliga fall tog en City. Och jag besökte deras hemsida (och fick veta att Å inte ingår i alfabetet), samt kommenterade.

Vad gör man inte för upplagan?

Intressant?

Andra bloggare om:
gift, City, spel, datorspel, idioter

Alpha Omega & Ubuntu-cola

Springandes över halva Stockholm (okej, jag höll mig i de södra delarna) lyckades jag nu på lunchen införskaffa inte enbart Alpha Omega (som innehåller helt fantastiska landskapsbilder) utan även en Ubuntu-cola *fnissar lite nördigt*.

Aftonen idag kommer att ägnas åt arbete med Fata Morgana-motionen som lades fram på Sveroks riksmöte. Det jag försöker göra är att hitta en problemställning inom den och utifrån den hitta bra lösningar på de problemen motionen tar upp. Den innehåller för det mesta konkreta lösningar på något som kanske inte är ett så självklart problem som motionen vill framställa det som. Dessutom kan man med största sannolikhet lösa fler av punkterna i listan med en åtgärd. Nåväl. Det är aftonens bekymmer.

Jag har äntligen kommit in i någon slags arbetsro igen. Eftersom det var ett bra tag sedan sist så välkomnar jag min koncentrationsförmåga. Även om den idag är lite lätt störd av att jag hela natten blev gnagd på av zombies. Okej, de gnagde inte på mig på rikigt. Jag fastnade med håret och vaknade av att en zombie "bet" mig i huvudet. Det gjorde den ju nu inte, det var ju mitt hår som satt fast. Men hur skulle jag kunna vetat det? Undrar jag! Banne mig.

Jag undrar vad det är mitt undermedvetna rebellerar så kraftigt emot när det kommer in zombies i det? Något är det ju. Men det är väl min metafor igen.

SSK rullar på som sig bör. Vi har fått in mängder av spännande (och vad det verkar - riktigt bra!) föreläsningar. Jag vill som vanligt gå på alla. Jag har råkat på att jonglera butiker as well, så jag antar att jag får göra det. Nåväl.

På jobbet sitter jag och pillar med en build som bara kraschar. Därav denna bloggpost, som försiggått från lunchens sista skälvande minuter fram tills nu, kl 14:06, då jag glad i hågen postar. Sammantaget har min build kraschat tio gånger på en timme. Hurra.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om sverok, konvent, Stockholms Spelkonvent, zombies, rollspel

Häxbränning?

Det slog mig, efter att ha insett att jag inte kan skriva, att jag förmodligen bara har vridit upp mitt kritiska filter mot mig själv ett antal snäpp.

Det här, till exempel, ser ut som rappakalja, idioti.

Andras texter är mer relevanta slog det mig. Jag läste Lena Anderssons recension av Kielos "Våldtäkt & Romantik". I den föreföll mig en formulering som särskilt värdefull.

Något går snett när man sitter på för många feministiska seminarier, bara träffar likasinnade och läser böcker som alla har samma världsbild. Proportionerna förvrids. Språket muteras till ett abstrakt system av termer och tankeklossar utan kontakt med den tillvaro människan upplever med sina sinnen. Vilket är följdriktigt eftersom Läran säger att sinnena luras och blir lurade av en fientlig världsordning och därför måste vaktas och tuktas.

Detta gäller alla heltäckande, aktivistiska läror som utgår från motsättningar mellan grupper och skapas ur underläge. Teorierna är nödvändiga, ger oss nya perspektiv och har förändrat mycket till det bättre. Men de formar också anhängarna, de som aldrig låter sig fläktas av tvivel och andra synsätt, till talande övervakningskameror. Allt är genomlyst. Alla handlingar, också de motsägelsefulla, kan Läran förklara och placera in i renlärig analys. De som invänder har inte tillgång till kamerans allseende lins.

Byt ut feministisk mot vilken rörelse som helst. Kritik i det sammanhanget är livsfarlig. De som kritiserar blir angripna av en enad front. Inom sammanslutningen får inga sprickor synas. Det är en häxjakt på den som uppfattas som skyldig som ovillkorligen slutar med att den som kritiserat, framfört tvivel eller annorlunda idéer, blir bränd på åsiktsbålet.

Jag skall läsa Kielos bok. Jag har nämligen även hört mycket bra om den. Jag skall se om Andersson har en poäng, eller om det är Kielos man skall lyssna på.

Det här beteendet finns överallt, inte minst inom spelbranschen. Som en del i en subkultur blir man oemottaglig för all kritik som utmålar hela eller delar av subkulturen i ett negativt sken. Istället tar man varje försök till diskussion som ett påhopp och en attack. Det är tragiskt.

Kan man inte se kritiskt på sig själv eller på sin subgruppering, så har man förmodligen väldigt svårt att ändra på sig också. Och förändring är utveckling.

Intressant?

Andra bloggare om:
feminister, kultur, kritik, subkultur

Tankar man har på väg till jobbet

Man och man. Det var jag som hade tankarna. Jag tänkte bland annat "här skulle man kunna undvika galna och medvetna bilar, som Christine. Kolla, den här stenkulan som är fastcementerad i marken skulle vara perfekt för att hindra bilens framfart, och de där trapporna måste vara på tok för smala för ett mordiskt motorfordon."

Nej, jag är förmodligen inte knäpp, men jag borde ha kollat lite närmare på rollspelet jag köpte i fredags. Det innehåller nämligen zombies. Zombies får mig att drömma mardrömmar. Natten har alltså spenderats i ett gastkramande grepp av ghouls med en aptit på människokött.

Unhallowed Metropolis har en bra setting, för övrigt. Det är en mycket intressant blandning av viktoriana och efter katastrofen med lite steampunk och zombies inslängt som krydda. Det är lite over the top på sina ställen, men eftersom jag inte hunnit igenom hela världsbeskrivningen än (som upptar ca 1/4 av en 390 sidor tjock bok), så skall jag avstå från att uttala mig riktigt än. Det kan hända att spelmekaniken berättigar de lite mer... erh... påfallande fantastiska kreaturen som löper runt i London.

I övrigt har min natt och morgon gått åt till att irritera mig på "Bones" som i ett avsnitt framställer serieläsare som totalt världsfrånvända idioter. Good going. Jag tror till och med att de hintar om rollspel eller lajv i manuset, men det framgår inte till fullo. I vilket fall som helst är det stereotyper som heter duga.

Vilket påminner mig om att jag måste kila iväg till lämplig bokutlåningsinstans och införskaffa lite böcker om bildsymbolik och bildanalys...

Och sist men inte minst. Fadern fyller år idag. Stort grattis till dig pappsen, och många, många kramar!

Intressant?

Andra bloggare om:
zombies, rollspel, galet

Intressant artikel?

T & A och jag diskuterade lite igår kväll när jag och snusmumriken var över på en alldeles förtjusande mumsig supé (den var även enorm. Det var kalkon större än mig. Och sjögrässallad som var supermumsig, grönsaker, ost... jag baxnar bara jag tänker på det. Jag är fortfarande mätt!) och vi kom fram till att det vore intressant att skriva en artikel om kvinnosynen i rollspel.

Rollspel är fortfarande maskulinitetens högborg. Ni som inte håller med - titta på det överväldigande antalet manliga konstruktörer och kritiker. Jag impulsköpte faktiskt Unhallowed Metropolis igår bara på grund av att det stod ett kvinnonamn på omslaget.

Jag funderade iofs både på Sub Rosa och Alpha Omega, men jag hade inte råd med det senare och inte lust med det förra. Jag var också allmänt upprörd över att de flesta settings är så otroligt stereotypa. Det finns inget som känns unikt längre. Men åter till artikeln. Jag har 190 rollspelsböcker hemma. Det sträcker sig från 80-tal och framåt. Jag tror man kan få ihop ett schysst underlag med det som basis. Om jag känner mig rätt (och det gör jag) så blir det shopping spree på SF-bokhandeln om ett par veckor. Jag har en lista med böcker jag vill anskaffa. Bland annat Ventrue: Lords of the Vampires som till min stora förvåning var riktigt läckert utformad. Innehållet kan jag inte uttala mig om, men den grafiska designen var något i hästväg. Läckert värre.

Dark Heresy står också på shoppinglistan, liksom Alpha Omega. Burning Wheel - kanske. Nu däremot blir det läsande av Unhallowed Metropolis och - i egenskap av representant för Fröken Franssons Fantastiska Fabulationer - spelmekanik för en liten grej jag håller på med vid sidan av.

Intressant?

Andra bloggare om:
rollspel, feminister, middag, shoppa

Hot Tub, Baby!

Idag hände något otroligt roande på jobbet.

Det damp ner en leverans med färdigmat. Till Avalanche! Med leveransen följde även en broschyr, som bara den fick mig att bli på enormt gott humör. Jag citerar:

Hot Tub är en perfekt måltid för alla som spenderar mycket tid framför datorn, har en stressig vardag och för de som helt enkelt inte vill sluta spela dataspel bara för att de blir hungriga. Den kompletterar även den kultförklarade Joltcolan perfekt.

Med i broschyren finns även en tävling. Priset är att få sitt kylskåp fyllt med Hot Tubs.

Vilket reklamstunt! Det är ju helt OTROLIGT kul! Galna människor i reklambranschen. Fast det är klart, det kanske inte kostar dem så mycket. Och broschyren är ju helt klart skriven för... erh.. gamers.

Intressant?

Andra bloggare om:
Hot Tub, galet, reklamtrick, roligt

Dött

Jag kan inte skriva längre.

tjoho.

Kylskåp

Jag funderade ett tag på att göra som Klokbok. Sätta mig på en parkbänk eller trava runt Fridhemsplan för att hitta ett bra ämne att blogga om.

Men så slog det mig.

Delade kylskåp på spelföretag.

Vi har ett kök på varje våning. Avalanche i dagsläget sitter på tre våningar, vi är runt 160 pers. Många använder kylskåpet. Vissa använder kylskåpet och glömmer att kylskåpet har använts. Saker muterar. Det börjar morra ifrån den slutna dörren. Slingor av stank letar sig ut i lokalen och folk muttrar och rynkar på näsan när de går förbi.

I övrigt är jag djupt deprimerad och funderar på att ge upp andan. Jag sitter lämpligtvis på nionde våningen, och kan åka upp till 11:an. Det torde orsaka ett tillfredsställande "splat" i trottoaren.

Men nej. Jag har mitt "Experiment IV" att skriva, och ett konvent att anordna. Det är inte värt att ta livet av sig för en tillfällig depression.

Norén - Nosferatu?!

Jag vet, det här är ett gammalt "scoop", men för oss som bor i Stockholmstrakten kan man notera att Lars Norén figurerade på omslaget till Situation Stockholm numero 128. I sin renrakade skalle och med utstickande öron såg han i mina ögon närmast ut som en Nosferatu. Det torde inte uppröra Hr. Norén, eftersom han enligt uppgift (egen) eftersträvar att se "demonisk" ut.

Med tanke på de svall som går på kulturhavet i Lars Noréns vaka, hans tendenser mot att säga "de får skylla sig själva, de bad om det", påminner det mer om en sandlåda, en lekpark, än en kulturell diskussion. Norén kastar sand. Skitig sand.

Berggren kastar tillbaka.

Det är inte roligt att vara elak. Därför tror jag att Lasse Norén sällan har roligt. Hans sår läker inte, hur många miljarder ord han än spottar ur sig och hur många pjäser han än får spelade, hur mycket han än springer runt, runt med sina hummerpåsar. Han måste våga stiga ner i något annat. Ända ner. Så han slipper skicka sina pjäshissar ner till de skadade och söndriga av oss. Som ett alibi för att han själv aldrig vågar eller kan ta sig ner till sitt sår.

Även om jag inte är helt överens med Berggrens sätt att uttrycka sig på, så förstår jag honom. Att bli påhoppad offentligt är aldrig roligt. Att få osakligt formulerad kritik är heller inte roligt. Men Norén lär vara nöjd i alla fall.

Han gömmer sig bakom "rakhet" och "ärlighet" när han sågar de som varit elaka mot honom i sin tur. Han lägger skulden på de som tar illa vid sig genom att säga att han är ledsen om "svaga människor" farit illa. Han säger sig ta ansvar för det han har skrivit, men till skillnad från Maja Lundgren - som hade en poäng med det hon skrev - har han inget syfte med sina dagboksanteckningar. Om det ÄR så, så varför ge ut dem alls? Varför slänga ur sig en massa skräp?

Jag misstänker att Berggren har rätt igen.

Kanske därför dessa återkommande cirkusföreställningar med ständiga påhopp på andra människor, som skapar rubriker och uppmärksamhet och ser till att Lasse får stanna kvar i manegen.

Vilket torde emotsäga min rubrik, eftersom Nosferatu vanligtvis stannar i skuggorna. Men Noréns attityd är ungefär lika ful som en. Och han har knappast tagit ärlighetspoäng.

Intressant?

Andra bloggare om:
Lars Norén, Thommy Berggren, dagbok, härskarteknik

Griefing

Jag fick ett utmärkt exempel på griefing häromdagen. Och på härskarteknik. Det omfattas i och för sig av termen "grief" i det här sammanhanget.

Vad är griefing? Det är när man online beter sig "avvikande" från det som accepteras som samhällets norm. I sig behöver inte detta betyda att man beter sig på ett dåligt sätt, men vi pratar griefing, och det handlar om att uppträda med avsikt att skada andra.

Griefing kan pågå på många nivåer, tekniska såväl som sociala. I det här fallet handlade det om social griefing, genom att baktala - och under pågående samtal även ett försök att påföra skuld samt förlöjligande, vilket ju är härskartekniker. Jag träffade på följande två fenomen:

Påförande av skuld och skam
Att få någon att skämmas för sina egenskaper, eller att antyda att något de utsätts för är deras eget fel. Detta sker ofta genom en kombination av förlöjligande och dubbelbestraffning. Exempel: Trots att du inte informerats om det där mötet får du höra att du själv borde tagit reda på när det var. Ingen lyssnar på vad du säger på mötet och du känner att du uttryckt dig på ett dumt eller otydligt sätt. En kvinna/man som sextrakasseras har sig själv att skylla med tanke på det sätt som hon/han klär sig.

Förlöjligande
Att genom ett manipulativt sätt framställa någons argument eller person som löjlig och oviktig. Detta genomförs till exempel genom att använda slående men ovidkommande liknelser. Även att inför grupp anmärka på persons yttre är ett sätt. Exempel: En kollega skrattar åt ditt uttal och säger att du låter som en person i en kul tv-serie (när du hade något viktigt att säga).

Varför ägnar man sig då åt griefing? I det här fallet kan det uppfattas som att personen eller personerna som ägnar sig åt det har utsatts för en verklig eller påhittad attack, personen eller personerna kan också vara engagerade i ett dominansspel - att förstora sitt eget ego genom att förminska andras. Genom att befinna sig i ett onlinecommunity blir man också befriad från ansvar för sina handlingar och behöver inte ta konsekvenserna av det man gör. Man testar sina gränser. Det här är samma beteende som tvååringar ägnar sig åt när de går igenom trotsåldern.

Hur kommer man ifrån den här typen av beteende då? För det första måste det community där beteendet uppstår sätta stopp. Att personen/ personerna beter sig oacceptabelt är med största sannolikhet för att resten av communityt tillåter det, och till och med uppmuntrar det.

Det finns nämligen två olika beteendestrukturer i onlinecommunitys, en som är explicit - dvs skrivna regler som gäller i communityt. Den andra är implicit - regler som framträder "bakom" kulisserna, genom interationerna på communityt.

Det mest uppenbara sättet att korrigera beteendet är genom att skapa strängare regler för hur man får lov att bete sig. Det här fungerar bra om gränsen mellan tillåtet och otillåtet beteende är lätt att upptäcka och avgöra. Man kan också använda sig av avskräckande åtgärder som avstängning eller tillsägelser.

Det allra bästa sättet att åtgärda är dock att uppmuntra bra beteende. Diplomati och vänlighet , kompetens och kunskap kan man lyfta för att skapa ett trevligare och mer välkomnande community.

Materialet är hämtat ifrån boken "Developing Online Games" och Wikipedias artikel om härskartekniker..

Intressant?

Andra bloggare om:
communities, härskarteknik, människor, spel, speldesign

Landskapsarkitekten ger mig perspektiv

Igår var jag och snusmumriken hembjudna till landskapsarkitekten och IT-mannen (det här börjar redan låta som en berättelse plockad direkt ur en serietidning). Väl där diskuterade vi allt möjligt roligt, Engla dök upp ett par gånger. Amstetten också. Och rasbiologi. Det var naturligtivis inte i sig roligt, men för att kunna hantera vissa händelser i livet måste man angripa dem med svart humor.

De som har följt min blogg vet att jag har skrivit en kontroversiell recension i Fenix. Jag var inte medveten om att det var kontroversiell förrän långt efteråt, och nu så här i retrospekt önskar jag att jag aldrig gått in på forumet.

Men perspektiv. Igår förmiddag mådde jag riktigt dåligt. Jag trodde, i min enfald, att jag fick lov att belysa ett annat perspektiv i debatten, att i i efterhand ge en bild av hur jag hade tänkt för att nyansera debatten en smula, men se det gick inte.

Perspektiv. Hemma hos Landskapsarkitekten fick jag perspektiv. Inte bara på diskussionen på wrnu (jag vidhåller att ni är tomtar. Jag bad om ursäkt för att jag använde det ordet om väl valda delar förut. Jag tar tillbaka den ursäkten. Ni ÄR tomtar. Deal with it. Vad det nu är som är så hemskt med att liknas vid en skäggig liten pryl med röd mössa, det vet jag inte..)

Jag fick även perspektiv på hur män och kvinnor uppfattas och vad som är tongivande i en debatt.

Och jag fick reda på att Landskapsarkitekten satt och följde min blogg, tyckte att den var rolig (i alla fall ibland). Den här bloggen är till för mina vänner, mina nära och kära, min familj. Jag kommunicerar igenom den i första hand till dem, i andra hand till alla andra som är intresserade.

Jag tänker inte sluta skriva bara för att ett par tomtar fått för sig att det är okej att med delar av en recension som grund och ett negativt första inlägg i ett forum kategoriskt utmåla mig som trångsynt och mentalt defekt. Jag tänker inte låta diskussionen på wrnu påverka mina omdömen om andra produkter vare sig positivt eller negativt. Det gäller även deras egna produkter. Jag tänker inte låta diskussionen på wrnu påverka mitt arbete inom Sverok, Stockholms spelkonvent -08 eller andra områden där jag sitter i maktpositioner. Det är i alla fall min ambition. Allt påverkar, så huruvida detta kommer att fungera eller ej, det vet jag inte. Avsikten är, som man brukar säga. Förhoppningsvis kommer jäv inte att uppstå. Till skillnad från den situation som förekommer i tråden på wrnu, där det är helt okej att ge mig diverse etiketter och tillmälen, men förbjudet att ens antyda att moderatorernas vänner ägnar sig åt samma sak. Utan att nämna dem vid namn i inläggen, märk väl.

Perspektiv.

Jag har numera tillägnat mig fördomar om vissa personer som håller till på wrnu. Jag har fått intrycket att det handlar om små människor med fastgrodda åsikter baserade på fördomar och knapphändig information. Att tillägna sig informationen verkar ta dels för lång tid, dels öppnar det för att de ursprungliga åsikterna som fördes fram inte stämde helt och hållet. Och då kanske man måste omvärdera. Hu, hemska tanke.

För de som nu tänker påstå att jag också sitter fast i fastgrodda åsikter och inte kan erkänna att jag har gjort fel, tji fick ni. Jag börjar blogga igen. Jag börjar blogga igen för Landskapsarkitekten, för snusmumriken och för Tove. Och för min familj. Och för att Tove i ett inlägg gav lite perspektiv på min insats, hon med.

Trots att denna debatt inte sägs handla om Åsa som person alls, utan baseras på en närläsning av vissa utvalda citat ur en recension, snarare än recensionen i sin helhet, vill jag bara slå fast en sak. Jag har fullt förtroende för Åsa. Totalt. 100 procent. Hon har en bredare spelbakgrund än de allra flesta, är inte en enögd genrenörd och har en mycket skarp analysförmåga när det kommer till spelmekanik. Hon är ständigt öppen för nya intryck och idéer, kan bedöma speldesign, språk och formgivning. Åsa är därför, för mig som redaktör, ett givet val i alla sammanhang. Nämnde jag att hon har en sjuhelvetes integritet?

Vad gäller hårklyverier om ordval känns det som en sak har flugit förbi många deltagare i denna debatt. Nämligen att spelet bedöms på mer än ren spelmekanik. Jag tycker att helhetsintrycket av Åsas recension mer än väl förklarar vad hon tycker och varför. Om någon annan inte gör det är det givetvis tråkigt. Allas tycke och smake är ju nu en gång inte likadana, vi kan inte alltid vara överens. Det gör inte en recension "fel", eller för den delen recensenten felvald.

Med detta sagt måste jag också säga att jag tycker att det är glädjande att så många av de som faktiskt recenserar varit inne i debatten. Det som sägs här påverkar. Samtidigt måste jag säga att jag är oändligt tacksam för att Åsa hittills har stått pall när det blåst snålt. För de med lite minne kan ju annars se en trend. Mer än en gång har recensenter tappat sugen för att de råkat ut för en debatt här som inte alltid varit helt saklig...

Vad det gäller att erkänna att jag har gjort fel när jag tyckt om CT, well... det enda jag kan hitta i den recensionen som jag inte förtydligat nog är en mening. EN mening.

Det är på det stora hela inget dåligt rollspel, men författarna har valt att använda Cthulhu i titeln. Genom det aktiva valet har de också givit mig förväntningar på innehållet, och det är förväntningar de inte lever upp till.

Det jag skulle vilja förtydliga i den meningen är att det på det stora hela - spelmekaniskt - inte är ett dåligt rollspel. Men att göra det är ju att i efterhand försöka försvara det som skrivits, och det är ju förkastligt. Lagt kort ligger.

Just det... kommentarer som inte faller mig på läppen kommer jag att radera.

Intressant? Ja, om man tycker att fiskdammar är spännande, så varför inte?

Andra bloggare om:
sverok, wrnu, Stockholms Spelkonvent, Speltidningen Fenix, recensioner, skrivande, bloggar, idioter, Personligt

Kval

Kval

Kval är ett intressant ord.

Enligt SAOL:

1) (i vitter stil) lidande, plåga.

a) kroppsligt lidande; utom i nu­mera bl. (mindre br.; delvis med anslutning till b) i sådana uttr. som lida svåra kval o. d.

b) psykiskt lidande, själslidande; ofta över­gående i bet.: oro, ångest, vånda, förr äv. i bet.:. sorg. Utstå, lida svåra kval. Förorsaka l. be- reda, förr äv. göra ngn kval.

Förr sket jag fullständigt i vad folk tyckte och tänkte om mig och mina åsikter. Det var ju mina åsikter. Skulle jag då inte få ha dem ifred.

Men det var innan jag började blogga, innan jag gick ifrån att tillhöra mig själv till att tillhöra etern. En problematik som uppstår (för mig) när jag bloggar är att jag kan skada - medvetet eller omedvetet - människor i min omgivning om jag är för öppenhjärtlig och för sårbar. En annan problematik är att jag med mina bloginlägg öppnar för tolkning av mina texter, både i positiv och negativ anda.

Hur kan jag då undvika att skada andra eller bli tolkad som att mitt uppsåt varit att skada andra? Genom att hålla käften.

Intressant?

Andra bloggare om: kval, Personligt, tråkig, bloggar

Jag gräver mig ner...

...under jorden.

I min jakt på artiklar och redan existerande information om subversiva rollspel och äventyr har jag fastnat i en gröt av självupptagna rollspelsteoretiker och akademiker som säger sig vilja kommunicera med gemene man - men som med sina texter knappast kan kallas annat än uteslutande.

Det här leder mig i sin tur att ställa mig lite frågande till hurpass mycket deltagande som är tillåtet i dessa kretsar? Måste man vara mediavetare och/ eller hyperkulturell inom ett supersmalt område för att överhuvudtaget få ha en åsikt? Det verkar inte bättre.

Ofta när jag kommer i kontakt med grupperingar inom rollspel handlar det om "vi" och "dem", på precis samma sätt som det handlar om "oss" och "dem" när vi som rollspelare pratar om resten av omvärlden som INTE spelar rollspel. Eller kanske till och med om rollspelare som spelar med regler vs rollspelare som kör friform.

Nu har jag alltså hittat ännu en subgruppering, och en som med sitt elitistiska språk och självutnämnt suveräna sätt att spela på eller snarare experimentera med spelformen på utnämner sig till the cutting edge. Frågan är då om det här uteslutandet sker medvetet eller omedvetet? Det har jag inte lyckats uttyda av de artiklar och uppsatser jag har läst. Nåväl.

Jag känner själv att jag med jämna mellanrum kan bli lite akademisk, men jag hoppas att det inte påverkar mina "handböcker" såpass att de inte går att använda. Precis som en 1700-talsmänniska försöker jag alltid att se nyttan med tingen som görs. Men å andra sidan har jag ännu så länge stått ganska frikopplad från övriga grupperingar, så det kanske är ett mindre problem i mitt fall. För det ÄR ju ett problem. Kommunikation är viktigt, speciellt om man med den vill sprida ett budskap.

Jag hade kanske inte varit fullt så antagonistisk mot de här egoklapparna om det hade varit så att de INTE hade velat ge sken av att de faktiskt ville dela med sig av sina påfund. "Du får jättegärna läsa, men låt mig formulera mig så ovettigt att du måste ha en akademisk examen för att ens förstå vad det är för vokabulär jag använder."

Nu HAR jag redan en akademisk bakgrund, fem år på universitetet har en tendens att färga av sig, så jag förstår vad som sägs, även om jag också får plocka fram ordboken då och då. Men att använda ett språk som på det här sättet utesluter människor är ju... tja. Ni VET redan vad jag tycker om ni har läst så här långt, så jag skall inte späda på ytterligare.

Vilka är de här tomtarna då... tja... det håller jag för mig själv tills vidare.

Intressant?

Andra bloggare om:
rollspel, speldesign, subversivt hantverk, kultur, idioter

Kultur och debatt

På DN:s debattsida har "kulturpolitiska" talesmän för moderaterna gjort ett inlägg om hur de vill att kulturen i fortsättningen skall sponsras.

Genom att släppa monopolet för Svenska Spel och låta andra aktörer komma in på banan skall man därigenom med en särskild avgift öka pengarna som öronmärks till Kultur.

Sponsring, Svenska Spel och Allmänna arvsfonden skall användas i detta heliga korståg för att skapa mer kultur.

Jag citerar:

De statliga inkomstgarantierna för författare och konstnärer har en viktig funktion, men bör göras tidsbegränsade i takt med att nya beviljas. Mandatperioderna i anslagsbeviljande instanser kan med fördel kortas för att öka omsättningen av beslutsfattare. Invalsprocesserna ska präglas av öppenhet.

En erfarenhet av den infekterade debatt som fördes om fortsatt stöd till tidskriften Mana var just behovet av insyn. Såväl litteratur- som tidskriftsstödet ska präglas av genremässig och politisk balans. I dag är det svårt att veta vad annat än personligt tyckande som ligger till grund för fördelningen av olika bidrag.

Hmm... Hur hade de tänkt åstadkomma det, då? Personligt tyckande - ja, det tycker jag också skall bort, men HUR undviker man det?

I debattartikeln nämns för övrigt bibliotek, filmskapande, författarskap och konstnärer, men ingenstans får spelmakarna plats.

Det kulturpolitiska ansvaret gäller inte endast att bevara och samla utan också att skapa förutsättningar för det nya och experimentella.

Jo... Då borde en av våra nya konstformer få plats? Kanske? Spel är också konst herrarna och damerna politiker. Åtminstone om vi som jobbar inom branschen får möjlighet att utveckla de spel vi vill, oavsett vad marknaden säger sig vilja ha. Jag är nämligen i detta fast övertygad om att marknaden inte vet sitt eget bästa. Eller kanske snarare att den lider av dålig utbildning på området. Får man bara äta gröt vet man inte hur bruschetta smakar. Så att säga.

Intressant?

Andra bloggare om spel, kultur, debatt

EDIT:
Apropå intressanta inlägg - Borut Pfeifer undersöker subversiva spel i en artikel på Gamasutra. Han menar på att spel förutsätter att du som spelare spelar enligt deras förutbestämda regler, och om det är så - hur kan man då skapa ett spel som får spelaren själv att ifrågasätta sina val?

Som ett exempel på ett spelmedia där detta skulle fungera tar han upp kort- och brädspel, men glömmer bordsrollspel. Lite nonchalant av en speldesigner, tycker jag. Där om något har vi ju ett verktyg för subversivitet och ifrågasättande.

Iron Man

Som synes använder jag en film/ låttitel i dagens bloginlägg. Det här betyder att jag med största sannolikhet har något att säga om sagda film eller låt eller att jag på något sätt kommer att referera till något utav dem i bloginlägget. Det är filmen. Idag skall jag gå på bio och se Robert Downey Jr och Gwyneth Paltrow superhjälta sig.

Banishers är genomläst till hälften och Demon Hunters... är det inte, men en i taget, så kanske det blir klart innan domedagen. Dvs innan Fenix går till tryck. Efter det skall jag sätta mig med Western igen. Nu har jag fått en påtaglig och framförallt stenhård deadline från de små liven, så nu skall det nog gå bra att producera material igen. Hästar och Voodoo. Sjukdomskapitlet är avklarat. Det är bara att skriva att "alla dör" efter varje sjukdom. Eller i alla fall nästan.

Hemsidan kanske kan få sig en snyting idag också. Jag behöver verkligen få upp den snart. Den bara ligger och väntar på mig som den snälla lilla mojipp den är.

Äsch. Gudars sicket tråkigt bloginlägg. Bloggeneratorn är tillbaka och biter mig i häcken för att jag VÅGAT ta stora ord i munnen. Kort sagt har jag inte så mycket att skriva om. Och då har jag ändå hamnat i Sveroks Förbundsstyrelse. De papprena skall jag för övrigt gå igenom så fort jag kan.

Intressant? Tja, om man är... uttråkad lär man bli ännu mer uttråkad av att läsa det här.

Andra bloggare om:
Personligt, bloggenerator, rollspel, skrivande, hemsidan, tråkig

Marathon

Requiem-, Nostalgi- och Dark Passionsrecensionerna är klara. Återstår Demon Hunters, Banishers och Burning Empires.

Jag tror jag skall inventera min rollspelshylla.

Och inte tänka så mycket. Tjoho. Fluff.

Nackspärr!

Gårdagen spenderades tämligen behagligt på LinCon, dit jag och snusmumriken fick hänga på två av mina favvorollspelsförfattare, samt min absoluta favvorserietecknare för att - tja - hänga på LinCon ett tag.

Vi lyckades inte hitta så många vi kände, ett par stycken bara, det var tomt på rollspelsfronten, vilket naturligtvis satte sina spår i besökarskaran. Däremot blev det lite inhandlat. Utöver alla krokofanter.

Jag kan numera räkna mig som stolt ägare av inte mindre än tre indierollspel. Vilket då föranledde en diskussion om "vad ÄR egentligen indierollspel?". Ett förslag - baserat på mina inköp - var att de är korta och dyra och svartvita, men det kändes inte helt sant. Det kom naturligtvis fram även andra förslag, men jakten på definitionen pågår fortfarande.

Vi lyckades dessutom spela inte mindre än två spel. Ett som gick ut på att bygga träd - plockepinn för vuxna som T så riktigt påpekade - och ett som var japanskt och därför helt oförståeligt.

Det jag fick mest ut av "Meikyu" var att jag fick spela spel med snusmumriken. Men det var faktiskt kul, inte bara på grund av den babelfishianska instruktionstexten, utan även på grund av att det var så snabbspelat och roligt att sysselsätta sig med i drygt 20 minuter. Japanerna kan sina spel. Det förekom också ett par underbara dungeons i spelet, bland annat en tillhörande Mayonnaise King och en Dungeon Geek. Sedan hade de föredömligt nog gjort bruden transexuell eller möjligtvis till hermafrodit eftersom kortet hette "bride/groom".

Mycket sött.

Men, nackspärr? Nackspärr. När jag slog upp mina grå igår på morgonen - ackompanjerad av en katt-tass på näsan - hade jag muskelspänningar i nacken. Senare under dagen förvärrades det såpass att jag inte kunde vrida på huvudet och bara gick och led. När jag och snusmumriken sent omsider kom hem var han dock mycket galant och smörjde in nacken på mig med Voltaren samt matade mig med treo, så jag somnade till slut. Idag är det mycket bättre, även om jag tidvis påminns om min nacke.

Idag väntar läsande. Jag har tre böcker att ta mig igenom och skriva om, varav en tacksamt nog inte är särskilt lång. Efter det väntar ett äventyr (eller kanske ett indierollspel?) på att skrivas. Jag spånade nämligen på vägen hem tillsammans med snusmumriken fram en idé som känns riktigt stabil. Återstår bara att skriva.

Intressant?

Andra bloggare om konvent, LinCon, att göra, besök, Facebook, Personligt, recensioner, rollspel, skrivande, Spelkonvent, kortspel

Arrogans

Eftersom det är första maj, tänkte jag inleda med en blogpost om arrogans. Datumet och ämnet hänger absolut inte ihop, men visst fick det dig att haja till? Tänka "shit, tänker hon ställa sig och hoppa på oppositionen nu? På oss arbetare som minsann byggt det här landet?"

Näe, så illa skall jag inte bete mig. Jag skulle aldrig hoppa på en annan människa. Det finns det dock andra människor som gör. Igår läste jag "Härskarteknik" av Elaine Bergqvist (recension finns här), och drabbades av vissheten att de flesta småsinta, trånghövdade och elaka människor förmodligen har använt sig av det vid något tillfälle. JAG har förmodligen använt mig av härskarteknik vid fler än ett tillfälle. Ack denna arrogans som drar genom mig vid givna tillfällen.

Jag stör mig på CthulhuTech-reaktionerna. Är jag arrogant som bortser ifrån dem? Betygssystemet, well, jo det var ju svårt att sätta betyg, men betyder det att mitt värde som recensent sitter enbart i ett par siffror? Skall jag ta striden? Skall jag knäppa alla tomtarna på rollspel.nu på näsan, konfrontera dem eller inte? I dagsläget har jag inte gjort det, och med tanke på att det snart kommer ett nytt nummer av Fenix de kan förfasa sig över, så kanske jag inte skall göra det heller.

Eller skall jag konstatera att jag inte KAN recensera? Att mitt värde som recensent är obefintligt på grund av EN recension? Är det det de vill? Jag förstår nämligen inte syftet med det inlägg som gjordes på forumet till att börja med. Var det avsett att förbättra mina kunskaper som recensent eller avsett att få mig att sluta recensera? Var det ett utslag av avund som gjorde att ******** gav sig på mig med näbbar och klor och förklarade mig vara en rabiat fanboy med fradga runt munnen som inte klarar av en idémashup?

Sedan jag började skriva för Fenix har följande produkter gått under min lupp:
Götterdämmerung nr. 5 -05
Gloom nr. 6 -05
Serenity nr. 1 -06
WitchCraft - Revised edition nr. 3 -06
Gloom - Unhappy Homes nr. 4 -06
Draim nr. 2 -07 (Draimrecensionen redigerades i efterhand av Fenix på grund av att de fått en ny version av spelet)
Etherscope nr. 2 -07
Gloom - Unwelcome Guests nr. 3 -07
The Darkness för Xbox 360 nr. 4 -07
Shadowrun för Xbox 360 nr. 4 -07
Supergänget nr. 4 -07
Changeling the Lost nr. 5 -07
Likstorm nr. 5 - 07
Scion nr. 5 -07
Magic The Gathering 10th Edition Core Set nr. 5 -07
Autumn Nightmares nr. 6 -07
Tannhäuser nr. 6 -07
Tabula Rasa nr. 1 -08
Bortom: Lögnens Slöja nr. 1 -08
Battlestar Galactica RPG nr. 1 - 08
Winter Masks nr. 1 -08
CthulhuTech nr. 2 -08
Neuroshima Hex! nr. 2-08
World of Warcraft - the Burning Crusade nr. 2 -08

Det är 25 recensioner varav en har mött med missnöje. En jag känner till i vilket fall som helst.

I det kommande numret kommer jag att recensera Dark Passions, Requiem for Rome, Burning Empires, DemonHunters, Nostalgi och Banishers. Får se hur många av dem som överlever slaktarkniven på rollspel.nus forum. Och hur många som opponerar sig mot mig.

Jag kanske är arrogant. Jag kanske inte borde få tycka. I vilket fall som helst borde jag inte få tycka om Cthulhu. I alla fall inte mycket. Inte offentligt. Fy fan vad det här fick mig att må... käst.

Intressant?

Andra bloggare om:
rollspel, Speltidningen Fenix, spel, recensioner, arrogans, idioter,