Häxbränning?

Det slog mig, efter att ha insett att jag inte kan skriva, att jag förmodligen bara har vridit upp mitt kritiska filter mot mig själv ett antal snäpp.

Det här, till exempel, ser ut som rappakalja, idioti.

Andras texter är mer relevanta slog det mig. Jag läste Lena Anderssons recension av Kielos "Våldtäkt & Romantik". I den föreföll mig en formulering som särskilt värdefull.

Något går snett när man sitter på för många feministiska seminarier, bara träffar likasinnade och läser böcker som alla har samma världsbild. Proportionerna förvrids. Språket muteras till ett abstrakt system av termer och tankeklossar utan kontakt med den tillvaro människan upplever med sina sinnen. Vilket är följdriktigt eftersom Läran säger att sinnena luras och blir lurade av en fientlig världsordning och därför måste vaktas och tuktas.

Detta gäller alla heltäckande, aktivistiska läror som utgår från motsättningar mellan grupper och skapas ur underläge. Teorierna är nödvändiga, ger oss nya perspektiv och har förändrat mycket till det bättre. Men de formar också anhängarna, de som aldrig låter sig fläktas av tvivel och andra synsätt, till talande övervakningskameror. Allt är genomlyst. Alla handlingar, också de motsägelsefulla, kan Läran förklara och placera in i renlärig analys. De som invänder har inte tillgång till kamerans allseende lins.

Byt ut feministisk mot vilken rörelse som helst. Kritik i det sammanhanget är livsfarlig. De som kritiserar blir angripna av en enad front. Inom sammanslutningen får inga sprickor synas. Det är en häxjakt på den som uppfattas som skyldig som ovillkorligen slutar med att den som kritiserat, framfört tvivel eller annorlunda idéer, blir bränd på åsiktsbålet.

Jag skall läsa Kielos bok. Jag har nämligen även hört mycket bra om den. Jag skall se om Andersson har en poäng, eller om det är Kielos man skall lyssna på.

Det här beteendet finns överallt, inte minst inom spelbranschen. Som en del i en subkultur blir man oemottaglig för all kritik som utmålar hela eller delar av subkulturen i ett negativt sken. Istället tar man varje försök till diskussion som ett påhopp och en attack. Det är tragiskt.

Kan man inte se kritiskt på sig själv eller på sin subgruppering, så har man förmodligen väldigt svårt att ändra på sig också. Och förändring är utveckling.

Intressant?

Andra bloggare om:
feminister, kultur, kritik, subkultur