Ohelig mark

Det är som en dimma i skallen på mig. Som en dröm som inte riktigt når fram. En röst som hörs genom en glasvägg.

Det här är limbo, surround.

Jag längtar efter min säng. Och efter sömn.

Mina drömmar är ute och trampar bland de odöda. Maskarna krälar längre och längre in i min själ, mumsar på min sömn, äter min vila och lämnar mig varje morgon tröttare och mer sliten än tidigare, långsammare och vissnare. Snart är jag en av dem, en av de oheliga och odöda. Det känns så i alla fall. Den trista insikten att jag förvandlas till en platt profil som låter alla springa rakt över.

En odöd. Utan minne, utan egna tankar, utan ett jag. Så jag skriker. Här. Inuti.

Jag är trött intill (o)döden. Dags att sova bland larverna. Hoppas att de är mätta snart.