Med tanke på de svall som går på kulturhavet i Lars Noréns vaka, hans tendenser mot att säga "de får skylla sig själva, de bad om det", påminner det mer om en sandlåda, en lekpark, än en kulturell diskussion. Norén kastar sand. Skitig sand.
Berggren kastar tillbaka.
Det är inte roligt att vara elak. Därför tror jag att Lasse Norén sällan har roligt. Hans sår läker inte, hur många miljarder ord han än spottar ur sig och hur många pjäser han än får spelade, hur mycket han än springer runt, runt med sina hummerpåsar. Han måste våga stiga ner i något annat. Ända ner. Så han slipper skicka sina pjäshissar ner till de skadade och söndriga av oss. Som ett alibi för att han själv aldrig vågar eller kan ta sig ner till sitt sår.
Även om jag inte är helt överens med Berggrens sätt att uttrycka sig på, så förstår jag honom. Att bli påhoppad offentligt är aldrig roligt. Att få osakligt formulerad kritik är heller inte roligt. Men Norén lär vara nöjd i alla fall.
Han gömmer sig bakom "rakhet" och "ärlighet" när han sågar de som varit elaka mot honom i sin tur. Han lägger skulden på de som tar illa vid sig genom att säga att han är ledsen om "svaga människor" farit illa. Han säger sig ta ansvar för det han har skrivit, men till skillnad från Maja Lundgren - som hade en poäng med det hon skrev - har han inget syfte med sina dagboksanteckningar. Om det ÄR så, så varför ge ut dem alls? Varför slänga ur sig en massa skräp?
Jag misstänker att Berggren har rätt igen.
Kanske därför dessa återkommande cirkusföreställningar med ständiga påhopp på andra människor, som skapar rubriker och uppmärksamhet och ser till att Lasse får stanna kvar i manegen.
Vilket torde emotsäga min rubrik, eftersom Nosferatu vanligtvis stannar i skuggorna. Men Noréns attityd är ungefär lika ful som en. Och han har knappast tagit ärlighetspoäng.
Intressant?
Andra bloggare om:
Lars Norén, Thommy Berggren, dagbok, härskarteknik
No comments:
Post a Comment