Idag önskar jag att jag var...

... någon helt annan. Någon som var snygg, trevlig, välkammad, visste hur man sminkar sig, kan klä sig rätt och inte stöter sig med någon. Helst hade jag velat vara populär också, och bry mig om vad som händer i diverse olika dokusåpor, samt ha Paris Hilton och hennes fåniga små hundar som största förebild. Kort sagt höra till. Känna delaktighet, vara en del av något.

Jag vet inte om det är ålder eller om det bara är att jag aldrig har hört till något som gör att jag känner mig så vilsen just idag. Men det är kanske en kombination av allt. I vilket fall som helst har jag känt mig otroligt ensam de senaste veckorna. Jag hör inte hemma någonstans, utom möjligtvis i min egen lilla värld, och den är också väldigt ensam. Och det här kändes ju deprimerande... Det är något som inte är helt rätt i huvudet på mig. Jag fastnar i känslolägen som jag inte kan ta mig ur och blir helt förtvivlad över saker som egentligen inte har någon större betydelse. Därav min förtvivlan över Stockholms Spelkonvent. Men det är inte bara konvent som stör ut mig. Mina känslor i relation till andra människor lever loppan och jag vet inte vad jag skall göra för att de skall sluta. Helst skulle jag vilja stänga av totalt. Men det blir bättre. Imorgon är det bra igen. Säger vi.