Mitt soundtrack

Jag insåg imorse att jag har ett soundtrack. Alltså, inte som i "The Emperors New Groove" där Kronk nynnar sitt eget soundtrack, utan musik som följer med mig hela tiden.

När jag var yngre och mer deprimerad än jag är nu (tack gode gud för det), lyssnade jag på ganska aggressiv musik. Nine Inch Nails, Marilyn Manson, Skinny Puppy... Men nu när jag har hittat mig, under högarna av skräp och alla böcker som ligger i drivor över min osäkerhet, så har jag börjat lyssna på lite annat.

Andrew Bird är en musiker som får mitt hjärta att lyfta. Ni vet hur det är, man lyssnar på något, hör en musikslinga eller en vers och så blir helt plötsligt dagen ljusare, man får gåshud och uppfylls av musiken. Den når in på en annan nivå. Djupare och mer meningsfullt. Hur pretentiöst det än låter.

En sådan låt är Cataracts. Be mig inte förklara texten, det går inte. Men bra är den.

Cataracts - Andrew Bird
when our mouths are filled with uninvited tongues of others
and the strays are pining for their unrequited mothers
milk that sours is promptly spat
light will fill our eyes like cats

and they shall enter from the back
with spears and scepters and squirming sacks
scribs and tangles between their ears
faceless scrumbled charcoal smears

through the coppice and the chaparral
the thickets thick with mold
the bracken and the brier
catchweed into the fold

when our mouths are filled with uninvited tongues of others
and the strays are pining for their unrequited mothers
milk that sours is promplty spat
the light will fill our eyes like cats
cataracts

I en artikel i SvD idag så pratades det om civilkurage. I kommentarerna efteråt hade någon skrivit att man för att kunna skydda sig bör få bära vapen. Det känns som en korkad lösning.

I övrigt har jag anmält mig till två kurser på folkuniversitetet. En skrivarworkshop som går över fem helger och en tioveckors silversmideskurs. Workshopen är för att få lite verktyg att arbeta med när jag skriver. Jag är fortfarande inte särskilt välutbildad inom det området. Silversmidet handlar mest om att få tillgång till en verkstad igen, kunna arbeta med materialet på ett bra sätt utan att vara orolig för att jag skall spränga lägenheten. Jag köper en glasugn när jag har möjlighet så att jag kan blåsa mina egna glaspärlor också, men det är ett utlägg på 6000:-, och det har jag förmodligen inte råd med förrän i december när jag får pengar tillbaka från skatteverket i Finland. Under tiden så nöjer jag mig med att återigen kunna arbeta med silver. Jag är inte komplett om jag inte har möjlighet att arbeta både med hjärnan och med händerna. Händerna vet hur de skall göra när de bygger saker. Hjärnan är inte så inblandad, känns det som. Kaffe!