Missade fredagen...

Jag har varit iväg och flummat runt på stan ett tag i fredags och när jag kom hem glömde jag blogga. Jag är en DÅLIG människa. Eller kanske bara lite glömsk?

Till skillnad från mina älskade syskon (som jag är oerhört stolt över btw) så spelar jag inte golf, eftersom jag inte är så intresserad av en sport man inte kan använda i verkliga livet. Möjligtvis kan man knäcka smalbenet på en inbottstjuv med en järn-nia, men det ligger inte för mig att sova med järnimplement i sängen. Jag föredrar en "sport" som kan användas till något. Givet att min aikido i dagsläget enbart kan komma till nytta när jag ramlar omkull, men det är åtminstone något, med tanke på rullgrus och isfläckar som förföljt mig sedan vintern släppt sitt grepp om landet.

Jag skall arbeta på min spelvision idag. Och göra klistermärken. Jag hittade nämligen en fantastiskt rolig mackapär på Panduro i fredags. En klistermärkesmojäng som man stoppar in helt oklistriga föremål i. Och så vevar man. Och på andra sidan kommer samma föremål ut, men nu med en härlig baksida av klägg som fäster på allt! Livet är underbart ibland.

Än så länge är det ett par serierutor som fått sätta livet till i min klisteriver.

För den oinvigde läsaren är dylika prylar sådant som får mitt hjärta att slå fortare av glädje. I mitt hus finns det otaliga intressanta föremål. En spiralbindningsmojäng, en lamineringsapparat, en scanner, en skrivare, en skärmatta och otaliga vassa knivar. Det finns även en hel låda full med olika sorters papper, inklusive papyrus som var SVINDYRT och som jag aldrig har använt. Det finns bladguld, schellack, markers, lim av olika slag, inklusive pärllim som luktar superäckligt, men klistrar ihop vad som helst. Det finns hammare, plattjärn, slipmaskin, borrmaskin, skruvstycken av olika storlekar och format, blåslampor, silverlera, sågar av olika kaliber, saxar, tänger... Kort sagt vad man än behöver i det dagliga livet. Om man är jag.

Lägg till det en hylla smockfull med faktaböcker, två med rollspel och tre med pocketböcker, så ger det en ganska god bild av vad jag är för en tomte egentligen. Fast den här tomten skall nu gå och sätta sig i köket, dra en Burn till och skriva klart det jag kom på alldeles nyss.

Det finns inget...

...att göra just nu. Jag väntar på att folk skall svara på saker. Det är som att valla kattungar, utan att veta vart de är.

Jag får ta ett ryck imorgon och strukturera upp saker och ting. Och träna. Vi har blivit uppflyttade till de vanliga grupperna nu, och det betyder tre timmar på måndag och onsdag och två på fredag. Whee!

För mig som inte kan koncentrera sig ens i tre minuter för tillfället är det en bra övning.

Jag mår inget vidare. Just nu skall tilläggas. Imorgon kanske jag mår jättebra igen. Det är det som är problemet med bloggar. Och känslor. Det jag känner nu, det läser du senare och förväntar dig att jag skall känna fortfarande, eftersom du nyss läste det, inte sant. Men det funkar inte så.

Jag hatar när folk förutsätter att man är på samma ställe, eller förutsätter överhuvudtaget. Det GÅR inte att läsa en människas känslor genom att glo på ett blogginlägg...De är föråldrade. Fatta!

Okej, nu har jag spårat ur nog för idag. Jag är på dåligt humör och är irriterad på saker jag kanske inte borde vara irriterad på, menajg har dåligt samvete och det får mig att bli förvirrad. Nu skall jag sova och drömma om att flyga som Brandon Routh i "Superman Returns".

T.K.K.

Jag är så förbannad! Jag är så arg på en medarbetare att det går inte att beskriva. Så jag låter Thåström göra det istället.

"Varje gång du öppnar käften
och visar dina tänder
Tror folk du ler
Varje gång du öppnar käften
Kunde ingentin vara mycket mera fel

Inget är på riktigt
Inget är på riktigt
eller hur?

Varje gång du öppnar käften
Är det som att se en dålig film man sett förut
Och varje gång får den där filmen bara sämre och sämre slut

Man undrar hur du orkar
Man undrar hur det kunnat bli så här
så här

Inget är på riktigt
Inget är på riktigt

Inget är på riktigt
och ingenting är viktigt
utom...ingenting

Varje gång du öppnar käften
Sprids en stank över stan
Varje gång du öppnar käften
är det som att stirra ner i en kloak

Man tycker lite synd om dig
för vem skall orka bry sig
till slut
till slut
till slut"

Så, nu har jag avreagerat mig tillräckligt. Fick även reda på att en arbetskamrat jag tycker mycket om skall sluta... Det är tråkigt... Men å andra sidan har jag sökt till varenda företag som kan tänkas vilja ha mig. Problemet är väl att jag är för splittrad för spelbranschen. Jag har dessutom alldeles för få AAA titlar i bagaget. Nåväl. Jag laborerar vidare på min engelska blogg och ser om jag kan komma någonstans på mina idéer.

Ibland undrar jag om jag inte hade haft det lättare om jag inte hade ställt så höga krav på livet. Men jag kan inte sitta still och bara låta saker och ting gå förbi...

Jag fick i alla fall reda på att jag får åka på Nordic Game Conference i Maj. Det skall bli skönt. Och det skall bli härligt att få lov att hänga med Babsi igen. Niklas skulle också vara där, så det lär inte saknas folk att umgås med. Och Lova och Seb måste jag ju bara träffa. Och Roger. Jag får nog åka ner helgen innan och umgås med folk. Maj. I Malmö. Ljuvligt.

Jag väntar på att gå till Aikidon, och jag hoppas att det är något idag. Jag missade måndagen på grund av handleden. Och på fredag vet jag inte om jag vågar gå... Tänk om det går sönder något igen... Ajajaj... Äsch. Man lär så länge man lever. Måste våga lite. Och yoga lite också kanske.

Fru Gårman?

Jag läser i dagens nätupplaga av DN att min gamla hemkommun Mariestad vill ha Fru Gårman skyltar.

Det är väl första gången jag har känt riktig stolthet över att ha vuxit upp i denna mycket vackra, men ganska tråkiga, stad. Eller så kanske jag bara har vuxit ur den, jag vet inte.

I vilket fall som helst går begäran ut på att ersätta gamla Herr Gårman-skyltar till Fru Gårman. Jag tycker det är ett trevligt initiativ. Fler borde tänka på det viset. Det är i det lilla man kan förändra, och det här är sannerligen litet, men synligt nog.

Pratade lite med Mathias som jag jobbade på UDS med. Han jobbar på Avalanche nu som lead tools programmer. En av de arbetskamrater från UDS-tiden som jag absolut inte har något emot att jobba med igen. Han tyckte i vilket fall som helst att jag skulle börja på Avalanche. Vi får väl se hur det faller sig. Det vore inte helt fel. De sitter bra till i Stockholm (på Söder) och det verkar vara ett trevligt gäng människor.

Jag sitter och skriver på lite spelidéer men de hamnar på min engelska blogg för det mesta. Det är kackerlackor - som jag nog skrev om här - visitkorts FPS och Eye Toy Yoga. Vi får väl se vad det kan bli av det. Det är i vilket fall skönt att slippa tänka "gammalt".

Det var bra att få läsa den där artikeln av Alessandro. Det gav mig lite energi och tankekraft. Nu är det bara att ta sig vidare.

Dagens mysord: Pensionärskuvös - Inglasad balkong

Dagens mysmusik: Fake Palindromes från Andrew Birds "The Mysterious Production of Eggs"

Texten är ljuvlig och får mig att studsa.

My dewy-eyed bride what has tried
swapping your blood with formaldehyde?
Monsters?
Whiskey-plied voices cried fratricide!
Jesus don't you know that you coulda died
with the monsters what talk
monsters what walk the earth
she's got red lipstick
and a bright pair of shoes
knee high socks
what to cover a bruise
she's got an old death kit
she's been meaning to use
blood in her eyes in her eyes for you
she's got blood in her eyes for you
certain fads, stripes and plaids singles ads
run you hot and cold like a rheostat I mean a thermostat
so you bite on a towel
hope it won't hurt too bad
she says I like long walks and sci-fi movies
you're six foot tall and east coast bred
some lonely night we can get together
and I'm gonna tie your wrists with leather
and drill a tiny hole into your head

Litteraturknarkare!

Jag läste nyss en recension i SvD av "What Good Are the Arts?" och det är en bok jag måste kasta mig över, eftersom det verkar som att jag och författaren John Carey har mycket gemensamt när det gäller konstuppfattning. En av mina åsikter är nämligen att konsten tillhör alla. Och det säger jag inte som en av de oborstade plebejerna som inte kan skilja hötorgskonst från Picasso. Jag har en konstutbildning, men det enda den åstadkom - förutom ett uppskattande av rena linjer och skandinavisk design - var att jag blev nedslagen av den elitism som förekommer i konstkretsar. Faktum är att den typen av elitism inte är isolerad till konstkretsar. Alla subkulturer med någon slags hierarkisk ordning har samma tendenser. Man skall känna till en viss typ av musik, en viss typ av spel, man skall ha gjort det och det och vara engagerad i allt möjligt för att få högsta möjliga betyg och vara någon "att räkna med". Den inställningen tröttar ut mig. Och den begränsar oss som människor.

Är det inte bättre att utan måsten och tvång upptäcka världen med nya ögon varje dag och ta in allt som gör dig till en bättre människa, oavsett om det anses vara bra eller dålig kultur?

I vilket fall så skall Carey enligt artikelns författare jämställa litteratur med knark. Han kan ha rätt i mitt fall. Jag läser minst en bok i veckan. Känns det som. Och jag kan inte vara utan böcker. Har jag ingen ny bok hemma läser jag om en gammal.

Det är kärlek i böcker, och jag älskar dem. Jag köpte en diktsamling av T.S. Eliot i fredags och älskar hans språk högt. Se... det är som att knarka ner sig. Fast det är mer allmänbildande och man behöver inte läggas in på rehab lika ofta.

Smink och foton

Jag har lekt fotomodell för Jenny idag. Det var trevligt att komma ut lite och röra på sig även på helgen, annars hade jag väl grubblat ihjäl mig. Nu kliar dock mitt ansikte som besatt, så jag har tvättat mig. Och ser ut som en panda.

Nåväl. Nu skall jag inspektera Jennys bilder och ge lite feedback till henne. Hon är en duktig fotograf.

Mentorer

Jag håller på att samla ihop en grupp med mentorer som skall få hjälpa mig att tänka bätte. Samtliga utav dem är briljanta inom sina egna områden, och de får mig att tänka bättre, snabbare och mer.

Det är konstigt. Jag har inte känt något kall inom spelbranschen tidigare. Nu är jag driven. Nu har jag ett mål. Hur jag skall nå dit vete fasen, men jag kämpar så gott jag kan.

Först ut på idéstadiet är ett spel som kommer att använda dansmatta som input i spelet. Spelet har jag döpt till "All Cockroaches Must Die!" och det går mycket riktigt ut på att stampa ihjäl kackerlackor. Det är möjligt att det ändras på vägen. Men just nu är det det som gäller. I en förhoppning om att nå spelaren på ett känslomässigt plan. Jag vill ge dem en känsla av "yuk".

Det här är ett led i en process. Jag vill pusha vidare. Jag vill komma på något som inte har tänkts på tidigare. Nu är det egentligen samma mekanik, men med olika syfte. I vilket fall som helst skall jag prata med mina mentorer och se vad de kan få mig att tänka på. Jag önskar jag kundes samla dem i ett rum och prata med dem. Rita på whiteboards. Men de är spridda över halva världen. Eller i alla fall norden.

Varför finns det inga människor som vill dit jag vill? Vill göra samma projekt? Jag får alltid kämpa själv med det mesta. Jag känner att jag har ont om energi och kunskap på egen hand. Jag vill ha någon som kan plocka upp mig när jag är låg. Men det finns inga sådana människor runt omkring mig. Det finns bara de jag själv måste plocka upp och stötta.

Jag får klona mig. Så blir vi i alla fall två. Kanske kan övertyga min klon om att lära sig programmera också...

Axcessakuten och nedsatt känsel

Nyss återkommen från Axcessakuten kunde de konstatera en lätt nedsättning av känseln i pekfinger och tumme (svårt att beskriva hur det känns, men det är som att man har ett lager diskhandske på sig utanpå skinnet ungefär). Enligt läkaren skall det här gå över när den lätta svullnaden som har uppstått i handleden gått ner. Fick en minikur med voltaren (Ah, don't we love de här underbara tabletterna som man blir så trött och glad av?) och rekommendationen att sova med en skena på handleden för att undvika kraftiga flexningar uppåt och nedåt när jag sover.

Utöver det har värken övergått från ett stadigt dunk-dunk till ett lågmält molande, som faktiskt försvann efter första voltarenen. Jag fick inget träningsförbud *phew* men en uppmaning om att inte vicka för mycket på handleden. Så det gör jag inte.

Nu är det dags att gå och handla mat.

En god natts sömn...

... tar tydligen han om nästan alla problem. Handen mår mycket bättre, och som ett resultat kan jag till och med skriva saker på tangenbordet utan att vråla av smärta. Tum- och pekfingergreppet känns fortfarande lite mesigt och handen har domnat lite då och då inatt (jag har vaknat av att den sover) men det verkar rätta till sig rätt ordentligt. Kanske bara var en klämgrej.

Nåväl, det här betyder i vilket fall att jag kan börja på min vision i helgen. Jag har mycket att göra, så det kan bli tight, men först ut är i vilket fall att hitta en premiss för spelet. Något sätt att skriva det på. Jag lär knappast kunna prototypa på egen hand, så det får bli konceptande för hela slanten.

KLockan är bara fem på morgonen nu, och jag är dödstrött, så jag kryper nog iofs tillbaka ner i sängen en sväng innan jag ger mig på att skapa idéér.

Vänsterhandsvals

Jag gick till aikidon idag, och har gjort illa höger handled. Det small till när vi tränade och sedan fanns det bara ont, ont ont. Så det här skriver jag med vänster hand i snigeltakt.

En nyhet dock. Jag var på Avalanche på intervju, och de verkade tycka om mig, så jag kanske kan snagga åt mig något jobb där. Mer än så orkar jag inte skriva i den här takten. Nu skall jag äta och sova.

Slutet på dagen och This is Living!

Jagh ar precis kommit hem från ett jämla tråkigt releaseparty. Varför envisas de med att ha alldeles för hög musik? Jag fattar inte... är det för att man skall slippa prata med varandra?

I vilket fall som helst hade de en viskande röst på röda mattan utanför som mumlade något vilket visade sig vara "This is Living". Kul. Jag vet inte. Det satt en tjej i bikini i taket också. Varför det? Var var killen i speedos? *morr*

Innan dess var jag och Sara på ett seminarie som inte gav så mycket. Jag har uppenbarligen kontakter i fel ställen i branschen. Nåväl.

På vägen ut sprang jag på Bea S som jag inte har sett på 12 år. Vi har växlat visitkort och skall fika någon gång snart. Vi får väl se. Men det var kul att se henne. Hon är lika galen som alltid.

Apropå gamla vänner så åt jag lunch med Staffan som jag kände i gymnasiet, och som jag inte sett på sju år. Vi har lovat varandra att knyta ihop kontakterna igen. Vi trivs ihop. Han är fortfarande ihop med samma person som han hittade på universitetet. Elva år! Vilken grej... Wow...

Själv har jag cementerat min vision ytterligare. Och jag har läst artikeln som Alessandro skickade, som egentligen bara bekräftade en massa misstankar jag har haft ganska länge, men nu har jag referenser till dem också. Skall förnya mitt läsande känner jag. Det inspirerade att andra har haft samma tankar som jag.

Men nu skall jag spela ett par låtar på Guitar Hero II, formulera ett snazzigt svar till Alessandro med lite feedback - artikeln var bra, men den hade lite brister (tyckte petiga jag) - och sedan skall jag sova. Nattinatti.

Kortis!

Okej, det här blir en kortis. Nu skall jag strax iväg till Kulturhuset på ett seminarie.

Efter det blir det releaseparty. Innan dess har det varit lunch på stan med Staffan och läsande av Alessandros artikel, som var... akademisk.

Oh well. Off I go. Wish me luck.

Visioner!

Jag var med i någon slags intervju idag. Det gick ut på att grilla mig om diverse olika spelrelaterade frågor. (näe, mamma, jag vet inte när den är färdig...)

Jag kan avslöja att jag förmodligen gjorde bort mig, men med stil!

Vi inledde ganska mjukt med hur jag kom in i branschen (rollspel! Det kan aldrig gå fel... skyll på rollspel!), och hur min första vecka var. Och den, mina damer och herrar, var helt fantastisk. Jag fick träffa en hel hög mycket trevliga människor som jag inte alls skulle ha något emot att fortfarande ha kontakt med, men de är så upptagna de jävlarna. Begåvade är de också. Och kreativa och fantastiska på så många sätt att jag inte vet hur jag skall kunna förmedla det. K-A, Ludde, Paul, Willysson, Mike, Alptun jag menar er! Om ni nu någon gång i värdshistorien skulle få för er att läsa min blogg, så vet att det var ni som gav mig den absolut bästa introduktionen till spelbranschen som man någonsin kunnat få. Och den coolaste arbetsskadan (SoulCalibur-tumme, någon?) jag någonsin haft. Om man nu kan tala om arbetsskada när skinnet under tummen spricker på grund av att man har tryckt för hårt och för ofta på en knapp.

Sedan var de naturligtvis tvugna att fråga om den sämsta upplevelsen jag har haft. Jag vet inte vad jag skall säga riktigt. Men det handlade om att få berättat för sig att "du har inga programmeringskunskaper, alltså är du helt värdelös som speldesigner" och att "det enda vi hatar mer än designers är QA testare". Jättekul. Det allra roligaste i sammanhanget var att få veta att man hade en "dålig" attityd på utvärderingssamtalen. Och att man tog allt personligt. Tro fan det när utvecklingsteamet GJORDE det personligt. Jävla muppar hela högen. Nåja, jag har kommit undan dem nu. Det känns bra.

Vad är det bästa med branschen. Kreativiteten! Skaparglädjen! Möjligheten att hitta nya avenyer! Forskningen runt speldesign! EMOTIONS IN GAMES! Det sämsta? Inavlet. Det totala fokuset på bara en sak. Spel, spel, spel. Gå ut lite och lägg er i naturen! Gå på museum! Öppna en bok som inte handlar om programmering! LEV LITE!

Vad vill jag göra för att förändra branschen? Jag gör vad jag kan. Kvalitet framför ett stort namn. De små företagen är ofta mer måna om lite mer experimentiell gameplay än de stora. Jag väljer det jag tycker är bra, och jag är bra på att analysera spel, utvärdera, kritisera... Så ni kan lita på att det jag väljer är det bästa som finns på bordet.

Varför är jag kvar? Jag är storhetsvansinnig. Jag berättade om min innersta dröm. Jag berättade om det där spelet jag vill göra som får spelaren att transporteras till en annan plats, en annan tid och när han eller hon slutar spela säger "wow, vilken grej", och verkligen menar det. Jag vill skapa under. Jag vill orsaka trafikstockningar i spelvärlden. Jag VILL så mycket, men kan så lite...

Så tog det slut. Jag babblade på så mycket... Men jag måste ju få utlopp för min obändiga entusiasm på något sätt. Den finns ju där, min passion för spel. Det är bara det att det jag visionerar om är något helt annat än det spelbranschen vill ha.

Jag fick min andra intervju idag. Mindre än 24-timmar efter att jag skickade alla mail har jag fått två kallelser. Två av tre är inte dåligt. Får väl dra i mina danska kontakter också, och Malmö vore inte helt fel igen. Men jag avvaktar tills jag vet hur det går med allt.

Idag skall jag dessutom våga mig iväg till Aikidon, även om halsen fortfarande river. Två och en halv vecka sedan sist. Undrar om de kommer ihåg mig...Och om det är någon där alls... Nåja... Jag får se hur mycket jag orkar. I värsta fall bryter jag innan passet är slut. Men det skall väl förhoppningsvis inte behövas.

Imorgon blir det mycket party, mycket möten och sen kväll. Det blir möte med Tina på förmiddagen, lunch med Staffan (STAFFAN! JAAA!) och seminarium om spelbranschen på Kulturhuset vid tretiden. Vid sju är det dags för releaseparty på Nordic Light Hotel (PS3) och därefter blir det bums i säng. Jag kanske skall tillägga att samtliga de här tillställningarna är obligatoriska för att skaffa kontakter. Och jag skall fiska lite på egen hand också.

Jag väntar på ett mail från Alessandro också. Jag grillade honom rejält om hans doktorsavhandling som handlar om känslor i spel. Har redan beställt en bok om spelpersoner, om hur man designar dem och hur de kan hjälpa spelaren att leva sig in i spelet.

Men Alessandro påstår att man skulle kunna (och att han har) skapat en situation för spelaren. Att han och hans team gjort det möjligt för spelaren att uppleva en specifik känsla - åtminstone var det så jag tolkade honom. Då dyker naturligtvis åtskilliga frågor upp. Som till exempel hur man försäkrar sig om att spelaren hamnar i rätt känsloläge när spelet sätter igång. Det finns mängder av vedertagna verktyg för det (cutscenes, scriptade ickespelarpersoner osv osv) men det verkar som att han har andra sätt att åstadkomma det på, och jag vill veta vilka de är. För min del handlar det också om att spelaren kan leva sig in i rollen han eller hon skall spela. Det får inte bli någon slags ostskiva ovanpå upplevelsen. Du skall vara mitt i brödet! Rätt i mackan! Den personen det händer med, inte någon som står utanför och tittar på. Om det handlar om situationer som är mer abstrakta är det mycket lättare att få spelaren att leva sig in i spelet. Panik till exempel (Tetris, någon?) är ett bra exempel på det. Men i den diskussionen vi hade på GDC handlar det om återskapandet av historiska situationer.

Jag hoppas jag får svar. Annars får jag fundera ut allt det där jag undrar över själv.

Nu är klockan snart fem, jag är trött och har två timmar kvar innan jag skall åka och tre timmar kvar innan passet drar igång. Kanske borde äta något... Humhum... Näe, that's all she wrote.

C'ya on the flipside!

Ludo Fore Putavimus

Ett citat jag hittade på HPLHS, som jag tycker passar ganska bra på ett före detta jobb jag hade. Picofun. Och som kommer att passa ganska bra på den här veckan.

Imorgon inleder jag med att vara med i någon slags film jag inte vet något om egentligen. Jag ombeds svara på en hög med frågor, och jag hoppas att jag skall kunna göra det på ett bra sätt men man vet aldrig.

För att ni som läser skall ha lite koll på mig, vad jag egentligen pysslar med, så är jag speldesigner. Just nu är jag en speldesigner förklädd till content manager. Men jag kommer alltid att brinna för speldesign.

Frågorna de ställer till mig är som följer. Vad fick dig intresserad av speldesign?
Jag skulle kunna svara som många andra. Fan asså det var ju så coolt liksom. Men det var aldrig därför jag började skapa spelupplevelser för andra människor. Det är just biten "för andra människor" som är nyckelordet i sammanhanget. Hur kan jag ge någon en upplevelse av något? Hur kan jag skapa en omgivning som lever för spelaren och bjuder på något som är värt att upplevas? Jag har fortfarande inte riktigt koll på hur det går till, men jag jobbar på det.

Vad som fick mig intresserad till att börja med var de rollspel som dök upp på 80-talet. Redan då var jag fascinerad av att skapa saker, och de blev mitt utlopp.

Vad är bra med spelindustrin?
... Det kan man och har man frågat sig vid fler än ett tillfälle... Kreativiteten. Jag jobbade på Pico ett tag, och där älskade alla att lösa problem. Det var liksom inte ens problem, det var möjligheter. Uppslag. Att dras med i den virveln var helt otroligt. Vi kunde sitta långt efter att arbetstiden var slut och bara spåna idéer. Helt fantastiskt och något jag saknar enormt mycket.

Vad är mindre bra?
Okej, jag har en känsla av att jag inte skall svara på det här, men... INAVEL! Snälla, snälla, snälla sluta plocka utvecklare ENBART bland de som har "a passion for games". Det måste finnas mer att ta av. Det måste komma in folk utifrån och fräscha upp idéerna, tankarna runt spel. Det går inte bara att plodda på i samma gamla fotspår och inte förvänta sig att stigen kommer att börja lukta fotsvett...

En annan sak som stör mig är den mansdominans som finns. Är du tjej så har du inte en suck om du inte är bättre eller snyggare än dina medarbetare. Så det så. Men det får man heller inte säga högt, då är man feminist.

Nu orkar jag inte verbalisera runt fler frågor. Men det skall trots allt bli skoj att vara med i den där produktionen. Skall be Marcus klippa bort mig om jag gör bort mig för mycket.

Jag var med om en "kul" grej idag. Arbetet jag har nu är lite osäkert ur ekonomisk synvinkel, så jag har skickat ut tentaklerna. Kl 8.33 mailade jag en kontakt om kontakter. 11.11 fick jag svar. Mellan 11.19 - 11.23 mailade jag kontakterna. 13.09 var jag kallad till intervju. Snacka om snabba ryck. Ibland är det härligt att vara älskad. Eller eftertraktad kanske.

Nu skall jag gå ut på stan och fika med Jenny. På torsdag skall jag käka lunch med Staffan som jag inte har träffat sedan sekelskiftet. SJU ÅR! Fatta! Gud vad kul det skall bli. Jag har blivit helt social. Någon måste stoppa mig...

Jag hade tänkt...

Jag hade tänkt gå till aikidon idag. Men det blir det ingenting av. Halsen känns som ett rivjärn fortfarande, och jag hostar. Bara hoppas och be att det går att gå på onsdag. Jag kanske styrketränar lite imorgon morgon istället.

Meningslöst.

Jag letar efter nya arbeten. Jag har ett par på gång och jag är helt förbluffad över antalet kontakter jag har lyckats samla på mig. Och det är ändå inte alla kontakter jag har.

Det är många beslut jag måste ta inom kort. Många tankar som skall samlas ihop och göras något av, men jag kan inte koncentrera mig riktigt på det jag måste göra, det jag har framför mig just nu.

Konsten att bli nostalgisk

Jag sitter hemma vid köksbordet (arbetsrummet känns helt plötsligt inte särskilt arbetssamt. Kanske beror på att jag inte har arbetat där på ett tag? Miljöombyte.) och lyssnar på "The Cure" och känner mig lagom urvriden. Händerna värker lite från gårdagens GuitarHero session, och näsan rinner. Blod. Det är slemhinnorna som har tagit stryk av det torra vädret och nässprejen. Att jag aldrig lär mig... Suck. Nåja, jag slapp den där mysiga känslan av att dra halvkoagulerat blod ur näsgångarna idag i alla fall. W00T.

Jag har mailat med alla jag träffade på GDC och alla var av samma åsikt - visst var det kul! Jag vet inte om jag skall ta deras standardsvar på allvar. Det stora TVIVLET som bor i mig hela tiden är där nu med. Jag TVIVLAR på allt nämligen. Dåligt självförtroende. Men det varierar med dagarna. Ibland känner jag mig oövervinnerlig. Idag känner jag mig mest... Sliten.

Jag undrar varför the Cure är ett sådant gothband? Fast just nu lyssnar jag på Wild Mood Swings, och det är väl inte direkt det mest deppiga man kan lyssna på när det gäller the Cure.

Kanske borde lyssna lite på Sisters of Mercy när jag ändå håller på, men det känns inte så relevant. Vad jag däremot tänker göra är att gå och hämta mitt tangentbord. Jag är bra på att ställa om fingrarna nu. Och jag älskar MacBook Pros tangentbord som sitter på laptopen. Andra tycker det är lite för lite feedback på tangenterna, men det är perfekt för mig. Jag tror Apple har mig som målgrupp ibland. Utom möjligtvis när det kommer till priset.

Vilket påminner mig om att jag måste skaffa ett nytt nätaggregat till min PC. Det har pajat. Webhallen ligger nära, så...

Nästa vecka skall jag vara med i en informationsfilm om den svenska spelbranschen/ kvinnor i spelbranschen/ hur man får in mer tjejer... Jag svarade ja i ett svagt ögonblick. Det är Annikas fel. Hon bara hookar upp mig med massa bra folk hela tiden. Det är jätteskönt, men lite... hum... det känns som att de tänker se till att jag blir någon slags svensk superstar utan att ens ha gjort något. Nåja. Jag vet ju hur jag är, så det är bara att hoppas att resten av världen fattar det med. Och på torsdag är det någon slags sammankomst på Kulturhuset. Kan vara kul att gå på. Handlar om svenska spelbranschen. Efter det är det releaseparty på PS3 någonstans som jag "måste" gå på. Jag får väl kolla läget och smita om det är tråkigt .

Nu skall jag färdigställa min j**la hemsida - äntligen - och fortsätta med hästartiklar och Götterdämmerung.

T.S. Eliot och konsten att skriva poesi på en Söndag

Okej, det är inte söndag, men jag kom inte på någon passande titel för det här anförandet jag hade tänkt hålla. Egentligen är det inget anförande i ordets rätta bemärkelse heller, det är bara en kärleksförklaring till T.S. Eliot. Återigen.

Det kan ju vara bra att veta för de som har tänkt köpa böcker åt mig. Inte för att de är så många vanligtvis.

Jag har tvättat hela morgonen, det är tvättskörden från GDC. Och jag har spelat Guitar Hero II. Det är lite smärtsamt måste jag säga. Jag får ont i händerna av att spela. Men jag börjar i alla fall bli bättre på det. Trots det skall jag efter utfört tvättande återigen krypa ner i sängen och sova lite. Jag är alldeles för trött för att vara vaken egentligen. Helgen får bli en sovhelg. Eller kanske en sådan där helg där man färdigställer saker. jag kanske sätter mig framför TVn, glor på film och skriver på laptopen. Det är en kär vän numera. Jag kan inte vara utan min laptop. Sorgligt nog får man kanske säga :).

Och jag har börjat använda glasögonen framför datorn mer och mer. Men det beror nog bara på att alla andra börjar bli så unga :).

Det blir kanske mer skrivet ikväll när jag inte känner mig som en urtvättad disktrasa.

Mmmm... sooova

Jag har lyckats sova hela natten inatt, och jag gick och lade mig tidigt. Igår var jag hemma från arbetet, och gissa vad jag gjorde? Jag snörvlade och sov. Wohoo... Det kanske krävs en rejäl febertopp för att jag skall sova bra, man vet aldrig. Jag har testat att ha fönstret öppet inatt också, och det verkar hjälpa lite. Fast jag får ha morgonrocken under täcket så att det går att ta sig upp. Klockan är runt halv fem på morgonen och det är bara en halvtimme kvar tills jag vanligtvis kliver upp.

Jag såg på MirrorMask igår och hänrycktes över Dave McKeans bildspråk igen. Men jag irriterar mig på musiken i filmen. Den är inte alls bra. Nåväl, man kan inte få allt.

Mitt hår står åt alla håll och kanter nu på morgonen, så det blir kul att försöka få ordning på det. Funderar på att bara ta en hårnål och tjoffa i det. Kanske borde klippa mig egentligen, men det kräver ju planering, och vård av hår efteråt. Bättre att låta det vara vildvuxet och galet, då slipper man kraven på att dona med det.

Jag drömde om katter inatt. Tusentals katter som kröp omkring och jamade i huset. Det var nog av sfinxerna som fans med i MirrorMask. Skulle vilja ha en sfinx. Fast inte en som äter böcker förstås. Det skulle göra för ont i själen att mata en dylik katta.

Jag har läst lite av det jag skrev i SF igen. Konstigt att omplacerandet av en människa kan få henne att känna sig så sårbar. Och att en konferens kan få mig att vilja byta liv... Nåja. Heather mailade mig igår och sade att hon gärna skulle ge sig in på vår trosförsäljningsidé (sälj använda trosor till Japanska och Amerikanska affärsmän på nätet) för att finansiera ett experimentiellt spelföretag. Jag tror personligen inte att jag skulle kunna ägna mig åt den typen av affärer, men hey, det finns ju efterfrågan... Yuk! Nåväl.

Jag skall ta mig till jobbet idag igen och försöka ha någon slags genomgång om vad som hände på GDC, och vilken typ av erfarenheter jag gjorde mig där, så jag antar att jag måste sätta mig ner och gå igenom katalogen och vaska upp lite minnen. Synd bara att det är konversationen med Alessandro på måndagens fest som var mest fascinerande. Han skriver en doktorsavhandlling om känslor i spel, och han hade en hel del intressanta idéer om det.

Babsi har fortfarande inte hört av sig och jag är lite fundersam på varför. Men hon har väl inte haft tid. Skall maila Lev igen och be honom krya på sig. Han hade också blivit förkyld på GDC. Det gick väl något där, eller så smittade Mitri oss båda. Anne har också mailat. Whee! Anne är så himla rolig. Det var skönt att träffa lite folk igen. Jag har inte så många bekanta, jag behöver utöka vänkretsen lite. Eller knyta ihop den igen. Jag skickade en massa brev till folk för ett par veckor sedan, men jag har inte fått några svar från någon. Skall göra ännu ett försök under helgen. Och om jag orkar skall jag skriva en massa också. Jag behöver få klart texterna. Annars ligger jag väl bara och hostar och snörvlar hela helgen, och hur kul är det på en skala? Näe, fram med vännen Frank som håller mig vaken i alla väder.

Nu är det dags att gå upp. Klockan är fem och jag skall ta mig en dusch och gå till jobbet.

Ännu en uppesittarnatt

Jag vaknade nyss - klockan är ungefär halv två på natten - och kan inte somna om. Det är som en ond och nedåtgående spiral det här. Fyra timmar verkar vara vad kroppen klarar av utan att väcka mig. Jag vet inte om det är bra eller dåligt egentligen. Jag är ju inte trött just nu i alla fall.

Nåväl. Det är tråkigt att skriva om sömnlöshet.

Jag funderar på att publicera lite av allt det jag skrev sista dagen i San Fransisco. Jag satt i ett hörn på en bänk i nästan en och en halv timme och skrev en ganska lång berättelse, men det blev kanske lite för personligt för att bara lägga ut på nätet. Det är för närgånget för att vilja ses ännu.

Ibland skriver jag saker som är som små nyfödda igelkottar. Ömtåligt och utan några som helst skyddsmekanismer. Rosa hud som inte har något sätt att värja sig på. De berättelserna måste mogna ett tag. Få lite taggar, så att jag kan släppa dem lösa utan att de blir uppätna av glupska rovdjur. De har kanske fortfarande kvar sina mjuka pälsiga magar, men på ryggen är de vassa och svåra att komma åt. Det krävs en del för att välta dem och blotta dem.

Fast det där blev ju lagom pretto.

Det är så tyst här. Allt är så tyst, och efter flygturen och efter förkylningen ringer tystnaden i öronen på mig som en klocka... Jag har tänkt en hel del på min framtid de sesnaste veckorna. Jag vill nog inte vara manager längre, jag får inget utlopp för mina kreativa sidor, och det är någontng jag känner att jag måste ha. Jag kanske skall inrikta mig på att skriva för något MMO-företag? Det verkar ju finnas hur mycket som helst att göra på det området. Jag skall även se till att få klart en massa texter som ligger och väntar på mig, men som jag inte har haft ro att sätta mig ner och färdigställa. Websidan väntar på sin uppdatering också. Jag fick ju inte tag på den programvaran jag ville ha i USA, så jag får köpa den här istället.

Om jag bara kunde komma tillrätta med min oroliga själ, kanske jag skulle kunna hitta någon slags möjlighet att sova hela natten igenom. Men det går inte. Jag är för driven, för mycket på jakt efter ett syfte som jag kanske egentligen inte har hittat än. Det är melankolin. Jag känner mig utan drivkraft, utan ett bestämt öde, utan färdigheter och utanför livet. Men det blir lite för deprimerande det här, så jag lägger mig på sängen och lyssnar på Fläskkvartetten eller Beck och försöker domna bort tills morgonen kommer och gryningen lyser upp mitt hem igen.

Melankolin som jag fick en släng av för ett par dagar sedan har fortfarande inte försvunnit. Jag är iofs benägen att tro att det just i det här fallet faktiskt är så att förkylningen som jag fick på flyget har gjort sitt för att hålla mig under vattenytan. Och jag har så mycket att göra på jobbet... Varför kan man aldrig få vara sjuk ifred? Nåväl. Jag skall pallra mig iväg i vilket fall, och kanske ta en tidig kväll idag. Att sova är inte helt fel, ens om jag är jetlaggad.

Hela huvudet dundrar i en huvudvärkssång men jag måste vara på plats idag. Inte minst för att det är någon tomte som vill träffa mig på lunchen för en film om spelbranschen han håller på att sätta ihop. Jag vet inte om jag vill vara med, men jag vill i vilket fall ge lite input.

Det är dags att få in nytt blod här. Det är dags att bryta allt inavel och alla grabbmonopol. Dessutom längtar jag efter kreativitet igen.

Funderingar om natten

Jag har precis vaknat efter fem timmars sömn, yr och kanske lite febrig, jag vet inte. I vilket fall är halsen återigen som ett minfält, en trasig bro över mörka vatten.

Det börjar likna halsfluss banne mig. Men det går väl över som allt annat. Just nu har jag dock parkerat mig framför TVn och tittar på lite film som inköpts i landet på andra sidan havet. Jag kan nämligen inte somna om. Det river i halsen och huvudet bankar som en mindre byggarbetsplats. Lägg till jetlag på det, så har man en bra kombo att leka med lite. Jag saknar aikidon. Jag hoppas att jag är frisk till på onsdag, för jag vill inte missa mer nu.

The Love Song of J. Alfred Prufrock

Jag sitter på jobbet och har just blivit kär i T.S. Eliot. Jag har inte varit direkt förälskad i honom tidigare, men nu har jag fallit som en sten. Jag har nämligen läst "The Love Song of J. Alfred Prufrock". Mer än en gång. Och varje dag sedan jag hittade den.

Kan man alltså bli förälskad i ett textstycke. Jag förtydligar - JAG kan bli förälskad i ett textstycke.

Läs!
"Let us go then, you and I,
When the evening is spread out against the sky
Like a patient etherised upon a table;"

Vem annars skulle likna skymningen vid en sövd patient? Det är så fantastiskt.

Slutstrofen fick mig nästan att gråta.

"We have lingered in the chambers of the sea
By sea-girls wreathed with seaweed red and brown
Till human voices wake us, and we drown."

Hela stycket kan man hitta här: The Love Song of J. Alfred Prufrock

Jag måste ju erkänna att jag har en förkärlek för det engelska språket. Ibland undrar folk hur jag kan tala så bra engelska som jag gör, men det är väl egentligen ingen hemlighet. Jag läser på engelska, hellre än svenska, jag pratar när jag får tillfälle och med jämna mellanrum tänker jag även på engelska. Kalla mig galen...

Men nu är det dags för mig att lämna de här funderingarna, och se till att få lite gjort.

Sömnvirrig och en besviken storasyrra?

Jag är nyss återkommen från San Fransisco. Jag spenderade stora delar av söndagen på att leta kläder åt familjen. Resultat... Inte nått... Jag hittade en superfin hoodie till syrran. Men jag satte i halsen när jag kollade priset. $ 187!!! Nästan ett och fem för en luvtröja! Hutpriser! Men det blir nog så när man hamnar i de lite bättre butikerna...

Jag hoppas hon kan förlåta mig.

I övrigt har jag dragit på mig ett halsont. Antagligen var det Mitri som smittade mig på Nordic Game Lounge. Inte för att vi utbytte kroppsvätskor, men för att vi pratade en stund med varandra och eftersom musiken var hög stod vi och råskrek. Eller så kan det ha varit ett virus buret av någon av de andra 12000 människorna som kom på GDC i år.

Vi får se hur det relaterar till jobbet. Nu är det dusch och säng som gäller. Och ett djupt hat mot små indier som bestämmer sig för att 1. Sova hela flygresan (11 timmar) utan att röra sig, 2. blir sura när man vill komma ut och röra på sig. Hat kanske är fel, men ni hajar...

Lördag i San Fransisco

Nu börjar snart min långa promenad genom San Fransisco, som i princip kommer att bestå av shopping. Men inte för mycket shopping, eftersom jag måste kunna packa det också.

Jag är mindre melankolisk idag, eftersom jag lyckades köpa en helt fantastiskt bra film att bota mig med. "Till Human Voices Wakes Us" heter den och är helt underbart - just det - melankolisk. Ibland måste man dosera sig med samma sjuka som slagit till i huvudet på en.

Det är sju timmar jag skall spendera med att trava runt stan, äta, shoppa och fotografera. Som tur är är det solsken och förhoppningsvis blir det tolerabelt varmt under dagen. Jag skall lägga upp lite bilder från SF på Flickr senare hoppas jag. Eller på min egen hemsida.

Jag tänkte trava genom Chinatown också.

Jag tror ibland att det som gör mig mest rädd ofta är det som är bra för mig. Det är ett återknytande till den där trygghetsgrejen igen. Jag gick på två hela fester i veckan. Bara det i sig är rent fantastiskt. Det händer inte ofta. men samtidigt hade jag ju inget annat att göra, så vad gör man när man är ensam i San Fransisco? Man måste prata med folk. Mitt problem är väl att om jag träffar någon som verkar intressant så vill jag hålla kvar vid den personen, inte släppa iväg dem och aldrig se dem mer, för det är så sällan jag gör den kopplingen. Nåväl. Jag får överleva även den här gången. Alla tomma mjölkpaket i världen... Det är ingen idé att gråta över dem.

Klockan är halv åtta på morgonen, och jag skall packa allt jag har packat upp, ladda batterier och se till så att jag har något att roa mig med på vägen hem. Det blir nog Hard Candy och om batteriet räcker, Marie Antoinette. Musik. Köpte Becks nya skiva. Det skall bli skönt att komma hem igen.

Meh...

... så var det GDCt över. Jag har gått på massa föreläsningar om känslor i spel, och börjar väl få lite känsla för det, hemhem. Jag pratade också med Maurice på Codeglue, ett kort men bra möte.

Sedan var det mest att driva runt ensam, så det var kanske inte den bästa dagen på hela GDC. Sista föreläsningen var också om putting emotions in games och den var riktigt vass. Egentligen var hela dagens föreläsningar riktigt bra, det var bara trist att snubbla runt på egen hand.

Träffade Alessandro på den sista föreläsningen, och Gilles var där också. Efter att ha sagt hejdå till dem båda gick jag ut på stan och tröstshoppade lite. Tre filmer och en CD. Paris Texas, Hard Candy och The Human Voices Wake us på ett ställe som heter Rasputin som hade begagnat. Så de var rätt så billiga.

Nu sitter jag på hotellrummet och kontemplerar lite hur livet får oss att må bra och dåligt på samma gång. Jag mår bra, därför att jag har fått nya erfarenheter... Dåligt därför att jag aldrig kommer att träffa många av de här människorna någonsin igen. Ibland undrar jag om det inte är bättre att stanna i sängen och inte komma ut förrän man verkligen måste. Fan ta alla vänner man gör sig som är intressanta, trevliga och smarta nog att prata med. Jag är lite arg och lite besviken, men det går nog över lagom tills jag landar på söndag kväll i Sverige. Livet får gå vidare, med eller utan vänner.

Paul Newmans salladsdressing

Torsdag:
Efter Nintendos keynote gick det utför igen. Det började med Paul Newmans salladsdressing... Som jag fick över hela skjortan, så det resulterade i inköp av en ny GDC t-shirt, eftersom den jag hade fått låg på hotellrummet. Ach!

Sedan träffade jag Randy när jag gick och såg game design utmaningen för i år, the needle and thread. Randy känner nog förmodligen alla människor på hela GDC, men han är trevlig ändå :). Panelen presenterade, ett spel kallades The Tailor's Daughter, speldesigner var Harvey Smith. Inte så imponerande från utmaningens synvinkel. Det var en ganska standardiserad berättelse som mest gick ut på att rädda världen med plush-toys. Den var också by far den sämsta presentationen, eftersom Smith inte kunde komprimera särskilt bra. Han försökte skyla över det med snygg grafik... Sedan kom David Jaffee med Playper, ett vika flygplansspel, som förvisso var bra, men det höll sig inte inom ramarna för designutmaningen. Hans presentation var mest humoristisk, men det berodde förmodligen på att det inte fanns så mycket substans i den. Sist men inte minst, tetris skapare, som hade gjort ett helt underbart kul spel där man skulle försöka ta sig från en sida av ett tyg till ett annat, och det var den absolut bästa presentationen, trots Alexejs något hackiga engelska. Enkel, fokuserad på det som var viktigt, och framförallt inom ramarna för utmaningen. Alexej vann, för övrigt. Den bästa påföljande frågan var varför panelen av speldesigners enbart bestod av män, vilket jag personligen också fann lite utmanande. Men bortsett från det var det en trevlig utmaning, förutom det faktum att precis som det sagts tidigare i både den här bloggen och på andra ställen runtom, så lider branschen av ett enormt inavel. Det kommer bara in gamers, och deras enda erfarenheter är andra spel, så det blir en nedåtgående spiral.

Efter den föreläsningen träffade jag Babsi och Lev igen och jag fick en knapp med papermint loggan på. Myschigt. Vi gick till LocoRoco föreläsningen och efter den sprang jag iväg på en föreläsning som jag idiotiskt nog trodde var bra eftersom den handlade om webben. Det var en annan föreläsning jag försökte gå på, men det var fullsmockat. Istället lyssnade jag på Ralph Koster och web 2.0 i en timme. Och det var väl okej, om han inte hade trott sig om att vara en mycket bättre föreläsare än han var. Det var kort sagt ett brandtal.

Fredag:
Idag hoppas jag att jag springer in i Anne, Babsi, Lev, Gilles... alla som jag har träffat och haft kul med, så jag får lov att säga det till dem. Nu på morgonen är det ett möte med Codeglue som gäller om GoWaKu, och senare får vi se vart det hela bär iväg. Jag hoppas på en bra sista dag på GDC.

Keynotes

Torsdag:
Morgonen börjar jättebra med en föreläsning om känslor i spel. Helt suverän föreläsning. Jag är helt förtrollad och blir omedelbart helt är i föreläsarens teorier om hur spel måste utecklas för att skapa mer känslor i spelupplevelser. Strålande.

Sedan springer jag in i Alessandro igen, som har varit på samma föreläsning, och vi gör sällskap till keynoten med Miyamoto-san om Nintendos visioner. Alessandro och jag har mycket gemensamt så det är trevligt att prata med honom. Keynoten är helt fantastiskt bra den med, även om man naturligtvis får i sig lite nintendopatriotism på köpet. Det funkar trots allt.

Nu är det lunch, och för en gångs skull är det sallad. Yahoo!

Parties och takeaways

Onsdag:
Jag kommer till konferensen ganska tidigt och sitter och surfar och bloggar lite innan jag äter frukost. Imorgon får jag nog ta något annat än deras förbaskade bagels... Bläh. Jag tar även en survey som finns i norra hallen och får en T-shirt. Försöker se till så att jag får en till pojkvännen, men de har slut på en del storlekar, så det får bli en till mig istället. Idag väntar lite businessgrejer om mobile communities och liknande, en keynote och en women in games gathering i IGDAs regi.

På Women in Game Development-mötet springer jag in i både Heather och Anne. Heather är en bekant från Nordic Game Conference då vi bodde 10 pers i en stuga på landet. Det blir ett trevligt återseende, eftersom vi genast kommer på en ny företagsidé som handlar om trosförsäljning på nätet. Vi kapitaliserar på japanska businessmäns till synes outtömliga behov av använda trosor, och funderar på att A) Fixa någon slags roll-on som man kan preparera trosorna med, B) hyra in indiskor eller kinesiskor att ha trosorna på sig en dag och sedan skepp. Det var mer än så, men det vill jag inte gå in på här .Det blir många nya visitkort att hålla reda på. Anne och jag gör sällskap till Sonys keynote, som visar sig vara riktigt trevlig. Vi får ett kik på LittleBigPlanet som är ett helt fantastiskt roligt spel. Med resultatet att jag naturligtvis måste skaffa mig en PS3 också. Gah!







Sedan tar jag mig över till västra hallen och springer in i Babsi. Babsi har inte tiiiid med mig, så jag fortsätter på egen hand till nästa lecture. Och väntar... i 20 minuter, men det kommer ingen föreläsare. Ingen hit alls.

Jag går på Expo istället. Inget swag! Vad är detta? Alla har typ pennor och små studsbollar! Vart är allt godis? Vart är alla roliga prylar?! Jag plockar på mig en massa tidningar att ta med till kontoret och sedan går jag över till norra hallen igen. Jag har fortfarande inte lyckats träffa Ben, men han riner och säger att han förmodligen inte kommer på Nordic Game Lounge. Tråk. Nåväl, Babsi har övertalat mig om att jag måste komma, så det får jag väl gå på. jag travar in på expot i norra hallen och hämtar min biljett och stöter på både trevliga och otrevliga personer.

Sedan är det lunch... Samma jävla mackor varje år. Jag blir så trött... Nåja... Man kan inte få allt här i livet.

Efter lunch är det Experimental Game Design föreläsning från 14.30 till 17.00. Gud vad jag saknar speldesign... Jag tror jag måste lära mig använda någon nifty game engine, så att jag också kan kasta mig in i speltillverkning. Första halvan är kul. Andra halvan är en öken. Men Heather pratar på första delen, så den ser jag med glädje på. Springer in i Randy i pausen, men han har heller inte tid med mig. Vad är detta? Är jag så otroligt tråkig att prata med? *suck*

Efter föreläsningen tar jag mig tillbaka till hotellet med min minst sagt tunga väska. Sedan somnar jag på sängen och vaknar med ett ryck kl 7. Ooops... Nu är det Nordic Game Lounge, och jag känner definitivt inte för att gå, men jag travar iväg i alla fall. Jag har lovat Babsi att dansa med henne. Nåväl, sagt och gjort. Väl inne på festen, som ligger farligt nära SFs mindre bra områden att röra sig i på natten, så står det en lapp om att man skall lämna sitt visitkort. Jag får för mig att det är obligatoriskt eller något, så det gör jag. Föga anar jag vad som väntar... Väl inne på festen springer jag in i Oskar och Mitri. Mitri och jag står och pratar en bra stund, sedan travar jag vidare och springer in i två gamla Sulakekollegor. Trevliga sådana. Helt plötsligt börjar det snurra en tomte uppe i taket... Det här är något jag aldrig har fattat med eventfester... Måste man ha performanceart som är så taffligt gjort? Om de inte hade varit så pretto hade det faktiskt varit snyggt att se på men nu blir det bara fånigt. Efter att tomten i taket har landad så överger jag mina Sulakekollegor. Ännu mera runttravande, och så hittar jag Niklas från gamla UDS tiden, och vi pratar en liten stund. Jag skaffar mig en Red Bull i baren och travar upp på balkongen. Per pratar om hur BRA vi är, alla jublar och så... det mest oväntade. Nokia lottar ut 6 st N73or och jag vinner en. Det var alltså DET visitkorten var till för? Humhum... Som att det inte är nog springer jag in i Gilles, som också var med i stugan i Falsterbo. Gilles och jag sätter oss och pratar om kameror på övervåningen. Ett kort break för en aria ur Lucia di Lammermoor avbryter våra funderingar om fotografering, och sedan kommer Lev intravande! Whee! Han kommer upp till oss och vi pratar en bra stund till. Babsi dyker också upp, men musiken är rent bedrövlig. Och på för hög volym. Alla måste skrika för att göra sig hörda. Typiskt. Vi dansar lite men inte med någon större entusiasm.

Det slutar i vilket fall med att jag, Gilles, Lev, Babsi och två till sitter och leker lekar i sluttampen av festen. På vägen ut springer jag in i Tom och Hiro, och det är riktigt trevligt att se Hiro igen. Sedan tar jag en midnattspromenad tillbaka till hotellet, och somnar.

Takeaways:
LittleBigPlanet - Måste ha!
GDC T-shirt
Edge
Game Developer
Nokia N73

Tisdag/ onsdag:

Tisdag:

Vilken ÖKEN! Alla mobilföreläsningar går mest ut på att berätta samma saker man redan har hört till leda flera gånger och på olika sätt. Den enda intressanta föreläsningen handlar om kollektiv intelligens, och jag får tre bra boktips därifrån. Skall kolla dem.

Jag köper även in två böcker till företagets bibliotek, som jag har försummat, samt en hoodie till mig själv. Jag får ta en herrhoodie, för damhoodiesarna är avsedda för barbiedockor.

Under dagen påbörjar jag även tre läskburkar, tar två klunkar och slänger resten. Pratar med Ben lite på förmiddagen, men hör inget resten av dagen från honom. Jag försöker också få tag på Babsi, men hon är helt väck, mobiltelefon till trots. Jag får Babsiabstinens. Det är nämligen, föreläsningar till trots, lagom kul att mingla bland alla nerdar som tror att de har lösningen på nästa generationens spelidéer. Det finns för mycket inavel i spelbranschen. För mycket egenkärlek. Men jag antar att det är något som kryper in i alla branscher. Det roligaste som hänt mig idag är att titta på en kille på roundtable diskussionen om communities och cross-platform spel (som mest handlade om att Exit Games berättade om hur förträffliga de var och inte så mycket om cross-platform eller communities) som hade värre jetlag än jag och somnade.

Ingen Babsi, ingen Anne, ingen Alessandro, bara Sulka som iofs är trevlig, men som jag inte hade något gemensamt med ens när vi jobbade på samma företag. Konstigt att det kunde vara så bra igår och sådan öken idag... Humhum...

På vägen hem kollar jag in i Virgin Store och bestämmer mig för att köpa Marie Antoinette, The Prestige och kanske några fler nyutkomna filmer. Och då har jag inte ens varit på övervåningen. Dreamweaver fanns inte på Apple Store, men jag skall kolla CompUSA också. Apple Store fick behagliga rysningar att krypa utefter ryggraden, men jag skippar nog att handla där av ren självbevarelsedrift.

Middagen bestod av beef jerky och jelly beans på hotellrummet i sällskap med en god bok och en god dator. Tur att man inte är i behov av andra människor för att roa sig. Och om man nu skall vara petig så blev det lite yoga innan jag glad i hågen (nåja) går till sängs och ser fram emot onsdag, då jag åtminstone kan se fram emot Nordic Game Lounge på supper club.

Onsdag:
Jag vaknar kl 5. Vad är detta för Lost in Translation beteende? Jag kommer att somna på konferensen... Nåväl. Dagen bjuder på många intressanta föreläsningar, hoppas jag. Kl 9 har jag att välja mellan Womens Group Gathering i IGDA loungen, Casual Games on Multiple Formats (som är en roundtable och som jag därför instinktivt misstror), samt Interactive Cinematography. Förmodligen blir det Womens Group Gathering eller Casual Games, eftersom bägge håller till i norra hallen. Resten av dagen tänker jag hänga i västra hallen och gå på "egna" föreläsningar som handlar mer om storytelling och speldesign än något annat. Torsdag och fredag är nämligen vigda åt businessföreläsningar och möten.

Måndag/ Tisdag

Måndag:
Fortsättningen av dagen kan knappast bli bättre. Usabilityworkshopen är en hit, inte för att det är mycket nyheter, men för att den tillåter mig att konkretisera mycket av det jag redan vet. Föreläsarna är kunniga, duktiga människor med mycket erfarenhet. Dessutom visar det sig att det är en Microsoftsponsrad tutorial, så det blir mycket ironi ur föreläsarnas synvinkel. En hel del hintar om the Evil Empire, och vid ett tillfälle spelas till och med Imperial March ur Star Wars. Mycket trevligt.

Lunchen lämnar en hel del att önska, men efter ett långt köande hittar jag en sittplats vid en vägg. Strax därefter får jag sällskap av en mycket trevlig japansk-amerikanska vid namn Anne. Anne och jag pratar hela lunchen, och vi kommer bra överens. En trevlig bekantskap. Dagen blir bara bättre och bättre. Efter lunch får jag min första give-away. Ninety-Nine Nights till X-Box 360. Underbart. Vi går igenom en hel del om hur man sätter upp en usability studio, vad man skall testa, när man skall testa det osv. Vid kafferasten springer jag in i Babsi på damrummet. Kärlek! Min älskade energizerbunny ser genast till att introducera mig till en massa människor, och bestämmer sig för att jag skall följa med på en fest. Sagt och gjort, vi bestämmer kl 18.00 utanför Moscone North.

Efter kaffet får jag min andra give-away som är Jade Empires, och posters på Blue Dragon. Utöver det får jag även en nyckelring. När workshopen är slut är jag på väg till Moscone North och springer in i Alessandro, italienare som bor i Danmark. Vi gör sällskap bort till Moscone North och väntar på Babsi. I väntan på henne letar vi oss ner till Motoloungen där vi har hört att det finns blå lysande smycken som både han och jag vill ha. De är slut, men vi får varsin studsboll.

Vi tar oss tillbaka till utgången och väntar på Babsi, och väntar på Babsi, och väntar och väntar... Vi står och pratar om kroppsdelar, vad vi vill ha på oss när vi dör (som kommer av konversationen med Anne tidigare på dagen då vi diskuterade dammodet på kvinnliga avatarer. Frågan alla character designers borde ställa sig är - vill jag verkligen ha på mig det här om jag dör?), och hur farligt det är att röka, egentligen. Alessandro är både trevlig, smart och helt italiensk. Till slut bestämmer vi oss för att gå till festen, som vi egentligen inte är inbjudna till, utan Babsi. Vi travar iväg längs gatorna och hittar till slut Azure bar, där Sam & Max festen håller till. Efter en första nördattack har Alessandro redan druckit en öl och en Long Island Ice Tea och vi har ätit lite gratismat. Vi blir uppringda av Babsi som fastnade i en lounge på Moscone, men som är på väg. Tio minuter senare anländer hon och Lev. Lev har en ny frisyr igen. helt galen, som alltid. Han lovar dyrt och heligt att dansa med mig vid första bästa tillfälle. Vi träffar också Hiro, som jobbar på Nintendo och som Babsi tänker utnyttja för att hitta talare till Nordic Game Conference. Han visar sig ha fem sköldpaddor. Och han är japan, vilket Babsi inte kan motstå.

Flera timmar senare slutar vi att prata om allt mellan himmel och jord - jag har blivit beskylld för att vara en antropolog, och Lev har ätit en halv pizza och vi har även diskuterat hur människor passerar varandra baserat på kön - och vi går hem, var och en till sig. En mycket bra dag. Och jag är nöjd med vad jag lärt mig.

Take-aways:
En bok om usability till mig och en till Terraplay
Ninety-Nine Nights
Jade Empires
Blue Dragonplanscher
En studsboll som lyser när man studsar den
En Xboxnyckelring
Två visitkort från trevliga människor, Anne och Hiroko

Tisdag:
Travar iväg till GDC mobile i förhoppningen att hitta ett par bra lectures att gå på. Jag är lite skeptisk till en del av föreläsningarna, men eftermiddagens sessioner verkar lovande. Får se om jag hittar Babsi, Lev eller Alessandro idag. Jag kan iofs överleva en dag utan fester. Tror jag bestämt.

Sitter för tillfället uppkopplad i motodev nätverket. Riktigt bra uppkoppling faktiskt. Det enda man måste stå ut med är en massa Motorola reklam i popups hela tiden. Nåväl. Dagen har börjat bra, jag har tagit ett bad och jag är fräsch och utvilad.

Ben har också anlänt och kommer att hänga med massa businesspeople i Moscone West, medan jag lär fluffa runt i Moscone North.

Senare:

Jag har fått ett shiny smycke idag. Det är en motorola logo som lyyyser. Men det är ungefär det enda som har lyst på ett positivt sätt. Bra föreläsningar har nämligen bara lyst med sin frånvaro.

Förhoppningsvis kommer det bra grejor i eftermiddag, men jetlaggen har hunnit ikapp. kan vara så att jag heller inte har en Babsi att babbla med idag. Jag är dock tämligen övertygad om att hon inte har övergivit mig. Hon har bara annat att göra. Imorgon lär vi ses igen i vilket fall, hon och jag skall gå på Nordic Game Lounge. Sahweetah!

Jag har blivit överfallen av en indiegamer designer som verkade helt förvånad över att jag hade analyserat spel och tyckte att jag skulle öppna en speldesignstudio med honom i Argentina. Näh..

This is djävulskattungen. Last jetlagger from Stockholm. Signing out.

Uppdatering de senaste X dagarna

Skriver live & direct från GDC. Har sammanställt en liten post för att täcka samtliga dagar fram till nu. Läs och njut, det gör jag.

Lördag:

Klockan är 22.34 och utanför har precis någon tutat från sin bil. Eftersom jag ligger och sover betyder det här att jag yrvaket sätter mig upp och tänker "åh nej, jag har missat taxin!". Det hade jag ju inte, men efter det uppvaknandet i 160 km/h kan jag inte somna om. Eller snarare så sover jag i korta, ryckiga perioder. Som att min sömn inte var dålig nog.

Söndag:

Vaknar 3.35 och tänker att jag lika gärna kan gå upp eftersom klockan står på 4.00. Duschar och packar ner min laptop, sedan vankar jag av och an lite. Äter ingen frukost för jag har två flyg att åka med idag, och jag vet att man brukar bli matat på dem, så jag skippar allt vad mat heter.

4.40 anländer taxin, med en taxichaffis som uppenbarligen borde byta yrke. "oj" säger han strax utanför Tumba."Jag måste tanka. Har du bråttom eller?" Vad svarar man på det? "Ja, din idiot, jag beställde taxin så att jag skulle ha lite tid ute på flygplatsen, men att välja mellan att inte komma dit alls eller att komma ett par minuter försent... vad tror du?". Sedan funkade naturligtvis inte kortläsaren i taxin så jag fick gå och hämta pengar. Som att det inte var nog höll tokstollen på att köra iväg med min väska, men jag hann banka på fönstret innan dess. So far so good. Incheckad hela vägen till San Fransisco, inget bagage förutom handbagaget och trött som en urtvättad iller bordar jag planet till Frankfurt.

Jag hamnar bredvid en liten tant som skall till Indien för någon behandling. Hon är också mycket nervös och pillar hela tiden på min ärm för att försäkra sig om att jag är kvar. Tanten frågar en massa hela tiden, och trött som jag är försöker jag ändå vara trevlig. Hon är trots allt nervös.

Så kommer frukosten. En sketen macka... Flygplansmacka... Nåja, tänker jag, det måste ju finnas lite tid på Frankfurts flygplats att äta frukost. Men se det gjorde det inte. Planet blev ju försenat... Det hade man kanske kunnat räkna med. Så även om jag slapp springa á la Heatrow, så fick jag ingen tid över att äta, eftersom säkerhetskontrollen tog sina dryga tio minuter, och då hade planet redan börjat borda.

Tack och lov sitter jag vid en vägg, och för er som aldrig flugit economy till USA (11 - 14 timmars flygning) så rekommenderar jag det varmt. Man kan sträcka lite på benen och man behöver inte väcka hela raden med passagerare för att komma ut. Hela passagerarlistan har bordat, men tydligen så bröt Lufthansas check-in och boardingsystem ihop precis när vi gick ombord, så de måste göra en manuell check. Med resultat att två passagerare får gå av och deras bagage letas upp. Vi blir ca 45 minuter sena innan vi kan lyfta.

Vid den här tidpunkten tänker jag att det kanske vore trevligt att ha någon slags pipmojipp i väskan. Ungefär som man har i billåset. Tryck på en knapp "pipip" så hör du vart din väska befinner sig. Eller kanske en radiosändare så man kan lokalisera väskan, ungefär som man har i stora lager. Nåväl, det får bli en produkt för ett senare tillfälle.

Väl uppe i luften serveras juice och... kringlor?! Ah... Lunchen kommer strax, vad bra... Förutom att vi naturligtvis åker in i ett område med kraftig turbulens. Jag somnar av att planet skakar och hoppar som en ledsen kanin, medan mina medpassagerare sitter och håller sig i stolskarmarna med något glasartat i blicken. En av dem i alla fall. Den andra har somnat hon med. Tack och lov, för när hon är vaken låter det ungefär som om hon försöker inhalera en mindre förpackning av grönt slime. Hon är även intresserad av sitt öra och undersöker det med god vigör. Resultaten torkar hon av sig på sin jacka. Inte helt disktret, men jag anar att hon inte direkt bryr sig om vad andra tycker. Speciellt inte när hon bäddar på min axel med sin flygkudde. Men det kunde ha varit värre. Jag kunde ha haft herr armbåge på bägge sidor. Som tur är är herr armbåge bara på en sida om mig. Han försöker med våld att slå upp ett hål i sidan på mig, särskilt när han äter. Resultatet är att jag nästan får en kopp kaffe i knät, det hamnar på brickan istället och att jag blir mordiskt inställt till polacker i stickade tröjor på väg till San Fransisco. Jag löser problemet med att luta stolen tillbaka, sänder ett kort "förlåt" till tomten bakom mig och ser till så att herr armbåge inte kan skada mig längre.

Lunchen kommer ungefär en timme senare. De har ingen kyckling över så jag måste äta pasta. Nåja, det funkar det med. Sedan blir det ingen mer mat förrän strax innan vi landar, och då har jag varit i luften i drygt 14 timmar.

Jag anländer på San Fransisco international airport kl 22.15 svensk tid. Att ta sig in i landet går förvånansvärt smärtfritt. Allt går på räls och snart står jag utanför och väntar på taxi. Solen skiner, det är 20 grader varmt, om inte mer och jag är i San Fransisco. Taxichaffisen är hur trevlig som helst och pratar på hela vägen. Tur det, annars hade jag somnat som en gris. Till och med hotellet jag kommer till är helt fantastiskt, med nackdelen att jag inte kan vara uppkopplad eftersom det kostar skjortan. Vanligtvis finns det WLAN på GDC, så jag planerar att ta med mig burken dit och uppdatera alla er därhemma med mina äventyr.

Väl på hotellet tar jag en dusch (tack gode Gud för duschar!) och packar upp. Slänger in alla prylar i kassaskåpet och tänker - nä, klockan är bara två här... ingen idé att sova än.

Så innan jag somnar tar jag mig till Moscone West som ligger ca 15 minuters (om inte mindre) promenad från hotellet jag bor på. På vägen passerar jag bland annat SAKS, Virgin Megastore och Apple Store. Mitt emot sammanträdeshallen ligger en enorm biosalong, så jag tänker definitivt passa på att gå på bio om jag inte är helt utmattad. I samma byggnad finns även en seriebutik och en GW shop. Lyckan är total. När jag anländer till Moscone West står det redan ett hundratal nerdar i kö, men jag har inget annat att göra, jag är trött och jag tänker att jog borde hålla mig vaken lite till, så jag förregistrerar mig, så slipper jag göra det på måndagen. På vägen tillbaka försöker jag hitta en ATM, men det måste vara ont om dem just där jag är. Jag kommer upp till hotellrummet, och nu slår jetlagen till på allvar. Jag är hungrig, men i påsen man får från GDC ligger en paket jellybeans. Jag äter den och snor en snickers från minibaren (förlåt Pernilla!) och sedan somnar jag som en stor hög på sängen. Klockan är nu runt fyra lokal tid, och way beyond my bedtime svensk tid.

Måndag:
Jag vaknar vid femtiden på morgonen, lokal tid. Det låter en hel del runtomkring av staden, men det är något jag snabbt vänjer mig vid. Idag skall jag gå på en tutorial hela dagen, kanske lyckas klämma in en föreläsning på GDC-Mobile innan dess. Jag tänker ge mig iväg härifrån runt 8-tiden, och innan dess skall jag sitta och pyssla lite med egna grejer. Tanken är att försöka förmedla lite kunskap indirekt från mig till mina arbetskamrater. Dagens ämne är "Do-it-yourself Usability". Förhoppningsvis sägs det något jag inte redan är bekant med. Man kan alltid hoppas i varje fall.

Jag väntar även spänt på att Babsi skall höra av sig, men jag vet inte när hon har tänkt landa i San Fransisco.

Preparationer och pressläggning

Igår kom jag på att jag hade två recensioner att skriva. Det gjorde jag nu på förmiddagen, efter att jag hade tvättat alla kläder, packat och städat hela lägenheten, inklusive avloppet i badrummet. Skunklukten har nästan försvunnit, ersatt av den milda stanken av klorin.

Recensionerna är av ett kortspel som heter Draim Arena. Det är ett... mindre bra kortspel. Jag blev ombedd av Chefredaktörskan att lyfta fram de positiva egenskaperna med spelet, och jag tycker att jag har lyckats ganska bra faktiskt. Vi får väl se vad slutbedömningen blir. Och så skrev jag om Etherscope som är mitt absoluta favoritrollspel, strax efter Trinity. Jag har någon slags "thing" för förföljelser, annorlunda och utsatta folkgrupper i rollspel. Samma typ av kärlek som gör att jag älskar X-Men. Mutanter med problem. "I love it" som ex. projektledaren skulle ha sagt.

Annars har dagen som sagt gått i förberedelsernas tecken. Jag åker imorgon kl 4.40 från Tumba och flyger till Frankfurt. Därefter kliver jag på ett plan till San Fransisco. 12 timmar senare landar jag i USA och blir utsatt för säkerhetskontroller. Jag har packat lätt den här gången. Jag tänkte ta bagaget i kabinen på vägen dit, så att jag slipper köpa en helt ny stass i USA. Fast tanken är att fylla på resväskan på vägen hem. Skall köpa en GDC hoodie, lite t-shirts och en massa prylar till Bosstjejen. Om hon kommer ihåg listan förstås :). Nu är det däremot dags att slappa lite. Och kanske dags för lite fiskbullar.

Feberdrömmar

Natten spenderades med yrsel och feber. Det är något som inte riktigt stämmer någonstans, uppenbarligen. Men jag mår bra nu, så det var ett kort anfall, men medan det varade fick jag gå upp och sätta mig i soffan ett par timmar, med resultatet att jag är trött idag igen. Och då gick jag ändå och lade mig i hyfsat god tid. Mina sömnstörningar börjar övergå i sömnproblem. kanske skall be om hjälp för det där?

Armarna är mycket riktigt ömma ända upp över armbågarna och det gör ont att ens tänka på att någon skulle greppa mig runt underarmarna idag. Jag hade funderingar på ett tredje pass aikido under aftonen, men jag får nog skippa det om jag skall komma levande iväg till San Fransisco. Det ligger en tjock utgjutning under huden på vänsterarmen strax nedanför armbågen, och den har börjat ge en viss blåaktig ton åt huden, men jag misstänker att den förblir osynlig en sväng till innan den blommar ut i härliga höstiga grönblånyanser. Jag kan bara tänka mig vad som skulle hända om jag hamnade i en rättsmedecinares händer. Undrar vilka slutsatser de skulle dra av min svårt blåblommiga kropp? Nåja, det har mindre betydelse eftersom jag definitivt inte avser att bli mördad just idag.

Vilket får mig att tänka på en mycket bra bok av Mary Roach som heter "Stiff -The Curious Lives of Human Cadavers" som tar upp en hel del om vad som kan hända med ett lik när man skänker det till forskningen. Vilket jag har alla intentioner att göra. När jag är död har jag knappast användning för min kropp längre.

Smålänningen höll på att paja ftp:n idag. Givet att det förmodligen berodde på att jag flåsade honom i nacken, men det krävdes en djävulskattunge för att få honom att fatta hur man lägger upp prylar, egentligen :). I och för sig var det nog mer av ett samarbete, men det är alltid kul att retas med honom och hans "hottness". Hanhjälpte mig dessutom att hämta fika. Snäll smålänning. Men jag misstänker att det kom av en rent personlig fikasugenhet.

Jag var dessutom tvungen att motstå en stark kramimpuls vid lunch idag. Smålänningen och Karlsta' pöjkarna satt i köket och åt och såg så gosiga ut att jag näst intill fick tvinga mig att inte kasta mig över dem allihop i en kramorgie. De är så duktiga och smarta och det är så skönt att ha dem på kontoret. Så det var en ren professionell önskan att kramas som överföll mig, men så får man ju inte göra!

Min CM kompanjon som varit borta och fött barn är tillbaka nu. Med energi och glädje och det är jätteskönt. Jag har känt mig lite ensam i mina göromål. Om vi är två kan vi kanske dela på tjatet.

Djävulskattungen dömer...

... Vi satt i teleefonkonferens med herr förrvirrad idag. Herr Förvirrad skulle förevisa ett system vi funderar på att använda, men jag blev inte klok på varför just den tomten valts ut för att presentera. Det kunde han nämligen inte. Vi har en medarbetare på jobbet som har lite svårt för att uttrycka sig tydligt, det blir många "asså, liksom, ja, men ni förstår vad jag menar", men den här tomten var nästan värre. Eller kanske inte. Vår virrige medarbetare har ofta värdefulla kommentarer att komma med, och han är på intet vis dum i huvudet, han bara har svårt att kommunicera.

Jag är ju perfektionist på det området, så jag har svårt att lyssna. Jag skulle vilja öppna hans skalle, plocka ut hjärnan, strukturera upp den lite och stoppa tillbaka den. Jag är den enda jag känner som tycker att det vore kul att få ordning på ett dokumenthanteringssystem. Rensa ut, strukturera upp, skapa riktlinjer.

Vissa tycker att det är okreativt, men jag vidhåller motsatsen. Alla kräver olika omgivning för att fungera kreativt. Min omgivning skall helst vara strukturerad, ordnad och gärna färg- eller alfabetiskt sorterad.

Jag kanske inte är riktigt frisk? Morgonpigg, dokumentfreak och ordningsführer... Mitt liv är mindre lätt eftersom alla andra verkar vara precis tvärt emot.