Ännu en uppesittarnatt

Jag vaknade nyss - klockan är ungefär halv två på natten - och kan inte somna om. Det är som en ond och nedåtgående spiral det här. Fyra timmar verkar vara vad kroppen klarar av utan att väcka mig. Jag vet inte om det är bra eller dåligt egentligen. Jag är ju inte trött just nu i alla fall.

Nåväl. Det är tråkigt att skriva om sömnlöshet.

Jag funderar på att publicera lite av allt det jag skrev sista dagen i San Fransisco. Jag satt i ett hörn på en bänk i nästan en och en halv timme och skrev en ganska lång berättelse, men det blev kanske lite för personligt för att bara lägga ut på nätet. Det är för närgånget för att vilja ses ännu.

Ibland skriver jag saker som är som små nyfödda igelkottar. Ömtåligt och utan några som helst skyddsmekanismer. Rosa hud som inte har något sätt att värja sig på. De berättelserna måste mogna ett tag. Få lite taggar, så att jag kan släppa dem lösa utan att de blir uppätna av glupska rovdjur. De har kanske fortfarande kvar sina mjuka pälsiga magar, men på ryggen är de vassa och svåra att komma åt. Det krävs en del för att välta dem och blotta dem.

Fast det där blev ju lagom pretto.

Det är så tyst här. Allt är så tyst, och efter flygturen och efter förkylningen ringer tystnaden i öronen på mig som en klocka... Jag har tänkt en hel del på min framtid de sesnaste veckorna. Jag vill nog inte vara manager längre, jag får inget utlopp för mina kreativa sidor, och det är någontng jag känner att jag måste ha. Jag kanske skall inrikta mig på att skriva för något MMO-företag? Det verkar ju finnas hur mycket som helst att göra på det området. Jag skall även se till att få klart en massa texter som ligger och väntar på mig, men som jag inte har haft ro att sätta mig ner och färdigställa. Websidan väntar på sin uppdatering också. Jag fick ju inte tag på den programvaran jag ville ha i USA, så jag får köpa den här istället.

Om jag bara kunde komma tillrätta med min oroliga själ, kanske jag skulle kunna hitta någon slags möjlighet att sova hela natten igenom. Men det går inte. Jag är för driven, för mycket på jakt efter ett syfte som jag kanske egentligen inte har hittat än. Det är melankolin. Jag känner mig utan drivkraft, utan ett bestämt öde, utan färdigheter och utanför livet. Men det blir lite för deprimerande det här, så jag lägger mig på sängen och lyssnar på Fläskkvartetten eller Beck och försöker domna bort tills morgonen kommer och gryningen lyser upp mitt hem igen.