Litteraturknarkare!

Jag läste nyss en recension i SvD av "What Good Are the Arts?" och det är en bok jag måste kasta mig över, eftersom det verkar som att jag och författaren John Carey har mycket gemensamt när det gäller konstuppfattning. En av mina åsikter är nämligen att konsten tillhör alla. Och det säger jag inte som en av de oborstade plebejerna som inte kan skilja hötorgskonst från Picasso. Jag har en konstutbildning, men det enda den åstadkom - förutom ett uppskattande av rena linjer och skandinavisk design - var att jag blev nedslagen av den elitism som förekommer i konstkretsar. Faktum är att den typen av elitism inte är isolerad till konstkretsar. Alla subkulturer med någon slags hierarkisk ordning har samma tendenser. Man skall känna till en viss typ av musik, en viss typ av spel, man skall ha gjort det och det och vara engagerad i allt möjligt för att få högsta möjliga betyg och vara någon "att räkna med". Den inställningen tröttar ut mig. Och den begränsar oss som människor.

Är det inte bättre att utan måsten och tvång upptäcka världen med nya ögon varje dag och ta in allt som gör dig till en bättre människa, oavsett om det anses vara bra eller dålig kultur?

I vilket fall så skall Carey enligt artikelns författare jämställa litteratur med knark. Han kan ha rätt i mitt fall. Jag läser minst en bok i veckan. Känns det som. Och jag kan inte vara utan böcker. Har jag ingen ny bok hemma läser jag om en gammal.

Det är kärlek i böcker, och jag älskar dem. Jag köpte en diktsamling av T.S. Eliot i fredags och älskar hans språk högt. Se... det är som att knarka ner sig. Fast det är mer allmänbildande och man behöver inte läggas in på rehab lika ofta.