Ett skäggstrå...

Jag har ett skäggstrå.

Det är absolut inget jag skäms för. Hade jag fått välja kön innan jag föddes hade jag valt man. Delvis därför att jag avundas alla män som kan odla ett skägg. Skägg ser nämligen otroligt bekväma ut att tänka med. Vad jag tänker på i det sammanhanget är den egenskapen att man kan snurra det runt fingrarna, dra i det, fluffa till det och allmänt använda det som en distraktion för fingrarna när man tänker.

Själv har jag en mouche (skall man kalla det för att vara politiskt korrekt. Jag tror personligen att det är en skäggvårta, men det låter så fruktansvärt ofeminint... ) med ett skäggstrå. Och nu till den stora sorgen. Det hade vuxit ut. Ordentligt. Och jag satt och drog i det och önskade att det hade lite kompisar när jag till min stora förskräckelse drog ut det! Så nu har jag inget skäggstrå igen. Och inget att pilla på när jag tänker förutom min förargliga mouche (skäggvårtan), som inte låter sig pillas på utan att bli inflammerad och börja blöda överallt. Och den blöder rejält, kan jag meddela. Det är strida strömmar... Eller i alla fall strida nog för att kräva ett plåster om det skulle ske. Så jag har funderingar på att avlägsna den. Mouchen. Skäggvårtan. Inte för att jag stör mig på den utseendemässigt, den har "alltid" varit där, utan för att den blöder på mig när jag inte vill bli blodig. Problematiken är naturligtvis att om jag avlägsnar skäggvårtan (mouchen!) så avlägsnar jag även det enda skäggstrået jag har i mitt ansikte. Och vad skall jag dra i då? Det kommer att förhindra min tankekapacitet, sådan den nu en gång är.

Är det hemskt att önska sig ett annat kön? Borde jag vara helt tillfreds med min kvinnlighet, även om jag inte riktigt vet vad jag skall göra av den? Sanningen att säga hade jag nog trivts allra bäst om jag inte hade något kön alls. En hjärna i en burk. Stimulera mig mentalt, men låt bli min kropp. Fast det funkar ju inte, som jag nyligen har upptäckt. Att bli stimulerad mentalt är även det en trigger för att kroppen skall reagera. Det här har upprepats för mig från två håll. Dels genom en vän, dels genom "Atlas Shrugged", som i sina filosofiska utläggningar repteterar precis det som kamraten försöker förklara, men med oändligt många fler ord och på ett sätt som får mig att förstå precis vad det var han menade. Det betyder dock inte att jag håller med. Bara att jag ovilligt kapitulerar inför ett faktum som jag inte kan påverka. Men få inga idéer.