Jag höll en hög med föreläsningar på Skövde Högskola om design, om projektledning och om att vara kvinna i spelbranschen. Jag klipper och klistar från den. Vakna. Det här händer HELA tiden. Till och mer på en så bra arbetsplats som Avalanche. Man kommer inte undan.
Nedan följer anteckningarna från föreläsningen:
Syftet med föreläsningen
- Ge er studenter en bild av vad som kan ske på en arbetsplats med kvinnor i minoritet
- Ge er en möjlighet att förbereda er på vad ni kan råka ut för – eller utsätta andra för
- Inte blunda för problemen, men heller inte säga att de är oöverstigliga. Det GÅR att förändra en arbetsplats.
- Inte meningen att skrämmas. Jag har många bra erfarenheter också, men fokus för föreläsningen ligger på de dåliga erfarenheter jag utsatts för
Egna erfarenheter
Jonas bad mig gå igenom de s.k. härskarteknikerna och se om jag har råkat ut för dem själv
Känner ni till härskarteknikerna?
- Osynliggörande – dvs man lyssnar inte på vad du säger, man talar med varandra istället för att lyssna på dig, går på toaletten, svarar i mobiltelefoner etc.
- Förlöjligande – man förminskar ditt arbete, berättar för dig att du är fånig, fjollig, hysterisk etc.
- Undanhållande av information – man berättar helt enkelt inte för dig det du behöver veta och får dig på det sättet att framstå som dum i huvudet eller okunnig.
- Dubbelbestraffning – kvinnor lider ofta av dåligt samvete på grund av krav både ifrån jobbet och hemifrån. Ofta förbipasseras kvinnor på jobbet just därför att de vill eller måste prioritera hemarbete.
- Påförande av skuld och skam – kvinnor har en tendens att se saker som gått fel som sitt eget fel. Skuld för förnedring och övergrepp faller på de egna axlarna, och kvinnan intalar sig att det nog var hennes eget fel. Hon bad om det, trots att skulden ligger på andras axlar.
Osynliggörande – egna erfarenheter av tekniken
Designdokument jag skrivit har förblivit olästa, okommenterade och när det har varit dags för genomgång har ingen tagit till sig materialet utan gjort lite som de själva velat
Jag pratade med projektledaren och bad henne avsätta en hel dag till att läsa designdokumentet eftersom det hela ignorerades totalt. Det gick hon med på och satte in det som en uppgift för samtliga utvecklare, grafiker och designers att genomföra. Det var INTE populärt.
Under samtliga möten där jag har varit ansvarig för att gå igenom en process eller en design har bemötts med försenade deltagare och påslagna mobiltelefoner. Bemötandet man får när man ber individer att slå av mobilerna under mötet har varit lätt fientligt.
Personligt sätt att hantera problemet har varit att be personerna stänga av mobilerna, eller att lämna mötet. Om mötet är så ointressant och onödigt för deras del att de känner att andra uppdrag går före så behöver de inte delta i mötet.
Som kreativ person måste jag erkänna att vissa möten har inneburit att jag som designer suttit och pysslat med annat än det mötet varit avsett för, dvs level design, konceptskisser osv. Även om det är frestande att göra sådant, så avhåll dig. Är det en bra idé, så skriv ner den i kanten på mötesanteckningarna, eller prata med mötesledaren och få ett okej på att det är lugnt att skissa på annat under mötet.
Förlöjligande – egna erfarenheter
Jag har blivit kallad ”lilla gumman” på en arbetsplats – inklusive klappen på huvudet
Detta kunde jag inte bemöta. Jag blev helt ställd, så istället fortsatte jag med min presentation och ignorerade det inträffade.
Jag har fått berättat för mig att det bara är ”tjejer som tänker så, män har faktiskt en viss logik”
Även här kunde jag inte ”motsätta” mig argumenten som lades fram. Istället bad jag personen hålla designen öppen tills dess att vi hade tid att testa den. Testen sade att jag hade haft rätt, generellt sett, inte bara hos en kvinnlig publik. Designen ändrades senare till att följa mitt förslag. Dock kunde det inte godtas till 100 % utan mindre förändringar blev genomdrivna utan mitt godkännande av utvecklarna.
Jag har fått berättat för mig att ”det här är vad som händer när man låter personer som inte kan programmera designa ett spel”.
Jag påpekade för personen i fråga att det här är vad du har att arbeta med. Sedan bad jag honom att underrätta mig om vad det var som var fel. Det visade sig att det inte var något fel, utan bara en missuppfattning från hans sida.
Jag har konstant blivit utsatt för hån och skratt bakom min rygg då jag gjort fel i level editorn vi har använt (det här gäller Sulake). Det här kommer jag tillbaka till i senare punkter.
Har jag inte kunnat göra så mycket åt. Jag har pratat med projektledare och resursansvarig (för mig) och gått igenom problemen som sedan har tagits upp med berörda individer. Det har inte gett något större synligt resultat förutom att det gjort de personer som man har pratat med ännu mera fientligt inställda till mig.
Jag har blivit underättad om att det enda utvecklarna hatar mer än testare är designers.
Jag påpekade för personen som sade det att det kändes skönt att inte vara högst upp på hatstegen. Då bad han om ursäkt.
Undanhållande av information – egna erfarenheter
De flesta diskussionerna om speldesignen har förts på finska, och mer eller mindre bakom ryggen på mig.
Eftersom de flesta på företaget pratar finska har det varit svårt för dem att ta upp saker till diskussion som jag behöver vara inblandad i. Delvis har detta berott på språkförbistring, men även en ovilja att kommunciera. Jag har tagit upp detta på projektmöten och med projektledaren. Inget hände.
Beslut har fattats utan att jag har blivit underrättad.
Det här relaterar delvis till ovanstående punkt. Men i första hand handlar det om att man helt enkelt beslutat att så här skall det se ut, utan att underätta mig först eller ens efter att man har genomfört förändringarna. Jag har fått upptäcka dem på egen hand och sedan ifrågasätta dem.
Verktyg som jag måste använda – editor, xml-dokument med diverse parameterar och triggers – har bara gjorts, utan att underätta mig om att de finns eller hur de skall användas.
Detta har skett vid ett flertal tillfällen. Underättelse har skett genom att man sagt ”du har glömt göra det här”. Tilläggas bör väl att jag har bett om dokumentation, men aldrig fått någon.
Jag har upprepade gånger bett om informationen både på möten och i mail.
Möten har hållits där jag borde ha blivit inbjuden, men där man valt att låta bli att fråga mig om jag vill medverka.
Det här skedde till största delen i början av projektet. Korrigerades när jag tog upp det med projektledaren.
Påförande av skuld och skam
Inga egentligen, men man undrar ju till slut över sin egen kompetens när alla andra ifrågasätter den. Tack och lov hade jag en duktig projektledare som har stått på min sida och försökt hjälpa mig igenom det värsta.
Det som var allra mest tragiskt i sammanhanget var att många av tjejerna som går spelutbildningar har råkat ut för samma saker, redan på utbildningen. Vad ger det för signaler? Hur kan man förvänta sig att tjejer skall "ta för sig" när de blir rent ut sagt mobbade av sina kursare på det här viset? Om jag inte hade varit så jävla envis som jag är så hade jag aldrig fortsatt med speldesign. Faktum är att jag höll upp ett tag, just på grund av den här problematiken.
Att ständigt kämpa i motvind gör att man blir högljudd, påstridig och bitchig. Klarar man inte av att vara det så går man under. Skall man alltså tvingas att ändra sin personlighet bara för att få jobba med ett yrke man älskar?
No comments:
Post a Comment