Fem timmar...

... fick jag sova inatt, oavbrutet. Resten av natten var avbruten varannan timme med att jag vaknade igen. Skräphjärna som inte fattar att den behöver sova.

Hela veckan har varit helt hopplös, men jag tror det beror på det stundande konventet och att jag inte riktigt litar på att det kommer att gå vägen med Dieselverkstaden. Vi vet ju fortfarande inte om vi får ha en kiosk. Jag är också orolig för hur det kommer att gå när vi ställer upp konventet. Jag kommer inte att kunna vara där, och bara en sådan sak ger mig ont i magen. Skall påminna Tove om vilka grejer vi behöver så att de finns på plats när jag dimper ner runt fem på fredagen. Snacka om att ha ett kontrollbehov som övergår det mesta, men sådan är jag nu en gång. Och trivs i vanliga fall rätt bra med det.

Jag har läst The Witcher och spenderat dagen med att skriva ihop hästbeskrivningar åt Tove och Anders, så förhoppningsvis kan jag skicka ett nytt utkast innan SSK. Det är lite väl svettigt med allt som måste skrivas, men samtidigt är det ämnen jag gjort research på, så man tycker att det borde gå av bara farten. Man tycker, men ibland tycker man lite fel.

Sjukdomar och voodoo är nästkommande områden som det skall skrivas om. Jag känner redan att magsåret är på väg. Aj. Så jag lyssnar på Front 242 och älskar hur musiken fortfarande kan få mig att rysa. Det var ett tag sedan jag lyssnade.

Tragedy for You

With that skill that was hers alone
She drove her clutches into me
I was dumbfounded
She was hungry
She required me entirely

All that's left is here to remain
It's a dull and cruel pain
That passes the ages unaltered
Her stamp is in my heart
I still feel disemboweled
I clearly retain
A blank
The void
The sore in my soul
The mark in my heart
Her acid reign

Hot sun, global fun
Needed action, start to run

And that voice that was hers alone
Still resounds in me
She left me dislocated
Disavowed
And twitching
Her rhythm is in my heart
She inspired in me
An acute sense of treachery

Bortsett att jag jobbar på ett magsår och att kursen jag tog i lördags samt mötet vi hade kändes lite onödigt så är allt bra. Jag har ÄNTLIGEN vaknat till efter en hel veckas sömngående. Jag bara hoppas att jag kan sova ordentligt inatt och att jag inte kommer att bli helt distraherad av tankar på SSK.

Tills dess läser jag T.S. Eliot och njuter av hans sätt att frasera, beskriva och träffa så rätt.

The Waste Land (rad 19 - 42)

What are the roots that clutch, what branches grow
Out of this stony rubbish? Son of man,
You cannot say, or guess, for you know only
A heap of broken images, where the sun beats,
And the dead tree gives no shelter, the cricket no relief,
And the dry stone no sound of water. Only
There is shadow under this red rock,
(Come in under the shadow of this red rock),
And I will show you something different from either
Your shadow at morning striding behind you
Or your shadow at evening rising to meet you;
I will show you fear in a handful of dust.
Frisch weht der Wind
Der Heimat zu.
Mein Irisch Kind,
Wo weilest du?
'You gave me hyacinths first a year ago;
'They called me the hyacinth girl.'
—Yet when we came back, late, from the Hyacinth garden,
Your arms full, and your hair wet, I could not
Speak, and my eyes failed, I was neither
Living nor dead, and I knew nothing,
Looking into the heart of light, the silence.
Od' und leer das Meer.

Jag märker att mörkret har kommit tillbaka till viss del. Om inte annat så på att jag har börjat skriva dikter igen. Korta uttryck av... just nu vet jag inte. Men Riddar Kato och Kungen av Frost poppade upp igår och det kommer nya hela tiden. Det är kanske ett utslag av stress. Eller bara höstmörkret som har lagt sig runt hjärtat och kyler det lite extra. I koppen simmar tepåsen med kamomillte och i huvudet simmar ord som söker någon form av utlopp innan de har förvandlat hela skallen till en klump med garvsyra.

Näe, fan. Nu babblar jag. Och jag svär. Det gör jag aldrig i texter annars.