Ömtålig - aktas för stötar

Två veckors kaos har satt sina spår i mig (för att förtydliga handlar det inte om Kaos, utan kaos. Det finns en hårfin skillnad). Jag har blivit avsnäst ett par gånger de senaste dagarna och det tar så hårt just nu. Logiskt sett har det ingen betydelse, och det är knappast stora grejer, men när man närmar sig ungefär så mycket man klarar av att hantera, så känns det monumentalt jobbigt.

Ergo sitter jag på jobbet och biter mig i tungan för att inte börja gråta. Och det är ju inte så kul. Kan man säga. Men jag skall försöka rycka upp mig. Det börjar närma sig kokpunkten. Lägg två saker till på mig och jag går sönder. I alla fall temporärt. Kanske borde söka lite hjälp, men jag blir alltid så irriterad på psykologer och terapeuter när de lyssnar efter sina mallar som de kan klämma in en i. När jag var ung var jag som tidigare nämnts rätt deppig vid väl valda tillfällen. Då verkade det inte som att exempelvis självskadebeteende var särskilt vanligt, och de jag pratade med då fattade inte alls vad det var, bara att det såg farligt ut. Så jag blev självmordsbenägen. Fastän jag aldrig egentligen velat ta det så långt.

Och nu vet jag inte. Nu är jag fröken duktig och skall klara allt, helst på egen hand. Ber jag om hjälp, då kan man ana att jag mår riktigt kasst eller att jag har en rejäl arbetsbörda.

Idag är det tungt som fan. Är det mitt behov att vara till lags, måhända? Eller är det bara det att jag mår så överjävligt dåligt just nu? Att jag har typ hela kalendern fullproppad med saker som måste göras och att jag inte KAN koncentrera mig mer än 10 minuter i taget? Jag vet fan inte. Jag behöver semester från min hjärna.