Skrivövningar

Dagens workshop var lång, men ganska produktiv. Dock har jag inte bestämt mig för om jag tycker om handledaren eller inte. Hon är konstnärligt lagd, och en smula pretentiös. Men övningarna var bra.

Den första övningen var avsedd att få oss alla att slappna av. Att förhålla oss avslappnat till att läsa upp stycken för varandra. Vi var åtta i kursen totalt.

Så - första övningen. Börja följande mening med ordet du avslutade med. 5 minuters övning.

Det var långt att vandra genom skogen. Skogen var mörk, kall och tyst. Tyst var också sällskapet som långsamt tog sig fram över marken. Marken var full av rötter, stenar och sly. Slyn grep om kläderna på sällskapet. Sällskapet bestod av tio personer, alla målmedvetna vandrare och erfarna vildmarksmänniskor. Vildmarksmänniskor var också de som nyligen hade försvunnit i trakten. Trakten var känd för sin oregerliga och farliga natur. Naturen var deras fiende.

Nästa uppgift var en abstraktion. Mitt skrivande som plats. Utan instruktioner. 5 minuter.

Det här är lugnet klockan fem på morgonen. Teet som precis kokat färdigt, tystnaden i lägenhetslängan innan grannarna vaknat, innan jag går till jobbet. Innan Stockholms Södra station och alla sönderstressade människor som trampar mig på tårna och tittar snett på mitt röda hår och piercade nylle.

Det är tystnaden och stillheten när jag kan utforska allt jag går och bär på i huvudet. En ren plats, en parkbänk vid Vänerns strand. Det är ljudet av vågorna mot stenarna. Det är lekplatsen jag satt och skrev på som barn.

Näst sista uppgiften var att gestalta en känsla genom text, utan att nämna känslan. Så det gör inte jag heller. Den här fick vi åtta minuter att arbeta med.

Hon hade SMSat honom tidigare på dagen. Frågat när han skulle dyka upp, om han ens tänkte göra det den här gången.
Det var alltid lika tröttsamt att prata med honom. Hon hade ingen koll alls på vad han kände inför henne, och kyssen igår hade verkat lite forcerad. Men vad skulle hon göra? Telefonen pep i fickan. "Kommer om en kvart. Möter du mig vid hållplatsen?". Hon suckade djupt och skrev ett svar. "Visst. Är där när du dyker upp." Nu började hon dessutom bli rejält skakig. Händerna darrade som asplöv, delvis för att han var på väg, men också för att hon inte hade kunnat äta. Vad ville han egentligen? Och varför kunde hon inte göra som hon brukade? Bara släppa taget och inte bry sig om vad han tyckte?

Hon satte sig mitt i folkvimlet. Trött. Sova kunde hon inte heller, typiskt nog. Minuterna segade sig fram, och helt plötsligt var det dags att gå. Det hade tagit en evighet, och det hade gått alldeles för fort. Tankarna drällde som lösa skruvar i huvuder. Varför ville han inte ha henne? Eller ville han det?

Sista uppgiften baserade sig på en personbeskrivning vi skapade på plats. Det handlar om Rosita, svenskspansk kvinna som levt ett intressant liv. Vi fick i uppgift att slå ner någonstans mitt i Rositas långa liv. Jag valde att skriva om när hon träffade sin andra man Mikael. Rosita är 41. Mikael är yngre. 5 minuter.

Det är kväll i trean på Söder. Rosita har precis fått en motsträvig Kajsa i säng när det ringer på dörren. Utanför står Mikael med en flaska vin och ett fånigt leende i sitt skäggiga ansikte. "Hej... Kom in. Jag har precis fått Kajsa att gå och lägga sig. Det är ingen ände på hennes tjat." Rosita rodnar lätt när Mikael går förbi. Hon går ut i köket. Han tar av sig skorna. Utifrån hallen hör hon hur han säger något, men inte vad. "Va? Vad sade du? Kaffekokaren väsnas."
"Jag sade, har du hört något från Gustav?"
"Näe, det var ett tag sedan nu. Pella är helt förstörd men hon har alltid varit pappas flicka."

Det var allt vi hann med. Men det var nog. Jag har fått ett verktyg jag kan använda nu (redan!). Tror inte att det här kommer att förlösa min karriär som författare, men det kanske kan ge mig lite mer självförtroende.