Berg å dalbana

Okej, jag är helt instabil. En sekund är jag hur deppig som helst och sedan får jag beröm och då... YAY! Men jag är ruskigt bra på att skriva dokument. Och det vet jag, så varför glömmer jag det stup i kvarten?

Jobbet är bra. Jag trivs på mitt jobb. Jag är mitt jobb. Jag skall ta tag i jävla SSK också, jag skall driva en massa jävla projekt tills jag går rätt i väggen. Det enda sättet att slippa tänka är att tänka på annat. Jag behöver det nu. Energin, kärleken till att göra något vettigt, produktion! Om jag producerar är jag en bra flicka. Om jag arbetar är jag en bra flicka. Då har det ingen betydelse att ingen vill ha mig. Okej, det där sista lät... Alltså... jag är skadad, det kan jag väl inte förneka, men... det var mer att om jag distraherar mig från min ensamhet så har den inte så stor betydelse. Mer så...