Småfniss

För det första höll jag på att missa tåget nu på morgonen. Jag fastnade framför en målning. Det är ett porträtt och det blir... jag tror det blir riktigt bra. Det lustiga i sammanhanget är att jag aldrig medvetet gjort porträtt förut. Självporträtt, visst, men där kan man leka med färger, känslor... Det här är en helt annan grej. Jag försöker få fram det jag ser också. Klurigt. Lite krånglig näsa och underläpp att få kläm på, men med en mårdhårspensel med fin spets kan man slå världen med häpnad. Följdaktligen rusade jag ut genom dörren imorse, färg överallt (jag hade tänkt byta kläder, men... jag hann inte)och med tankar på ockra, järnoxid och caput mortuum i huvudet. För första gången sedan sekelskiftet. Känn på den! Nu var iofs sekelskiftet bara sju år sedan, men ändå. Jag har inte målat ordentligt, på stor duk, utan digitaliseringsplatta, sedan jag bodde i Malmö. Men det finns där. Schatteringarna, nyanserna. Att skulptera fram ett ansikte i titanvitt och ockra, med en anstrykning av järnoxid och lite lätt skiffergrått på de mörkaste ställena. Det ligger i händerna och just nu känner jag ett enormt behov av att åka hem, göra färdigt målningen och ge den till personen jag porträtterar. Inte för att jag vet om den kommer att uppskattas, men... Jag vill i alla fall att den skall ses.

Men åter till rusandet. Naturligtvis var tåget försenat på vägen, så... Ja, vad säger man. Jävla SL. Men nu är jag här, äter frukost och ser fram emot eftermiddagen och målningen som väntar hemma. Det var länge sedan jag kände så här mycket inspiration. (och om man tänker efter så var det länge sedan mina känslor svajade så här våldsamt också, kanske värt att notera att skapande inte föds ur ingenting)

Jag drabbades av Voltaire på vägen till jobbet (ja, min iPod är numera frisläppt från Bowiebojorna) och kom på mig själv med att småfnissa i parken. Högt. (Han är ruskigt bra på det där med att frasera och överraska med ord) Kändes bra att le igen. Jag har också kommit fram till att när jag är deppig och paranoid och inte har något att göra, så skall jag inte spendera min tid ensam. Bättre då att umgås med folk. Annars kommer jag att bli knäpp inom kort.

jag har också kommit fram till att jag borde skriva en skräckis. Jan Ajvide Lindqvist i all ära, men hmmm... Borde man inte kunna göra det bättre? Närmare, mer påtagligt. In your face?! Och borde inte jag kunna fixa det? Jag får akta mig för hubris...