En ny dag...

Måndagens besked har lagt sordin på allt jag gör. Det är svårt att inte sätta skrattet i halsen, att inte känna sig falsk när man ler.Men det har också fått mig att vilja ändra på mig. Det är alltid så när man upptäcker att något är försent. Det är först då man stannar till och tänker efter.

Jag har under väl valda delar av mitt liv försökt kommunicera med min familj på olika sätt. Under en tid skickade jag små anteckningsböcker fullklottrade av "vad jag gjorde idag" till väl valda delar av familjen, men jag fick aldrig någon respons, eller så kom responsen väldigt sällan, så jag slutade. Det här är ett annat sätt att hålla familjen uppdaterad på vad jag gör, men även här har jag svårt att se hur ofta de läser, om de ens läser.

Det händer mer ofta än sällan att jag blir anklagad för att inte höra av mig. Det kanske är sant, men kommunikation går åt båda hållen. Om jag då föredrar att prata med människor genom text, är det så hemskt? Jag uttrycker mig långt bättre när jag har fått suttit och gnagt på en penna ett tag än jag gör när någon ringer mig och jag måste prata med dem utan att se deras ansikten, utan att kunna väga mina ord, utan att kunna välja ett tillfälle som fungerar både för mig och för dem. När det gäller telefon så är det tillfället ofta "aldrig". Detsamma gäller för besök. Just nu kostar det mig 1500 att åka fram och tillbaka till mina föräldrars hem. Jag kan ju tillägga att jag dessutom inte tycker om att ha folk omkring mig, eller att sova hos andra människor (med vissa väl valda undantag), så är det så konstigt att jag vill bespara min familj en sur och tråkig Åsa som inte kan hantera att umgås allt för intensivt med i praktiskt taget vem som helst. (Näe, inte ens föremål för min avsevärda attraktion kan jag hantera hur länge som helst i samma rum/ hus/ byggnad - vilket har fått mig att allvarligt fundera på hur mitt sinne för revir och hemmakänsla egentligen funkar...) Jag vet att det är självklart för de flesta att det är KUL att ha folk omkring sig och man skall vara SOCIAL. Jag tycker inte det. Jag känner mig obehaglig till mods när jag vaknar kl 5 på morgonen i ett hus där jag inte hör hemma. Jag vill kunna gå upp, vill kunna börja arbeta, äta frukost.. whatever, när jag vaknar. Men det kan jag inte hos en främmande människa. Dels för att jag saknar verktyg att arbeta med, dels för att jag inte vill vara i vägen. Och det är väl den största grejen. Jag vill inte vara i vägen. Hemma är jag aldrig i vägen. Hemma är jag... hemma. Och hemma är jag ensam.

Det var väl det som slog mig hårdast i måndags kväll när jag fick dödsbudet. Att jag var helt ensam. Att det inte fanns någon som kunde ta hand om mig. Förutom att det i det här fallet faktiskt fanns det. Och att jag fick tröst, vilket jag är otroligt tacksam för. Så tack.

Men kontentan får ändå bli att jag är en ensam människa. En asocial person i en social värld. Får jag lov att vara det? Kan ni förstå mig när jag säger det? Finns det någon inlevelse? För hittills har jag inte upplevt det. Hittills säger de flesta "men kom på festen då! Fest är kul!" eller "Kom hem över jul så du slipper sitta ensam." Men för mig kan det vara himmelriket att få ett par dagar helt för mig själv när jag inte behöver öva mig på interaktion eller på att inte göra andra förbannade med mina åsikter.

Okej. Ibland slår det mig att jag inte har så många vänner. Men de jag räknar bland mina vänner är mina vänner. Det är människor som jag har släppt in innanför det skyddande höljet, som jag kan prata med om vad som helst. Just nu är det färre än tio personer. Och det kanske inte är så mycket att tjoa över med tanke på att jag har haft 34 år på mig att bygga något slags vänskapsnät. Men jag tycker det. För det här är personer som står mig själsligt mycket nära, som jag har en omedelbar koppling till och som jag alltid kan återvända till. Just nu saknar jag er enormt mycket, allihop. Så förvänta er kommunikation, Åsa-style. Ett välpräntat brev på posten.