JELLY BELLY!

Jelly Belly gelébönor är ännu ett steg i det ... oändliga... program jag satt upp för mig själv i kampen jag för mot min egen hjärna.

Min hjärna tänker nämligen i banorna "shit, nu måste jag gå förbi Söderpalatset igen, helvete..." och "varför måste jag ta den här jävla tunnelbanestationen från Medis till Gamla Stan, jag går istället" och "meh! det där fiket, helvete! där satt vi ju..."

Om jag då - smart jag är - tar en jelly belly varje gång så... har jag förmodligen överdoserat på socker innan dagen är slut. Och jag kan meddela att datingsiter inte är något för mig. Jag är för okonventionell. Sug på den! Jag blir ihopparad med verkstadstekniker. Och läser de böcker? (Det gör de säkert... Men läser de Thomas Pynchon och blir lyriska? Neil Gaiman? R.A. MacAvoy? Marisha Pessl?) Men i min fluffiga fantasi handlade det ändå om att hitta någon att prata med. Man kanske inte SKA prata med varandra, bara föröka sig i någon slags frenetisk jakt på odödlighet.

Nu blev jag deppig igen. Shit. Nu får jag lyssna på "Heart's Filthy Lesson" för att snappa ur det. Men imorgon! Imorgon får jag "godkänt" eller "icke-godkänt" stämpel av läkarsverige. Jag längtar inte direkt dit, men samtidigt kanske jag får ett svar på mitt konstiga beteende. Och varför det ser ut som det gör.