Magnet

Jag satt och diskuterade min personliga utstrålning med Johan. Jag skall respektera att han är Johan och inte Engas längre. Det är jäkligt underligt att prata om MIG med honom. Vilket i sig är underligt eftersom vi var tillsammans i tre år.

I vilket fall var det vi diskuterade min personlighet. Och min (asch, det tar emot att säga karisma, men...) karisma. Eller magnetiska utstrålning. Det här är lite så där - "men GUD alltså, vem tror hon att hon ÄR egentligen när hon skriver det där", men jag måste få reda ut något som stör mig och som jag vet om men inte helt kan kontrollera. Jag har närvaro.

Sätt mig i en samling med människor och två saker kan hända. Jag håller truten. Då händer ingenting. Eller så sätter Åsa-showen igång. Och det behöver inte vara högljutt och breda penseldrag. Det kan vara tystlåtet och finstilt också. Men poängen är att jag kan ta kontroll över känsloläget i gruppen. Eller att jag påverkar det kanske, snarare. Är jag glad blir det en dynamisk och lycklig grupp. Är jag deppig så drar jag ner hela stämningen. Det värsta är att är jag deppig så drar jag ner stämningen oavsett om jag vill eller inte. Och varifrån den här egenskapen kommer har jag ingen aning om. Folk kommer ihåg mig. Det är riktigt scary med jämna mellanrum.

Nu har jag inte total koll på det här. Jag har inga utomstående observationer som kan bekräfta eller förneka den här egenskapen. Men jag vet att när jag ledde grupper på våra brainstormingsessioner på högskolan så klickade det. Om jag ville, kunde jag få folk att bli rejält kreativa. Och nyckelordet är "om jag ville". Vad är nu detta? Är det Charles Manson nästa? Skall jag vara rädd, mycket rädd eller bara... acceptera det?

Tro det eller ej, men jag har inget behov av att stå i centrum. Och jag vill inte vara den som leder och driver på, jag mår lika bra bakom sceneriet där jag kan jobba ifred.