Tassa på gränsen

Jag inser att det jag skriver här är något inte bara jag eller min familj läser. Jag inser att jag borde vara lite mer självcensurerande, för tänk om jag skriver något som sårar någon. Tänk om jag råkar säga för mycket?

Men det är ju det som är det fina i kråksången. Det kvittar hur ofta du läser min blog, du lär aldrig lära känna mig mer än ytligt i vilket fall. Det kvittar att du vet att jag är pryd, att jag inte tycker om min kropp, att jag var på bio i förra veckan eller att jag har köpt en ny anteckningsbok från Ordning & Reda igen, rent tvångsmässigt, mind you. Du lär aldrig få reda på vad jag verkligen känner i vilket fall som helst.

Jag vet att jag har gnällt mycket på mina före detta förhållanden på senare tid. Det här beror delvis på att en före detta pojkvän dragit upp rätt mycket av det jag trodde var glömt, gömt och förlåtet för länge sedan. Så var uppenbarligen inte fallet. Det har tagit rätt hårt på mig. Jag har nämligen lojalitets"issues" och anser att jag - för att vara en "bra" flicka och inte till synes bjuda ut mig - inte bör fästa mig vid någon annan inom ett bra tag framöver. Jag såg faktiskt fram emot en period där jag inte blev påverkad av andra personers känslolägen eller behov.

Naturligtvis gick det åt skogen rätt omgående, även om jag inte är i något förhållande för tillfället. (Och du vet vem du är. Och ja, jag bryr mig mycket om dig och det vet du, även om jag inte skriver ditt namn i alla mina anteckningsblock vilket av någon underlig anledning verkar vara din standardbedömning av hur eftertraktad du är...)

I vilket fall som helst så har allt ältande av gammalt stuff och allt nytt stuff rört upp en hel del damm. Det dammet kommer inte att lägga sig på ett tag framöver. Så är det bara. Lev med det. Jag konstaterar det jag har upplevt. Nu, i efterhand, eftersom det inte funkade att göra det då. Det betyder inte att jag mår skitdåligt varje dag. Det betyder inte att jag går och drömmer om Mr. Anteckningsblock varje dag heller (tji fick du). Det betyder att jag med jämna mellanrum kommer att kräkas ur mig någon gammal hårboll som har legat för länge och som har tagit för mycket kraft ifrån mig, enbart i syftet att bli av med den.

Om det sårar... taskigt. Men jag tänker inte hålla käften i väntan på att resten av världen skall må bra längre. Jag är elak. Jag är sarkastisk, cynisk, förhärdad, uppgiven, lycklig, trött, glad, studsig, allvarlig och allt däremellan och nu tänker jag fanimej vara det oavsett om resten av världen kan tänkas må dåligt av det eller inte.

Om du som läser inte mår bra av att läsa min blog finns det en jättebra bot på det. Låt bli att läsa.

Nu skall jag - som den förhärdade brottsling jag är - hjälpa en kompis med ett projekt eftersom vi fortfarande inte planerat för nästa sprint.