"You have no power over me!"

Labyrinth...

Sarah: That's not fair!
Jareth: You say that so often, I wonder what your basis for comparison is?

Jag är trött på det här nu. Okej. Jag kan sitta och vara eländig resten av mitt liv, men det lär knappast göra mig gladare.

Come what may... Ja, så är det ju, att jag lider av obesvarade känslor, men what the heck...

Det här inlägget kommer att bli ett medley av förvirring och vilja, men det är förhoppningsvis viljan som vinner. Jag har i vilket fall som helst, under ett kul scrum möte, kommit fram till att det här deppandet inte passar min personlighet. Jag är en GLAD människa. Och har varit en GLAD människa ett bra tag, så varför ge upp det? Det kanske kräver en medveten ansträngning från min sida, men vad fasen, då får jag väl medvetet anstränga mig då, istället för att sitta ensam på min kammare och göra slut på mängder av indexkort.

Så nu, här, bestämmer jag mig för att Kapten Kaos inte längre har någon makt över mig. Som Sarah säger i Labyrinten. "You have no power over me"

Inte för att jag skulle ha dissat Bowie direkt, men till var och en sitt eget nöje. Nu tänker jag sluta sitta här och vara helt förkrossad. Och om jag blir det igen ikväll, fine. Då får jag ta tag i det då. Och om jag tappar taget så får jag hitta greppet igen. Det finns inget jag inte kan göra. Ingen annan kan göra det åt mig, och jag tänker inte bli beroende av en annan människas nycker för att må bra.

Tack syrran för ditt prat imorse. Det lättade mitt sinne. Bara att du bryr dig betyder så mycket.

Uppförsbacken väntar. Men jag har spikskor och en järnvilja. Och jävligt mycket ambition.