Bowie är min husgud!

Okej... jag har redan tjatat...

David Bowie is my Master now!

Förlåt, men mitt ibland Incubus, Anna Ternheim och Little Dragon dök "Wild is the Wind" upp och hans RÖST! Hans dialekt! Så jämlans ömtåligt och så mänskligt på en skiva som annars utmärks av kyla och distans! *Argh!* Kan jag bli kär i författares texter så kan jag bli kär i sångares röster också... Så det så. Jag har märkt en viss overload på kärlek här... Massa saker jag blir kär i. (Och om jag hade varit bitter, desillusionerad och trött hade jag sagt att det är synd att de inte blir kära i mig, men å andra sidan, vem hade velat ha en bok följandes efter en som en liten hundvalp med öronen fladdrande? Eller en röst? Hur hade det funkat?)

Ja, jag erkänner! Jag behöver kärlek! Men å andra sidan, vem behöver "riktig" kärlek när man kan sjunka ner i soffan med en bok av Thomas Pynchon och ett album av David Bowie i högtalarna? (*räcker upp handen* jag?!) Synd bara att de stör ut varandra. Lyssnar jag på Bowie måste jag låta bli att läsa och läser jag kan jag inte lyssna på Bowie. Vad ÄR detta som har drabbat mig? Är det displacement för min olyckliga förälskelse? Eller är det bara en insikt om vad som verkligen är vackert i livet? Texter och musik. Det fyller mig till brädden av kärlek. Skönhet är så sällsynt. Så varför uppskattar man den inte när man har den framför sig? Och om man gör det, varför springer den så ofta sin väg? Just nu är jag lite konstig i skallen. Just nu skulle jag kunna fläka ut hela mitt liv här, och berätta för alla er människor jag har träffat som verkligen har varit vackra om varför ni har varit vackra och varför jag oundvikligen drabbats av kärlek till er, men då skulle ni springa, springa... bort. Och aldrig komma tillbaka, rädda för att jag skulle.. vadå? Attackera er med kärlek? Drägla ner er med tillgivenhet?

Älska er för dem ni är! Sjukt! Varför är det jobbigt att vara älskad? Att vara älskad av någon man inte älskar tillbaka, that is? Jag skall aldrig mer dissa någon som säger att de älskar mig. Jag är inte en social varelse till att börja med, men jag har i alla fall vett att prata med folk som vill prata med mig.

Och med älska menar jag inte Albanska män som vill gifta sig med "nice Swedish girl". Det är ett förbehåll att du känner mig.

Och nu slår solen som eld mot taket utanför och "This is Not America" ringer i öronen, slick, honungslen... Med en djup Bowieröst och vilken text!

"Snowman melting
From the inside
Falcon spirals
To the ground
So bloody red
Tomorrows clouds"

Shalalalalalaaaa!

Okej, nu har jag gjort bort mig i text tillräckligt för idag. Nämnde jag att jag skall gå till läkare på torsdag för att komma tillrätta med mina sömnproblem? Jag skall gå till läkare på torsdag för att komma tillrätta med mina sömnproblem.

Jag hoppas de släpper ut mig igen.

*drägel* Nu började "Wild is the Wind" igen...

"Love me, love me, love me, love me, say you do
Let me fly away with you
For my love is like the wind, and wild is the wind
Wild is the wind
Give me more than one caress, satisfy this hungriness
Let the wind blow through your heart
For wild is the wind, wild is the wind

You touch me, I hear the sound of mandolins
You kiss me
With your kiss my life begins
You're spring to me, all things to me
Don't you know, you're life itself!

Like the leaf clings to the tree,
Oh, my darling, cling to me
For were like creatures of the wind, wild is the wind
Wild is the wind

You touch me, I hear the sound of mandolins
You kiss me
With your kiss my life begins
You're spring to me, all things to me
Don't you know, you're life itself!

Like the leaf clings to the tree,
Oh, my darling, cling to me
For were like creatures in the wind, and wild is the wind

Wild is the wind"