Första uppgiften var att skapa en dramatisk händelse. Grafisk och våldsam. De flesta i gruppen valde att fokusera på fysiskt våld, medan jag drog från lite närmare källor.
Det var torsdag eftermiddag när himlen föll ner. Hon och han satt i soffan och han sade "jag vill inte vara med dig längre"
"Va? Vad sade du? Sade du att du ville... vad sade du att du ville?" Tårarna började välla upp i ögonen på henne, men själv kände hon sig mest tom, borta. Kroppen gick på autopilot. Hon var stum.
"Jag... Eh", rösten bröts lite, men han fann sig snart. "Jag har träffat en annan. Kajsa. Och jag kan inte vara med dig längre. Det är... det är redan bestämt. Och jag flyttar så fort jag kan."
"Kajsa", tänkte hon. "Vem är Kajsa?" Ansiktet brände av tårarna, och när hon lyfte handen såg hon mer än kände att den darrade våldsamt. Det susade i öronen. Vad var det han satt och sade? Flytta? Men hur kunde det här ske? Hur kunde det hända nu av alla tillfällen?
"Men säg något! Du måste ju förstå att det här inte är så lätt för mig heller. Jag ville aldrig att det här skulle hända! Titta åtminstone på mig." Han tog tag i axlarna på henne, skakade henne lite. Hon bet sig i tungan och kände smaken av koppar och järn, salt. Blod.
Det var som att smaken som sakta spred sig över tungan riste henne loss från stumheten. Sorgen och ilskan rann över henne som en vårflod, full av stenar och kvistar som rev i henne, lämnade hennes själ bruten och sårad. Det var ett slag i solar plexus, hon tappade andan när innebörden i hans ord gick upp för henne - verkligen gick upp för henne. Världen rasade, och utanför sken solen på höstlöven, och barnen lekte i lekparken.
Nästa skrivuppgift handlade om underförstådd mening. Att säga något utan att egentligen prata om det. Som exempel användes "Berg som vita elefanter" av Hemingway. Vi är inte alls lika avancerade som Hemingway... Men tanken var att använda den föregående dramatiska händelsen som utgångspunkt för en dialog, som skulle kretsa runt, men inte beröra ämnet.
Han: "Tack för att du... det var snällt av dig att komma hit."
Hon: "Jag är fortfarande inte säker på om jag borde vara här. Jag... Jag vet inte om jag egentligen vill träffa dig."
Han: "Men du är här."
Hon: "Ja..."
Han: "Vill du ha något? Kaffe? Te? De har jättegoda mackor, men du kanske redan har ätit?"
Hon: "Jag är vegan nu. Äter inte bröd eller smör heller."
Han: "Nähä... Nä. Okej. Kaffe då?"
Hon: "Jag vill inte ha något. Jag är inte hungrig. Vad ville du? Jag vill inte sitta här och gissa vad du är ute efter. Förra gången..."
Han: "Jag..."
Hon: "Kaffe. Ge mig en kopp svart kaffe."
Han: "Socker?"
Hon: "Två bitar."
Han: "Du ser... Du är väldigt snygg idag."
Hon: "Tack."
Han: "Jag ville... Jag ville prata lite. Om det som har hänt. Säga att jag är ledsen."
Hon: "Jag fick brevet. Du har redan sagt att du är ledsen."
Han: "Tror du att du... Kan du förlåta mig? Har du... Har du gått vidare? Alltså..."
Hon: "Finns det någon annan? Ett tag. Men det höll inte."
Han: "Varför inte? Jag menar inte... Eller ta det inte så, men varför inte?"
Hon: "För att jag var rädd att det skulle hända igen."
Sedan kom vi in på de riktigt känsliga bitarna. Kan man väl säga. Vi fick välja mellan fyra olika dikter. Jag valde en dikt av Anna Hultenheim.
Tulpanlöken ömsar sitt hölje och återuppstår
Med nya blommor varje vår
En babusjkadocka tas isär och sätts ihop
Jag är många flickor i en
Från dikten fick vi sedan välja en rad som berörde och betydde mycket för oss. Jag valde tredje raden.
Utifrån det fick vi skriva fritt. Det här är resultatet.
Jag är så kluven. Det finns delar av mig som jag inte vill veta av. Masker jag gömmer mig bakom. Alltid olika masker för olika sammanhang. Det du ser av mig är en facett, ett stycke, en mask. Du frågar mig "vad ser du?" när jag står framför spegeln. Ofta får du svaret "ingenting". Men sanningen är djupare än så. Jag ser kvicksilver. Jag ser droppar av skimrande metall som delar på sig och flyter ihop igen. Jag ser komplexitet och tid i ett, en ständig resa från nu till sen till då och allt strävar efter att göra mig till den jag är, men det är ett jag jag själv knappt känner.
Utifrån det valde vi en fras, skrev om den, och ytterligare en fras och skrev om den. Den sista uppgiften blev dock alldeles för känslig och nära för att skriva här. Jag anar att det är mer än en person som läser bloggen som kan förstå varifrån det kommer om jag lägger upp det. Så den håller jag för mig själv. Suffice to say att det var något som gjorde rejält ont att skriva.
Och det fick mig också att inse att jag har varit orättvis mot någon som själv inte mår så bra.
No comments:
Post a Comment