Jag och min burk

Det här kommer att bli en något okaraktäristisk blogg, för den kommer att handla om sex. I alla fall perifert. De som känner mig vet att jag är rätt rejält pryd, så det är tur att det är mitt i natten, att jag är dödstrött och att jag inte kan sova om jag inte skriver ner det här. Att jag sedan väljer att göra det i en blog... Hmm.. Jag inbillar mig att ingen läser och låter bli att låtsas om att jag har skrivit det.

En person frågade mig varför jag var så pryd. Om jag ville vara så pryd som jag är. Det enda jag kan komma fram till är att det är någon slags vriden försvarsmekanism. Så här är det: jag har aldrig känt mig vacker. I hela mitt liv. Jag har aldrig känt mig åtråvärd. Jag har ständigt varit omgiven av flickor/ tjejer/ kvinnor som är långt mycket bättre på att vara just kvinnor än vad jag är. De lyser med sin närvaro. Jag vill helst försvinna.

Jag har fått höra från olika håll hur mina pojkvänner (de få, de modiga...) har gått emot rådande uppfattningar om mig för att vara tillsammans med mig. Bland annat har jag fått berättat för mig att en av dem blev tillsammans med mig TROTS att hans kompisar avrådde honom - för jag var ju så tjock, och en sådan flicka kan man ju inte vara tillsammans med, men att min personlighet på något sätt vägde upp det. Ett annat exempel är en av dem som berättar för mig att jag borde gå ner i vikt och snälla, kan jag inte raka benen, bara för hans skull? Ett tredje när jag precis blivit tillsammans med en av dem och skall på fest med honom för första gången, är osäker och darrig och frågar (ja, jag fiskade efter en komplimang) om han trodde att hans vänner skulle se mig som ett nedköp - och får svaret att "Ja, kanske, men det bryr jag mig inte om" eller något liknande. Hela tiden bekräftande att jag inte är vacker, jag är inte något att vara stolt över, kroppsligen.

Det är väl inte så konstigt att jag är pryd då? Att jag inte vill kännas vid att jag ens har en kropp? Den är ju ändå defekt, ful, i behov av omstrukturering... Till saken hör också att min kropp i stort sett är det enda jag aldrig någonsin har haft kontroll över och kunnat forma som jag vill. Så jag har gjort uppror mot skönhetsidealen, mest för att få något att luta mig emot, en sköld mot omvärldens hånande blickar. "Se på den, fy vad hon är ful". Då har jag kunnat rationalisera. Det säger de bara för att... jag har piercat mig, jag inte har rakat benen, jag inte har plockat ögonbrynen, jag inte har sminkat mig... allt det där jag inte gör för att min självkänsla inte skall dö bort helt.

Så det jag intalar mig är att jag inte behöver någon annan människa. Att jag inte behöver sex. Att jag inte finns, mer än som ett medvetande, i förhoppningen att det skall bli en självuppfyllande profetia. Allt annat är alldeles för smärtsamt att tänka på. Allt annat betyder att jag måste erkänna för mig själv att det finns ett område i mitt liv som jag faktiskt bryr mig om men som jag inte kan lyckas inom, hur jag än försöker, och vad jag än gör, för jag har inte förutsättningarna för det. Så mycket bättre för mig att skärma av det då. Att "inte bry mig".

De som känner mig vet att jag ibland säger att jag önskar att jag var vacker istället för vad det nu än är jag är. Det är ingen lögn. Ibland vill jag verkligen hellre vara snygg och passa in i någon slags mall än att vara den som är stark och står utanför. Så stark är jag inte. Jag är bara jävligt envis och väldigt, väldigt rädd att bli påkommen med min bluff, att jag inte bryr mig...