PWN!

Jag har pwn:at min målning. Två streck senare och HÄPP! Fatta vad lite det krävs för att locka fram ett uttryck eller en attityd hos någon. I det här fallet var det en liiiiten krök på munnen som gjorde hela grejen. ETT streck. Fatta! Och igår var jag så frustrerad att jag målade över hela munnen och näsan på målningen. Stackarn var helt utan anletsdrag fram till fem imorse när jag plockade fram disktrasa, pensel och titanvitt igen. (Disktrasa är ett underskattat temperaverktyg. Man kan dra fram tidigare versioner och schatteringar med den. Mycket effektivt.)Och HÄPP! Där satt den. Den lite krökta kurvan och det nästan närvarande leendet som gömmer sig bakom överläppen, konstant. Det liknar knappast fotografiet, men det liknar personen jag målar av, och det är ju det som räknas i längden.

Jag funderade också på hur det måste vara att vara bestick och tallrikar hemma hos mig. Tänk er en glänsande bordskniv eller en vit ofläckad tallrik, men förväntningar på att bli underlag och redskap för en fin middag bestående av oxfilé, duchesspotatis och en lätt och luftig grönsallad. Istället för den drömda oxfilén får kniven finna sig i att tjäna som redskap för att kränga av och på cykeldäck på fälgar, tjäna som målarburksöppnare, omrörningsredskap för gammalt lim och skulpterverktyg för gipsmasker. För att inte tala om många av mina stackars skedar som ovilligt funnit sig i ödet att enbart användas som lackvärmare.

Tallriken i sin tur får finna sig i att bli nedkletad med temperaemulsion och pigment, oljefärger, akvareller och annat blandbart med någorlunda kletig konsistens. Så besvikna de måste vara, mina köksredskap. Istället för en mästerkock har de hamnat hos en pysseltokig knäppskalle. Som - det skall också nämnas - nästan ALDRIG äter på tallrik! Det där kanske är något man inte skall avslöja, men... Det är mycket lättare med grytan. Och det blir mindre disk. Och jag äter alltid ensam! Nästan alltid i alla fall.

I en artikel i The Guardian påstås det att man kan bli lycklig genom att träna på det. Det är nog sant, men bara till viss del. Är man sjukligt deprimerad, dvs att den kemiska balansen i hjärnan är på sned, så tror jag inte att de fem övningarna i slutet på artikeln hjälper så mycket. Däremot är jag totalt övertygad om att positiv fysisk beröring är en bra grej. Kramar, massage, kroppskontakt. Det är inte bara mysigt (*gasp* tycker hon att det är mysigt att kramas! Hjälp!), det hjälper också kroppen att läka. Tänk på en sak när du slår dig nästa gång. Vad är det första du gör? Du rör vid området där du har ont, eller hur? Det handlar om att distrahera kroppen från smärtan. Om du berör området där du har ont får hjärnan för många intryck och smärtupplevelsen minskar. Så om du har ont i själen så in med fingrarna i hjärna... nä... kanske inte. Men medvetandet och kroppen är nära sammanlänkat.

Det här är egentligen bara ett förtäckt sätt att säga "krama mig!".