Ut ur exilen kryper en människa

En människa som är otroligt trött...

Vilan jag skulle ha uppnått är inte uppnådd, sömnen jag skulle ha fått har gått mig förbi och jag har fortfarande inte kommit fram till om jag skall köpa den där jävla t-shirten eller inte. Alltså kan man dra slutsatsen att undvikande av internet knappast hjälper. Möjligtvis gör det mig mindre benägen att explodera i ansiktet på folk som läser bloggen, men när ÄR surströmmingssäsongen egentligen?

Jag kan konstatera med glädje att Thomas Pynchons bok "Against the Day" är precis vad jag behöver. Hans språk är som ljuv honung. Jag höll kort sagt på att garva häcken av mig på väg till jobbet imorse. Vilken man! Vilken text! Jag är kär i ytterligare en författare! Vägen till mitt hjärta - för er som mot all förmodan skulle intressera er av det - går genom välskrivna texter.

Jag sover fortfarande helt kasst och jag äter inte så mycket. Inte för att det direkt stör mig att inte äta, men det är ju inte bra för hjärnan. Min kära mor erbjöd sig att ta hand om mig genom att droga mig med whisky i kvällstéet. Tanken HAR föresvävat mig, eftersom det står en halvfull halvflaska (!) 12-årig Bowmore hemma, men jag tror inte att det är vettigt att påbörja sin karriär som inmundigare (?) av alkohol i syfte att få sova. Verkar på många sätt vara en dålig idé. Vägen till alkoholism, liksom...

Det är många som anmärker på min handstil och mitt sätt att anteckna på. Odd ansåg att jag layoutade sidan samtidigt som jag skrev, och han är ju Design Director på Avalanche, så han borde veta. Den kommentaren fick jag även från skrivarworkshopens handledare.

Bara för att så tänkte jag lägga upp ett exempel här. Om jag kan hitta en sida som är bra nog dvs. Jag har rätt höga krav på min handstil. Och på vad jag anser kan visas för folk. JAG förstår inte fascinationen över hur jag skriver och hur det ser ut. Är det någon som kan upplysa mig så vore jag tacksam. Bild kommer inom... erh.. kort är fel att säga. Men typ en annan dag.

Magnus pratade med mig igår morse om det jag jobbar med för tillfället och det hjälpte en hel del. Jag har känt mig lite överflödig ett tag, men kommentarerna han hade (bara ett superkort samtal på 5 minuter, knappt det) kändes vettiga och framförallt som att han brydde sig om hur det faktiskt blev med just de områdena jag jobbar på. Jag har känt mig lite marginaliserad. Men nu känns det inte så längre. Okej, jag erkänner att de närmaste månaderna har gått i något slags dovt skimmer av bekräftelsebehov. Även JAG drabbas av behovet att få andras godkännande. Till och med det.

Jag börjar bli tydligare. Och inte så utspridd. Fokus har börjat komma tillbaka igen, tillsammans med luktsinnet.

Musiken som snurrar i huvudet och på iPoden är en sjuhelsikes blandning. Det är Iron & Wine och "Woman King", det är Little Dragons "Forever". Det är David Bowie, Nine Inch Nails och Zero 7, "The Pageant of the Bizarre". Det är både gammal och ny musik, men mest av allt är det sådant jag vill dela med mig av. Sitter just nu och lyssnar på Madeleine Peyroux.

"Between the Bars"
Drink up baby, stay up all night
With the things you could do
You won't but you might
The potential you'll be that you'll never see
The promises you'll only make
Drink up with me now
And forget all about the pressure of days
Do what I say and I'll make you okay
And drive them away
The images stuck in your head

The people you've been before
That you don't want around anymore
That push and shove and won't bend to your will
I'll keep them still

Drink up baby, look at the stars
I'll kiss you again between the bars
Where I'm seeing you there with your hands in the air
Waiting to finally be caught
Drink up one more time and I'll make you mine
Keep you apart, deep in my heart
Separate from the rest, where I like you the best
And keep the things you forgot

The people you've been before
That you don't want around anymore
That push and shove and won't bend to your will
I'll keep them still