Att spelleda på konvent - Del 1: Konsten att läsa ett scenario på 10 minuter

Som en inledning skulle jag vilja föreslå ett spelledarkit som ingen spelledare bör vara utan.

1 st sax
1 st tärning av vardera, T4, T6, T8, T10, T12, T20 (vill man kan man skippa T20:n)
1 st överstrykningspenna
1 st bekväm penna att skriva med fort
1 st anteckningsblock
1 st block med post-its
1 rulle tejp

Har man ovanstående pryttlar så klarar man det mesta. Inklusive en anstormning av receptionister som tror att man snott saxen från dem (fråga inte), och tusen elefanter.

Om du (som jag) spellett äventyr på konvent, så vet du att man ibland får äventyren i sista sekunden, ja, till och med så lite som tio minuter innan spelledarsamlingen skall äga rum. Vad gör man då?

Är man jag så plockar man fram anteckningsblock, post-itlappar och överstrykningspenna. Det har man i och för sig aldrig med sig, så ofta får man improvisera med exempelvis konventspenna och servetter från kafeterian.

Steg 1: Sammanfattningar och/ eller innehållsförteckningen
Innan du börjar läsa äventyret, läs innehållsförteckningen. Den ger dig förhoppningsvis en god inblick i vad äventyret handlar om.

Har du tur har skribenten gjort en sammanfattning på ungefär en sida av äventyret. Det här är ovärderligt för en stressad spelledare. Läs den minst två gånger. Nu har du en översikt över vad som är tänkt skall hända.

Steg 2: Vad vill du ha reda på?
När du sätter dig ner för att läsa, vad är det du känner att du måste fokusera på? Innehållsförteckningen och sammanfattningen har förhoppningsvis givit dig någon idé om vad det handlar om. Vet du redan lite om äventyret? Koncentrera dig på det du inte vet, osv.


Steg 3: Viktiga händelser
Ta reda på hur rollpersonerna introduceras till äventyret. Vill du ge ett hyfsat påläst intryck är det vettigt att lägga två av dina tio minuter på att snabbt läsa igenom första scenen.

Ta reda på hur äventyret slutar. Nu vet du vart du är på väg. Det är också väldigt bra.

Steg 4: Hoppa över alla stämningstexter
Hoppa över dem! Samtliga "läs upp det här"-texter är vanligtvis tämligen meningslösa.

Steg 5: Prata med författaren!
Om du har scenarioskribenten i närheten, så fråga, fråga, fråga. Av honom eller henne kan du få ovärderliga råd.

Steg 6: Mindmappa eller anteckna på annat vis
Om du skriver något när du läser aktiverar du fler än en del av hjärnan och det kan hjälpa dig att komma ihåg. Markera de SLP eller passager du tycker verkar intressanta med överstrykningspenna och sätt post-itlappar på ställen du vet att du kommer behöva bläddra till. Den ambitiöse spelledaren sätter till och med namn på post-itlapparna så att det framgår vad det är lappen markerar.

Lycka till!

Kan också påpeka att de här tipsen funkar alldeles utmärkt även för scenarion man har fått i god tid. Skillnaden är att man inte drabbas av överstrykningsfärg på näsan, post-itlappar i håret och bläck på fingrarna.

Mer Just Cause 2

IGN har en artikel om Just Cause 2. Läs och... förvånas :)

Och läs Jonas Thentes blog igen, tack.

Anledningen till att jag håller mig så kort är förstås det faktum att jag är less igen, och om ni var inne på precis rätt tidpunkt hade ni förmodligen sett varför, men det kändes fånigt att klaga över det via blog, så jag låter bli och fyller den här blogposten med meningslösa och meningsfulla artikellänkar allt eftersom istället.

Vill man veta varför jag är less kan man lyssna på PJ Harveys "Silence" och extrapolera lite. Det finns säkert en bra algoritm man kan använda.



Eller så kan man lyssna på den här låten och låta bli.

EDIT: Ödets... erh... ironi är kanske fel ord. Men imorgon åker jag till Karlshamn tydligen. Och föreläser om något. Tror jag. Jag är helt... zonkad. Det hela klarades av på 1h 15 min. Nu är jag paneldebattör. Enligt Per Strömbäck är jag en Bra Människa (tm). Man kanske borde samla på de där tillropen? Jag är en Bra Människa intygar följande individer... Annika O Bergström (jag har ett mail jag kan citera. Annika är för övrigt anledningen till att jag jobbar på världens bästa spelföretag (ja, jag gnäller ibland, men det är för att jag inte har något att GÖRA. Jag VILL jobba...)), Tove Gillbring (enligt henne är jag Bäst, men det är okej, för det är hon också), Wille Raab (har säkert en MSN-logg eller något någonstans att citera), Per Strömbäck (citerar Ann-Sofie Sydow), Aimée Kreuger (finns på www.sverok.se s forum. Aimée verkar tillhöra skaran Bra Människor själv)... nåja, det är en hög. Jag har inte sparat på dem förrän alldeles nyligen. Själv skulle jag vilja påstå att de själva också är Bra Människor (tm), på olika sätt.

Det känns som att mitt liv har speedat upp till 130 km/h de senaste veckorna. Är det så här "vanliga människor" har det? Eller är det bara jag? Jag tror inte jag skall göra sådant här i fortsättningen. Snart är jag en Gremlin igen.

Den hjärntvättade Zombien som samhällsmetafor

Häng kvar! Det är inte så illa som det låter! Jag har naturligtvis drömt om zombies igen, och den här gången satt de i riksdagen.

Glad i hågen anlände jag och en arbetskamrat till Riksdagsbyggnaden för att lyssna på ett seminarie om datorspel (vilket lustigt nog äger rum imorgon... Det kanske var en sanndröm?) när vi istället blev överfallna av en Zombieflod.

Min arbetskamrat blev uppäten på ett kick och jag fick min jacka tuggad på och håret avbitet. Nåväl. Jag skall inte tråka ut med det lager av blod och hjärnsubstans som strax täckte bron ut till riksdagshuset, MEN drömmen fick mig att vakna med en svårsläppt tanke i min annars sömndruckna och skräckslagna skalle.

Den hjärnätande zombien i mina drömmar representerar självklart det lika hjärnätande samhället som vill göra om samtliga individer till en konformistisk massa utan egen vilja och inga andra mål än de som ställts upp för resten av samhället, dvs att förvandla ännu fler individer till hjärnätande zombies. Genom att (symboliskt nog) slörpa i sig offrets frontallober. Eller bara tugga på dem så där i allmänhet.

Jag tror det var en liknande tanke George A. Romero hade när han skrev "Dawn of the Dead". Fast den handlade kanske mer om meningslös konsumtion än om konformism.

Jag funderade vidare lite på tankegångarna på pendeltåget och halkade osökt in på datorspel och samhällssatir, men jag har inte lyckats hitta några satiriska datorspel. Däremot dräller det av intressanta filmer i skallen på mig.

EDIT: Och för övrigt vill jag påpeka att Wille är helknäpp, men det hann jag inte säga till honom innan han försvann...

EDIT 2: Johan Staël von Holstein retar tydligen gallfeber på kultureliten. Men jag ser fram emot att han röjer lite, eftersom han påstår att han vill satsa mer på "ny" kultur.

Det måste betyda att det blir bidrag till konstformer som datorspel också. Om han får igenom något. Han har ju ett helt kulturråd att slåss med, så jag skulle knappast börja gråta över kulturarvet riktigt än.

Appappapp! Nu har jag plockat bort den sista meningen, efter att ha läst Staël von Holsteins egen blogg och konstaterat att han visst verkar veta vad han pratar om. (Fast kanske inte i alla lägen, okej, okej...)

EDIT 3: Så var man vicegeneral då. Men det är jättebra. Det betyder nämligen att vi har en KONVENTSGENERAAAAAL! Till SSK! Tjohooo! En post tillsatt! Tre to go.

EDIT 4: Idag dök nya Fenix upp. Jag har skrivit konspirationsbiblioteksartikeln och recenserat Battlestar Galactica RPG, Bortom, Winter Masques, och Tabula Rasa. Släng också ett kik på Petra Sahlins kåseri om kvinnor i spel. Fler än jag alltså :), och Örnebrings utmärkta artikel till Western, "A Conspiracy of One".

Jag älskar Pilot!

Och nu pratar jag naturligtvis om pennföretaget. De har en smart liten tjänst på nätet där man kan beställa pennor via premium-SMS. Det är delvis därför jag älskar dem.

Jag älskar dem allra mest för att jag i fredags beställde refillpatroner till den Bästa Pennan i Världen, nämligen Pilot G-1 Grip (jämte G-Tech C4, förstås) som inte finns att köpa någonstans i den här skruttiga lilla småstaden Stockholm. Idag fick jag... inte patroner utan två pennor istället. Tydligen var patronerna slut, så de skickade pennor. Hur mycket kan man älska ett pennföretag?

Mycket. Massor. Jag skall aldrig köpa en enda penna av ett annat märke någonsin igen!

KRAMAR till Pilotfolket. Ni har verkligen förgyllt dagen!

Meh!

Det finns en del människor man absolut inte vill träffa.

Vissa utav dem vill man inte träffa för att de förmodligen inte skulle ha så mycket gemensamt med en, och för att de kanske till och med kommer att ta livet av en om så sker. Jag tänker på Ted Bundy, Henry Lee Lucas m.fl. Alternativt tillhör de skaran "ex-pojkvänner" eller "mobbare". Vissa konventsarrangörer kan man också stoppa in i den högen. Nåväl, I digress...

Andra människor vill man inte träffa därför att den bild man har byggt upp av dem kanske inte stämmer. Och min bild av Jonas Thente vill jag absolut inte rasera. Nu har han nämligen gjort det igen. Varit så där mysigt cynisk som bara han och ett fåtal andra bloggare runtom i Sverige kan. Jag citerar. Och lever mig in, eftersom jag har fått samma fråga vid olika tillfällen. Och har precis samma skäl att avstå.

Jag tänker inte skriva någon egen bok. Det kommer redan ut på tok för många böcker och jag är alldeles för rastlös för att sitta så länge med samma text. Och så har jag ingenting att säga.

Det där sista brukar ju inte hindra författare, i och för sig, men det hindrar mig ty jag är en läsare framför allt, och jag bryr mig om andra läsare.

Hela bloggposten kan man läsa här.

EDIT: En arbetskamrat skickade precis den här trailern om Star Wars: The Force Unleashed till mig. Tänk om utvecklarna lade lika mycket tid på att berätta en bra historia som de gör på att bygga spelmotorer... *suck*

Flopp, flopp

Det är kämpigt att vara snäll.

Att tänka på andra.

Att bry sig.

I fredags träffade jag Jim och Chris, och det var en trevlig afton, men det blev väldigt sent. Och jag kunde inte somna senare på natten heller, för jag tänkte för mycket. Som alltid. Tänker alltid för mycket.

Nick Cave kommer till Stockholm och Cirkus i Maj i år och jag skall gå. Erik trodde att biljetterna släpptes idag, men det var tydligen fel, de släpps i Februari. Jag påpekade att Nick Cave kommer till en kompis och frågade om han skulle med. Och möttes av tystnad.

I lördags var jag på brädspelsäventyr hos Erik och Co. Sju personer jag inte kände alls. Kort sagt: folket var trevligt, men det förekom lite "syskonkärlek" mellan två av herrarna som var lätt tröttsam. Nåja. Tre av dem var dessutom scrum masters, så vi hade lite att prata om.

Vi spelade Santiago, och Larsson kickade butt, men nästa gång, nästa gång skall jag banne mig slå honom så att det skvätter om det. Jag kom i alla fall tvåa. Det var Nya Bondespelet med mutor. Och torka. Bra, kort och effektivt. Enkel spelmekanik, MEN ruskigt komplicerat om man faktiskt tänker på vad man håller på med. Bra spel och det var tämligen billigt också verkade det som.

Sedan blev et Arkham Horror. Det är väl ett okej spel, men det var lite för långdraget. Monster, Yog-Sototh, tentakler och ghuler. Vi stängde sju portar (vi var åtta spelare) och sedan tog det stenstopp för vi fick inte upp fler. Inga fler portar på nästan två timmar. Gah! Dödstråkigt. Det var kul att spela till att börja med, men det var lite för fascistiska tendenser bland regeltolkarna. Det skulle göras på ETT sätt: RÄTT sätt. Gudars. Så noga är det väl inte? Då tappar man det som är poängen. Att det är roligt att spela.

Nåja, det var inte bara fascistiskt, det var kul också. Jag spelade den något surmulna författerskan Gloria som knatade runt och hittade clue-tokens hela tiden. Jag tror jag hade runt 10 som mest. Och määängder med spells och prylar som jag aldrig använde. Det var lite synd att det kändes som att spelet var mer fysiskt inriktat än vad det gäller lore och ockultism. Mer sådant! Det är härligt att bli galen! Mer sådant! Men enligt en del av spelarna är det olika karaktär på spelet beroende på vilket slutmonster man har.

En sak som slog mig när vi spelade var att man borde ha yta angiven på baksidan av brädspelskartongerna. "Det här spelet tar upp så här mycket yta". Annars kan man få problem när man skall ställa upp det. Illa.

Nåja.

Dagen har gått åt att lägga upp en googlegroup till SSKs dokumentarkiv och få upp alla papper där. Lite tröttsamt och mesigt arbete, men det är gjort nu i alla fall. Jag pratade också med Aimée som är ordförande för Sveroks förbundsstyrelse om Sverok och om vad jag kanske kan bidra med till den organisationen. Med avseende på min nominering. Vi skall prata mer på onsdag. Det pratas nämligen dataspel i riksdagen på ett seminarie jag skall gå på. Då kommer Sverok att vara där, och därmed även Aimée.

Nu sitter jag och lökar framför "V for Vendetta" och njuter av två favoritröster, John Hurts och Hugo Weavings. Mmm...Och skriver lite och pysslar med att få ihop papper till rollspelsansvariga på SSK. Fluff. Anmälningsblanketter och skräp. Gör saker. Men med en lökattityd. Trött efter helgen kan man väl säga. I fredags var jag hemma vid ett och igår var jag hemma idag. Halv tre ungefär.

Philip Glass och spelledarworkshopen

Jag är förälskad i minimalistiskt piano. Jag har också drabbats av produktivitet. Och av argumentationslystnad. Och Daniel Willför har varit med i Game Reactor TV och pratat om Just Cause 2 som precis tillkännagjorts. För de som inte vet så jobbar jag på Avalanche. Men inte med Just Cause 2.

Philip Glass har gjort ett pianostycke som heter "Mad Rush". Lyssna på det och säg att du inte fick gåshud.

Produktiviteten tar sig uttryck i första avsnittet av spelledarworkshopen, som jag fortfarande skriver på, för under veckan har jag haft sammanlagt tre timmar över till dylikt. Måndagen spenderade jag med att strukturera SSK-dokument, tisdagen gick åt att gå på konsert, onsdagen jobbade jag lite över och sov, torsdagen var det SSK-möte på och ikväll skall jag träffa Jim och Chris, mina toy-boys. Imorgon skall jag spela spel. På söndag kommer jag antagligen att sova väldigt djupt. Och prata med Örnebring om ett projekt. Och prata med Aimée om Sverok. Så spelledarworkshopen är rätt eftersatt. Inte för att jag tror att någon väntar på den.

Zero Punctuation säger det bäst

Nu har allas vår Ben Crosshaw recenserat "The Witcher".

Jävlar vad bra han är :).



Whee!

Attack of the beards!

Jag sitter på Södra Teatern i väntan på Sam Beam och Iron & Wine, och jag måste nog säga att jag aldrig sett fullt så många helskägg på samma gång i en publik. Jag misstänker att herr Beam själv fått vara förebild för den buskiga åskådarskaran eftersom hans helskägg inte är att leka med.

Södra Teatern är definitivt en vacker byggnad. Taket är helt fantastiskt barockt med den rosa takmålningen och guldstuckatur mot en grön bakgrund. Jag sitter på 1:a balkong, längst till vänster och tittar på människor och arkitektur.

Förbandet heter Barr (?) och låtskrivaren har uppenbarligen genomlidit mycket hjärtesmärta. "Words Would Do" är lika deprimerande som vacker. "Moonfall" är inte helt fel den heller. Måste nog hålla koll på dem. Inte lika bra som "Promise & the Monster" men mer gung.

Ljudkillen för Iron & Wine har en svart MacBook, och pratar med världens mest nasala röst. Han låter Midwestern. Här, bredvid mig, står det största mixerbord jag någonsin har sett. Men jag har inte sett så många. På scenen busar de med förstärkare och sladdar och jag känner hur trötta mina ögon är. Jag är inte byggd för sena kvällar oavsett hur duktiga musiker jag lyssnar på. En av kvinnorna i publiken är märkbart gravid. Hon sitter mitt i mitt blickfång, så jag kan inte undgå att se det. Det lär ju aldrig hända mig. Graviditet alltså.

En del av publiken har varit nere och köpt EPs och CDs av den föregående gruppen. Så att de kan prata med sina indievänner om att de har varit och sett "the Next Big Thing" innan det var vare sig next, big, eller thing.

(Som en aside kan jag ju då påpeka att jag stod på elverket eller vad det nu hette i Lund och lyssnade på Kent någon gång i början av 90-talet tillsammans med en massa popsnören med stuprörsjeans och snedbena. Kent var inte bra då, så jag fastnade aldrig för dem.)

"Mörkret faller återigen över salongen", tänkte hon hoppfullt när hon satt med ögonen på vid gavel för att inte somna, "och Iron & Wine tar upp sina instrument och Sam Beams ljuvliga stämma flödar över Södra Teaterns scen".

Oh gosh! What a character! Ljudteknikern har hatt (Stetson? Näe, en annan modell) cowboyskjorta i beige och brunt och smala svarta jeans, samt en manchesterkavaj. Han toppar det med ett lyxigt och vackert hårsvall, samt en välvårdad men tämligen tunnsådd mustasch. Moppevarianten. Snorfångare.
I would say a real personality. Och jag försöker hålla mig vaken. "Var vaken! Somna inte! Du vill se Sam Beam!" säger jag desperat i mitt huvud samtidigt som jag skriver.

Det är inte bara en skäggpublik. Det är också en hångelpublik. Det är dock ingen av de skäggprydda herrarna som hånglar med varandra, och det är definitivt ingen som hånglar med mig. Det är okej. Mina läppar är spruckna och torra, så det hade nog varit obehagligt för personen i andra ändan. Och som alltid tänker jag ju på min målgrupp och deras behov. Jag har till och med gjort mig av med mina torra armbågar. Inte för att det hjälper. Oh! Bittert igen! Shit. Håll undan!

Så börjar det och Beam sjunger som en hel Seraf. Det är dåligt balanserat ljud. Särskilt när orkestern bakom Beam drar igång. Trummorna är för markanta och diskanten får det att skära sig i öronen på mig, så halva konserten grinar jag illa. Beams röst håller heller inte hela vägen, i Wolves (the Shepherd's Dog) tappar han taget om de höga noterna. Det förekommer också vad man bara kan benämna som musikonani. Långa passager av virtuositet som bara riktiga musiknerdar orkar uppskatta. Jag gör det i vilket fall bara nästan (och att jag ens skriver väl valda delar av de här meningarna tyder på en enorm trötthet). Samtliga musiker på scen verkar helt omedvetna om att det finns en publik. Förvisso är det uppfriskande att se att de inte bryr sig nämnvärt om att tillhöra det vackra folket, men deras starrbligande ner i golvet gör föga för att få med sig publiken. De lyckas dessutom totalslakta Woman King (eller om det är ljudet), vilket jag gråter över än. Cinder & Smoke däremot är vacker nog för att ge mig gåshud och en inblick i hur himlen hade kunnat se ut. Om himlen hade varit musik. Cinder & Smoke var för övrigt den absolut första låten jag någonsin hörde med Iron & Wine. Tack Tuukka!

SvD har recenserat och jag håller i stort med om bedömningen.

Med tre konserter i tät följd avklarade kan jag konstatera två saker:
1. Jag skall inte gå på konsert. Jag är inte gjord för sena kvällar.
2. Vill man se showmanship och klass på performance skall man välja homosexuella artister. Eller åtminstone en. Rufus tar priset. Men Innocent Bones av I&W har den bästa texten. Och Clawfinger bjöd på det bästa sällskapet.

På vägen hem hamnar jag naturligtvis i mitt utmattade tillstånd mitt emot tuggzillan från helvetet. Vad är det för övrigt med män och att sitta bredbent? Mannen är tapetserad över en dubbelsits och han visar mer tunga än ansikte när han tuggar. Toppa det med mobiltelefonstjat och ett tuggummi större än en mindre badboll och ni förstår att jag bör avstå från mänsklig kontakt efter klockan nio på kvällen. Jag är som en Mogwai. Men istället för vatten och mat bör man låta bli att utsätta mig för män som tuggar med öppen mun, gapiga barn och irriterande fnitterbrudar efter mitt bäst före klockslag. Jag tål inte solljus heller.

Iron & Wine

Ikväll skall jag gå på Södra Teatern och se Iron & Wine, aka Sam Beam.

Här är en av favoriterna från "The Shepherd's Dog"

Boy With a Coin


En annan favorit, som jag tyvärr inte hittar något mer än texten till, är "Evening on the Ground".

hey man
evening on the ground
and there is no one else around
so you will
blame me

blame me for the rocks and baby bones
and broken lock on our
garden

garden wall of eden
full of spiderbites and all your lovers
we were

we were born to fuck each other
one way or another

but I'll only lie
down by the waterside at night

hey man
tiny baby tears
I will collect a million years
and you can
blame me

blame me, I will wear it
in the empty hollow part of my
garden

garden wall of eden in the clamour
as they raise the curtain
you will

you will never make me
learn to lay beneath the mountain

'cause I'll only lie
down by the waterside at night

Så aftonen kommer att spenderas tämligen angenämt, hoppas jag. Bättre än dagen har spenderats hittills i alla fall. Inget att göra... Hur kul är det på en skala? Skittrist.

Att skriva för konvent - sammanställning

Eftersom högerspalten blir längre och längre tänkte jag sammanställa samtliga inlägg i ett inlägg... istället... erh... Nåväl.

PDF kan man hitta här v 2.1
Del 1. Synopsis
Del 2. Skrivövningar - synopsis
Del 3: Foldertext
Del 4: Dramatik
Del 5: Spelleda
Del 6: Strukturera dig
Del 7: Rollpersonen
Del 8: Skrivövningar - Rollpersonen
Del 9: Spelledarpersoner
Del 10: Platser
Del 11: Speltest
Del 12: Öppna vs. linjära scenarion
Del 13: Regler vs. Friform
Del 14: Skriva scener
Del 15: Intervju med Tom Lindahl och Johan Englund

PDF-en uppdateras i mån av tid.

Inspiration

Jag slogs av det igår när jag låg i min säng. Rummet var mörkt, så mörkt det nu blir på vintern med gatubelysning lysande utanför och den smältande snön på marken. På huvudet hade jag mina lurar och ifrån deras små högtalare strömmade Philip Glass' musik. Rätt in i kroppen, via mina öron.

När jag låg där och lyssnade och gåshuden tog små promenader längs mina armar och ben så insåg jag att alla kanske inte har tillgång till den upplevelsen, och att jag kanske borde nämna något om varifrån min inspiration kommer. I ljuset av konventsskrivarkompilationen jag har gjort, det vill säga. Om man öppnar ögonen och öronen kan inspiration komma ifrån alla möjliga håll och kanter, men det finns ett par områden som jag är särskilt förtjust i och återvänder till gång på gång.

Skillnaden mellan att inspireras och att stjäla
Eftersom jag är "uppvuxen" inom industridesignvärlden (jag är i alla fall utbildad till det), så har jag en ganska formell syn på vad det innebär att åtminstone kopiera och plagiera. De här definitionerna har jag hämtat ifrån Sveriges Arkitekter.

Piratkopia innebär en efterbildning eller ett avtryck där varumärke, form och tillverkningsprocess oftast är helt identisk med originalets. Inom konsten talar man om förfalskningar.

Plagiat är en otillåten efterbildning av en annans verk utan att ange detta. Skillnaden mellan kopia och plagiat kan vara hårfin.

Pastisch är en kopia utan original. Inspirationen är en tidsstämning och inte ett enskilt objekt.

Repliker är kopior eller varianter på ett original som framställs av konstnären eller formgivaren själv eller en assistent. Exempelvis lät Edward Munch måla tolv olika versioner av 'Kvinnor på bron'.

Parafras är inte en direkt kopia utan ett kommenterande, en variation, som exempelvis många av Andy Warhols verk.

Böcker
De som känner mig vet att jag läser mycket, ofta och gärna. Fler än en person har hört mig klaga över att böckerna nuförtiden är för korta. Efter att ha läst Ayn Rands "Atlas Shrugged" och Thomas Pynchons "Against the Day" kommer jag förmodligen inte säga det igen. Det är komplexitetsgraden som ställer till det.

Vad hittar man då i böcker? Som skribent hittar man teman, världsbeskrivningar, personbeskrivningar och man hittar händelseförlopp man kan använda.

Tänk på följande när du tar dig an en bok - förutsatt att du har tänkt anpassa den till rollspel.

• Är det en berättelse du tycker om? En som talar till dig och inte släpper taget om dig?


• Väcker den tankar och känslor?


• Passar den till det rollspelet du hade i åtanke?


• Kan man bygga ut den så att den fungerar i ett rollspelssammanhang?

Det du först måste göra är att hitta berättelsens kärna, strukturen eller skelettet om du så vill. Bygg ditt scenario med utgångspunkt från strukturen och bry dig mindre om om det stämmer exakt med boken. Spelarna kommer i vilket fall som helst att ta berättelsen och göra något helt nytt av den. Lägg till bitar där det behövs och dra ifrån där det är lämpligt. Kolla exempelvis på Charlie Kaufmanns manus till "Adaptation". Inte mycket som stämmer med boken den är "baserad" på. Böcker jag inspirerats av:

The Light Ages - Ian R. MacLeod
Romanitas - Sophia McDougall
Pashazade, Effendi, Felaheen - Jon Courtenay Grimwood
American Gods - Neil Gaiman
Almost Midnight - Michael W. Cuneo
Svenska Mord - Jan-Öjvind Swahn
Rosemary's Baby - Ira Levin
The Waste Land and Other Poems - T.S. Eliot
A Free Man of Color - Barbara Hambly
Alienist, The Angel of Darkness - Caleb Carr
Hanteringen av Odöda m.fl. - John Ajvide Lindkvist


Artiklar
Lite småkul artiklar man kan hitta här och där.
Padre Pio
Pravda
Archaeology Online


Musik
Jag har upptäckt att musik kan vara inspirerande, både när man vill uppnå ett känslotillstånd och som stoff till nya berättelser. Särskilt soundtracks är bra ur synvinkeln att de redan är avsedda att framkalla en viss stämning hos publiken. Nu har dessutom spel börjat få bra musik, så där finns också mycket att ta av. John Williams (Star Wars, Superman, E.T. m.fl.) är en utmärkt episk och storslagen kompositör, medan exempelvis Danny Elfman (Edward Scissorhands, The Nightmare Before Christmas m.fl.) är mörkare och egensinnigare, men med mycket humor. Hans Zimmer är precis som Williams storslagen och episk, men har rötterna i någon slags österländsk dåtid (Gladiator, Mission Impossible m.fl.).

Klassisk musik är naturligtvis också mycket tacksam ur inspirationshänseende. Det är ofta intensiva stycken som får gåshuden att marschera upp och ned längs armarna. Särskilt historiska äventyr kan dra mycket bra från klassisk musik från samma tidsperiod.Själv har jag för tillfället fastnat för kompositören Philip Glass som skriver helt fantastisk musik.

Konceptalbum
Många artister skriver konceptalbum. David Bowies "The Rise and Fall of Ziggy Stardust" och "1. Outside", Pink Floyds "The Wall" och Nine Inch Nails "Year Zero" är bara ett par exempel. Det man kan få av konceptalbum är bland annat ett händelseförlopp eller en världsbeskrivning. Lyssnar man på "1. Outside" får man även lysande exempel på spelledarpersoner.

1. Outside - Intervju om albumet
Year Zero Intervju med Trent Reznor

Texter
Låttexter kan handla om allt möjligt och fungerar därför som bred inspiration åt alla möjliga aspekter av äventyrsskrivande. Förr i tiden (säger hon och låter uråldrig) ägnade vissa artister sig också åt att göra inspirerande videos.

Kolla in Thåströms "Döden i Schlager-SM" och du har i alla fall ett halvt äventyr redan där.

Alla stod där stumma och såg på hennes nakna kropp
Dom vackraste blå ögon som gjorda för "Tio i topp"
En filt lades över henne
managern rev sitt kontrakt
Hennes mamma bad till gud att hennes oskuld förblitt intakt

Det är döden i schlager-SM
Det är döden i schlager-SM
Det är döden i schlager-SM

Hon började karriären i programmet "Vi som vill opp"
Nu fortsatte hon sin resa denna drottning utav pop
Många grät helt öppet i vårt avlånga residens
Kravaller hade börjat nånstans nere på tredje bänk

Den världsvana värdinnan flydde byggnaden med ABAB-vakt
Publiken kravde lynchning så fort mördaren blivit fast
Den stackars dirigenten försökte säga några lugnande ord
Till konkurrenterna som var nervösa
En av dom var skyldig till mord

Tom Waits brukar teckna intressanta spelledarpersonporträtt, och han har definitivt en mysig inställning till låtskrivande. Kate Bush är en annan intressant låtskrivare. Lyssna på "Deeper Understanding", "Experiment IV" eller "Cloudbusting". Simon & Garfunkel är också bra på att bygga fina bilder och händelseförlopp i sina texter. Peter Gabriel likaså. Tori Amos är suverän på känslostämningar och intressanta "what ifs".

Yello - To the Sea
Yello - Planet Dada
Kate Bush - This Woman's Work
Kate Bush - Cloudbusting
Kate Bush - The Dreaming
Kate Bush - Experiment IV
Tom Waits - What's He Building
Tom Waits - A Little Drop of Poison (videon hör INTE dit...)
Tom Waits - Nirvana
Simon & Garfunkel - Scarborough Fair
Simon & Garfunkel - America
Simon & Garfunkel - For Emily Whenever I May Find Her
Susumu Hirasawa - The Girl in Byakkoka
Peter Gabriel - Here Comes The Flood
Peter Gabriel - Biko
Hans Zimmer - Nyah "MI:2"
Hans Zimmer - Death Smiles on Us All "Gladiator"
Hans Zimmer & Lisa Gerrard - Now We Are Free "Gladiator"
Pink Floyd - Another Brick in the Wall
Nine Inch Nails - Zero Sum

Filmer
Här kan man plocka hur mycket som helst, men precis som med böcker handlar det om att välja noga, och att inte låsa sig för hårt till berättelsen du baserar äventyret på. Filmer har också ofta nackdelen att de fokuserar på en person, en hjälte, medan TV-serier för det mesta har ett bredare rollgalleri.

Filmtrailers
Sci-Fi
Alien
Aliens
The Abyss
Code 46
Gattaca
La Citee des Enfants Perdus

Skräck
Angel Heart
Stigmata
May
Dog Soldiers
Deathwatch
Frostbiten

Action
Arséne Lupin
The Boondock Saints
Equilibrium
Confessions of a Dangerous Mind

Drama
Babel
Baraka
The Big Easy
Black Hawk Down
Eternal Sunshine of the Spotless Mind
The Truman Show
Days of Being Wild
In the Mood for Love

Fantasy
Sen to Chihiro no Kamikakushi
Pans Labyrint
Mirrormask
Paprika
Le Fableux Destin d'Amelie Poulain

Utställningar, muséer och gallerier
Alla erfarenheter hjälper till att skapa en cache av kunskap, åtminstone i mitt huvud. Efter att ha varit i norra Italien under ett par veckor så vet jag numera hur jag skall beskriva de snabba medelhavsnätternas intåg över vingårdarna och hur jag upplevde de andlöst vackra och dimfyllda morgnarna i Augusti. Nu säger jag inte att man skall åka till Italien bara för att få insp, men erfarenhet är bra. Och erfarenhet från många olika upplevelser är suveränt.

Därför rekommenderar jag att man trampar iväg till sina lokala konsthallar med jämna mellanrum för att få lite intryck. De roligaste idéerna kommer när man minst anar det. Jag rekommenderar alla typer av visuella konstverk, interaktiv konst och så vidare. Allt är bra. I större städer finns naturligtvis ett större utbud.

Slutkläm!
Hur coolt är inte det här?

Wii
Gizmondo Augmented reality game

Öken...

som i "mitt liv är en..."

Just nu sitter jag på jobbet och har mindre än noll att göra, vilket ger resultatet "planlöst surfande". Vi SKULLE ha haft sprint review och sprintplanering idag, men det blev flyttat, ergo sitter jag här och undrar hur jag skall överleva dagen utan något att göra.

Jag producerar alltså finns jag. Just nu producerar jag inte. Alltså finns jag inte.

Jag håller på att läsa "My Tiny Life" av Julian Dibbell. Där kan man hitta följande citat:

James Aspnes, the Carnegie-Mellon grad student who took that turn by creating TinyMUD, the first of what would eventually be referred to as the “social MUDs,” certainly didn’t seem to think he was inventing anything but a more fluid adventuring environment. “I wanted the game to be open-ended,” Aspnes wrote later, explaining his decision to leave the conventional framework of player-rankings and fixed goals out of his new MUD. And open-ended the MUD indeed turned out to be, though hardly in the familiar, structured manner made standard long before by Dungeons and Dragons. The truth was, TinyMUD really had no structure at all—it was literally whatever its players wanted it to be. With building privileges no longer limited to a wizard class, the topology of the MUD quickly came to reflect the diverse whims and backgrounds of the inhabitants, with virtual Taiwans popping up next to virtual Cambridges, and Wesleyan University steam tunnels leading to the buildings of a University of Florida campus. In time there was even a full-scale replica of Adventure to be found somewhere on the grounds, though it’s unlikely many TinyMUDders ever sought it out. For it was clear enough by then that, whatever James Aspnes’s original intentions may have been, people didn’t really come to TinyMUD to play games.

What they did come for wasn’t exactly easy to pin down, but neither was it all that hard to understand. They came to create, for one thing—to build spaces and construct identities. They came, too, to explore the sprawling results of all that creation. But mainly they came for the simple reason that other people came as well. They were there to talk, to tell jokes, to make love and fall in it, to bitch and bicker and backstab. They were there, in short, to make human contact, which by a hardly remarkable coincidence seems also to be what most people are on this planet for.

Utöver läsandet kanske jag skall ta tag i lite SSK grejer jag känner att jag "borde" göra, och se om man kan få lite styrsel på det. Jag har också erbjudit mig att hjälpa till med LinCons rollspelssatsning, men inte fått något svar. Förvisso var det bara någon timme sedan, men jag jobbar snabbt. Jag har även irriterat mig på en person på sveroks forum som verkar mer hängiven åt att störa än att faktiskt diskutera, men vem är jag att prata? Jag är en av de som saknar självinsikt och är bortskämd. För att jag vill att de som arrangerar på konvent skall respekteras. Oh well...

Blärf.

Nåväl. Konventsskribentgruppen är på G. Mannen, känd som Chiccoboj på sveroks forum, som har hand om vår fina applikation har gjort ett helt suveränt jobb, så vi skall leta betatestare för systemet nu. Strålande.

Känns som att jag kanske tar mig vatten över huvudet, men jag tror jag orkar med.

Och nuuuuu har jag gått in i bloggenerator läget igen...

Vad håller jag PÅ med?

Vad är poängen?

Vem vill läsa om att jag är fascinerad av döden? Det är ju skittråkigt. Näe... Det här bloggandet får vara tills jag kan komma på något vettigt att prata om.

EDIT: .. och när man talar om trollen och läser SvD:s ledarblogg så hittar man den här debattartikeln om poledancing och vad de har valt att kalla "självstympning". Vad de egentligen syftar på är självskadebeteende.

Ursprunget är en artikel i Sydsvenskan. (EDIT: Och nu har SvD också lagt upp en liknande artikel, men den här gången något mer nyanserad. Dags att läsa sin egen tidning kanske, herr debattartikelförfattare?)

Vad det handlar om, kära SvD, är inte att stympa sig. Stympning innebär enligt SAOL:

1) med avs. på (del av) människa l. djur l. växt: gm att hugga l. klippa l. skära l. kapa l. på annat sätt mer l. mindre våldsamt l. hänsynslöst l. grymt l. skadande l. förstörande l. vanställan­ de beröva del av; äv. med underförstått obj.; äv. refl. (se c); i sht förr äv. med obj. betecknande vad som avskiljes osv.: hugga osv. av;

Självskadebeteende kan förvisso gå långt, men riktigt så långt har jag aldrig träffat någon som tagit det. Och jag har träffat rätt många. Jag har exempelvis träffat mig själv.

Vad det handlar om är att dämpa ångest, förtvivlan och depressioner genom att tillfoga sig själv ytliga - och ibland inte så ytliga - sår. När jag befann mig i den perioden i mitt liv så handlade det främst om att försäkra sig själv om att jag fortfarande kunde känna något annat än den mörkaste förtvivlan. Det var elände, tro mig. Men att få placera smärtan i armen, på benet eller ryggen gjorde att jag kunde ta kontroll över min svärta och inte slukas av den. Att fysiskt få utlopp för en själslig pina är inte nödvändigtvis det sämsta man kan ta sig till. Jag säger inte att det är det friskaste jag någonsin ägnat mig åt, långt därifrån, men det var en bättre lösning än alternativet - att inte fungera alls.

Jag har skrivit om det här tidigare, för ett bra tag sedan. Då var det också Svd som stod för artikeln, men den gången var den något mindre huffad, puffad och självbelåtet fördömande.

Är det inte bra att ungdomar som har den här typen av problem kan få lära sig mer om sitt beteende? Jag vet i alla fall att jag hade en hel del funderingar i samband med att jag ägnade mig åt det. Jag ägnar mig för övrigt fortfarande åt det, men det händer väldigt sällan och bara när jag mår riktigt dåligt. Så här säger Anders Carlsson som har tänkt anordna kursen genom Folkuniversitetet:

Självskadekursen leds av Iggy Malmborg, skådespelare på Teaterhögskolan i Malmö som förra året gjorde monologföreställningen ”Jag skär” om just ungas självdestruktivitet och självskärning som ångestdämpare.

Anders Carlsson förklarar det något kontroversiella ämnesvalet för kursen med att det inte behöver vara konstigare att skära sig än att vara fakir.
– Det är ett intressant ämne att utforska under kontrollerade former. Framförallt handlar det om att lära sig mer och ta reda på fakta. Men naturligtvis uppmuntrar vi inte människor till att skära sig.

Bara en sådan sak. Men det är klart, är man ledarbloggare på SvD kanske man inte orkar läsa så långt ner i artikeln. Det stod ju sist. Efter allt hysteriskt prat om pole-dancing.

Ja, jag tycker det är en bra kurs. Om den gör deltagarna medvetna om vilka mekanismer som sätter igång beteendet så att de kan undvika dem. Tro inte för en sekund att den här typen av beteende är något man INTE skäms för. Det är en dagen-efter skam som ramlar som en betongpelare i huvudet på en. Man vågar inte ha kortärmade tröjor och man smyger med sina armar, skyller på katter, hundar, potatisskalare och Gud och hans mormor. "Näe, det är inte så farligt, jag brände mig på ugnen".

Det tog mig flera år att ens hitta en bok om ämnet. Och när jag besökte studenthälsan i Lund på 90-talet med mina armar och min ångest fick jag bara oförstånd till svar.

Jag läste Marilee Strongs bok "A Bright Red Scream", som finns recenserad här, ganska bra (texten är på engelska). Den hjälpte mig delvis förstå mitt eget beteende och ta kontroll över det.

Här kan man för övrigt läsa Folkuniversitetets kommentar på artikeln. Lätt missvisande media med andra ord. Varför är jag inte förvånad?

EDIT: Och det ÄR Columbus fel att adeln dog i drivor i syfilis under 1700-talet (och tidigare). Inte för att jag tvivlade. Columbus och hans kompisar tog å andra sidan med sig smittkoppor och TBC till Amerika, så det jämnar mer än väl ut sig.

EDIT 2: Kääärleeeek!

Gå genast till Jan Anderssons hemsida och inspektera!

Requiem aeternam dona eis Domine

Jag lyssnade på Smashing Pumpkins "Ava Adore" på vägen till jobbet idag och drabbades av en enorm lust att skriva något på temat requiem, ars morendi och dylikt.

Drinking mercury
To the mystery of all that you should ever seek to find
Lovely girl you're the murder in my world
Dressing coffins for the souls I've left behind
In time
We must never be apart

Som Astrid Lindgren och hennes syster brukade säga "Döden, döden!"

Varför jag helt plötsligt finner mig oerhört fascinerad av döden kanske kan vara svårt att förstå - jag är inte helt säker på att jag är med på varför det här skiftet uppstod i skallen på mig själv, men jag misstänker att det bara är att följa dit det leder.

Dessutom är "Requiem" en alldeles utmärkt titel på ett äventyr, no?

Från min Europa-introduktion till Götterdämmerung:

Ars Morendi - Konsten att dö
Kyrkan lär ut att döden är slutet på ett eländigt, kort liv. Det är inte att bli utplånad utan en förvandling, en övergång från jordelivet till evigt liv. Döden skall därför inte fruktas utan välkomnas. Men för att dö väl krävs förberedelser. Dödsbäddskonfrontationen är menad att vara överväldigande. Döden måste mötas ansikte mot ansikte och besegras. Familjefastor, bibelläsning och böner både vid dödsbädden och efter den är vanligt. De här ritualerna är avsedda att stärka de troende och ge en god död.

Det blir dock allt vanligare, ju längre in på 1700-talet man kommer, att inte ställa till med stora scener och ritualer runt döden. Man ser på livet mer som en god företeelse. Att leva är att göra sig nyttig, och därför bör man inte leva enbart för att dö. Har man haft ett gott liv, kan man gå in i intigheten nöjd. Eftersom man i allt högre grad tar avstånd från Gud ur ett filosofiskt perspektiv, tar man också avstånd ifrån möjligheten att det finns ett liv efter döden.

Lita på att jag kan hitta konstiga seder och bruk förknippade med snart sagt varje företeelse jag blir fascinerad av. Ibland undrar jag om jag inte hade varit bättre på att analysera, göra research och forska än att skapa. För dem som är rädda för döden kan jag varmt rekommendera att läsa Mary Roachs bok Stiff the Curious Lives of Human Cadavers, som är en otroligt bra, rolig och respektfull bok om döda människors kroppar och vad som kan hända med dem om man skänker dem till forskningen.

Jag tror jag har skrivit om den tidigare. Oh well.Dags att gå till biblioteket och skaffa sig lite litteratur om döden då, kanske? Och förhoppningsvis snappa ur det här dödströtta tillståndet jag befinner mig i idag.

(och för er som är mer intresserade av Smashing Pumpkins än döden så rekommenderar jag följande YouTube-klipp:

Bullet With Butterfly Wings
Try, Try, Try
Tonight, Tonight)

I övrigt önskar jag min kära syster lycka till i afton då hon inleder sin karriär som högskolestudent. Nu har samtliga barnen Roos vid något tillfälle och i någon kapacitet befunnit sig på Högskolan i Skövde. Men jag vinner naturligtvis, för jag var där och föreläste :).

Stockholms Spelkonvent och årsmöte

Det är dags för SSKs årsmöte, som jag säkerligen har påpekat i tidigare bloggar. Exempelvis den igår. Jag gick och lade mig tidigt igår, vid sjutiden (ja, jag vet, det är astidigt, men jag äter penicillin för groks skull!), och vaknade följdaktligen klockan tre inatt. Så jag har suttit uppe sedan tre och jobbat inför SSK-mötet. Men med tanke på hur många det är som har sagt att de inte tänker komma är jag lite tveksam inför kvällens tillställning. Jag hoppas att det blir ett beslutsmässigt möte.

Det finns heller ingen på listan som valberedningen förberett som är beredd på att ta generalsposten, det oroar lite. Men det skall nog lösa sig. Hoppas jag.

Lunchen idag kommer att gå åt att skriva ihop en presentation i Keynote (jag har en mac. Jag använder inte PowerPoint om jag inte blir hotad till livet.)samt att utöka handboken en smula.

Fast nu är lunchen slut, och jag har inte lyckats med ens hälften av det jag föresatte mig. Life's a bitch. Som tur är har jag anteckningar överallt. Överallt! Verkligen! I mitt Muji-block i alla fall. Och så har jag förhoppningsvis tillräckligt mycket sinnesnärvaro för att kunna komma ihåg en del av punkterna vi måste ta upp på mötet. Jag är sliten idag. Jag vet inte om det är halsflussen som ligger och gnager under ytan eller om det är något annat som gör sig påmint, men jag är inte på topp. Kan vara tanken på att dagen inte tar slut kl 17.00 för mig idag och att jag dessutom skall sitta i ett två timmar långt planeringsmöte? Kan vara.

Jag har heller inte tillgång till de berömda möteshandlingarna som skall delas ut på mötet på SSK. Hade jag haft det hade jag åtminstone inte känt mig fullt så oförberedd på allt.

Oh, the thrill and the hurting! Fan. Jag känner på mig att jag kommer att göra något dumt ikväll. Och att jag inte kommer att hinna med att sammanställa allt som jag känner att jag borde inför aftonen. Borde ha börjat tidigare. Borde, borde, borde. Magsår på beställning. We fix! Säg bara konvent...

EDIT: Jag har förmodligen gjort något dumt ikväll... Jag har svarat på ett mail. Jakande. Det är inte bra. Bara hoppas på att man inte blir tagen på allvar...

Och jag är invald i Föreningen Stockholms Spelkonvents styrelse, som sekreterare no less. Vi får la se hur det går änna... Nu har jag i alla fall projekt så att det sprutar ur öronen på mig.

Yra!

Jag har tappat rösten.

Jag skyller på Depeche Mode.

I övrigt har morgonen gått åt att göra lite research för en föreläsning som skall hållas för ett gäng bibliotekarier, samt åt att städa och skriva en konventshandbok till Stockholms Spelkonvent. Det är årsmöte imorgon. Och jag tänkte försöka förekomma alla kommunikationsmissar genom att se till så att mycket av materialet som "måste" skrivas finns tillgängligt redan nu. Det som stör mig lite är att jag har tappat bort lösenordet till receptionssystemet som Wille utvecklade, så jag vet inte vilka dokument som ligger där och skräpar. I vilket fall så borde vi se till att få ihop ett arkiv, både fysiskt och digitalt.

Det vore schysst att kunna återskapa vilket konvent som helst. Kolla vilka rollspelsscenarion som gick osv.

Det är faktiskt ytterligare något som de flesta inte tänker på. När ett konvent har många rollspelsarrangemang finns det också ett berättar"arv" att tillgå. Det vore himla spännande att få gå igenom SydCons och GothCons gamla äventyr för att se vad som finns i gömmorna. Säkert mycket skräp, men antagligen mycket bra. Det är också synd att Scenariobanken ligger nere och har gjort det i flera år. Där hade man ju verkligen ett verktyg som kan uppmuntra till att spela. Och research. Yum!

Annars har jag mest städat och jag orkar inte städa så mycket mer idag tror jag. LIte sliten. Och nött i kanten. Tur att jag kan avreagera mig på mötet imorgon...

Seeking whom he may devour

Be sober, be vigilant; because your adversary the devil, as a roaring lion, walketh about, seeking whom he may devour:

- 1 Petrus 5:8

Näe, jag är inte knäpp och jag har inte blivit särskilt mycket mer religiös än jag var igår.

Däremot älskar jag det citatet. Det är så hungrigt. Så... jag vet inte. Det finns meningar som rycker tag i en och inte släpper taget. Det här är en sådan. Ibland känner jag mig lite som Frannie i "In the Cut" när hon går omkring och samlar på citat. En anledning till varför jag tycker om den filmen. Jag känner mig inte fullt lika knäpp med alla mina små lappar med citat.

Glossy black eyes, presented like weapons in a duel. The gently damaged, irrevocably educated eyes we associate with the visiting dead.

- Thomas Pynchon "Against the Day"

Idag hoppas jag på att komma en bit på "Kattmanuskriptet", men jag har blivit lite sidetracked av Guitar Hero. Jag har fått en blåsa på vänster lillfinger. Det är farligt att spela konsollspel. Fysiskt farligt. Jag kan skriva en hel avhandling om Guitar Hero-blåsor och Soul Calibur-tummar.

Soul Calibur är ett fightingspel som innehåller en hel del knappkombos. Spelar man för länge (eller för intensivt - man har en tendens att bli rätt adrenalinstinn när man kastar sig in i fighterna) kan skinnet under tumnageln spricka. Det har det i alla fall gjort på mig. Det positiva är att man efter ett tag inte känner att det gör ont längre. Det negativa är att det rinner ner blod runt knapparna i handkontrollen.

Se... Konsollspel är livsfarligt. Spelar man för mycket kan man förblöda!

EDIT: Apropå spel... David Byrne har jämfört IKEA med ett dylikt. Jävlar. Jag vill ha hans hjärna!

Vill du knocka mig sanslös?

Så tänkte jag ge ett recept.

En släkting frågade mig för ganska länge sedan vad jag attraherades av. Jag har inte riktigt kunnat knäcka den frågan förrän ganska nyligen. Det alla mina förälskelser har haft gemensamt är:

1. Intelligens. Ya have to be smart... Intelligenta människor är sexigt, så är det bara.
2. De måste ha... eller snarare de måste förstå mitt sinne för humor. Och ha något liknande.
3. Röst! Okej, jag vet att det här låter lite småtokigt, men röster och dialekter påverkar mig grotesk mycket. Jag kom att tänka på det nu när jag sitter och glor på Alien och hör John Hurt prata. YUM!
4. Handlingskraft. Att vara produktiv är också himla attraktivt.

Sarkasm, cynism och ironi är alltid välkommet, men inget krav.

Mer än så har jag inte kunnat utläsa av mina analyser. Förutom att samtliga varit mer eller mindre... erh.. knasiga på ett eller annat sätt.

Utseende är optional, som de säger. Och kärlek vid första ögonkastet existerar inte. Biologi existerar. Men den tror jag nästan inte på längre heller.

EDIT: Åh herrejesus... Nu har någon bakåtsträvande.. förlåt, framtidsinriktad person valt att göra en site bara för kvinnor. Där kan man tydligen få matrecept av Linda Skugge och läsa sitt horoskop. För det är det kvinnor vill ha. Notera också att:

Malin Stråhle menar att mycket av det som finns på nätet är byggt på "information". Marianova byggs på kvinnors "verklighet".
- Den här sajten stöder ett sätt som är naturligt för kvinnor att agera på. Vi tjejer tar ju inga beslut utan att fråga våra väninnor.

Herrejävlar. Det har jag varit helt ovetande om. Och tagit beslut hela mitt liv utan att ta hänsyn till... Hur skall detta SLUTA? Men jag behöver inte oroa mig. Ansluter jag mig till siten blir jag automatiskt "väninna". Jag undrar om de tar ifrån mig min beslutsförmåga samtidigt? De kanske hjärntvättar mig så att jag inte längre vet hur man bestämmer sig för något.

Herrejävlar... Idioter finns det överallt. Det roliga är att just den här typen av idioter tror att de gör kvinnorna en tjänst genom att klämma in dem i en damtidning på nätet.

Näe jag läser inte damtidningar heller. Däremot läser jag Populär Historia, Fenix, Ordfront och Uncut. Gör det mig till en typisk man? Eller vänstersympatisör? Eller spelgalning? Man vet aldrig.

EDIT: DN påpekar också att kvinnor flyr tekniskt inriktade utbildningar. Det är dock lite mer tragiskt. Fast på ett annat sätt. Eller så är det helt enkelt så att utbildningarna är inriktade på "information" och inte verklighet. (AJ, det där skulle jag inte ha sagt! Skäms på mig. Men det är väl det Marianova vill ha sagt? Att vi är lite dummare och därför inte klarar av internet som det ser ut nu?)


It sucks to be me från Avenue Q

Fler hjältar på DN

Ibland känner jag mig inte alls så mossig och fastvuxen i mina principer som jag kanske borde, eller i alla fall borde med dagens mått mätt. I den här "tänk bara på dig själv, skit i andra och ta vad du vill ha" attityden som råder, menar jag.

Fredrik Strage har bett om ursäkt för ett filmbetyg han givit Arn och därtill gett pengarna tillbaka till folk som sett filmen. Suveränt jobbat hr. Strage. Nu är det inte bara Jonas Thente som tillhör hjälteskaran på DN. Däri räknas från och med idag hr. Strage också.

Vilket får mig att nagelfara mina egna recensioner i den lite smalare tidningen Fenix. Och nöjt pusta ut. Det enda jag kan hitta som gnager på mitt samvete är Tannhäuser, men av helt andra skäl. Det fick lite för lågt betyg i tidningen.

Det nästkommande numret ger jag Battlestar Galactica-rollspelet en omgång, Bortom får sitt och Tabula Rasa är grundligen genomgånget, med pliktkänsla och rättvisa glasögon. Glasögon var det i alla fall. Mina läsglasögon som jag önskar att jag hade nu eftersom huvudet värker av att glo på datorskärmen. Kanske beror mer på bakterierna, dock.

Paus - tänk - bli frisk

Jag har hamnat i en spiral av förkylningar. It's just one of them things, antar jag.

Men har ni märkt att man aldrig är sjuk bara en gång och sedan är det bra? I alla fall inte jag. Jag får minst tre på raken, blir utslagen och sedan kanske jag kan klättra upp ur eländets sängkläder och gå vidare.

Ja, jag är sjuk igen...

EDIT: Det är halsfluss igen, men den här gången fick jag en etta på halsprovet, så nu har jag börjat på en penicillinkur.

Det är lustigt att tabletterna man tar för att halsen har svullnat upp som en ballong är av storleken gigantoida. Är det läkemedelsföretagen som tycker att det är kul att tvinga oskyldiga människor med nedsatt sväljförmåga att under stora plågor försöka få i sig tabletterna i fråga? Tio dagars penicillin. Och be till Gud att bakteriejävlarna inte är resistenta.

EDIT: Bakteriejävlarna är inte resistenta. Faktum är att det redan är bättre. Det kan bero på en hel dags oavbruten sömn också, vad vet jag? Jag blev väckt en sväng mitt på dagen av ett SSK-ärende, men sedan dess har det snarkats. Fast det är kallt här. Eller så är jag kall.

Jag ser på Kunskapens Pris - Balladen om den Vilsna Vandraren. Jätte... bra? Mutant, liksom.

Städa Sverok!

Under en osedvanligt långsam dag på jobbet - idag - drabbades jag av en stark önskan att städa Sverok. Sverok står för Sveriges roll- och konfliktspelsförbund, en organisation som jag med jämna mellanrum kommit i kontakt med, nästan blivit invald i (okej, jag var nominerad) och definitivt diskuterat med Tove, Anders och Wille.

Nu är det snart dags för Riksmöte igen, och jag funderar starkt på att kasta mig in i detta dammiga lejongap med avsikten att få något att hända. Något bra. För spelhobbyn. Som inte enbart innebär "låt oss kasta pengar på projekt som det aldrig blir något av och föreningar som vi till största delen ignorerar".

Det finns många bra människor som är engagerade i Sverok, men med tanke på hur många de är är det förvånansvärt få saker som händer och det är väldigt sällan man hör talas om förbundet annat än när någon uttalat sig i samband med att pressen fått för sig att rollspel är livsfarligt.

Det här citatet hittade jag på Sveroks hemsida.

Sverok anser att en förening bara ska finnas så länge som den fyller en funktion, och om funktionen försvinner ska också föreningen läggas ner så att de som vill kan gå vidare till andra intressen och föreningar.

Det är märkligt hur väl det stämmer på förbundets egen verksamhet.

Notera att jag skriver det här med en utomståendes perspektiv. Jag är säker på... nästan säker... på att det sker saker inom förbundet. Men som icke insatt ser jag aldrig resultatet av den verksamheten.

Därför har jag drabbats av städiver. Mitt pedanta och drivna, perfektionistiska sinnelag har retats till döds på denna baktunga stenkoloss, och jag skulle verkligen vilja röja upp, putsa, trimma och städa och verkligen vilja klippa till alla gamla stofiler som sitter och lär alla gröngölingar att nya idéer är dåliga. Det är ju så det brukar vara - säger hon vis av erfarenheten inom konventsvärlden.

Problemet är att jag inte vet om jag orkar hela vägen, och jag vet heller inte om jag får lov att komma in. Det är en väl befäst borg, det där förbundet. För att få vara med och leka måste man vara en i gänget. Och det är inte jag.

Jag finner mig i en situation där jag har för få projekt och för mycket energi. Jag vill GÖRA något som inte bara påverkar mig själv, som inte stannar vid att okej, nu har jag gjort det här, nu är det klart. Jag vill göra andra människor glada. Kan jag inte vara glad själv kan jag i alla fall se till så att andra blir det och därigenom kanske jag får lite egen glädje tillbaka. Och jag vill att rollspelshobbyn skall leva upp igen.

Efter ett samtal häromdagen med Ola Janson insåg jag ju det. Att det finns något jag är som jag inte kan förneka. Jag är speldesigner, och jag är rollspelare, berättare i själ och hjärta. Jag har så mycket jag vill berätta, och så lite utrymme att göra det på. Jag vill att fler skall få upp ögonen för rollspel. Och jag är beredd att jobba för det. Hårt. Så har du ett projekt du vill ha hjälp med... Jag är här. Med för mycket energi, för mycket vilja och för få ställen att lägga den.

Sverok är bara ett alternativ på min lista. Jag har också diskuterat konvent med diverse människor. Jag har diskuterat konventsskribentsammanslutningar och jag kommer att försöka starta något för spelledare som vill lära sig mer om konsten att berätta. Jag måste få utlopp för allt det här. Jag håller på att explodera.

Saved from a death by mayonnaise..

Imorse fnissade jag hela vägen till jobbet. Jag erkänner till min stora skam att jag fortfarande håller på att läsa "Against the Day" av Thomas Pynchon (men som en edit känner jag mig tvungen att tillägga att jag har läst två böcker parallellt, fem, faktiskt, om man räknar rollspel och moduler som böcker). Jag har kommit ganska exakt halvvägs.

Ganska exakt halvvägs igenom boken rör diskussionen - som behandlat både anarkister, järnvägsbyggen, zeppelinare och fotografi - majonnäs. Det sista jag läste, innan jag trampade av pendeltåget var meningen:

And Kit tried not to stand there too long gazing after his deliverers from death by mayonnaise.

Vilket i sin tur fick mig att brista ut i ett asgarv. Jag misstänker att sammanhanget behövs för att man skall se det roande i det hela. Oavsett var det otroligt kul att gapskratta i ett pendeltåg. Jag antar att det är behovet av att utmärka sig som... erh.. utmärkte sig.

När man dessutom sitter med en roman av Thomas Pynchon - större än en tegelsten (1220 sidor) - i knäet är det extra kul. Då kan man nämligen höja näsan lite och låtsas vara intellektuell och förmer än alla andra. JAG läser minsann böcker när jag åker pendeltåg, ingen undermålig blaska som City eller Metro. *hrumpf*

Introspektion.

Ja, jag hyser ett oformligt förakt för den stora massan som vägrar använda sina hjärnor. Ja, jag kan vara otroligt överlägsen ibland.

Men jag är också svårligen medveten om att jag har mycket att lära, och att jag definitivt inte kan allt.

Högmod och dåligt självförtroende går hand i hand i min hjärna. Fördomar och ett öppet sinne likaså. Det är en del av att vara mänsklig, misstänker jag.

Morgonen har i övrigt bjudit på en gigantisk huvudvärk och en krypande smärta i halsen. Jag misstänker att ännu en fantastisk förkylning är på väg att erövra min hjälplösa kropp. Flera månaders misskötsel av maten har tagit ut sin rätt. Immunförsvaret har avgått i protest och jag borde kanske ta hinten och sköta mig bättre. Men det är så tråkigt att sköta sig. Dessutom mår man ju bra av det. Låt mig vältra mig i min självömkan åtminstone ett par dagar till. Stickan som jag fick har inte värkt ut riktigt än.

Sanningen är den att jag för det mesta mår ganska bra. Om man med ganska bra menar att jag inte tänker på att jag mår så dåligt. Jag ler mer.

För att citera Stina Nordenstam och "His Song".

See how I'm smiling
Well you should be surprised cause I
Used to get sad just by talking about him
It's not that I forgot him

[...]

It's a dream
Don't you think I know
But I just never noticed
That it could be this close
From being dreaming to being alive
From having nothing to having it all
From being in love to being poor

[...]

I know he doesn't love me
No he doesn't care much
Don't seem to stop him from killing me slowly

Lite deprimerande. Men jag varnade ju för att jag inte var helt redo att lägga ifrån mig självömkandet. Har jag förresten nämnt att jag inte bara hyser ett enormt förakt för andra människor, utan även för mina egna svagheter?

Nu får det vara slut med introspektionen. Det grumlar bara upp vattnen, och även om det tidvis leder till att man rensar dammen så är en blog knappast ett bra ställe att tvätta byket på.

Jag har fått kommentarer om att jag är öppen här. Jag är lika sluten här som jag är på andra ställen. Jag kan trösta den läsare som tycker att jag piskar mig in public på dessa sidor och inlägg med att det finns så mycket mer under ytan än dessa hjälplösa små avgrundsvrål.

EDIT: Läste precis en artikel i Wired där David Byrne diskuterar musikbranschen. Och det öppnade i alla fall mina ögon något. Bra det.

EDIT 2: Kom-i-håg... Ta aldrig upp tankar med andra som du inte har tänkt klart själv...

Heaven has no rage...

"Heaven has no rage like love to hatred turned
Nor hell a fury like a woman scorned."

William Congreve - "The Mourning Bride"

Tänk vad elak jag hade kunnat vara.
Tänk vad jag hade kunnat hänga ut folk.
Tänk om jag hade gjort det?

Tur för vissa att jag inte är det. Tur för dem att jag har lite kontakt med min inre teddybjörn, och tur att jag fortfarande tycker om.

Ibland önskar jag att jag var Medusa, en gorgon som kunde förvandla vem som helst till sten. Ibland tror jag nästan att jag ÄR Medusa. Hon var ju ful. Och det är ju jag med. Tror jag. Hon hade en förskräcklig personlighet. Och det har ju jag med. Tror jag. Hon förvandlade män till sten. Och det gör ju jag med. Åtminstone deras hjärtan. Tror jag.

I vilket fall som helst. Titeln syftar på mig och en väninna. Hon har nämligen råkat ut för nästan precis samma sak som jag gjorde (fast värre för hennes del) för inte allt för länge sedan, så vi skall försöka träffas i veckan och komma fram till nya och innovativa sätt man kan döda män på. Bara för att avreagera oss lite. Vi kommer inte att sätta några av de här planerna i verket. Inte på allvar i alla fall. Inte så att vi åker fast, åtminstone. Ja, jag vet, jag har nästan avslöjat mig, men jag är ganska bright, så jag lär knappast berätta exakt vilka män det är vi har för avsikt att avliva, och inte heller hur. Dessutom vill jag inte avliva personen jag tänker hitta på sätt att avliva på. Han är snäll, innerst inne. Tror jag. Kanske. Hmm...

Så är det när de små liven slår klorna i en. Man vet inte om man vill döda dem eller krama dem och säga att allt kommer att bli bra att det inte gör något, att man förlåter dem allt, igen och igen och om och om igen. Och den här gången gick klorna djupt och oförlåtligt rakt in i hjärtat. Där sitter de än. Så långt borta. Så nära. Och så tyst.

Mina sår har nästan läkt. Jag kan existera utan att tänka allt för mycket på honom och framförallt kan jag existera utan att fråga mig vad fan det var som hände och vad det var jag gjorde för fel. Nästan.

Det positiva i allt detta är att det i alla fall inte kommer att bli svårt att hålla nyårslöftet. Inga relationer. HA! Vem är det jag försöker lura? Om jag nu ÄR Medusa hade det förmodligen varit svårt att ha ett förhållande med någon annan än en staty. Och eftersom det uppenbarligen är fallet med mig, skall jag genast gå till Nils Ferlins staty och anhålla om hans hand. När det blir sommar kanske jag till och med får lite värme ifrån honom. Och slänger jag mig i hans armar kan man säkerligen inkludera ömhet.

Kärlekens ögon de blåklintsblå
dem mötte just aldrig jag.
Men jag kommer ihåg ett par trötta grå
ögon som brast en dag.

Fjärilen håller du svårsamt fast
Förr´n köldens blomma den kysst.
Men jag kommer ihåg en blick som brast
och en mun som rörde sig tyst.

"Kärlekens Ögon" - Nils Ferlin

Medusa alltså. Om ni ursäktar mig skall jag bara gå och se mig i spegeln...

Philip Glass

Battlestar Galactica öppnade mina ögon för kompositören Philip Glass, och hans pianostycke Metamorphosis 1.
Fantastisk musik.

Metamorphosis 1


Metamorphosis 2


Metamorphosis 3

Konventskontrovers

Vi konventsarrangörer är Guds gåva till spelverksamheten. Vi står över allt och alla, och du som arrangerar skall vara jävligt tacksam för att du får arrangera på våra konvent. Du som besöker skall också vara tacksam. Det är ju en ära bara att få komma till konventet. Att du sedan betalar mellan 150 - 500 spänn för att kunna delta, det är bara ett plus. Egentligen är det värt mer, men det är du som besöker våra fina konvent alldeles för korkad för att förstå.

Eller hur?

Vad är det för jävla tokig inställning? Och varför får jag känslan av att den existerar? Jag har arrangerat konvent i tio år. Och det här har förekommit i mindre eller större utsträckning på varenda konvent jag har varit med om. Nästan.

Elitism är dumt. Elitism leder ingenstans, utom möjligtvis till isolationism och fanatism. Och det är ju som vi alla vet ett bra ställe att befinna sig på. Inavel - mycket positivt! Vem vill inte ha en extra näsa eller tolv fingrar? Eller kanske lite blödarsjuka och klumpfot? Habsburgarna är ett utmärkt exempel på vad som händer om man håller sig inom familjen lite för länge. Eller möjligtvis Otterbäcken...

FÖR HELVETE!

Jag är arg. Jag är upprörd. Och jag har ingen att prata med om det, så jag bloggar istället. Fy fan för arrogans.

Vi som arrangerar konvent skall vara jävligt tacksamma för att det finns de som vill hjälpa oss göra det till bra upplevelser för våra besökare. Jag vet att jag har hamrat om det här tidigare, men jag hamrar lite till. Tänk på vem det är du riktar dig till. Tänk på att det du gör är något andra människor betalar för, och ibland ganska stora summor. Tänk på att förakt och likgiltighet knappast betalar sig i längden.

Jag är en idiot...

Men förutom det har jag haft en intressant vecka. Inte nog med att jag hade halsfluss, jag har även skrivit klart konventsskrivarmojängen, blivit förbannad på LinCons sätt att resonera runt rollspel, träffat Stellan och Lotta och deras tre (!) barn (som för någon som inte tycker om barn var helt okej. Det finns hopp för mänskligheten!) (Det var för övrigt mycket trevligt att träffa Stellan och Lotta igen. Det är bra människor. Fler skulle vara så bra som dem.) och idag var jag hos Tove och Anders och lovade bort ett par timmar för att recensera lite grejer.

Men jag är en idiot, och det kommer jag inte ifrån.

Så nu skall jag gå och lägga mig och lyssna på Placebo och David Bowie och gråta lite. Bara för att jag är dum i huvudet. Det är inte lätt att vara så korkad som jag. Det kräver många års övning.

Konversationer som skräms

Just nu pågår en diskussion på Sveroks forum som har skrämt upp mitt konventskära hjärta rejält.

Det handlar om rollspel på konvent, och det handlar om hur konventsledningar ser på rollspel på konvent.

Jag har anat en trend inom konventssverige som lutar emot att konventen börjar bli mer och mer kostnadsmedvetna och mindre och mindre benägna att lägga ner tid på de lite besvärligare hobbyformerna, framför allt rollspel. Rollspelare blir allt mer marginaliserade på konvent runt om i landet, eftersom hobbyn
värderas ner på grund av att den inte drar in pengar på samma sätt som kortspel och brädspel. Diskussionen på Sveroks forum bekräftar precis det jag har misstänkt, och det skrämmer mig eftersom det innebär att rollspel snart inte kommer att finnas på konvent längre. Förutsatt att vi som ägnar oss åt konvent inte gör något åt det.

För länge sedan deltog jag på en workshop med Konventsarbetsgruppen. I den ombads vi som sysslade med konvent att berätta varför vi gjorde det. En person svarade "för besökarna". En person av kanske 10 - 20 personer som sysslade med konvent gjorde det för besökarna.

Behöver jag tillägga att det var jag som svarade på det viset?

Mycket utav det jag sysslar med gör jag för egen del. Mycket av det jag skriver skriver jag för att jag behöver få utlopp för en viss känsla eller ett visst sinnestillstånd som råder i min hjärna, men när jag ägnar mig åt något som påverkar andra människor - när jag arrangerar events eller håller workshops - då MÅSTE jag tänka på min målgrupp.

Hur kan man som arrangör för ett konvent som LinCon, SSK, SydCon, BSK eller GothCon INTE vara fullkomligt medveten om att det man gör är till för de som kommer dit och vill ha en upplevelse? Som de dessutom BETALAR för? Hur kan man se det som en ekonomisk ekvation och enbart en ekonomisk ekvation? Vem gör man konventet för i sådana fall? För att känna sig cool? En i innegänget? En av de som får skutta omkring med walkie-talkie? Flasha med en cool tröja?

Visst kan man känna en enorm stolthet över att ingå i ett team med duktiga människor som jobbar häcken av sig inför ett konvent, men skall jag vara helt ärlig har jag allt som oftast varit helt slut när konventet slår upp sina portar - det har till och med hänt att jag har gått iväg, kräkts och gråtit när det hela har dragit igång, bara därför att jag har varit orolig för att jag inte har gjort mitt bästa, för att besökarna inte skall uppleva det som ett bra konvent. Det som väger upp är de tillfällen när man hör någon prata om hur kul de har haft det, hur bra urval av scenarion det har varit och hur de skall ta med sina vänner nästa år.

Det som driver mig är att jag en gång, faktiskt på GothCon 1994, blev spelledd av en fantastisk spelledare som öppnade mina ögon för hur underbart ett konventsscenario kan vara. Efter det drog jag med mig min spelgrupp på ytterligare konvent. Efter det bestämde sig en kompis för att GÖRA ett konvent, och efter det blev även jag indragen i konventssvängen. Och jag vill att de som kommer på de konvent JAG arrangerar skall få samma omvälvande upplevelse som jag själv fick. Jag vill att de skall se på konvent på samma sätt som jag såg det. Som en port in i en annan värld. Ingen spelupplevelse som jag har varit med om har varit fullt så omfattande och så inlevelserik som konventsrollspel. Och hur kan man inte vilja dela med sig av det?

Ja, jag vet att det låter pretentiöst, men jag har verkligen målgruppen för ögonen hela tiden - glömmer jag bort det så vet jag att det blir dåligt.

Visst har mitt intresse för hobbyn ändrats under åren, jag har utvecklat min "smak", men som rollspelsansvarig får man aldrig glömma att det inte bara är mina smaklikar som skall trivas på konventet. Man måste plocka med något för alla, annars faller det platt. Och det gäller för alla ansvarsområden, inte bara inom rollspelsansvaret. Vad vill besökarna ha? Och hur tillgodoser man deras behov? Det måste vara A och O, det måste vara den heliga graalen. Annars gör man som LinCon. Ser på siffror och statistik och ekonomi. Och går i graven. För att aldrig återuppstå.

Jag kan inte göra ett konvent ensam. Men just nu har jag god lust med det. För att visa hur en slipsten skall dras och för att visa att ekonomi inte är allt. Magin måste också få plats.

Ensamhet

Jenny Tunedal ger snart ut en diktsamling som utforskar temat ensamhet. Hon har även blivit intervjuad i DN om ämnet.

Jag vet inte om jag håller med henne i allt hon säger, men hon har en poäng i att den icke-självvalda ensamheten på något vis är skamlig. Att erkänna, både för sig själv och för andra, att man är ensam, att man inte har några vänner, är inte särskilt lätt.

Man drar sig för det. Nu vet jag att jag inte ÄR ensam, inte helt, för jag har många människor runtomkring som bryr sig om mig, men i min fysiska närhet är de färre.

Jag kan också identifiera mig med det hon säger om riskerna med att vara sjuk eller fattig och ensam. Det märks när man är sjuk - även om det bara är en förkylning. Har man ingen i närheten som hjälper en så är man i mångt och mycket utelämnad åt sig själv och måste klara allt det där man kanske inte riktigt orkar med på egen hand.

Men jag trivs också med att vara ensam. Jag arbetar bäst när jag får arbeta på egen hand, och jag har alldeles för många projekt på gång som tar alldeles för mycket tid för att kunna ägna mig åt andra människor i större utsträckning. Jag finner dessutom en viss stolthet i att alltid klara mig själv. Men det kanske beror på att när jag lämnat över mina problem till andra människor, eller lutat mig emot dem, så har det ibland inte fungerat. Jag har inte fått det stödet jag har velat ha, och har följdaktligen drattat i backen och fått ta mig upp igen på egen hand. Och det är mycket svårare att ta sig upp på det viset än om man har varit förberedd på att man kommer att ramla omkull. Kalla det mental fallteknik...

Jag har också stora problem med att kommunicera med människor som inte finns på MSN, ICQ eller mail. Jag hatar att prata i telefon. Kommunikation funkar inte för mig på den nivån, jag måste kunna läsa - antingen mellan raderna, eller kroppsspråk och ansiktssuttryck. Att bara lyssna på någons röst räcker inte.

Oh well... Det här blev långt och deprimerande.

Jag kan ju pigga upp med att jag fortfarande lider av fördomen att människor som tuggar tuggummi med öppen mun ser dumma i huvudet ut. Jag vet inte om det egentligen är en fördom. Jo, det är det nog. På tåget imorse satt jag mitt emot en tuggzilla av oanade mått. Personen i fråga tuggade inte enbart tuggummi med öppen mun, han harklade sig och spottade på golvet också. Och snörvlade så att det dånade i hela kupén. Har han inte alls blivit uppfostrad av sin mamma?

En annan sak som irriterar mig groteskt mycket är alla herrar i övre medelåldern, som tror att så länge de har lyckats ta sig ombord på pendeltåget så är det helt okej att bara stanna innanför dörren. Trots att det finns plats att fortsätta in på. Och trots att det står en hög människor bakom som vill komma in. Speciellt om den högen med människor råkar vara jag som är 20 cm kortare än sagda herre och nästan blir klämd i dörren på grund av honom. Lägg därtill till att när jag petar honom i ryggen och säger "ursäkta, kan jag få kliva på" så ser han 1. förvånad och 2. förargad ut. Jag skyller på luggen. Eller kanske på mina piercings. Det kan knappast vara det att jag för att undgå att klyvas på mitten fick knuffa honom i ryggen. För han flyttade naturligtvis inte på sig nämnvärt när jag påpekade att jag ville kliva ombord. Vem vet. Han kanske var döv. Han hade i alla fall rätt mycket hår i öronen. Eller så ville han inte skrynkla sin utgåva av Dagens Affärer. Resten av resan - han skulle till Årstaberg, no less - spenderade han med att med jämna mellanrum kasta onda ögat på mig där jag stod och korrekturläste en grej jag håller på att skriva. Så kan det gå på pendeltågen. Nästa gång skall jag ta med mig min Walther P99...

Att skriva för konvent - del 14: Att konstruera scener

Att konstruera scener
När jag skriver för konvent och kommer till konstruktionen av scenerna brukar jag allt som oftast dra paralleller till TV-serier eller filmer. Där ser man nämligen ganska tydligt hur varje scen leder till nästa och vilken information som var viktig just i den scenen för att driva berättelsen vidare.

Om du kikar på bilden hittar du ett indexkort.



Det har jag, utan att skämmas, lånat från Last Unicorn Games utgåva av “Star Trek - The Next Generation: Narrator’s Toolkit”. Det är nämligen (för mig) ett alldeles utmärkt verktyg när man skall bygga ett scenario. Varför indexkort då? Dels är det ett enkelt verktyg att använda, men det ger också en mycket god överblick över hur du konstruerat ditt äventyr. Du behöver inte alls behålla dem i det färdiga äventyret, men när du arbetar med det är det lätt att slänga upp alla lapparna på bordet (eller väggen) och få en god överblick med en gång. Du ser lätt om det finns några hål i din berättelse och kan enkelt lägga till extra scener som behövs - eller ta bort scener som är överflödiga.

Med indexkorten får du också en bra överblick om du väljer att ha fler än en storyline i ditt äventyr. Nog om indexkortens fördelar. Nackdelen är att de fungerar bra som skiss, men man behöver definitivt mer kött på benen för att det skall bli ett färdigt scenario.

Vad är en scen?
En scen är ett händelseförlopp som utspelar sig på en bestämd plats. Här använder jag exemplet Buffy och avsnittet “Hush” från tredje säsongen. Den första scenen i avsnittet utspelar sig i klassrummet där Buffy drömmer att Riley kysser henne som en del av ett psykologiskt experiment. Här etableras den första storylinen som rör Buffys och Rileys förhållande. Nästa scen är när Buffy och Riley går ut i korridoren, där det står en liten flicka och sjunger. Här etableras den andra storylinen, den som handlar om Gentlemännen, och den vi är mest intresserade av i skrivarsammanhang, eftersom den utgör hotet mot spelarna (som i det här fallet skulle bestå av Buffy, Willow, Giles, Xander och resten av scooby-gänget).

Ge scenen ett namn
Varför skall man behöva göra det? Dels för din egen skull, men även senare till din innehållsförteckning, när du skall strukturera ditt äventyr. Att ge scenen ett namn gör det också lättare att hålla reda på den.

Sammanfattning av scenen
Vad är - kort sagt - syftet med scenen? Tänk på det som sades i det tidigare avsnittet om synopsis. Vad skall scenen förmedla? Vilken information måste komma ut av den? Som exempel återgår jag till avsnittet "Hush" som inleds med en drömsekvens. Vi som tittar vet inte vad scenen handlar om, men vi får en introduktion till hotet som är en av de parallella trådarna. Jag väljer "Hush" för att demonstrera hur man kan introducera ett hot och sättet man väljer att introducera det på. I det här fallet är det en kryptisk barnramsa och en drömsekvens. En bra sammanfattning på den scenen är alltså "Buffy drömmer ramsan om gentlemännen".

Ett annat sätt att introducera ett hot och en scen på är i Battlestar Galactica utmärkta avsnitt "Water" där ser vi hur Sharon Valerii till synes vaknar upp drypande och utan uppfattning om vart hon befinner sig. Hon upptäcker att hennes väska innehåller sprängladdningar. Vad är det som har hänt? Sammanfattningen är "Sharon Valerii vaknar, drypande blöt och upptäcker att hon har sprängladdningar i sin väska."

Vilka SLP finns med i scenen?
Det här kan vara bra för dig (och spelledaren) att veta. Har man koll på vilka SLP som är med och inverkar på en scen så får man också en överblick över vilka SLP man behöver fästa på papper. Jag brukar dessutom göra några anteckningar om syftet med deras närvaro i scenen. I Buffy-exemplet är spelledarpersonen den lilla flickan med asken. Eftersom hon inte kommer tillbaka igen behöver man inte beskriva henne särskilt noga.

Vilka handouts finns med?
Jag erkänner villigt att jag är tokig i handouts. Därför brukar jag, för att få en bra översikt över hur mycket extra material äventyret kräver, skriva upp vilka handouts som är relevanta för scenen. Man kan även skriva upp vilka kartor man behöver för scenen här, eller om det förekommer några särskilda föremål.

Vilken plats utspelar sig scenen på?
I Buffy-exemplet är skådeplatsen en skolkorridor, medan det i Battlestar-exemplet handlar om ett omklädningsrum.

Att veta vart en scen utspelar sig på gör det lättare att förbereda beskrivningen av platserna.

Notera dock att de exempel på scener från TV-serier jag givit är tydliga i sina övergångar. Ett äventyr behöver inte alls alltid vara så strikt uppdelat. Hade "Hush" varit ett scenario hade man exempelvis kunnat behandla hela universitetet som en scen, en plats, och bara byta när rollpersonerna ger sig av därifrån eller konfronteras med en viktig SLP. Det hela är en avvägningsfråga som du som författare måste ta ställning till. Behövs det en ny scen? Lägg till en ny scen. Och är du osäker är det alltid lätt att stryka eller kombinera scener på samma plats.

Vad är scenens syfte och vad skall scenen leda till?
Om du alltid ser till att ha ett syfte med dina scener så kommer du att kunna skapa ett tight och spännande scenario. Till och med scener som för spelarna framstår som mellansnack bör ha ett syfte - även om det rör sig om just mellansnack.

Om din scen har ett syfte så vet du också vad den skall leda till. Är det meningen att rollpersonerna skall bli nyfikna på den förtrollade grottan? Eller skall de hitta offerdolken som gör det möjligt för dem att döda monstret som den hemliga kulten har åkallat? Skall de hitta agentens bokade biljetter för två till Karibien, eller knarket ombord på Cessnaplanet?

Vet du det här så vet du också att du måste täcka upp för vad som händer om spelarna lyckas med det, respektive vad som händer om de misslyckas.

Sättet jag har valt att beskriva scener på är ganska strikt. Man behöver inte alls följa det här stela upplägget om man inte vill, och framför allt om man redan känner att man förstår vad jag pratar om, men själv har jag funnit att det här upplägget, att arbeta med indexkort och med scener, gör det lättare att planera och skriva konventsäventyr - och andra äventyr också, för den delen.

Som vanligt gäller att behärska reglerna innan man bryter emot dem.

Sadist - javisst?

Jag har ingen koll på vad jag säger längre, eftersom jag uppenbarligen har sagt något rejält elakt. Eller? Color me oförstående. I vilket fall som helst så kanske jag skall återgå till att låta bli att prata. Det verkade funka bättre. Jag planterade i alla fall inga fötter i munnen när jag inte sade ett ord.

Jag har börjat skriva på den sista delen i min konventsskrivar-"bok" och det lär väl vara klart någon gång ikväll, hoppas jag. Jag har också att se fram emot ett lönesamtal idag, vilket är lite scary, men förhoppningsvis går det bra. Utöver det har jag tagit mina första ackord på gitarren, som jag måste stämma om stup i kvarten. Men nu börjar jag nästan kunna göra det på gehör. Så jag är inte tondöv. Vilket känns bra. Jag funderar dessutom på att lägga upp konventsskrivarboken på vulkan.se. Inte för att den är direkt bra, men för att få lite spridning på den.

Två iterationer till så har jag en fungerande bok. Det sista kapitlet skall in och jag skall gå över hela texten och strukturera upp den, ta bort dubblerad information och flytta runt lite. Och jag skall skaffa en ny färgpatron till min skrivare. Så är det.

Bloggeneratorn är tillbaka. Tjoho!