Argh?

Nu inser jag innebörden av uttrycker "bored to tears"

Jag är fullkomligt letargisk, jag har ingen energi och ingen att prata med.

Hur blev jag så här ensam? Enda anledningen att jag ens bloggar är i förhoppningen om att någon skall veta om att jag finns, och kanske sakna mig när jag inte skriver, men inte ens det får jag bekräftelse på särskilt ofta.

Jag anar att jag kommer att bli den tokiga katt-tanten, fast med en jävla blog istället. Tokiga blog-tanten, men femton olika bloggar som hon uppdaterar stup i kvarten, men ingen bryr sig för ingen orkar läsa hennes mentalsjuka utläggningar om paranormala fenomen och trasiga känslor.

EDIT: Jag har plockat bort lite härifrån. När jag läste igen insåg jag att det var elakt och orättvist, inte minst mot mig själv. Och ingen skall behöva läsa om min ångest.