Sova bort livet

Nu har jag hamnat i min andra sömnproblematik. Nu sover jag HELA tiden. I kid you not. Jag kom hem igår, helt slagen. Förmodligen för att febern kom tillbaka på eftermiddagen och levde rövare. Sedan gick jag online i kanske tio minuter, höll på att somna, stängde ner och gick rätt in i sängen och lade mig. Och somnade. Och sov fram till halv två på natten, kanske. Gick upp en stund till och skrev på en konspirationsbiblioteksartikel som jag gjort klart, men inte fått in i datorn än. Skrev i en halvtimme, kanske, sedan blev jag helt trött igen och gick och lade mig.

Och vaknade kl 5 på morgonen av väckarklockan och hade kunnat sova ytterligare ett par timmar utan problem. Så antingen sover jag, eller så sover jag inte. Måste dock erkänna att det är trevligt att sova. Jag hade ett par rätt intressanta drömmar inatt som jag var tvungen att skriva ner, för de kändes som intressanta uppslag till scenarion. Och så drömde jag om ett rätt osannolikt händelseförlopp som jag icke desto mindre inte hade haft något emot om det hände. Men som sagt. Osannolikt.

Jag måste citera ett stycke ur Thomas Pynchons "Against the Day" som jag ÄNTLIGEN har plockat upp igen, och nu är den lättläst jämfört med det trögtuggade bokhelvete som jag upplevde den som för ett tag sedan. Tänk vad lite sömn och mindre stress kan göra...

The small-talk had turned to surplus wealth. "I know this fellow back in New Jersey," said Scarsdale Vibe, "who collects railroads. Not just rolling stock, mind, but stations, sheds, rails, yards, personnel, the whole shebang."
"Expensive hobby," marveled the Professor. "Are there such people?"
"You have to have some idea of the idle money out there. It can't all be endowments to the chuch of one's choice, mansions and yachts and dog-runs paved with gold or what have you, can it? No, at some point that's all over with, has to be left behind... and still there's this huge mountain of wealth unspent, piling up higher every day, and dear oh dear, whatever's a businessman to do with it, you see."
"Hell, send it on to me," Ray Ipsow put in. "Or even to somebody who really needs it, for there's sure enough of those."
"That's not the way it works," said Scarsdale Vibe.
"So we always hear the plutocracy complaining."
"Out of a belief, surely fathomable, that merely to need a sum is not to deserve it."
"Except that in these times, 'need' arises directly from criminal acts of the rich, so it 'deserves' whatever amount of money will atone for it. Fathomable enough for you?"
"You are a socialist, sir."
"As anyone not insulated by wealth from the cares of the day is obliged to be. Sir."
Foley paused in his whittling and looked over as if in suddenly piqued interest.
"Now, Ray," admonished the Professor, "we're here to discuss electromagnetism, not politics."

Den här passagen gör mig lite glad och lite fundersam, speciellt eftersom den hänvisar till järnvägar. De som följt min blog lär vara medvetna om att jag nyligen läst "Atlas Shrugged" av Ayn Rand, där författaren uppenbarligen tar plutokraternas sida. Och där huvudrollsinnehaverskan är en järnvägsmagnat. Hennes åsikt är precis den som uttrycks av Scarsdale Vibe. Att behov inte berättigar gåvor. Det gör mig också lite glad för att Ray hänvisar till "criminal acts of the rich", som i det här fallet känns ganska aktuellt i och med att våra politiker har avslöjats som fifflare av rang. Nåväl. Jag skall inte gå in på politik i min blogg, det är jag inte kunnig nog att göra.

Idag blir en lång dag. Redan kl 17.15 skall jag vara på Drottninggatan i smedjan och bygga silversaker, och det skall jag hålla på med fram till tio ikväll. Jag har en hel rad med smycken planerade, och jag skall hänsynslöst nog använda mig av min jobbdator på lunchen för att göra lite skisser på ett par av dem. Det blir masker. Silvermasker.