Ve och förbannelse

Jag har varit rätt arg den här veckan. Jag har varit förbannad, besviken, ensam och ledsen. Det har inte direkt hjälpt att jag har sett filmer som har fått mig att bli än mer deprimerad över människans trista inställning till sådant som är främmande eller skrämmande.

Mitt största problem är att jag ser detaljer, och minns dem. Jag vet vilken choklad som går hem hos vilka, jag vet vilken whisky folk tycker om, jag vet vilken öl jag skall köpa åt dem, jag vet vilken mat de föredrar, jag kan läsa dem när de har ont, jag kan se hur de funkar.

Det betyder också att jag ser sådant jag kanske helst inte vill se.

En arbetskamrat konkurrerar med mig, omedvetet. Han slåss verbalt för att idéer som kommit från mig, eller från en gemensam brainstorm skall framstå som hans. Och jag kliver tillbaka.

Mitt känsloliv är kaos, men jag låter bli att prata om det. Vad är poängen?

Det är väl det som är huvudfrågan just nu. Vad är poängen? Vad är syftet? Varför är jag ens här? Inget är roligt längre, inget känns meningsfullt. Mat smakar aska, så jag slutar äta. Ord är tråkiga och tvungna, så jag slutar prata. Och jag slutar läsa.

Det enda som ger mig någon tröst är att sova. Så jag sover.