Människor som försvinner

Jag har tappat taget om så många människor genom åren. Det bekymrar mig.

Speciellt nu eftersom det känns som om det händer igen. Och det är mitt ansvar, på något vis. Jag som stöter bort de som bryr sig om mig, eller de jag bryr mig om.

Jag har förlorat så många bra människor. Paradoxalt nog genom att berätta för dem hur mycket de betyder för mig. Det är ett alldeles utmärkt sätt att aldrig få prata med dem igen.

Så...

Dig som jag diskuterade tidsresor med, satt uppe nästan en hel natt och pratade med på kontoret och som jag inte fångade förrän det var försent och du stor på perrongen och berättade för mig att du hade haft fel när du trodde att du tyckte om mig...

Dig som jag bråkade konstant med, spydigt och hånfullt, bollade ord och meningar som squashbollar med...

Dig som jag träffade tre dagar och blev helt förvirrad av, du flörtade med mig(!), och vi diskuterade spelmekanik, skönhetsupplevelser och du bjöd mig på Long Island Ice Tea (som jag inte drack) och gick och shoppade med mig bland musik och begagnade DVD:er innan du avslöjade att du hade en flickvän...

Dig som jag träffade långt innan, men inte fastnade nämnvärt för, du som drog in mig i din värld och trodde att jag skulle hitta ut på egen hand, du som tog initiativen men släppte taget, pratade med mig hela nätterna och betydde så mycket och sedan blev helt tyst...

Ni har påverkat mig mer än ni anar, och var och en av er har en hylla någonstans i mitt skafferi. Jag går tillbaka dit när jag inte vet vem jag är. Så att jag kan påminna mig om att vad jag än gör när jag träffar fler enastående människor som jag bryr mig om mer än jag vill erkänna, så skall jag i alla fall inte berätta för dem hur jag känner. För då lär jag bli av med dem också.

Riddar Kato. Jag behöver dig. Kom och byt ut mitt hjärta.