Sammanbrott

Om man läste min oredigerade blog igår torde det ha framgått att jag drabbades av någon form av sammanbrott. Tyvärr har det varit på gång rätt länge nu. Men jag tänkte ge en bakgrund.

2006 flyttade jag från Finland till Sverige, ifrån ett jobb som mer eller mindre tagit död på min självkänsla. När jag jobbade med Habbo Islands hade jag oturen att arbeta med människor som inte uppskattade mina kunskaper och gjorde sitt bästa för att ta ner mig. Jag fick dagligen bråka med dem för att få fram mina åsikter, de körde konstant med härskartekniker på de möten jag sammankallade och jag fick under tiden jag arbetade höra kommentarer som "det enda vi hatar mer än speldesigners är QA människor", "du kan inte designa spel för du har ingen programmerarbakgrund" osv. När jag fick den "detaljen" åtgärdad valde personen som var mest aggressiv att istället angripa mig personligen. Han kommenterade mina matvanor, mitt hår, min klädsel, you name it. Och försvarade det med att han "bara skämtade". Två personer i Finland, Tuukka och Satu, räddade mig från totalt sammanbrott.

Samtidigt så blev min far sjuk, och även om vi inom familjen inte är så kommunikationsbenägna så fanns det perioder när jag var mycket orolig för honom, och kände mig helt isolerad i Finland. Det här sammanföll med en annan händelse som tog mycket hårt på mig, men som jag inte vill gå in på här. Min dåvarande pojkvän började också kräva allt mer stöd av mig, något som jag inte riktigt kände att jag kunde ge. Jag arbetade också intensivt på ett projekt till RiotMinds Götterdämmerung, som förvisso pushade mig att prestera bra texter, men som också åt nästan all min fritid.

I vilket fall så tog jag ett jobb som content manager på Terraplay. Jag hade aldrig arbetat som content manager tidigare, ingen erfarenhet av den typen av arbete, men jag sålde min själ för pengar och för att få komma tillbaka till Sverige igen. Det har hela tiden känts som att familjen inte var helt nöjda med min flytt, och efter två års motarbetande från mitt team kände jag att det var dags att komma tillbaka. Jobbet i sig var jag mycket osäker på. Jag visste inte om jag skulle klara av det eller inte. Sagt och gjort, åter i Sverige så började jag jobba på TP. För det första måste jag säga att jag trivdes mycket bra med människorna där, mina arbetskamrater gjorde all skillnad i världen. Men arbetet var otacksamt och i mina ögon ganska meningslöst. De första månaderna flöt förbi snabbt, för att jag hade mycket att lära, men ett halvår in i jobbet började jag känna mig allt mer uppgiven. Det här var inte vad jag ville ägna mig åt.

På våren åkte jag till GDC och fick tillbaka lusten för att göra spel, läsa, forska runt spelmekanik och känslor i spel. Det var en ögonöppnare och en tydlig signal till mig själv att jag inte mådde bra på TP. Och sanningen att säga hade jag saknat intelligenta konversationer som handlade om saker jag brann för så mycket. Att prata med Heather, Alessandro och Babsi (bland andra) var att återupptäcka något som jag trodde att jag var färdig med. Samtidigt var saker och ting mellan mig och den dåvarande pojkvännen inte alls bra. Vi levde i helt olika världar och jag var trött konstant, sliten och nästan aldrig glad. Pappas hälsa hade också farit upp och ner under hela den här tiden och jag tyckte inte att jag hade ägnat honom tillräckligt med uppmärksamhet.

I Maj gjorde jag slut med dåvarande pojkvännen, för att jag kände att situationen var ohållbar. Jag orkade inte hålla mig flytande själv, och att dessutom hålla en annan människa under armarna blev för mycket. Sommaren inleddes med ett känslomässigt magplask. Det tog hårt på mig, dels för att jag inte var helt "färdig" med mina känslor för honom, och dels för att jag visste hur hårt det skulle ta honom. Men jag hade inget val. Redan nu hade jag problem med sömn, koncentration, allt det där.

Det finns en ljuspunkt dock. Det fanns Stockholms Spelkonvents workshops och det fanns Avalanche.

Men det var inte det enda som hände. Utan vidare förklaring fick jag reda på att Götterdämmerungprojektet jag har slitit med i två år är taget ifrån mig. I ljuset av mitt riktigt dåliga självförtroende sedan Sulake så blev jag helt förstörd. Det må hända att det inte syntes utåt, jag försökte borsta av mig det, men det var ett hugg rakt i hjärtat. Som jag slet med Europa... Jag tog det mycket hårt och kände inte att jag var särskilt duktig, vare sig på speldesign eller att skriva, två områden som jag tidigare har satt som mina främsta styrkor. Svaret blir att jag kastar mig in i ytterligare projekt för att bevisa för mig själv att jag inte är helt värdelös.

Jag lastade på mig projekt efter projekt i förhoppningen om att någon skulle säga till mig att jag hade fel om min oförmåga att uttrycka mig, att jag visst kunde designa spel. Sprickorna började synas. Juni var en mycket dålig månad. Utåt höll jag hakan högt och sade mig vara lycklig på alla områden utom möjligtvis jobbet. Jag bytte också jobb från Terraplay till Avalanche, något som visade sig vara det bästa jag kunde gjort under omständigheterna, men att göra Sven besviken genom att säga upp mig var otroligt jobbigt. Att svika folk i allmänhet är jobbigt.

Juli. Arbetet med Stockholms Spelkonvent kommer igång. Jag fixar, donar, skriver och producerar som en galning, mest för att jag vill bli omtyckt. Inuti finns inte så mycket mer än tomhet. Så jag fixerar på att prestera istället. Semestern blir min räddning. Jag spenderar fyra veckor mer eller mindre i koma och behöver varje sekunds vila. Sprickorna är överspacklade när Augusti kommer, och jag känner mig nästan hel igen. Men jag tål inte mycket påfrestningar. Stockholms Spelkonvent i kombination med alla projekt jag glatt packat på mig gör mig helt slut. I Augusti träffar jag också en person som jag till en början ser som en potentiellt sett god vän, men han nästlar sig på något vis in, antagligen för att jag varit ensam ett längre tag och för att jag fortfarande känner mig svag och meningslös. Han får mig att inte känna mig svag och meningslös. Alltså börjar jag rampa upp antalet projekt jag ägnar mig åt, dels för att imponera, men även för att jag är så utsvulten på beröm. Juli, Augusti och början av September håller jag ihop hjälpligt. Men SSK är dåligt skött och det är många konflikter inom ledningsgruppen. Eftersom jag är den jag är kan jag inte hålla tyst, och det reflekteras i hur jag tas emot på möten och hur jag tror att andra ser på mig. Jag känner mig inte välkommen, och jag känner mig inte stöttad från mer än två håll. Tyvärr är det dock så att bägge stöttorna har egna problem. Samtidigt beter jag mig helt oförlåtligt mot min före detta pojkvän. Tröttheten har tagit över och jag är korthuggen och elak.

Paradoxalt nog är jobbet räddningen. Jag känner mig meningsfull och duktig, faktiskt riktigt duktig. För första gången på tre - fyra år, så får jag gehör för mina åsikter. Fantastiskt. Men det ändrar sig i början av oktober.

På SSK ramlar allt ner i huvudet på mig. Allt jag inte gjort, allt jag borde ha gjort och alla mina känslor blir ett hopkok som river bort allt spackel igen, och sprickorna vidgar sig. Ett par veckor efter SSK dör också min styvmormor, och det får mig att gå sönder ännu mer. Jag är en dålig människa som inte kan leva upp till andras krav på mig. Och det måste vara något fel på mig, eftersom mina känslor uppenbarligen inte är besvarade...

Men jag biter ihop. Och inser på jobbet att det jag arbetar med känns som en marginaliserad del av spelet. Och att jag inte har så mycket att bidra med. Alla gamla känslor av otillräcklighet kommer tillbaka och jag kan inte sova. Jag kan inte sova. Större delen av oktober ligger jag sömnlös på nätterna och tänker på hur dålig jag är.

Oktober är en enda virvel av paranoia och misstro. Jag kan inte ta åt mig av beröm jag får och jag tror inte att någon bryr sig, oavsett vad de säger. Jag hakar upp mig alldeles för mycket, och mitt humör är ostadigare än en båt på öppet hav i en orkan.

Igår gick jag sönder och allt var, all sjukdom och all orkeslöshet rann ur mig ner på den här blogen. Jag är i dåligt skick. Tove, Anders, Wille, Johan, jag borde ha sagt ifrån tidigare. Förlåt. Jag har svikit er genom att inte låta er se hur jag mår egentligen.

Jag bara hoppas att jag inte har bränt alla mina broar.