Dreamhack är igång igen. Massa svettiga tonåringar, både tjejer och killar, hoppas jag, som under helgen ägnar sig åt lustfyllt dataspelande.
DN har som vanligt koll, och intervjuar David Garpenståhl, samt har en hög med artiklar värda att läsa. Bland annat om omsättning och om att Åsa Torstensson besöker tillställningen. Kolla även DNs web-TV.
SvD är inte lika duktiga. De pratar istället om att det statliga spelmonopolet uppmuntrar, snarare än avskräcker från spelberoende. Nu pratar vi travhästar här. Hasardspel.
Inget om Dreamhack alltså. Det är väl för att det inte är lika sensationellt. Jag väntar med iver på Aftonblandets och Expressens täckning av eventet. Måste ju framstå som rena rama smörgåsbordet. Nu kan de klaga sig blå på alla ungdomar som spenderar timvis framför datorer i mörka mässlokaler.
Friday, November 30, 2007
Att skriva för konvent - del 5: Spelleda
Att berätta en historia
För att kunna leda ett äventyr på konvent behövs mer än själva scenariot och hugade spelare. Du måste kunna sätta takten i äventyret, så att det inte går för fort. Du måste kunna bygga upp en scen och få fram syftet med den. Du behöver se till så att strukturen i scenariot följs. Du måste kunna presentera äventyret och skapa en lämplig stämning.
Takt
För att behålla spelarnas intresse måste du se till så att äventyret rör sig framåt. Med motiverade spelare kan det vara väldigt enkelt, de spelar äventyret på egen hand, och det enda du behöver göra är att inflika lite information här och där. Ibland går det långsamt, och spelarna kan till och med verka lite ovilliga att spela.
Det viktigaste är att du inte stressar på spelarna. De får inte missa viktiga ledtrådar, men det är också nödvändigt att du inte fokuserar eller låter dem fokusera på detaljer. Då är det lätt att spelarna tappar intresset.
En av de viktigaste sakerna att lära sig är när man skall avsluta en scen. När spelarna har fått den information de skall ha är det dags att gå vidare. En scen som drar ut på tiden kan göra att hela äventyret tappar fart. Det som dock är viktigt, och det som du som spelledare aldrig får glömma är att all information som måste framgå av scenen gör det.
Scener
Scener är till för att förmedla information. Introduktionsscener skall se till så att spelarna hakar på resten av berättelsen. Scener som förekommer mitt i ett äventyr skall ställa frågor till spelarna så att de känner sig motiverade att fortsätta spela.
Det bör också förekomma scener i äventyret som inte bara för handlingen framåt som låter spelarna vila lite, och låter dem ta kommandot över äventyret.
Presentation
Spelledaren, du, måste försäkra dig om att allt spelarna måste veta för att lösa problemet är tillgängligt och presenteras för dem. Du är ansvarig för att se till så att allt spelarna hör, känner och luktar presenteras för dem. Dränk dem inte i information, men försök bestämma vilken information som är viktig för att motivera och driva spelarna framåt. Ju mer spelarna vet om sin omgivning, desto mindre behöver du beskriva.
Kom också ihåg att låta spelarna använda alla sina sinnen. Beskriv ljud, dofter och texturer likaväl som visuella intryck. Kom också ihåg att ord kan sätta smak på en scen på ett effektivt sätt.
Vilken av beskrivningarna föredrar du?
Stämning
Samtliga element som finns beskrivna ovan sätter stämningen i spelet. För att det skall fungera på ett bra sätt måste du balansera dem allihop. Realistiska spelledarpersoner driver handlingen framåt, scener bygger upp berättelsens struktur och sättet du presenterar det på skapar stämningen.
För att kunna leda ett äventyr på konvent behövs mer än själva scenariot och hugade spelare. Du måste kunna sätta takten i äventyret, så att det inte går för fort. Du måste kunna bygga upp en scen och få fram syftet med den. Du behöver se till så att strukturen i scenariot följs. Du måste kunna presentera äventyret och skapa en lämplig stämning.
Takt
För att behålla spelarnas intresse måste du se till så att äventyret rör sig framåt. Med motiverade spelare kan det vara väldigt enkelt, de spelar äventyret på egen hand, och det enda du behöver göra är att inflika lite information här och där. Ibland går det långsamt, och spelarna kan till och med verka lite ovilliga att spela.
Det viktigaste är att du inte stressar på spelarna. De får inte missa viktiga ledtrådar, men det är också nödvändigt att du inte fokuserar eller låter dem fokusera på detaljer. Då är det lätt att spelarna tappar intresset.
En av de viktigaste sakerna att lära sig är när man skall avsluta en scen. När spelarna har fått den information de skall ha är det dags att gå vidare. En scen som drar ut på tiden kan göra att hela äventyret tappar fart. Det som dock är viktigt, och det som du som spelledare aldrig får glömma är att all information som måste framgå av scenen gör det.
Scener
Scener är till för att förmedla information. Introduktionsscener skall se till så att spelarna hakar på resten av berättelsen. Scener som förekommer mitt i ett äventyr skall ställa frågor till spelarna så att de känner sig motiverade att fortsätta spela.
Det bör också förekomma scener i äventyret som inte bara för handlingen framåt som låter spelarna vila lite, och låter dem ta kommandot över äventyret.
Presentation
Spelledaren, du, måste försäkra dig om att allt spelarna måste veta för att lösa problemet är tillgängligt och presenteras för dem. Du är ansvarig för att se till så att allt spelarna hör, känner och luktar presenteras för dem. Dränk dem inte i information, men försök bestämma vilken information som är viktig för att motivera och driva spelarna framåt. Ju mer spelarna vet om sin omgivning, desto mindre behöver du beskriva.
Kom också ihåg att låta spelarna använda alla sina sinnen. Beskriv ljud, dofter och texturer likaväl som visuella intryck. Kom också ihåg att ord kan sätta smak på en scen på ett effektivt sätt.
“Ni går in i ett stort rum med pelare. Det kan vara farligt här.”
“Ni snubblar in i en förfallen sal som stinker av kanel och ruttnande mattor. Pelarna som stöttar upp det enorma taket ser spruckna och kantstötta ut.”
Vilken av beskrivningarna föredrar du?
Stämning
Samtliga element som finns beskrivna ovan sätter stämningen i spelet. För att det skall fungera på ett bra sätt måste du balansera dem allihop. Realistiska spelledarpersoner driver handlingen framåt, scener bygger upp berättelsens struktur och sättet du presenterar det på skapar stämningen.
"The key to creating a narrative atmosphere, or a narrative space‚ in which the game takes place and holds the players' attention and reinforce rather than detract from one another. The axiom ‘show, don’t tell but better yet get them to show themselves’ can work on any element of the narrative atmosphere."
Star Trek - TNG "Narrator's Toolkit" p. 19
Thursday, November 29, 2007
Att skriva för konvent - del 4: Dramatik
Den största utmaningen för en scenarioförfattade är att skapa något som den avsedda publiken bryr sig om och blir berörd av.
Det vi som författare strävar efter är ju att roa vår publik (och om det inte är ditt mål kanske du bör tänka om lite), och det våra spelare vill ha är följande:
De flesta media, film, böcker, teater och TV-serier, kan förstås ta med sig sin publik till platser de aldrig har fått uppleva tidigare, men det är bara ett fåtal som kan uppfylla de andra två behoven; nöjesfält, maskerader, simulatorer, lajv, dataspel och så förstås rollspel.
Om vi som skriver kan uppfylla de tre önskemålen har vi lyckats. Hur väl vi gör det beror på vilka element vi lägger till. Vi kan dela med oss av våra filosofier, politiska åsikter, chockera spelarna, trösta dem, utmana och kittla deras nyfikenhet. Men det är de tre behoven som ger oss scenarioförfattare möjligheten att förtrolla spelarna med våra berättelser.
Tema
Berättelsen bör ha ett övergripande tema för att hålla ihop.Vad handlar ditt äventyr om? Gott mot ont? Är det nog? Vill du engagera dina spelare? I sådana fall skall du ge dem ett tema de förstår, och är intresserade av.
Ge inte vika för frestelsen att upprepa gamla klichéer. Hitta nya berättelser, eller i alla fall andra vinkar på gamla berättelser. Behöver vi verkligen fler äventyr som börjar på ett värdshus?
Du kan välja politik, krig eller svartsjuka, möjligheterna är ändlösa. Försök att hitta ett tema som engagerar dig personligen, då hittar du förmodligen fram till en berättelse som inte enbart berör dig, utan även dina spelare. Att välja tema påverkar inte HUR du berättar ditt äventyr, men det sätter den röda tråden.
Stämning
När du har skapat ett tema som fungerar är det dags att sätta stämningen. Stämningen kan vara både lättsam och humoristisk och mörk och skräckinjagande. Nyckeln till att sätta stämning i scenariot är att vara konsekvent hela berättelsen igenom. Att bryta en skräckstämning med ett skämt garanterar att resten av spelsessionen inte kan fånga upp den igen.
Tid
Ett scenario utspelar sig under en begränsad tidsperiod. Det kan vara så lite som en dag, eller till och med ett par timmar. Poängen är att äventyret är begränsat till den tid det tar att spela ut de scener som förekommer i det.
Notera att det inte betyder de fem timmar som är den vanligast förekommande längden på schemalagda konventsscenarion.
Plats
Av rent praktiska skäl är det svårt att inte röra sig över ett begränsat antal platser i ett givet äventyr. Om inte annat för att det blir för stora mängder text i äventyret annars.
Varje plats tar också tid att undersöka för spelarna och varje ny plats drar uppmärksamhet från äventyret och storyn. Det är därför vettigt att begränsa antalet platsesr spelarna kan besöka. Äventyret blir också mer koncentrerat ju färre platser det utspelas på.
Scener
Ett äventyr är vanligtvis uppbyggt av scener. Alla dessa scener tillsammans utgör händelseförloppet. Ett händelseförlopp rör sig inte slumpmässigt från scen till scen. Varje berättelse har olika akter. En början, en mitt och ett slut.
Att koncentrera händelseförloppet till de absolut mest viktiga händelserna gör att berättelsen får bättre fokus.
Att begränsa antalet scener i äventyret gör att du som författare kan koncentrera dig på det som är viktigt för att föra handlingen framåt. Ett äventyr som lägger fokus på de viktigaste scenerna blir också mer kärnfullt och energiskt.
Drama
Utan hinder får du inget drama. Hinder är till för att övervinnas genom styrka, intelligens eller viljestyrka. Hur använder man det här i äventyr då? Jo, vi skapar en berättelse som bygger på konflikt, som ställer hinder ivägen för spelarna.
Hinder kan dyka upp varsomhelst, under konversationer, under tidens gång, som fällor eller fästningar spelarna måste ta sig in i. När du skapar hinder, försök tänka i breda termer. Ett hinder behöver inte nödvändigtvis vara fysiskt.
Konflikter
Kärnan i varje berättelse är konflikt. Notera att konflikt inte är synonymt med våld. Ett hotande uppbrott eller en sönderfallande relation kan vara minst lika intressant som två krigande solsystem.
Klimax och upplösning
Klimax är vad spelarna bör sitta och vänta på genom hela äventyret. Det är här de har möjligheten att vinna över skurken, avslöja konspirationen och gifta sig med prinsessan. klimaxet bör överträffa alla andra höjdpunkter i äventyret.
Upplösningen är vad som kommer efter klimaxet. Det är här spelarpersonerna får njuta av frukterna av sitt arbete eller blir kastade i fängelse beroende på hur äventyret har förlöpt.
Målet
Målet, som kan likna temat på många sätt, är det egentliga syftet med äventyret, snarare än den röda tråden som löper genom det.
Spelarpersoner
Tema och konfikt är inte det enda som behövs för att driva en berättelse. Det är spelarpersoner, vare sig det gäller rollpersoner eller spelledarpersoner, som driver berättelsen. Mer om dem senare.
Det vi som författare strävar efter är ju att roa vår publik (och om det inte är ditt mål kanske du bör tänka om lite), och det våra spelare vill ha är följande:
- Att de skall få uppleva en plats de aldrig varit på förut.
- Att de skall få vara någon de aldrig kan bli själva.
- Att de skall få utföra handlingar som de aldrig annars kan få utföra.
De flesta media, film, böcker, teater och TV-serier, kan förstås ta med sig sin publik till platser de aldrig har fått uppleva tidigare, men det är bara ett fåtal som kan uppfylla de andra två behoven; nöjesfält, maskerader, simulatorer, lajv, dataspel och så förstås rollspel.
Om vi som skriver kan uppfylla de tre önskemålen har vi lyckats. Hur väl vi gör det beror på vilka element vi lägger till. Vi kan dela med oss av våra filosofier, politiska åsikter, chockera spelarna, trösta dem, utmana och kittla deras nyfikenhet. Men det är de tre behoven som ger oss scenarioförfattare möjligheten att förtrolla spelarna med våra berättelser.
Tema
Berättelsen bör ha ett övergripande tema för att hålla ihop.Vad handlar ditt äventyr om? Gott mot ont? Är det nog? Vill du engagera dina spelare? I sådana fall skall du ge dem ett tema de förstår, och är intresserade av.
Ge inte vika för frestelsen att upprepa gamla klichéer. Hitta nya berättelser, eller i alla fall andra vinkar på gamla berättelser. Behöver vi verkligen fler äventyr som börjar på ett värdshus?
Du kan välja politik, krig eller svartsjuka, möjligheterna är ändlösa. Försök att hitta ett tema som engagerar dig personligen, då hittar du förmodligen fram till en berättelse som inte enbart berör dig, utan även dina spelare. Att välja tema påverkar inte HUR du berättar ditt äventyr, men det sätter den röda tråden.
Stämning
När du har skapat ett tema som fungerar är det dags att sätta stämningen. Stämningen kan vara både lättsam och humoristisk och mörk och skräckinjagande. Nyckeln till att sätta stämning i scenariot är att vara konsekvent hela berättelsen igenom. Att bryta en skräckstämning med ett skämt garanterar att resten av spelsessionen inte kan fånga upp den igen.
Tid
Ett scenario utspelar sig under en begränsad tidsperiod. Det kan vara så lite som en dag, eller till och med ett par timmar. Poängen är att äventyret är begränsat till den tid det tar att spela ut de scener som förekommer i det.
Notera att det inte betyder de fem timmar som är den vanligast förekommande längden på schemalagda konventsscenarion.
Plats
Av rent praktiska skäl är det svårt att inte röra sig över ett begränsat antal platser i ett givet äventyr. Om inte annat för att det blir för stora mängder text i äventyret annars.
Varje plats tar också tid att undersöka för spelarna och varje ny plats drar uppmärksamhet från äventyret och storyn. Det är därför vettigt att begränsa antalet platsesr spelarna kan besöka. Äventyret blir också mer koncentrerat ju färre platser det utspelas på.
Scener
Ett äventyr är vanligtvis uppbyggt av scener. Alla dessa scener tillsammans utgör händelseförloppet. Ett händelseförlopp rör sig inte slumpmässigt från scen till scen. Varje berättelse har olika akter. En början, en mitt och ett slut.
Att koncentrera händelseförloppet till de absolut mest viktiga händelserna gör att berättelsen får bättre fokus.
Att begränsa antalet scener i äventyret gör att du som författare kan koncentrera dig på det som är viktigt för att föra handlingen framåt. Ett äventyr som lägger fokus på de viktigaste scenerna blir också mer kärnfullt och energiskt.
Drama
Utan hinder får du inget drama. Hinder är till för att övervinnas genom styrka, intelligens eller viljestyrka. Hur använder man det här i äventyr då? Jo, vi skapar en berättelse som bygger på konflikt, som ställer hinder ivägen för spelarna.
Hinder kan dyka upp varsomhelst, under konversationer, under tidens gång, som fällor eller fästningar spelarna måste ta sig in i. När du skapar hinder, försök tänka i breda termer. Ett hinder behöver inte nödvändigtvis vara fysiskt.
Konflikter
Kärnan i varje berättelse är konflikt. Notera att konflikt inte är synonymt med våld. Ett hotande uppbrott eller en sönderfallande relation kan vara minst lika intressant som två krigande solsystem.
Klimax och upplösning
Klimax är vad spelarna bör sitta och vänta på genom hela äventyret. Det är här de har möjligheten att vinna över skurken, avslöja konspirationen och gifta sig med prinsessan. klimaxet bör överträffa alla andra höjdpunkter i äventyret.
Upplösningen är vad som kommer efter klimaxet. Det är här spelarpersonerna får njuta av frukterna av sitt arbete eller blir kastade i fängelse beroende på hur äventyret har förlöpt.
Målet
Målet, som kan likna temat på många sätt, är det egentliga syftet med äventyret, snarare än den röda tråden som löper genom det.
Spelarpersoner
Tema och konfikt är inte det enda som behövs för att driva en berättelse. Det är spelarpersoner, vare sig det gäller rollpersoner eller spelledarpersoner, som driver berättelsen. Mer om dem senare.
Människor som försvinner
Jag har tappat taget om så många människor genom åren. Det bekymrar mig.
Speciellt nu eftersom det känns som om det händer igen. Och det är mitt ansvar, på något vis. Jag som stöter bort de som bryr sig om mig, eller de jag bryr mig om.
Jag har förlorat så många bra människor. Paradoxalt nog genom att berätta för dem hur mycket de betyder för mig. Det är ett alldeles utmärkt sätt att aldrig få prata med dem igen.
Så...
Dig som jag diskuterade tidsresor med, satt uppe nästan en hel natt och pratade med på kontoret och som jag inte fångade förrän det var försent och du stor på perrongen och berättade för mig att du hade haft fel när du trodde att du tyckte om mig...
Dig som jag bråkade konstant med, spydigt och hånfullt, bollade ord och meningar som squashbollar med...
Dig som jag träffade tre dagar och blev helt förvirrad av, du flörtade med mig(!), och vi diskuterade spelmekanik, skönhetsupplevelser och du bjöd mig på Long Island Ice Tea (som jag inte drack) och gick och shoppade med mig bland musik och begagnade DVD:er innan du avslöjade att du hade en flickvän...
Dig som jag träffade långt innan, men inte fastnade nämnvärt för, du som drog in mig i din värld och trodde att jag skulle hitta ut på egen hand, du som tog initiativen men släppte taget, pratade med mig hela nätterna och betydde så mycket och sedan blev helt tyst...
Ni har påverkat mig mer än ni anar, och var och en av er har en hylla någonstans i mitt skafferi. Jag går tillbaka dit när jag inte vet vem jag är. Så att jag kan påminna mig om att vad jag än gör när jag träffar fler enastående människor som jag bryr mig om mer än jag vill erkänna, så skall jag i alla fall inte berätta för dem hur jag känner. För då lär jag bli av med dem också.
Riddar Kato. Jag behöver dig. Kom och byt ut mitt hjärta.
Speciellt nu eftersom det känns som om det händer igen. Och det är mitt ansvar, på något vis. Jag som stöter bort de som bryr sig om mig, eller de jag bryr mig om.
Jag har förlorat så många bra människor. Paradoxalt nog genom att berätta för dem hur mycket de betyder för mig. Det är ett alldeles utmärkt sätt att aldrig få prata med dem igen.
Så...
Dig som jag diskuterade tidsresor med, satt uppe nästan en hel natt och pratade med på kontoret och som jag inte fångade förrän det var försent och du stor på perrongen och berättade för mig att du hade haft fel när du trodde att du tyckte om mig...
Dig som jag bråkade konstant med, spydigt och hånfullt, bollade ord och meningar som squashbollar med...
Dig som jag träffade tre dagar och blev helt förvirrad av, du flörtade med mig(!), och vi diskuterade spelmekanik, skönhetsupplevelser och du bjöd mig på Long Island Ice Tea (som jag inte drack) och gick och shoppade med mig bland musik och begagnade DVD:er innan du avslöjade att du hade en flickvän...
Dig som jag träffade långt innan, men inte fastnade nämnvärt för, du som drog in mig i din värld och trodde att jag skulle hitta ut på egen hand, du som tog initiativen men släppte taget, pratade med mig hela nätterna och betydde så mycket och sedan blev helt tyst...
Ni har påverkat mig mer än ni anar, och var och en av er har en hylla någonstans i mitt skafferi. Jag går tillbaka dit när jag inte vet vem jag är. Så att jag kan påminna mig om att vad jag än gör när jag träffar fler enastående människor som jag bryr mig om mer än jag vill erkänna, så skall jag i alla fall inte berätta för dem hur jag känner. För då lär jag bli av med dem också.
Riddar Kato. Jag behöver dig. Kom och byt ut mitt hjärta.
Values at Play
Jag fick ett massmail av Mary Flanagan nu på morgonen om en ny website som släppts. Den heter Values at Play och går in lite på det jag har varit upprörd över på andra ställen i blogen, nämligeh hur speldesignernas egna värderingar påverkar spelet.
Det är en website jag skall gå igenom mycket noga och följa med stort intresse.
Jag fick även mail från Henrik Örnebring idag. Han har skrivit en artikel om Alternate Reality Games, som finns med i International Journal of Cultural Studies. Ibland önskar jag att jag var akademiker. Fan det är så roligt att lära sig saker. ARGH! Men samtidigt... Jag är ute i yrkeslivet, jag arbetar som speldesigner, vad mer kan man önska sig?
I övrigt är jag inne på tredje dagen av min förbannade förkylning, som för tillfället mest handlar om att ha feber och att nysa tills blodet sprutar från näsan. Jag älskar näsblod.
Men på söndag blir det Rufus Wainwright på Cirkus, och då MÅSTE jag vara frisk.
Rufus gör mig glad.
Det är en website jag skall gå igenom mycket noga och följa med stort intresse.
Jag fick även mail från Henrik Örnebring idag. Han har skrivit en artikel om Alternate Reality Games, som finns med i International Journal of Cultural Studies. Ibland önskar jag att jag var akademiker. Fan det är så roligt att lära sig saker. ARGH! Men samtidigt... Jag är ute i yrkeslivet, jag arbetar som speldesigner, vad mer kan man önska sig?
I övrigt är jag inne på tredje dagen av min förbannade förkylning, som för tillfället mest handlar om att ha feber och att nysa tills blodet sprutar från näsan. Jag älskar näsblod.
Men på söndag blir det Rufus Wainwright på Cirkus, och då MÅSTE jag vara frisk.
Rufus gör mig glad.
Wednesday, November 28, 2007
Nackdelen med slem
Det finns mycket gott att säga om slem. Vad vore exempelvis filmer som "The Blob", "Slither" och de flesta splatterfilmer utan slem? För att inte tala om slemmet man kan hitta i "Alien" och "Aliens". Tänk dig käftarna på en alien utan sinistert slem droppande från de genomskinliga och högst hotfulla tänderna?
Generellt sett kan man alltså dra slutsatsen att jag är för slem.
Så länge det håller sig borta ifrån mig.
Min förkylning har nämligen gått över i slemstadiet. Hosta. Hela tiden. Speciellt när jag lägger mig ner för att försöka få ett par timmars sömn. Tjockt slem. Överallt.
Jag har därför tagit min tillflykt temporärt till datorn som jag knappt rört på flera dagar. Det i sig har varit väldigt skönt. Att inte röra datorn, that is.
Jag kan ju tillägga att min närvaro sker i ett ljust upplyst rum, att dörren är trippelkollad och låst och att jag har varit runt hela lägenheten på zombiejakt. Inte nog med att slemmet för med sig hosta, febern i kombination med en bokleverans från Bokus med zombielitteratur har tillfört en extra intressant twist på mina hypnopompa och hypnagoga hallucinationer. Jag har nämligen haft en helt sammanhängande zombiedröm som avslutades med att de slog in min dörr och började mumsa på mina tår. Inget kul alls. Kallsvett OCH slem, på samma gång. Jag var till och med tvungen att kolla fötterna efter tuggmärken. Det fanns det inga. Däremot var de iskalla efter att ha legat utanför täcket. Så nu blir det förmodligen ett varmt bad, följt av lite sömn. Utan zombies.
Note to self - läs inte Zombie Survival Guide eller World War Z.
Någon måste förklara för mig varför zombies uppenbarligen skrämmer skiten ur mitt undermedvetna.
EDIT: Eftersom jag är på tok för deprimerad i mina inlägg måste jag påpeka att jag fick en komplimang av min lokala postkassör när jag hämtade mitt paket. Han påpekade att jag har vackert hår. Eller snarare en vacker hårfärg. Man kanske skall ta det som ett tecken på att jag inte skall vara blond. I vilket fall som helst - det får stå på plussidan idag.
Generellt sett kan man alltså dra slutsatsen att jag är för slem.
Så länge det håller sig borta ifrån mig.
Min förkylning har nämligen gått över i slemstadiet. Hosta. Hela tiden. Speciellt när jag lägger mig ner för att försöka få ett par timmars sömn. Tjockt slem. Överallt.
Jag har därför tagit min tillflykt temporärt till datorn som jag knappt rört på flera dagar. Det i sig har varit väldigt skönt. Att inte röra datorn, that is.
Jag kan ju tillägga att min närvaro sker i ett ljust upplyst rum, att dörren är trippelkollad och låst och att jag har varit runt hela lägenheten på zombiejakt. Inte nog med att slemmet för med sig hosta, febern i kombination med en bokleverans från Bokus med zombielitteratur har tillfört en extra intressant twist på mina hypnopompa och hypnagoga hallucinationer. Jag har nämligen haft en helt sammanhängande zombiedröm som avslutades med att de slog in min dörr och började mumsa på mina tår. Inget kul alls. Kallsvett OCH slem, på samma gång. Jag var till och med tvungen att kolla fötterna efter tuggmärken. Det fanns det inga. Däremot var de iskalla efter att ha legat utanför täcket. Så nu blir det förmodligen ett varmt bad, följt av lite sömn. Utan zombies.
Note to self - läs inte Zombie Survival Guide eller World War Z.
Någon måste förklara för mig varför zombies uppenbarligen skrämmer skiten ur mitt undermedvetna.
EDIT: Eftersom jag är på tok för deprimerad i mina inlägg måste jag påpeka att jag fick en komplimang av min lokala postkassör när jag hämtade mitt paket. Han påpekade att jag har vackert hår. Eller snarare en vacker hårfärg. Man kanske skall ta det som ett tecken på att jag inte skall vara blond. I vilket fall som helst - det får stå på plussidan idag.
Monday, November 26, 2007
Uppryckning
Nu har samtliga kamrater i vänskapskretsen förklarat för mig att jag är superdeppig och jättetråkig (med mina egna ord - de flesta säger "det är så tråkigt att du är ledsen") så nu måste jag rycka upp mig.
Jag vet inte hur jag skall gå till väga riktigt, men jag tror att den största biten blir att sysselsätta mig till döds.
På söndag ser jag Rufus Wainwright. Adventspresent till mig själv. Den 17/12 ser jag Promise & the Monster och José Gonzales på Cirkus. På måndag är det julfest på jobbet. Då återstår bara att fylla resten av tiden med något meningsfullt.
Sneaker Pimps - Low Five
Bat for Lashes - What's a Girl to Do
Spännande video.
Om inte annat så kanske jag kan spendera kvällarna med att spela "Tabula Rasa" som jag skall recensera för Fenix.
Ett annat supplement jag vill recensera, men som jag inte vet om jag får lägga vantarna på är "Sub Rosa", hemliga sällskap till Götterdämmerung. Även den kommer i sådana fall att få sig en hård men rättvis behandling. Jag är som bekant inte helt nöjd med hur RM behandlar GD-världen. Så vi får väl se hur bra de gör ifrån sig nu.
EDIT: Jag har blivit ombedd att redigera min blog. Sarkasm och ironi är inte tillåtet efter att mitt omdöme och min integritet som recensent ifrågasatts av en produktägare. Alltså får jag inte antyda att jag har förutfattade meningar, eftersom det kan missuppfattas av människor som inte vet vem jag är och hur jag analyserar och bedömer saker.
Så, artiklar, regler, recensioner... Det är väl det jag får se till att ägna mig åt... Och upp med hakan. Upp med hakan, upp med hakan.
Jag vet inte hur jag skall gå till väga riktigt, men jag tror att den största biten blir att sysselsätta mig till döds.
På söndag ser jag Rufus Wainwright. Adventspresent till mig själv. Den 17/12 ser jag Promise & the Monster och José Gonzales på Cirkus. På måndag är det julfest på jobbet. Då återstår bara att fylla resten av tiden med något meningsfullt.
Sneaker Pimps - Low Five
Bat for Lashes - What's a Girl to Do
Spännande video.
Om inte annat så kanske jag kan spendera kvällarna med att spela "Tabula Rasa" som jag skall recensera för Fenix.
Ett annat supplement jag vill recensera, men som jag inte vet om jag får lägga vantarna på är "Sub Rosa", hemliga sällskap till Götterdämmerung. Även den kommer i sådana fall att få sig en hård men rättvis behandling. Jag är som bekant inte helt nöjd med hur RM behandlar GD-världen. Så vi får väl se hur bra de gör ifrån sig nu.
EDIT: Jag har blivit ombedd att redigera min blog. Sarkasm och ironi är inte tillåtet efter att mitt omdöme och min integritet som recensent ifrågasatts av en produktägare. Alltså får jag inte antyda att jag har förutfattade meningar, eftersom det kan missuppfattas av människor som inte vet vem jag är och hur jag analyserar och bedömer saker.
Så, artiklar, regler, recensioner... Det är väl det jag får se till att ägna mig åt... Och upp med hakan. Upp med hakan, upp med hakan.
Sunday, November 25, 2007
Att skriva för konvent - del 3: Foldertext
Foldertexten
När man skriver för konvent kommer man oundvikligen att springa in i något som kallas “foldertexten”. Oavsett om konventet har någon folder eller inte så har det garanterat en hemsida, och på den hemsidan skall du som arrangör genom en text på ca 300 ord locka en publik som vill spela ditt äventyr.
Hur skriver man då en sådan text, som faktiskt lockar till att spela?
Regel nummer ett
Håll det hyfsat kort, mellan 150 - 300 ord. Målet är att förmedla det som gör just ditt äventyr unikt på ett ganska litet utrymme.
Regel nummer två
Eftersom du vill att spelarna skall få en känsla för äventyret är det en bra idé att få med så mycket stämning du kan. Det kan man göra genom att placera äventyret på en plats och i en tid. Det här gör att man omedelbart associerar till just den platsen och tiden, och har en klar bild i huvudet av den. Redan här har du som författare vunnit mycket.
Stämning kan du frammana genom att använda ett språk som passar berättelsen. Är det en skräckhistoria, så håll dig till mörka, ödesdigra tonfall. Antyd det kommande hotet och vad rollpersonerna kommer att råka ut för, MEN...
Regel nummer tre
Avslöja aldrig vad som kommer att hända! Du kan antyda, men skriv aldrig ut det i klartext.
Regel nummer fyra
Korrekturläs texten. En felstavad eller grammatiskt inkorrekt text ger ett dåligt intryck.
Andra saker att tänka på:
När man skriver för konvent kommer man oundvikligen att springa in i något som kallas “foldertexten”. Oavsett om konventet har någon folder eller inte så har det garanterat en hemsida, och på den hemsidan skall du som arrangör genom en text på ca 300 ord locka en publik som vill spela ditt äventyr.
Hur skriver man då en sådan text, som faktiskt lockar till att spela?
Regel nummer ett
Håll det hyfsat kort, mellan 150 - 300 ord. Målet är att förmedla det som gör just ditt äventyr unikt på ett ganska litet utrymme.
Regel nummer två
Eftersom du vill att spelarna skall få en känsla för äventyret är det en bra idé att få med så mycket stämning du kan. Det kan man göra genom att placera äventyret på en plats och i en tid. Det här gör att man omedelbart associerar till just den platsen och tiden, och har en klar bild i huvudet av den. Redan här har du som författare vunnit mycket.
Stämning kan du frammana genom att använda ett språk som passar berättelsen. Är det en skräckhistoria, så håll dig till mörka, ödesdigra tonfall. Antyd det kommande hotet och vad rollpersonerna kommer att råka ut för, MEN...
Regel nummer tre
Avslöja aldrig vad som kommer att hända! Du kan antyda, men skriv aldrig ut det i klartext.
Regel nummer fyra
Korrekturläs texten. En felstavad eller grammatiskt inkorrekt text ger ett dåligt intryck.
Andra saker att tänka på:
- Vilken är bästa angreppsvinkeln för ditt äventyr? Vad är det som särskiljer det från andra äventyr?
- Du kan använda frågor i texten för att intressera läsaren.
- Kom ihåg att foldertexter inte är synopsis. Berätta bara så mycket att läsaren vill veta mer.
- Kolla på baksidestexter på böcker och filmer. Tänk på hur de är uppbyggda och vad det är med dem som gör dig intresserad.
- Skriv och skriv om. Be ärliga kamrater om feedback.
Saturday, November 24, 2007
Friday, November 23, 2007
Artiklar om Stockholms Filmfestival
Hittade ett par artiklar om Stockholms Filmfestival som jag tycker är läsvärda.
Intervju med Cecilia Miniucchi om hennes utmärkta film "Expired"
En kort artikel om "vad som är sevärt" som faktiskt ger många goda tips.
Paul Schrader (som skrivit manus till bland annat "Taxi Driver", "American Gigolo" och "The Walker" uttalar sig om mediet film och dess utdöende. Mycket bra och intressant intervju, speciellt eftersom han bland annat tar upp spel som en faktor till varför film blivit mindre viktigt.
En kort notis om Juno finns med i den här artikeln, även om jag inte direkt håller med om vad som sägs.
Lite om filmen Control som handlar om Ian Curtis, sångare i Joy Division. Som jag ville se, men som sålde slut på tre minuter. Ungefär.
Man får väl trösta sig med att man har katalogen hemma. Det är det mest värdefulla man kan få på en festival. Deras katalog. Jag använde alltid Fantastisk Filmfestivals katalog som en shoppinglista när jag bodde i Malmö. Helt underbara filmer.
Kvar på filmlistan finns "Breath" av Kim Ki-duk ikväll kl 18.00, "Eastern Promises" av David Cronenberg ikväll kl 21.00, "I'm a Cyborg, But That's OK" imorgon kl 15.00 och "Manufacturing Dissent" på söndag kl 22.00. Men jag orkar förmodligen inte se "Manufacturing Dissent", så det får bli 60:- i sjön där. Jag är redan helt sliten av att både jobba och springa som en tok på biografer...
Sedan är det inget kul att se på film utan någon att diskutera den med.
Dagens playlist:
Kate Bush - Deeper Understanding
Tori Amos - I Can't See New York
Kate Bush - This Woman's Work
PJ Harvey - Silence
Promise & the Monster - Sheets
Intervju med Cecilia Miniucchi om hennes utmärkta film "Expired"
En kort artikel om "vad som är sevärt" som faktiskt ger många goda tips.
Paul Schrader (som skrivit manus till bland annat "Taxi Driver", "American Gigolo" och "The Walker" uttalar sig om mediet film och dess utdöende. Mycket bra och intressant intervju, speciellt eftersom han bland annat tar upp spel som en faktor till varför film blivit mindre viktigt.
En kort notis om Juno finns med i den här artikeln, även om jag inte direkt håller med om vad som sägs.
Lite om filmen Control som handlar om Ian Curtis, sångare i Joy Division. Som jag ville se, men som sålde slut på tre minuter. Ungefär.
Man får väl trösta sig med att man har katalogen hemma. Det är det mest värdefulla man kan få på en festival. Deras katalog. Jag använde alltid Fantastisk Filmfestivals katalog som en shoppinglista när jag bodde i Malmö. Helt underbara filmer.
Kvar på filmlistan finns "Breath" av Kim Ki-duk ikväll kl 18.00, "Eastern Promises" av David Cronenberg ikväll kl 21.00, "I'm a Cyborg, But That's OK" imorgon kl 15.00 och "Manufacturing Dissent" på söndag kl 22.00. Men jag orkar förmodligen inte se "Manufacturing Dissent", så det får bli 60:- i sjön där. Jag är redan helt sliten av att både jobba och springa som en tok på biografer...
Sedan är det inget kul att se på film utan någon att diskutera den med.
Dagens playlist:
Kate Bush - Deeper Understanding
Tori Amos - I Can't See New York
Kate Bush - This Woman's Work
PJ Harvey - Silence
Promise & the Monster - Sheets
Ve och förbannelse
Jag har varit rätt arg den här veckan. Jag har varit förbannad, besviken, ensam och ledsen. Det har inte direkt hjälpt att jag har sett filmer som har fått mig att bli än mer deprimerad över människans trista inställning till sådant som är främmande eller skrämmande.
Mitt största problem är att jag ser detaljer, och minns dem. Jag vet vilken choklad som går hem hos vilka, jag vet vilken whisky folk tycker om, jag vet vilken öl jag skall köpa åt dem, jag vet vilken mat de föredrar, jag kan läsa dem när de har ont, jag kan se hur de funkar.
Det betyder också att jag ser sådant jag kanske helst inte vill se.
En arbetskamrat konkurrerar med mig, omedvetet. Han slåss verbalt för att idéer som kommit från mig, eller från en gemensam brainstorm skall framstå som hans. Och jag kliver tillbaka.
Mitt känsloliv är kaos, men jag låter bli att prata om det. Vad är poängen?
Det är väl det som är huvudfrågan just nu. Vad är poängen? Vad är syftet? Varför är jag ens här? Inget är roligt längre, inget känns meningsfullt. Mat smakar aska, så jag slutar äta. Ord är tråkiga och tvungna, så jag slutar prata. Och jag slutar läsa.
Det enda som ger mig någon tröst är att sova. Så jag sover.
Mitt största problem är att jag ser detaljer, och minns dem. Jag vet vilken choklad som går hem hos vilka, jag vet vilken whisky folk tycker om, jag vet vilken öl jag skall köpa åt dem, jag vet vilken mat de föredrar, jag kan läsa dem när de har ont, jag kan se hur de funkar.
Det betyder också att jag ser sådant jag kanske helst inte vill se.
En arbetskamrat konkurrerar med mig, omedvetet. Han slåss verbalt för att idéer som kommit från mig, eller från en gemensam brainstorm skall framstå som hans. Och jag kliver tillbaka.
Mitt känsloliv är kaos, men jag låter bli att prata om det. Vad är poängen?
Det är väl det som är huvudfrågan just nu. Vad är poängen? Vad är syftet? Varför är jag ens här? Inget är roligt längre, inget känns meningsfullt. Mat smakar aska, så jag slutar äta. Ord är tråkiga och tvungna, så jag slutar prata. Och jag slutar läsa.
Det enda som ger mig någon tröst är att sova. Så jag sover.
Thursday, November 22, 2007
Ghosts of Abu Ghraib
Ghosts of Abu Ghraib är en dokumentär som gav mig kalla kårar.
Ett citat från en av fångarna som hörde tortyren på Manadel al-Jamadi...
"We could hear his soul cracking"
Vad människor är kapabla att göra... det övergår mitt förstånd. Lynndie England om fotot hon poserade för med den döda kroppen.
"It was just another dead body. It was war."
Det värsta är att det är människor som vem som helst. Intelligenta, vältaliga människor. Vilket naturligtvis får mig att ställa frågan - skulle jag kunna göra det här? Skulle jag kunna bete mig så? Och svaret blir alltid "jag hoppas inte det". För hur kan jag vara säker?
Ett citat från en av fångarna som hörde tortyren på Manadel al-Jamadi...
"We could hear his soul cracking"
Vad människor är kapabla att göra... det övergår mitt förstånd. Lynndie England om fotot hon poserade för med den döda kroppen.
"It was just another dead body. It was war."
Det värsta är att det är människor som vem som helst. Intelligenta, vältaliga människor. Vilket naturligtvis får mig att ställa frågan - skulle jag kunna göra det här? Skulle jag kunna bete mig så? Och svaret blir alltid "jag hoppas inte det". För hur kan jag vara säker?
För eller emot - var för helvete inte diplomatisk
Det är så jävla tröttsamt att stå i mitten jämt.
Debatten om spelberoende eller inte. Jag tror inte spel är farligt för den stora massan. Heck, jag GÖR för helvete spel på dagarna. Med tanke på mina principer hade jag knappast kunnat leva med mig själv om jag hade vetat att jag bidrog till att stora mängder spelare fick problem.
Men jag tror heller inte att man skall sopa in allt i "moralpanikhörnet". Folk missbrukar allt möjligt. Det är klart att det kan finnas problem runt dataspelande också, speciellt om man valt att tvångsomhänderta en person för att han inte kunnat leva "normalt". Hur det nu skall definieras.
Men ta reda på det då? Om det inte finns någon grund för det, så fine, då är det ju helt suveränt. Men om det finns minsta risk, skall man inte se till att det också finns hjälp att få? Folk har ju för fan dött av att spela onlinespel.
Men man måste vara för eller emot. Man måste ta en sida och hålla den. Man måste (helst) tycka att spel inte alls kan ge upphov till att folk blir våldsamma, att de kan dö av för mycket spelande, eller att det finns problem förknippande med spelande. Man får inte tycka att det kan ligga något i moraltanternas panik, eftersom det är fel, fel, fel.
Men det här citatet ur rapporten; skall man som speldesigner helt bortse ifrån det?
Då handlar det ju om det JAG gör när jag bygger spelet. Om jag då - som speldesigner - kan se till att minska på de fällor som förekommer utan att dra ner på spelbarheten, borde jag inte göra det då? Eller åtminstone vara medveten om att de här problemen uppstår för de som spelar? Eller? Har jag helt fel? Kan man inte se båda sidorna av en konflikt? Måste man vara för eller emot?
Diskussionen i rapporten tycker jag är riktigt bra:
Ytterligare ett bra citat ifrån studien, som gäller fenomenet och författarnas efterlysning efter kunskap:
Tack! Det är precis det här jag menar. Det är det här jag vill ha. Och det får jag inte genom att sopa all kritik under mattan UTAN att ens försöka undersöka de bakomliggande orsakerna till problemen.
Jag rekommenderar alla som kommenterar rapporten som odelat positiv att faktiskt läsa den. Det är inte så svart och vitt som det ges sken av i alla diskussioner runtom på nätet. Vad som däremot sägs, och något jag håller med om, är att det behövs forskas mer.
Debatten om spelberoende eller inte. Jag tror inte spel är farligt för den stora massan. Heck, jag GÖR för helvete spel på dagarna. Med tanke på mina principer hade jag knappast kunnat leva med mig själv om jag hade vetat att jag bidrog till att stora mängder spelare fick problem.
Men jag tror heller inte att man skall sopa in allt i "moralpanikhörnet". Folk missbrukar allt möjligt. Det är klart att det kan finnas problem runt dataspelande också, speciellt om man valt att tvångsomhänderta en person för att han inte kunnat leva "normalt". Hur det nu skall definieras.
De problem som många familjer upplever kring omfattande dataspelande är påtagliga och ska tas på allvar, anser Medierådet. Men debatten behöver nyanseras, genom att förstå vad det egentligen handlar om kan vuxna agera och hjälpa barn och unga att skapa balans i livet.
– Att likna dataspelande vid beroende av droger och alkohol är olyckligt, det är en jämförelse som ännu saknar vetenskaplig grund, säger Ann Katrin Agebäck, kanslichef på Medierådet.
Men ta reda på det då? Om det inte finns någon grund för det, så fine, då är det ju helt suveränt. Men om det finns minsta risk, skall man inte se till att det också finns hjälp att få? Folk har ju för fan dött av att spela onlinespel.
Men man måste vara för eller emot. Man måste ta en sida och hålla den. Man måste (helst) tycka att spel inte alls kan ge upphov till att folk blir våldsamma, att de kan dö av för mycket spelande, eller att det finns problem förknippande med spelande. Man får inte tycka att det kan ligga något i moraltanternas panik, eftersom det är fel, fel, fel.
Men det här citatet ur rapporten; skall man som speldesigner helt bortse ifrån det?
Vad ungdomarnas berättelser pekar på är att spelrelaterade problem, i spel som World of Warcraft, har att göra med hur spelets uppbyggnad styr den sociala interaktionen mellan spelare.
Då handlar det ju om det JAG gör när jag bygger spelet. Om jag då - som speldesigner - kan se till att minska på de fällor som förekommer utan att dra ner på spelbarheten, borde jag inte göra det då? Eller åtminstone vara medveten om att de här problemen uppstår för de som spelar? Eller? Har jag helt fel? Kan man inte se båda sidorna av en konflikt? Måste man vara för eller emot?
Diskussionen i rapporten tycker jag är riktigt bra:
Studiens begränsningar
Då denna studie är av rent kvalitativ natur går det inte att säga något om hur frekventa vissa problem är och vilka de främsta orsakerna till problematiskt användande är. Studien har identifi erat ett antal sociala mekanismer kopplade till problematiskt användande av World of Warcraft, vilka i sig är väl värda att undersöka vidare. I vilken omfattning dessa sociala mönster förekommer är dock en uppgift för kommande forskning med statistiska metoder. Vidare bör det förtydligas att resultatet bygger på spelarnas självbilder av sitt eget spelande. I den mån det fi nns problem kopplade till World of Warcraft som är av en sådan natur att spelare inte själva är medvetna om dem eller har svårt att tala om dem i en intervjusituation så kommer dessa inte att synliggöras i en studie av detta slag. Det finns även anledning att tro att några av de spelare som kan ha haft de största problemen med sitt dataspelande valt att inte medverka i studien. Vi fick under datainsamlingen in enkäter som antydde problematiskt användande men där spelaren senare valde att inte medverka i studien. Vi har inte heller lyckats att identifiera någon informant vars spelande fokuserat på så kallat RP (role-playing) och det kan finnas anledning att tro att dessa spelare uppvisar ett annat spelbeteende kopplat till något annorlunda problem (se Linderoth & Säljö, i tryck).
Trots detta ger studien ett ramverk till att förstå högkonsumtion som inbegriper såväl den sociala dynamiken i spelet som spelets design. Därigenom tas ett första steg till att förstå problem med WoW och andra MMORPG på sina egna villkor utan att diskussionen grumlas med argument som handlar om hasardspel eller drogberoende.
Ytterligare ett bra citat ifrån studien, som gäller fenomenet och författarnas efterlysning efter kunskap:
Vi ser här en helt ny form av problematik kring mediekonsumtion.
Traditionellt talar vi om skadlig mediepåverkan utifrån själva medieinnehållets karaktär, t.ex. våldsskildringar, eller att en viss medieanvändning kan vara riskfylld för utsatta grupper. Vad vi ser här handlar om att speldesigners skapar interaktiva system, spelmekanik, som kan vara mer eller mindre problematiska och uppmuntra till högkonsumtion i olika grad. Beträffande medieinnehåll har dataspelsbranschen ett självregleringssystem för åldersmärkning, det så kallade PEGI-systemet. Om en liknande självreglering ska vara möjlig beträffande problematiskt användande måste den kritik som riktas mot spelbranschen vara relevant och riktas mot hur speldesigners bygger upp sin spelmekanik. Något som i sin tur förutsätter kunskap om en aspekt av dataspel som det sällan talas om.
Tack! Det är precis det här jag menar. Det är det här jag vill ha. Och det får jag inte genom att sopa all kritik under mattan UTAN att ens försöka undersöka de bakomliggande orsakerna till problemen.
Jag rekommenderar alla som kommenterar rapporten som odelat positiv att faktiskt läsa den. Det är inte så svart och vitt som det ges sken av i alla diskussioner runtom på nätet. Vad som däremot sägs, och något jag håller med om, är att det behövs forskas mer.
Att skriva för konvent - del 2: Skrivövningar synopsis
Skrivövningar
För att lära dig att skriva synopsis finns det ett par övningar du kan ägna dig åt. Det handlar om att sammanfatta ditt (eller andras) äventyr. För den här övningen är det förmodligen bäst om du har ett äventyr redan, eller en väldigt klar uppfattning om hur ditt äventyr skall se ut.
Sammanfatta äventyret i:
En mening
Få inte panik nu. Att sammanfatta sitt äventyr i en mening handlar mer om att hitta det genomgående temat än att sammanfatta hela handlingen.
Börja med att svara på de nedanstående frågorna. Skriv ner svaren, så att du kommer ihåg vad det var du tänkte.
Vilka är huvudpersonerna? Är det rollpersonerna eller en spelledarperson? Vem eller vilka cirkulerar storyn runt? Tänk på att det inte nödvändigtvis måste vara rollpersonerna som är i fokus. De kanske har hyrts in for att röja undan en femme fatale, eller är det kanske en plats eller ett objekt som innehar huvudrollen?
Vad är det som definierar personen/ personerna? Är de på väg mot sin undergång? Letar de efter något? Finns det något hinder de måste övervinna?
Vad är drivkraften för rollpersonerna? Vilken drivkraft har personen som storyn cirkulerar runt (om det är någon annan än just rollpersonerna)? Vad står rollpersonerna att vinna? Förlora? Vad står omvärlden att vinna eller förlora?
När du har svarat på ovanstående frågor, försök att sammanfatta svaren i en mening. Tänk inte för mycket utan skriv bara ner det du kommer på. Meningarna kan se ut ungefär så här:
Ett stycke
Nu när du har lyckats skriva ihop ditt äventyr till en mening kanske det inte känns så svårt att sammanfatta äventyret i ett stycke, men du måste fortfarande se till så att du inte tar med för mycket i sammanfattningen.
Vi lägger till ett par frågor.
Finns det en sekundär berättelse, eller ytterligare motiv bland rollpersoner eller spelledarpersoner? Vad handlar de i så fall om?
Vad går den sekundära berättelsen ut på? Varför finns den med i äventyret? Syfte!
Vad är huvudberättelsens dramatiska höjdpunkt? Måste ett svärd brytas? Måste draken slås ihjäl? Skall den sluga femme fatalen ställas inför rätta och dömas för de brott hon begått?
Vad är äventyrets sensmoral? Sensmoralen kan likna temat, men behöver inte alls vara samma.
Skriv ihop ett stycke, och använd gärna meningarna från förra övningen om det känns som att de kan tillföra något.
Ett exempel:
Tänk på att använda personnamn och platsnamn sparsamt och bara när de tillför något. I ovanstående exempel används två namn, Blå November och Johanna van der Flückt, men på ett sådant sätt att det inte blir svårt att hålla koll på vilka de är.
En sida
Nu är det dags att bita tag i den där A4:an, och det känns som mycket utrymme jämfört med de föregående övningarna, eller hur?
Här är ytterligare ett par frågor att använda dig av när du skriver.
Vad vill spelar- och spelledarpersoner åstadkomma? Vilka grundläggande behov vill de tillfredsställa? Om du har många "huvudpersoner" så är det här ett utmärkt tillfälle att reda ut hur deras olika motiv går in i och motverkar eller hjälper varandra.
Finns det några personliga drivkrafter hos personerna i berättelsen? Och hur driver de här krafterna berättelsen framåt? Det här är en viktig poäng. Utan ett händelseförlopp kommer äventyret inte att kännas så relevant. Tänk på att det inte behöver handla om "fysisk" utveckling. Det kan även vara en känslomässig utveckling.
Vilket är rollpersonernas eller huvudpersonens ögonblick då de måste göra ett avgörande val? I berättelsens klimax krävs ofta att man tar ett beslut som förändrar spel- eller spelledarpersonen. Vilket beslut måste dina rollpersoner eller din huvudperson ta?
Nu borde jag lägga in ett synopsis på en sida som exempel, men jag tycker att ni har fått nog med hjälp som det är. Skriv på! Och tänk på frågorna!
För att lära dig att skriva synopsis finns det ett par övningar du kan ägna dig åt. Det handlar om att sammanfatta ditt (eller andras) äventyr. För den här övningen är det förmodligen bäst om du har ett äventyr redan, eller en väldigt klar uppfattning om hur ditt äventyr skall se ut.
Sammanfatta äventyret i:
- En mening
- Ett stycke
- En sida
En mening
Få inte panik nu. Att sammanfatta sitt äventyr i en mening handlar mer om att hitta det genomgående temat än att sammanfatta hela handlingen.
Börja med att svara på de nedanstående frågorna. Skriv ner svaren, så att du kommer ihåg vad det var du tänkte.
Vilka är huvudpersonerna? Är det rollpersonerna eller en spelledarperson? Vem eller vilka cirkulerar storyn runt? Tänk på att det inte nödvändigtvis måste vara rollpersonerna som är i fokus. De kanske har hyrts in for att röja undan en femme fatale, eller är det kanske en plats eller ett objekt som innehar huvudrollen?
Vad är det som definierar personen/ personerna? Är de på väg mot sin undergång? Letar de efter något? Finns det något hinder de måste övervinna?
Vad är drivkraften för rollpersonerna? Vilken drivkraft har personen som storyn cirkulerar runt (om det är någon annan än just rollpersonerna)? Vad står rollpersonerna att vinna? Förlora? Vad står omvärlden att vinna eller förlora?
När du har svarat på ovanstående frågor, försök att sammanfatta svaren i en mening. Tänk inte för mycket utan skriv bara ner det du kommer på. Meningarna kan se ut ungefär så här:
En grupp människor måste övervinna sina svagheter för att rädda världen.
Var och för sig är de svaga, men tillsammans kan en grupp människor förhindra en katastrof.
När himlen faller skrider en samling osannolika hjältar fram för att rädda världen.
Ett stycke
Nu när du har lyckats skriva ihop ditt äventyr till en mening kanske det inte känns så svårt att sammanfatta äventyret i ett stycke, men du måste fortfarande se till så att du inte tar med för mycket i sammanfattningen.
Vi lägger till ett par frågor.
Finns det en sekundär berättelse, eller ytterligare motiv bland rollpersoner eller spelledarpersoner? Vad handlar de i så fall om?
Vad går den sekundära berättelsen ut på? Varför finns den med i äventyret? Syfte!
Vad är huvudberättelsens dramatiska höjdpunkt? Måste ett svärd brytas? Måste draken slås ihjäl? Skall den sluga femme fatalen ställas inför rätta och dömas för de brott hon begått?
Vad är äventyrets sensmoral? Sensmoralen kan likna temat, men behöver inte alls vara samma.
Skriv ihop ett stycke, och använd gärna meningarna från förra övningen om det känns som att de kan tillföra något.
Ett exempel:
Den världsberömda vokalissan Johanna van der Flückt har med våld rövats från sitt hotellrum i Wien. Rollpersonerna blir kontaktade av van der Flückts agent som ber dem återfinna den illustra sångerskan, men det visar sig svårare än väntat. Attentatsgruppen Blå November tros ligga bakom dådet, och det är ytterst få som kan ge upplysningar om gruppen. Rollpersonerna måste nästla sig in ibland dem, och först då upptäcker de att Blå November inte alls har med saken att göra. Istället verkar sångerskans egen agent ligga bakom dådet. Sporrad av girighet och en önskan att äga den vackra van der Flückt har han planerat att bosätta sig med henne på en öde ö i Karibien.
Tänk på att använda personnamn och platsnamn sparsamt och bara när de tillför något. I ovanstående exempel används två namn, Blå November och Johanna van der Flückt, men på ett sådant sätt att det inte blir svårt att hålla koll på vilka de är.
En sida
Nu är det dags att bita tag i den där A4:an, och det känns som mycket utrymme jämfört med de föregående övningarna, eller hur?
Här är ytterligare ett par frågor att använda dig av när du skriver.
Vad vill spelar- och spelledarpersoner åstadkomma? Vilka grundläggande behov vill de tillfredsställa? Om du har många "huvudpersoner" så är det här ett utmärkt tillfälle att reda ut hur deras olika motiv går in i och motverkar eller hjälper varandra.
Finns det några personliga drivkrafter hos personerna i berättelsen? Och hur driver de här krafterna berättelsen framåt? Det här är en viktig poäng. Utan ett händelseförlopp kommer äventyret inte att kännas så relevant. Tänk på att det inte behöver handla om "fysisk" utveckling. Det kan även vara en känslomässig utveckling.
Vilket är rollpersonernas eller huvudpersonens ögonblick då de måste göra ett avgörande val? I berättelsens klimax krävs ofta att man tar ett beslut som förändrar spel- eller spelledarpersonen. Vilket beslut måste dina rollpersoner eller din huvudperson ta?
Nu borde jag lägga in ett synopsis på en sida som exempel, men jag tycker att ni har fått nog med hjälp som det är. Skriv på! Och tänk på frågorna!
Juno & La Zona & kasst SIM-kort
I tisdags såg jag Juno, och igår La Zona.
Juno var underbart bra. Ellen Page är helt fantastisk, men det visste jag ju sedan "Hard Candy". Vass dialog, och de som känner mig vet att jag älskar det. Så se den.
La Zona var också ruskigt bra, men den fick mig att bli alldeles iskall och att ge upp om mänskligheten. Rekommenderas också varmt.
Mitt SIM-kort strular, vilket innebär att det ibland avregistreras. Så får man inte tag på mig är det förmodligen därför. Eller så svarar jag helt enkelt inte i telefon längre.
Kate Bush - This Woman's Work
Experiment IV
Notera bristen på storbystade brudar och bling bling. Notera även Hugh Laurie och Dawn French m.fl.
Experiment IV är för övrigt en låt jag har tänkt basera ett äventyr på. Lyssna på texten.
Dagens playlist:
Placebo & David Bowie "Without You I'm Nothing"
Placebo "Pure Morning"
Talvin Singh "OK"
DAvid Bowie "Bring me the Disco King"
Talvin Singh - Devotion
Promise & the Monster - Sheets
Juno var underbart bra. Ellen Page är helt fantastisk, men det visste jag ju sedan "Hard Candy". Vass dialog, och de som känner mig vet att jag älskar det. Så se den.
La Zona var också ruskigt bra, men den fick mig att bli alldeles iskall och att ge upp om mänskligheten. Rekommenderas också varmt.
Mitt SIM-kort strular, vilket innebär att det ibland avregistreras. Så får man inte tag på mig är det förmodligen därför. Eller så svarar jag helt enkelt inte i telefon längre.
Kate Bush - This Woman's Work
Experiment IV
Notera bristen på storbystade brudar och bling bling. Notera även Hugh Laurie och Dawn French m.fl.
Experiment IV är för övrigt en låt jag har tänkt basera ett äventyr på. Lyssna på texten.
Dagens playlist:
Placebo & David Bowie "Without You I'm Nothing"
Placebo "Pure Morning"
Talvin Singh "OK"
DAvid Bowie "Bring me the Disco King"
Talvin Singh - Devotion
Promise & the Monster - Sheets
Tuesday, November 20, 2007
Clawfinger, vandringssägner och PJ Harvey
Jag har inte sovit inatt. Detta beror mest på att jag gick på Clawfingers konsert på Nalen igårkväll och att det resulterade i att jag kom hem vid ett. Efter det kunde jag inte sova, för att hey - adrenalin!
Så istället spelade jag Guitar Hero I & II tills fingrarna blödde. Låten jag manglade mest på Expert var "Killing in the Name of" av Rage Against the Machine. Synd bara att GH-versionen inte är riktigt lika vass som orginalet. Men man tager vad man haver.
Men i alla fall; Clawfinger. Riktigt bra! Framförallt var det mycket humor. Och mycket självironi. "Rehab is for quitters". Förbandet var väl inte direkt lysande, men å andra sidan hade de headbangerskills. Jag är rent förvånad att de inte fastnade med håret i strängarna.
Tyvärr måste jag också erkänna att jag fört vidare en vandringssägen. Den kommer ifrån boken Battered wifes från år 1976 av den amerikanska feministen Del Martin. Den går ut på att en man kunde prygla sin fru, förutsatt att käppen han använde inte var bredare än en tumme. Men det värsta är att jag är övertygad om att jag har sett det någonstans i några av mina många böcker om 1700-talet. Vilken författare har orsakat det här missförståndet, månne? Tur att jag kollade upp det i vilket fall som helst. Så - rättning - tumregeln är en myt, i alla fall i den tolkningen.
PJ Harvey. Ännu en av mina favoriter. Jag har många. Men den här låten är helt suverän.
The Dancer
Så istället spelade jag Guitar Hero I & II tills fingrarna blödde. Låten jag manglade mest på Expert var "Killing in the Name of" av Rage Against the Machine. Synd bara att GH-versionen inte är riktigt lika vass som orginalet. Men man tager vad man haver.
Men i alla fall; Clawfinger. Riktigt bra! Framförallt var det mycket humor. Och mycket självironi. "Rehab is for quitters". Förbandet var väl inte direkt lysande, men å andra sidan hade de headbangerskills. Jag är rent förvånad att de inte fastnade med håret i strängarna.
Tyvärr måste jag också erkänna att jag fört vidare en vandringssägen. Den kommer ifrån boken Battered wifes från år 1976 av den amerikanska feministen Del Martin. Den går ut på att en man kunde prygla sin fru, förutsatt att käppen han använde inte var bredare än en tumme. Men det värsta är att jag är övertygad om att jag har sett det någonstans i några av mina många böcker om 1700-talet. Vilken författare har orsakat det här missförståndet, månne? Tur att jag kollade upp det i vilket fall som helst. Så - rättning - tumregeln är en myt, i alla fall i den tolkningen.
PJ Harvey. Ännu en av mina favoriter. Jag har många. Men den här låten är helt suverän.
The Dancer
Monday, November 19, 2007
Tabula Rasa, SWG, WoW och unikt gameplay
Jag hade en diskussion med en hög mycket trevliga människor för ett par veckor sedan. Diskussionen rörde sig på området huruvuda spelare ville ha unikt gameplay i MMO eller inte. En av kamraterna, låt oss kalla honom Wille, påpekade att det måste finnas spelare som vill ha unikt gameplay, medan jag hävdade att spelföretagen hellre satsade på störst userbase för minsta ansträngning.
Eftersom jag aldrig släpper taget om diskussioner där jag känner att jag kunde ha fört fram ett bättre argument måste jag ju nu plocka upp den här nyheten från DN. Azeroth är alltså större än Sverige... Jämför med användarsiffrorna som citeras (i en förvisso helt opålitlig källa) på wikipedias artikel om Star Wars Galaxies. Ställ dig sedan frågan, vilken användarbas vill du helst ha? 200.000 eller 9.3 miljoner? Jag är inte förvånad över att Tabula Rasas designer Richard Garriott gick på mainstreamdesignen. Jag har för övrigt bloggat om det på engelska här.
Med detta kan jag med gott samvete släppa den diskussionen och om den skulle komma upp igen så skall jag försöka komma ihåg just det här. I vilket fall som helst har Susanne Möller en hel del intressant att säga om spel som kultur, och varför man alltid måste dra in nyttoperspektivet i speldebatten. Läs. Och Riksförbundet Goodgame har ett bloginlägg där Orvar Säfström sägs ha sagt något liknande.
Nu skall jag försöka ägna mig åt lite speldesign och sluta äta lunch och bli upprörd.
EDIT: ...och datorspelsbranschen mår bra, säger Per. Ha! Nu kan jag namedroppa honom också. För jag... ehr... "känner" ju honom. Jag har i vilket fall varit med när han var full...
Eftersom jag aldrig släpper taget om diskussioner där jag känner att jag kunde ha fört fram ett bättre argument måste jag ju nu plocka upp den här nyheten från DN. Azeroth är alltså större än Sverige... Jämför med användarsiffrorna som citeras (i en förvisso helt opålitlig källa) på wikipedias artikel om Star Wars Galaxies. Ställ dig sedan frågan, vilken användarbas vill du helst ha? 200.000 eller 9.3 miljoner? Jag är inte förvånad över att Tabula Rasas designer Richard Garriott gick på mainstreamdesignen. Jag har för övrigt bloggat om det på engelska här.
Med detta kan jag med gott samvete släppa den diskussionen och om den skulle komma upp igen så skall jag försöka komma ihåg just det här. I vilket fall som helst har Susanne Möller en hel del intressant att säga om spel som kultur, och varför man alltid måste dra in nyttoperspektivet i speldebatten. Läs. Och Riksförbundet Goodgame har ett bloginlägg där Orvar Säfström sägs ha sagt något liknande.
Nu skall jag försöka ägna mig åt lite speldesign och sluta äta lunch och bli upprörd.
EDIT: ...och datorspelsbranschen mår bra, säger Per. Ha! Nu kan jag namedroppa honom också. För jag... ehr... "känner" ju honom. Jag har i vilket fall varit med när han var full...
Artificiell Intelligens, Expired och Pink Floyd
Män blir dumma av Blondiner! Det står det i alla fall i SvD idag. Alltså gör jag helt rätt när jag färgar håret morotsrött (trots alla veganer som samlas utanför dörren och gröna i ansiktet stönar "mooorrooooooot". Veganzombies? Hmm...) Artificiell intelligens, men inte för min del, jag är redan rätt smart. För alla mina manliga bekanta som annars skulle fördummats av min hårfärg! Fantastiskt vad vetenskapen kan forska fram nuförtiden.
Gårdagen spenderades helt i Stockholm. Förmiddagen gick åt att silversmida, klaga på surgumman i kvarterets 7-eleven och att bygga masker. De är nästan klara och det blir skulpturer av dem. Jag kan nämligen inte se någon annan användning för dem. Knäppt... Det är näsan som gör det. Men jag lägger upp bilder på dem så fort de är klara. Jag skall göra ett par till som enbart kommer att vara masker utan näsor.
Efter en tretimmars smidessession gick jag till Kulturhuset och hämtade biljetter som jag beställt, och sedan tog jag och en kompis en sväng upp på Helena Blomqvists "The Dark Planet", som jag blogade om för ett tag sedan. Han var dock inte alls lika imponerad som jag av hennes bilder. I alla fall verkade det inte så. Han var nog bara ute efter en öl. Eller fler. I vilket fall som helst så spenderade jag ett par trevliga timmar i hans sällskap innan det var dags att gå på "Expired".
Det är något särskilt att gå på filmfestivalfilm. Den här gången bestod det särskilda i att jag stod längst fram i kön när de släppte in, så jag fick en mycket bra plats mitt i mitten, och filmens regissör Cecilia Miniucchi satt med i salongen. Det blev en kort intervju efteråt, där hon förklarade en del om hur hon tänkt, och jag fick tillfälle att berätta för henne hur bra filmen var. Men det var många som ville prata, så det blev mest ett hastigt "Wonderful movie!" från min sida. Det finns en fangirl inom mig också.
"Expired"... Vad kan man säga... Nästa gång jag tvingas förklara mitt totalt meningslösa förhållande med den andra pojkvännen i den inte så långa raden av pojkvänner jag haft, så skall jag rekommendera dem att se "Expired" istället för att jag sitter och berättar om det. Med skillnaden att mitt ex. gav mig färre M&Ms och fler pikar.
Samantha Morton, denna helt fantastiska skådespelerska, spelar den kvinnliga huvudrollen Claire, och Jason Patric spelar Jay. Claire är en ganska introvert och väldigt romantisk ung kvinna som lever i något slags drömvärld. Hon blir ständigt trampad på och nerkörd i skorna. Hon träffar Jay, som är en lika ensam person. Men Jay är istället oerhört egofixerad, och tar allt som ett påhopp.
De inleder ett förhållande, och det är kanske inte den mest lyckade kombinationen kan man väl säga. Men det är definitivt en film värd att ses. Speciellt om man som jag har en tendens att bli involverad med män som är mer involverade med sig själva. Det är en "feel bad, feel good" film. Som också på många sätt påpekar att även om det går bra i livet, även om man gör ett bra jobb och har pengar, så betyder inte det så mycket om man samtidigt är ensam. Det är i interaktionen med andra människor som man faktiskt lever. Åtminstone delvis.
Och till sista punkten. Jag blev sidesteppad av min playlist idag igen. På vägen till jobbet dundrade "High Hopes" igång, från "the Division Bell". Härlig musik.
Gårdagen spenderades helt i Stockholm. Förmiddagen gick åt att silversmida, klaga på surgumman i kvarterets 7-eleven och att bygga masker. De är nästan klara och det blir skulpturer av dem. Jag kan nämligen inte se någon annan användning för dem. Knäppt... Det är näsan som gör det. Men jag lägger upp bilder på dem så fort de är klara. Jag skall göra ett par till som enbart kommer att vara masker utan näsor.
Efter en tretimmars smidessession gick jag till Kulturhuset och hämtade biljetter som jag beställt, och sedan tog jag och en kompis en sväng upp på Helena Blomqvists "The Dark Planet", som jag blogade om för ett tag sedan. Han var dock inte alls lika imponerad som jag av hennes bilder. I alla fall verkade det inte så. Han var nog bara ute efter en öl. Eller fler. I vilket fall som helst så spenderade jag ett par trevliga timmar i hans sällskap innan det var dags att gå på "Expired".
Det är något särskilt att gå på filmfestivalfilm. Den här gången bestod det särskilda i att jag stod längst fram i kön när de släppte in, så jag fick en mycket bra plats mitt i mitten, och filmens regissör Cecilia Miniucchi satt med i salongen. Det blev en kort intervju efteråt, där hon förklarade en del om hur hon tänkt, och jag fick tillfälle att berätta för henne hur bra filmen var. Men det var många som ville prata, så det blev mest ett hastigt "Wonderful movie!" från min sida. Det finns en fangirl inom mig också.
"Expired"... Vad kan man säga... Nästa gång jag tvingas förklara mitt totalt meningslösa förhållande med den andra pojkvännen i den inte så långa raden av pojkvänner jag haft, så skall jag rekommendera dem att se "Expired" istället för att jag sitter och berättar om det. Med skillnaden att mitt ex. gav mig färre M&Ms och fler pikar.
Samantha Morton, denna helt fantastiska skådespelerska, spelar den kvinnliga huvudrollen Claire, och Jason Patric spelar Jay. Claire är en ganska introvert och väldigt romantisk ung kvinna som lever i något slags drömvärld. Hon blir ständigt trampad på och nerkörd i skorna. Hon träffar Jay, som är en lika ensam person. Men Jay är istället oerhört egofixerad, och tar allt som ett påhopp.
De inleder ett förhållande, och det är kanske inte den mest lyckade kombinationen kan man väl säga. Men det är definitivt en film värd att ses. Speciellt om man som jag har en tendens att bli involverad med män som är mer involverade med sig själva. Det är en "feel bad, feel good" film. Som också på många sätt påpekar att även om det går bra i livet, även om man gör ett bra jobb och har pengar, så betyder inte det så mycket om man samtidigt är ensam. Det är i interaktionen med andra människor som man faktiskt lever. Åtminstone delvis.
Och till sista punkten. Jag blev sidesteppad av min playlist idag igen. På vägen till jobbet dundrade "High Hopes" igång, från "the Division Bell". Härlig musik.
Sunday, November 18, 2007
Men vakna...
Jag läste Willes blog om Expressens sportsidor imorse, och den satte igång lite tankar i huvudet på mig. Lyssnade dessutom på Skunk Anansie samtidigt "100 ways to be a good girl", och det spann naturligtvis ännu mer efter det.
Jag höll en hög med föreläsningar på Skövde Högskola om design, om projektledning och om att vara kvinna i spelbranschen. Jag klipper och klistar från den. Vakna. Det här händer HELA tiden. Till och mer på en så bra arbetsplats som Avalanche. Man kommer inte undan.
Nedan följer anteckningarna från föreläsningen:
Syftet med föreläsningen
Egna erfarenheter
Jonas bad mig gå igenom de s.k. härskarteknikerna och se om jag har råkat ut för dem själv
Känner ni till härskarteknikerna?
Osynliggörande – egna erfarenheter av tekniken
Designdokument jag skrivit har förblivit olästa, okommenterade och när det har varit dags för genomgång har ingen tagit till sig materialet utan gjort lite som de själva velat
Jag pratade med projektledaren och bad henne avsätta en hel dag till att läsa designdokumentet eftersom det hela ignorerades totalt. Det gick hon med på och satte in det som en uppgift för samtliga utvecklare, grafiker och designers att genomföra. Det var INTE populärt.
Under samtliga möten där jag har varit ansvarig för att gå igenom en process eller en design har bemötts med försenade deltagare och påslagna mobiltelefoner. Bemötandet man får när man ber individer att slå av mobilerna under mötet har varit lätt fientligt.
Personligt sätt att hantera problemet har varit att be personerna stänga av mobilerna, eller att lämna mötet. Om mötet är så ointressant och onödigt för deras del att de känner att andra uppdrag går före så behöver de inte delta i mötet.
Som kreativ person måste jag erkänna att vissa möten har inneburit att jag som designer suttit och pysslat med annat än det mötet varit avsett för, dvs level design, konceptskisser osv. Även om det är frestande att göra sådant, så avhåll dig. Är det en bra idé, så skriv ner den i kanten på mötesanteckningarna, eller prata med mötesledaren och få ett okej på att det är lugnt att skissa på annat under mötet.
Förlöjligande – egna erfarenheter
Jag har blivit kallad ”lilla gumman” på en arbetsplats – inklusive klappen på huvudet
Detta kunde jag inte bemöta. Jag blev helt ställd, så istället fortsatte jag med min presentation och ignorerade det inträffade.
Jag har fått berättat för mig att det bara är ”tjejer som tänker så, män har faktiskt en viss logik”
Även här kunde jag inte ”motsätta” mig argumenten som lades fram. Istället bad jag personen hålla designen öppen tills dess att vi hade tid att testa den. Testen sade att jag hade haft rätt, generellt sett, inte bara hos en kvinnlig publik. Designen ändrades senare till att följa mitt förslag. Dock kunde det inte godtas till 100 % utan mindre förändringar blev genomdrivna utan mitt godkännande av utvecklarna.
Jag har fått berättat för mig att ”det här är vad som händer när man låter personer som inte kan programmera designa ett spel”.
Jag påpekade för personen i fråga att det här är vad du har att arbeta med. Sedan bad jag honom att underrätta mig om vad det var som var fel. Det visade sig att det inte var något fel, utan bara en missuppfattning från hans sida.
Jag har konstant blivit utsatt för hån och skratt bakom min rygg då jag gjort fel i level editorn vi har använt (det här gäller Sulake). Det här kommer jag tillbaka till i senare punkter.
Har jag inte kunnat göra så mycket åt. Jag har pratat med projektledare och resursansvarig (för mig) och gått igenom problemen som sedan har tagits upp med berörda individer. Det har inte gett något större synligt resultat förutom att det gjort de personer som man har pratat med ännu mera fientligt inställda till mig.
Jag har blivit underättad om att det enda utvecklarna hatar mer än testare är designers.
Jag påpekade för personen som sade det att det kändes skönt att inte vara högst upp på hatstegen. Då bad han om ursäkt.
Undanhållande av information – egna erfarenheter
De flesta diskussionerna om speldesignen har förts på finska, och mer eller mindre bakom ryggen på mig.
Eftersom de flesta på företaget pratar finska har det varit svårt för dem att ta upp saker till diskussion som jag behöver vara inblandad i. Delvis har detta berott på språkförbistring, men även en ovilja att kommunciera. Jag har tagit upp detta på projektmöten och med projektledaren. Inget hände.
Beslut har fattats utan att jag har blivit underrättad.
Det här relaterar delvis till ovanstående punkt. Men i första hand handlar det om att man helt enkelt beslutat att så här skall det se ut, utan att underätta mig först eller ens efter att man har genomfört förändringarna. Jag har fått upptäcka dem på egen hand och sedan ifrågasätta dem.
Verktyg som jag måste använda – editor, xml-dokument med diverse parameterar och triggers – har bara gjorts, utan att underätta mig om att de finns eller hur de skall användas.
Detta har skett vid ett flertal tillfällen. Underättelse har skett genom att man sagt ”du har glömt göra det här”. Tilläggas bör väl att jag har bett om dokumentation, men aldrig fått någon.
Jag har upprepade gånger bett om informationen både på möten och i mail.
Möten har hållits där jag borde ha blivit inbjuden, men där man valt att låta bli att fråga mig om jag vill medverka.
Det här skedde till största delen i början av projektet. Korrigerades när jag tog upp det med projektledaren.
Påförande av skuld och skam
Inga egentligen, men man undrar ju till slut över sin egen kompetens när alla andra ifrågasätter den. Tack och lov hade jag en duktig projektledare som har stått på min sida och försökt hjälpa mig igenom det värsta.
Det som var allra mest tragiskt i sammanhanget var att många av tjejerna som går spelutbildningar har råkat ut för samma saker, redan på utbildningen. Vad ger det för signaler? Hur kan man förvänta sig att tjejer skall "ta för sig" när de blir rent ut sagt mobbade av sina kursare på det här viset? Om jag inte hade varit så jävla envis som jag är så hade jag aldrig fortsatt med speldesign. Faktum är att jag höll upp ett tag, just på grund av den här problematiken.
Att ständigt kämpa i motvind gör att man blir högljudd, påstridig och bitchig. Klarar man inte av att vara det så går man under. Skall man alltså tvingas att ändra sin personlighet bara för att få jobba med ett yrke man älskar?
Jag höll en hög med föreläsningar på Skövde Högskola om design, om projektledning och om att vara kvinna i spelbranschen. Jag klipper och klistar från den. Vakna. Det här händer HELA tiden. Till och mer på en så bra arbetsplats som Avalanche. Man kommer inte undan.
Nedan följer anteckningarna från föreläsningen:
Syftet med föreläsningen
- Ge er studenter en bild av vad som kan ske på en arbetsplats med kvinnor i minoritet
- Ge er en möjlighet att förbereda er på vad ni kan råka ut för – eller utsätta andra för
- Inte blunda för problemen, men heller inte säga att de är oöverstigliga. Det GÅR att förändra en arbetsplats.
- Inte meningen att skrämmas. Jag har många bra erfarenheter också, men fokus för föreläsningen ligger på de dåliga erfarenheter jag utsatts för
Egna erfarenheter
Jonas bad mig gå igenom de s.k. härskarteknikerna och se om jag har råkat ut för dem själv
Känner ni till härskarteknikerna?
- Osynliggörande – dvs man lyssnar inte på vad du säger, man talar med varandra istället för att lyssna på dig, går på toaletten, svarar i mobiltelefoner etc.
- Förlöjligande – man förminskar ditt arbete, berättar för dig att du är fånig, fjollig, hysterisk etc.
- Undanhållande av information – man berättar helt enkelt inte för dig det du behöver veta och får dig på det sättet att framstå som dum i huvudet eller okunnig.
- Dubbelbestraffning – kvinnor lider ofta av dåligt samvete på grund av krav både ifrån jobbet och hemifrån. Ofta förbipasseras kvinnor på jobbet just därför att de vill eller måste prioritera hemarbete.
- Påförande av skuld och skam – kvinnor har en tendens att se saker som gått fel som sitt eget fel. Skuld för förnedring och övergrepp faller på de egna axlarna, och kvinnan intalar sig att det nog var hennes eget fel. Hon bad om det, trots att skulden ligger på andras axlar.
Osynliggörande – egna erfarenheter av tekniken
Designdokument jag skrivit har förblivit olästa, okommenterade och när det har varit dags för genomgång har ingen tagit till sig materialet utan gjort lite som de själva velat
Jag pratade med projektledaren och bad henne avsätta en hel dag till att läsa designdokumentet eftersom det hela ignorerades totalt. Det gick hon med på och satte in det som en uppgift för samtliga utvecklare, grafiker och designers att genomföra. Det var INTE populärt.
Under samtliga möten där jag har varit ansvarig för att gå igenom en process eller en design har bemötts med försenade deltagare och påslagna mobiltelefoner. Bemötandet man får när man ber individer att slå av mobilerna under mötet har varit lätt fientligt.
Personligt sätt att hantera problemet har varit att be personerna stänga av mobilerna, eller att lämna mötet. Om mötet är så ointressant och onödigt för deras del att de känner att andra uppdrag går före så behöver de inte delta i mötet.
Som kreativ person måste jag erkänna att vissa möten har inneburit att jag som designer suttit och pysslat med annat än det mötet varit avsett för, dvs level design, konceptskisser osv. Även om det är frestande att göra sådant, så avhåll dig. Är det en bra idé, så skriv ner den i kanten på mötesanteckningarna, eller prata med mötesledaren och få ett okej på att det är lugnt att skissa på annat under mötet.
Förlöjligande – egna erfarenheter
Jag har blivit kallad ”lilla gumman” på en arbetsplats – inklusive klappen på huvudet
Detta kunde jag inte bemöta. Jag blev helt ställd, så istället fortsatte jag med min presentation och ignorerade det inträffade.
Jag har fått berättat för mig att det bara är ”tjejer som tänker så, män har faktiskt en viss logik”
Även här kunde jag inte ”motsätta” mig argumenten som lades fram. Istället bad jag personen hålla designen öppen tills dess att vi hade tid att testa den. Testen sade att jag hade haft rätt, generellt sett, inte bara hos en kvinnlig publik. Designen ändrades senare till att följa mitt förslag. Dock kunde det inte godtas till 100 % utan mindre förändringar blev genomdrivna utan mitt godkännande av utvecklarna.
Jag har fått berättat för mig att ”det här är vad som händer när man låter personer som inte kan programmera designa ett spel”.
Jag påpekade för personen i fråga att det här är vad du har att arbeta med. Sedan bad jag honom att underrätta mig om vad det var som var fel. Det visade sig att det inte var något fel, utan bara en missuppfattning från hans sida.
Jag har konstant blivit utsatt för hån och skratt bakom min rygg då jag gjort fel i level editorn vi har använt (det här gäller Sulake). Det här kommer jag tillbaka till i senare punkter.
Har jag inte kunnat göra så mycket åt. Jag har pratat med projektledare och resursansvarig (för mig) och gått igenom problemen som sedan har tagits upp med berörda individer. Det har inte gett något större synligt resultat förutom att det gjort de personer som man har pratat med ännu mera fientligt inställda till mig.
Jag har blivit underättad om att det enda utvecklarna hatar mer än testare är designers.
Jag påpekade för personen som sade det att det kändes skönt att inte vara högst upp på hatstegen. Då bad han om ursäkt.
Undanhållande av information – egna erfarenheter
De flesta diskussionerna om speldesignen har förts på finska, och mer eller mindre bakom ryggen på mig.
Eftersom de flesta på företaget pratar finska har det varit svårt för dem att ta upp saker till diskussion som jag behöver vara inblandad i. Delvis har detta berott på språkförbistring, men även en ovilja att kommunciera. Jag har tagit upp detta på projektmöten och med projektledaren. Inget hände.
Beslut har fattats utan att jag har blivit underrättad.
Det här relaterar delvis till ovanstående punkt. Men i första hand handlar det om att man helt enkelt beslutat att så här skall det se ut, utan att underätta mig först eller ens efter att man har genomfört förändringarna. Jag har fått upptäcka dem på egen hand och sedan ifrågasätta dem.
Verktyg som jag måste använda – editor, xml-dokument med diverse parameterar och triggers – har bara gjorts, utan att underätta mig om att de finns eller hur de skall användas.
Detta har skett vid ett flertal tillfällen. Underättelse har skett genom att man sagt ”du har glömt göra det här”. Tilläggas bör väl att jag har bett om dokumentation, men aldrig fått någon.
Jag har upprepade gånger bett om informationen både på möten och i mail.
Möten har hållits där jag borde ha blivit inbjuden, men där man valt att låta bli att fråga mig om jag vill medverka.
Det här skedde till största delen i början av projektet. Korrigerades när jag tog upp det med projektledaren.
Påförande av skuld och skam
Inga egentligen, men man undrar ju till slut över sin egen kompetens när alla andra ifrågasätter den. Tack och lov hade jag en duktig projektledare som har stått på min sida och försökt hjälpa mig igenom det värsta.
Det som var allra mest tragiskt i sammanhanget var att många av tjejerna som går spelutbildningar har råkat ut för samma saker, redan på utbildningen. Vad ger det för signaler? Hur kan man förvänta sig att tjejer skall "ta för sig" när de blir rent ut sagt mobbade av sina kursare på det här viset? Om jag inte hade varit så jävla envis som jag är så hade jag aldrig fortsatt med speldesign. Faktum är att jag höll upp ett tag, just på grund av den här problematiken.
Att ständigt kämpa i motvind gör att man blir högljudd, påstridig och bitchig. Klarar man inte av att vara det så går man under. Skall man alltså tvingas att ändra sin personlighet bara för att få jobba med ett yrke man älskar?
Saturday, November 17, 2007
Att skriva för konvent - del 1: Synopsis
Varandes en handlingens person som jag är tänker jag dela med mig av lite kunskap. Det här är första blogginlägget om hur man skriver för konvent. Lämpligtvis börjar jag med ämnet synopsis, eftersom det är första kontakten konventet och skribenten har med varandra.
Jag skall lägga upp informationen på min hemsida också, vid ett senare tillfälle. Det kan hända att jag utökar informationen här med exempel på synopsis som vi fått in till GothCon och SydCon, men jag måste kolla med författarna först för att se så att de går med på att dela med sig av sina alster. I vilket fall som helst kommer det att komma exempel på synopsis om jag så måste skriva dem själv. Banne mig!
Att skriva synopsis
Vad är ett synopsis?
Synopsis är ett ord lånat från engelskan och betyder sammanfattning, i det här fallet är det en sammanfattning av äventyret du har tänkt dig att skriva.
Längd
Ett synopsis bör inte vara längre än kanske en eller två A4-sidor (för böcker säger man att en sida per 25 sidor bok är lämpligt). Dels för att det inte skall innehålla en massa onödig information och dels för att du vill att din läsare skall komma från början till slut. Tänk också på att kolla med konventet du skriver för om de har några särskilda krav.
Vad skall ett synopsis innehålla?
Som tidigare nämnts är ett synopsis en sammanfattning av ditt äventyr. Det innebär att alla viktiga scener, allt som driver äventyret framåt, inklusive slutet, måste finnas med. Synopsis skall inte innehålla platsbeskrivningar, spelledarpersonbeskrivningar eller bakgrund, om det inte är absolut nödvändigt för att driva berättelsen.
Om du vill kan du också introducera rollpersonerna. Det här gäller främst i äventyr där de spelar en viktig roll för att driva berättelsen.
Skrivarråd:
EDIT: JULAFTON!
Jag sitter nu, efter att ha dragit ut hela min garderob och rotat igenom min backuplåda med CD-skivor, och går igenom en skattkammare av gamla konventsscenarion. Landhajen från BSK -97, Skymning över Hindenburg från LinCon -99, Mexican Shootout från SydCon 9 (?), Förbannelsen från SydCon ingen aning, men det gick samma år som Förnedringen som jag också hittade här, Inspector Pooh, Skälmarnas Furste från SolCon... Jag har scenarion skrivna av Gargarisma! Velour! Shit! Snacka om att sitta på en skatt! Helt galet. Nu kommer jag inte komma långt på skriverierna idag, jag kommer att sitta och läsa scenarion istället! Det betalar sig uppenbarligen att ha varit utbytesspelledare för miljarders olika konvent.
Jag skall lägga upp informationen på min hemsida också, vid ett senare tillfälle. Det kan hända att jag utökar informationen här med exempel på synopsis som vi fått in till GothCon och SydCon, men jag måste kolla med författarna först för att se så att de går med på att dela med sig av sina alster. I vilket fall som helst kommer det att komma exempel på synopsis om jag så måste skriva dem själv. Banne mig!
Att skriva synopsis
Vad är ett synopsis?
Synopsis är ett ord lånat från engelskan och betyder sammanfattning, i det här fallet är det en sammanfattning av äventyret du har tänkt dig att skriva.
Längd
Ett synopsis bör inte vara längre än kanske en eller två A4-sidor (för böcker säger man att en sida per 25 sidor bok är lämpligt). Dels för att det inte skall innehålla en massa onödig information och dels för att du vill att din läsare skall komma från början till slut. Tänk också på att kolla med konventet du skriver för om de har några särskilda krav.
Vad skall ett synopsis innehålla?
Som tidigare nämnts är ett synopsis en sammanfattning av ditt äventyr. Det innebär att alla viktiga scener, allt som driver äventyret framåt, inklusive slutet, måste finnas med. Synopsis skall inte innehålla platsbeskrivningar, spelledarpersonbeskrivningar eller bakgrund, om det inte är absolut nödvändigt för att driva berättelsen.
Om du vill kan du också introducera rollpersonerna. Det här gäller främst i äventyr där de spelar en viktig roll för att driva berättelsen.
Skrivarråd:
- Vad är haken? - Vad är det som drar in rollpersonerna i handlingen? Vad är det som får dem att vilja utforska ditt scenario? Det här bör ALLTID finnas med.
- Försök att få stämningen i scenariot att framgå - om du skriver torrt som fnöske om ett äventyr som är humoristiskt är det förmodligen ingen som tror att du kan skriva roligt. Det här är en fin balansgång mellan att hålla sig kort och att ändå ge synopsiset en viss charm.
- Utelämna inte information - skriv inte “när de upptäcker hemligheten faller hela deras tro på det Svenska rättsväsendet”. Hemligheten är uppenbarligen viktig. Ta med den.
- Skriv från början till slut - alla viktiga scener, introduktion, konfrontation, klimax och slut måste finnas med. Du måste alltså veta vart du vill ta vägen med ditt äventyr redan innan du skriver det, och för att konventsarrangörerna skall kunna bedöma om ditt äventyr passar på konventet måste de veta att du har en plan för det.
EDIT: JULAFTON!
Jag sitter nu, efter att ha dragit ut hela min garderob och rotat igenom min backuplåda med CD-skivor, och går igenom en skattkammare av gamla konventsscenarion. Landhajen från BSK -97, Skymning över Hindenburg från LinCon -99, Mexican Shootout från SydCon 9 (?), Förbannelsen från SydCon ingen aning, men det gick samma år som Förnedringen som jag också hittade här, Inspector Pooh, Skälmarnas Furste från SolCon... Jag har scenarion skrivna av Gargarisma! Velour! Shit! Snacka om att sitta på en skatt! Helt galet. Nu kommer jag inte komma långt på skriverierna idag, jag kommer att sitta och läsa scenarion istället! Det betalar sig uppenbarligen att ha varit utbytesspelledare för miljarders olika konvent.
Friday, November 16, 2007
Götterdämmerungmaterial
Jag spammar min blog idag. Men det är i det här fallet med ett gott syfte.
Hittade en artikel på SvD när jag letade efter naturkatastrofer (i jobbets tjänst, tro inget annat) och därifrån är följande saxat:
Ett jordskalv så "nära" i tiden till det som hände i Lissabon måste ju vara mumma för scenarioförfattare som arbetar med Götterdämmerung! Det är det i vilket fall som helst för mig.
Klippt ur min introduktion till 1700-talets Europa:
Hittade en artikel på SvD när jag letade efter naturkatastrofer (i jobbets tjänst, tro inget annat) och därifrån är följande saxat:
Danmarks svåraste skalv under historisk tid inträffade två dagar före julafton 1759 med magnitud 5,1 och epicentrum i Kattegatt mitt emellan Göteborg och Skagen. Tack vare att biskopen över Själland, L Harboe, lät utsända en enkät till alla stiftets präster om jordskalvets verkningar, vet man i dag förbluffande mycket om intensitetszonerna vid detta skalv, vilket också skakade om dåtidens sydsvenskar. Svarsformulären, som varit försvunna i mer än 200 år, har nyligen återfunnits i stiftets arkiv och getts ut i bokform. Detta väldiga material har nu också bearbetats av den norske seismologen Eystein Huseby som för några månader sedan publicerade en modern tolkning av skalvet med en ny och lägre magnitudberäkning än den man en gång använde inför byggandet av kärnkraftverket i Barsebäck. I Finland har man inte heller anledning att frukta förödande jordskalv. Inget finskt skalv har överträffat Oslofjordskalvet 1904, men sommaren 1626 skadades ändå Peltamos kyrkas väggar så illa av ett jordskalv att kyrkan måste byggas om. Säreget nog uppslukades ett stycke land även 1626, då vid Ijo vid Östersjön, något som har förevigats av Johannes Messenius i rimkrönikan.
Ett jordskalv så "nära" i tiden till det som hände i Lissabon måste ju vara mumma för scenarioförfattare som arbetar med Götterdämmerung! Det är det i vilket fall som helst för mig.
Klippt ur min introduktion till 1700-talets Europa:
Portugal - Lissabon
Lissabon är huvudstad i Portugal. Det är en praktfull stad med anor från 500-talet. Staden har influenser från både Moriskt styre och de kristna erövrarna som tog över staden 1147. Lissabons hamn är fortfarande en av de mest aktiva hamnarna i Europa. Därifrån seglar åtskilliga expeditioner till Sydamerika och Indien, och staden är en av Europas mest glänsande barockstäder på grund av den lukrativa handeln.
Den första stora jordbävningen upplevde Lissabon 1531, den 26:e januari. Tusentals dog i kaoset som följde, och 1755, den 1 november, är det dags igen. Två skalv skakar staden med 40 minuters mellanrum. Detta är förödande nog, men det som gör katastrofen till en fullständig tragedi är den flodvåg som efter skalven sköljer in från floden Tajos mynning och sveper in över de redan skadade husen.
Kort därefter drabbas staden av en eldsvåda som bränner ner det som inte redan förstörts i skalven och flodvågen. Hela centrala Lissabon totalförstörs. Antalet döda beräknas vara mellan 60.000 - 150.000 människor. Hela Europa chockas djupt av det inträffade. Vissa säger att det enbart kan vara ett gudomligt straff, och många böcker och pamfletter ges ut för att förstärka den uppfattningen.
Återuppbyggandet kommer igång tämligen omgående. En man vid namn Sebastião José de Carvalho e Mello, även kallad Markis Pombal, skaffar sig inflytande över Portugals regering genom att snabbt agera för att hjälpa de hemlösa med mat, sjukvård och tak över huvudet. Han sätter också omgående igång med att planera för återuppbyggandet av staden. Lissabon får ett helt nytt centrum, Baixa, i enkel barockstil (pombalstil). Det här ger Markis Pombal en hel del manövreringsutrymme i den portugisiska regeringen, och han lyckas stärka sin makt gentemot aristokratin med sina terrormetoder. En del påstår att Markis Pombal varit alltför snabb i sitt handlande. Nästan som att han visste vad som komma skulle.
Lissabons två jordbävningar
På morgonen den 1 november 1755 slås flertalet av Europas medium med fruktansvärda migränattacker som inte avtar förrän sent på kvällen. En del av dem drabbas så hårt att de får slaganfall, eller till och med avlider. Ockulta aktiviteter går fel överallt, och det verkar som att något suger all magisk kraft ur världen, eller kanske koncentrerar den på en plats. Magiska artefakter blir verkningslösa och varelser som byggts av magi, homunculi och golem, rasar samman utan synbar anledning. På en kyrkogård i Paris ses spöken sväva över gravarna, och i Venedig vågar sig vampyrer ut mitt på dagen, ger sig in i ett fattighus och ställer till med ett ohyggligt blodbad.
Bäbisar överallt!
Andreas, en av min brors och min barndomsvän som jag har känt så länge jag kommer ihåg, nästan, skall ha barn med sin fru om lite drygt en vecka.
Hur fick jag reda på det? Genom Lars, en annan ungdomsbekantskap. Grattis Andreas. Nu är två av Döda Karaktärers Sällskap klonade. Eller så klonad man nu blir när man får barn. Bea har ju sin dotter Simone.
Allt det här drar naturligtvis upp minnen från den tiden då vi satt i Lars föräldrars källare och glodde på film med filtar och chips överallt, och lagom sunkig kompisatmosfär över alltihop som en tjock rök. Gud vad vi spelade rollspel på den tiden. Och var uppe hela nätterna. Och genade över Johannesberg. Gamla goa Mariestad... Saknar jag den tiden? Nja. Jag saknar att stå så nära andra människor, men jag saknar inte förvirringen, ångesten och kalabaliken som pågick under ytan. Staffan har också vuxenpoäng kom jag på. Han har ju varit i samma förhållande i 11 år nu. Jämlars. Måste nog maila honom och prata lite. Han skall ju vara tillbaka från sin semester vid det här laget =).
Herrejävlar... Ibland glömmer man de människor som har stått närmast. För de har hamnat så långt borta.... Dags för en kontaktrunda igen med andra ord.
Hur fick jag reda på det? Genom Lars, en annan ungdomsbekantskap. Grattis Andreas. Nu är två av Döda Karaktärers Sällskap klonade. Eller så klonad man nu blir när man får barn. Bea har ju sin dotter Simone.
Allt det här drar naturligtvis upp minnen från den tiden då vi satt i Lars föräldrars källare och glodde på film med filtar och chips överallt, och lagom sunkig kompisatmosfär över alltihop som en tjock rök. Gud vad vi spelade rollspel på den tiden. Och var uppe hela nätterna. Och genade över Johannesberg. Gamla goa Mariestad... Saknar jag den tiden? Nja. Jag saknar att stå så nära andra människor, men jag saknar inte förvirringen, ångesten och kalabaliken som pågick under ytan. Staffan har också vuxenpoäng kom jag på. Han har ju varit i samma förhållande i 11 år nu. Jämlars. Måste nog maila honom och prata lite. Han skall ju vara tillbaka från sin semester vid det här laget =).
Herrejävlar... Ibland glömmer man de människor som har stått närmast. För de har hamnat så långt borta.... Dags för en kontaktrunda igen med andra ord.
Stockholms nya stadsbibliotek & Habbo
Läser i både SvD och DN att Delphinium vann tävlingen om nya Stadsbiblioteket.
Jag blir glad. Inte för att det är det (i mitt tycke) bästa förslaget, utan för att det är Heike Hanada som har vunnit. Vad det gäller juryns utlåtande så håller jag med Peder Alton i DN. Det är genomförbart och det är realistiskt. Dessutom kommunicerar det ju med gatan...
Arkitektur är kul. Framförallt är det roligt att höra vad som sägs runtom byggnaderna, varför vissa beslut togs och varför man valt att gå i en viss riktning med en design.
Gör dig själv en tjänst. Titta upp ifrån trottaren med jämna mellanrum. Det kan vara rätt fantastiskt.
Jag läser också i SvD att Habbo Hotell ligger illa till i konsumentverkets ögon. Jag är inte förvånad. Jag jobbade ju på Sulake ett tag som speldesigner och vet vilka enorma problem det var med alla köpmodeller och avtal hit och dit. Nu jobbade jag förvisso inte på just Habbo Hotel, utan Habbo Islands, men man hörde ju pratet. Och det gällde i princip hur man bäst skinnade barnen på slantar. Betalmetoder. Mycket sådant prat. Konstigt nog mest bland managementfolket. Designers och programmerare pratade mer om vad som kunde tänkas vara kul.
Jag blir glad. Inte för att det är det (i mitt tycke) bästa förslaget, utan för att det är Heike Hanada som har vunnit. Vad det gäller juryns utlåtande så håller jag med Peder Alton i DN. Det är genomförbart och det är realistiskt. Dessutom kommunicerar det ju med gatan...
Arkitektur är kul. Framförallt är det roligt att höra vad som sägs runtom byggnaderna, varför vissa beslut togs och varför man valt att gå i en viss riktning med en design.
Gör dig själv en tjänst. Titta upp ifrån trottaren med jämna mellanrum. Det kan vara rätt fantastiskt.
Jag läser också i SvD att Habbo Hotell ligger illa till i konsumentverkets ögon. Jag är inte förvånad. Jag jobbade ju på Sulake ett tag som speldesigner och vet vilka enorma problem det var med alla köpmodeller och avtal hit och dit. Nu jobbade jag förvisso inte på just Habbo Hotel, utan Habbo Islands, men man hörde ju pratet. Och det gällde i princip hur man bäst skinnade barnen på slantar. Betalmetoder. Mycket sådant prat. Konstigt nog mest bland managementfolket. Designers och programmerare pratade mer om vad som kunde tänkas vara kul.
Helena Blomqvist
Jag är glad att jag tog promenaden förbi Kulturhuset igår. Jag stod i kö i tio minuter, läste min nyinköpta bok av Terry Pratchett "Making Money" (som redan är slut... *suck*), men gav upp efter - japp - tio minuter. Med resultatet att jag istället för att åka hem åkte upp för att titta på Jan Stenmarkutställningen. Den var stängd. Men på vägen ner fångade ett fotografi på en kvinna i röd klänning min uppmärksamhet.
Det var Helena Blomqvists foto "Woman with Ravens" från utställningen "The Dark Planet".
Artikel i SvD
Jag måste gå dit igen och titta på bilderna. Idag. Jag fastnade i en timme framför dem. Önskar att de inte var så ruskigt dyra, de kostar runt €10000 (missförstå mig rätt, de är värda varenda euro) och det har jag inte råd med. Annars hade det varit ett givet tillskott på min vägg hemma. Fast då hade jag fått kasta ut en del andra bilder förstås. Boken skall jag i vilket fall som helst köpa, om den finns att få tag på. Och Helena Blomqvist skall jag följa religiöst hädanefter. Hon är en konstnär som har träffat rätt i själen på mig. Mörkret och ljuset i fotografierna, himlarna med flygplan, den stillaliggande pensionären i de fyra årstiderna... Det pratar med mig, och det påverkar mig och wow... Det är sällan det händer att jag ryser av fotografi. Jag kan uppskatta skönheten i foton, men det händer inte ofta att jag får samma reaktion på bilder som jag får på musik. Det här var klockrent. Det var ett svärd i hjärtat, det var inspiration, det var att sätta andan i halsen. Andlös.
Mer skrivet om Helena Blomqvist:
DN
SvD
Tidningen Kulturen
Konsten.net
Ännu en från konsten.net
minou.nu
Digitalfoto
Fotosidan.se
Bortsett från den upplevelsen som fick mig att bli helt vimsig i huvudet av vilja att skapa, och vilja att köpa en ny systemkamera, så fick det mig också att fundera lite på den digitala tekniken.
Visst finns det uppenbara fördelar med att sätta sig vid datorn och manipulera bilder, framförallt går det fortare, och resultaten blir mer i enlighet med vad man vill ha, eller är ute efter. Men det tar också bort den direkta kopplingen mellan mediet och konstnären. Det lägger en slöja av obegränsade "undo" mellan dig och bilden och det som är omedelbart, ogripbart och eteriskt i bilden kan försvinna på vägen. Man kan undvika misstag. Och misstag är ibland det som gör en hel bild.
Fördelen är ju att man inte behöver stå i mörkrummet och andas kemikalieångor som dessutom är cancerframkallande. Men det är något speciellt med allt det där. Att försiktigt rulla upp sin film på en spole, skruva ihop framkallningsburken och låta kemins magi arbeta fram negativen. Att stå med vatten upp till armbågarna och faktiskt kunna påverka bilden redan i negativstadiet. Att pressa film... Mmm... Lukten av framkallningsvätska som sätter sig i kläderna, och att yrvaket klättra ur mörkrummet, osäker på om det är kväll eller morgon.
Mörkrumstomtarna! Men det är slut med mörkrumstomtar, kemikalier och kopiatorer nu... Om jag köper en ny kamera blir det en digital systemkamera. En Olympus, med största sannolikhet.
Utöver att jag har drabbats av fotonoja har jag också diskuterat skrivarworkshops med Gunnar på Sveroks forum, i den här tråden. Det ligger mig varmt om hjärtat att se att rollspelssverige lever upp igen på konvent, och vad man än kan tänkas göra för att så skall ske... Jag ställer upp och hjälper till. Man kanske skall rycka lite i Satu också. Hon är rejält insyltad i RopeCon och kan säkert hitta bra folk i Finland. Och det vore kul att köra en Zombiebrigad där med. Det ligger små vita lappar i hela lägenheten nu... Sjukt.
Jag hittade också till ett nytt kontaktnät igår. Skall se vad det blir av det, men det kanske innebär att jag hittar folk att umgås med, så slipper jag slita på dem jag redan känner i Stockholm. Även mig kan man få för mycket av. Skulle jag tro. Det vore skönt att inte känna sig som den fattiga släktingen från landet med hatten i handen.
I helgen blir det i vilket fall som helst att skriva klart Tannhäuser. Ju mer jag läser reglerna, desto mindre håller jag med om mitt första intryck av spelet, vilket grämer mig. Det är REGLERNA det är fel på, inte spelet! Borde ha tryckt mer på det i recensionen. Men så går det när det är snabba ryck som gäller. Fan... Och helt ärligt borde jag inte ha lyssnat fullt så mycket på mina medspelare, men jag hade ganska hög feber när vi spelade, så det får gå...
Det var Helena Blomqvists foto "Woman with Ravens" från utställningen "The Dark Planet".
Artikel i SvD
Jag måste gå dit igen och titta på bilderna. Idag. Jag fastnade i en timme framför dem. Önskar att de inte var så ruskigt dyra, de kostar runt €10000 (missförstå mig rätt, de är värda varenda euro) och det har jag inte råd med. Annars hade det varit ett givet tillskott på min vägg hemma. Fast då hade jag fått kasta ut en del andra bilder förstås. Boken skall jag i vilket fall som helst köpa, om den finns att få tag på. Och Helena Blomqvist skall jag följa religiöst hädanefter. Hon är en konstnär som har träffat rätt i själen på mig. Mörkret och ljuset i fotografierna, himlarna med flygplan, den stillaliggande pensionären i de fyra årstiderna... Det pratar med mig, och det påverkar mig och wow... Det är sällan det händer att jag ryser av fotografi. Jag kan uppskatta skönheten i foton, men det händer inte ofta att jag får samma reaktion på bilder som jag får på musik. Det här var klockrent. Det var ett svärd i hjärtat, det var inspiration, det var att sätta andan i halsen. Andlös.
Mer skrivet om Helena Blomqvist:
DN
SvD
Tidningen Kulturen
Konsten.net
Ännu en från konsten.net
minou.nu
Digitalfoto
Fotosidan.se
Bortsett från den upplevelsen som fick mig att bli helt vimsig i huvudet av vilja att skapa, och vilja att köpa en ny systemkamera, så fick det mig också att fundera lite på den digitala tekniken.
Visst finns det uppenbara fördelar med att sätta sig vid datorn och manipulera bilder, framförallt går det fortare, och resultaten blir mer i enlighet med vad man vill ha, eller är ute efter. Men det tar också bort den direkta kopplingen mellan mediet och konstnären. Det lägger en slöja av obegränsade "undo" mellan dig och bilden och det som är omedelbart, ogripbart och eteriskt i bilden kan försvinna på vägen. Man kan undvika misstag. Och misstag är ibland det som gör en hel bild.
Fördelen är ju att man inte behöver stå i mörkrummet och andas kemikalieångor som dessutom är cancerframkallande. Men det är något speciellt med allt det där. Att försiktigt rulla upp sin film på en spole, skruva ihop framkallningsburken och låta kemins magi arbeta fram negativen. Att stå med vatten upp till armbågarna och faktiskt kunna påverka bilden redan i negativstadiet. Att pressa film... Mmm... Lukten av framkallningsvätska som sätter sig i kläderna, och att yrvaket klättra ur mörkrummet, osäker på om det är kväll eller morgon.
Mörkrumstomtarna! Men det är slut med mörkrumstomtar, kemikalier och kopiatorer nu... Om jag köper en ny kamera blir det en digital systemkamera. En Olympus, med största sannolikhet.
Utöver att jag har drabbats av fotonoja har jag också diskuterat skrivarworkshops med Gunnar på Sveroks forum, i den här tråden. Det ligger mig varmt om hjärtat att se att rollspelssverige lever upp igen på konvent, och vad man än kan tänkas göra för att så skall ske... Jag ställer upp och hjälper till. Man kanske skall rycka lite i Satu också. Hon är rejält insyltad i RopeCon och kan säkert hitta bra folk i Finland. Och det vore kul att köra en Zombiebrigad där med. Det ligger små vita lappar i hela lägenheten nu... Sjukt.
Jag hittade också till ett nytt kontaktnät igår. Skall se vad det blir av det, men det kanske innebär att jag hittar folk att umgås med, så slipper jag slita på dem jag redan känner i Stockholm. Även mig kan man få för mycket av. Skulle jag tro. Det vore skönt att inte känna sig som den fattiga släktingen från landet med hatten i handen.
I helgen blir det i vilket fall som helst att skriva klart Tannhäuser. Ju mer jag läser reglerna, desto mindre håller jag med om mitt första intryck av spelet, vilket grämer mig. Det är REGLERNA det är fel på, inte spelet! Borde ha tryckt mer på det i recensionen. Men så går det när det är snabba ryck som gäller. Fan... Och helt ärligt borde jag inte ha lyssnat fullt så mycket på mina medspelare, men jag hade ganska hög feber när vi spelade, så det får gå...
Thursday, November 15, 2007
Filmfestival!
Jag har precis bokat de första fyra biljetterna till Stockholms Filmfestival och skall snart springa till Kulturhuset och hämta ut dem.
Det börjar lite lätt på söndag med "Expired".
Sedan ser jag "Ghosts of Abu Ghraib" på Torsdag i nästa vecka.
Följt av "Eastern Promises"...
Och "Manufacturing Dissent".
Samtliga citat är klippta från DN
Nu jävlar skall jag fanimej inte låta något så fånigt som att jag inte har någon att gå på bio med hindra mig från att se bra film.
Det börjar lite lätt på söndag med "Expired".
Samantha Morton spelar ensamma Claire som fattar tycke för en manodepressiv, självupptagen parkeringsvakt spelad av Jason Patric i Cecilia Miniucchis udda kärleksdrama "Expired".
Sedan ser jag "Ghosts of Abu Ghraib" på Torsdag i nästa vecka.
Rory Kennedy granskar skandalen i det ökända irakiska fängelset bilder av misshandlade irakiska fångar och leende amerikanska soldater.
Följt av "Eastern Promises"...
Viggo Mortensen gör nakenchock i David Cronenbergs våldsamma moraldrama "Eastern promises" endast iklädd tatueringar och ett diaboliskt leende..
Och "Manufacturing Dissent".
Moore-fansen Debbie Melnyk och Rick Caine skulle göra en hyllningsdokumentär till sin filmhjälte. Istället blev det "Manufacturing dissent" som är ett kritiskt reportage om hur Moore säljer ut sanningen för att slagkraftig.
Samtliga citat är klippta från DN
Nu jävlar skall jag fanimej inte låta något så fånigt som att jag inte har någon att gå på bio med hindra mig från att se bra film.
Spiritualismen lever
I en "artikel" i Metro står det idag om en socionom som enligt uppgift åkallat en ande för att få ett beslut om hon skulle hjälpa familjen med familjeterapi. Det känns tryggt att veta att spiritualismen lever... Nu önskar jag att jag kunde se på TV. Kvällens "Insider" verkar ju helt klart sevärt :).
I vilket fall som helst är jag tillbaka på banan. Jag sover på nätterna (TROTS att jag tittade en halvtimme på "Dawn of the Dead"! Fatta! Jag kanske måste utsätta mig för zombies mer än en halvtimme för att det skall få effekt? Eller så berodde det på att filmen stod på, men att jag satt i köket och skrev? Kan vara... bara för att få känslan... Stön, skrik och släpande steg! Faktum är att ljudet är så ruskigt viktigt.) och jag har kommit igång både med hemliga projekt, icke hemliga projekt och skrivande. Nackdelen med hemliga och andra projekt är att jag inte kan slutföra dem själv. Det är alltid bekymmersamt. Zombieprojektet är numera en snabbt uppskissad mindmap på min patetiskt lilla whiteboard (jag behöver en stor whiteboard!) samt en hög med idéer på små vita papperslappar med slarvigt skrivna rubriker. Det SKA fanimej bli något om jag så måste göra som jag alltid gjort. Dra ihop det själv och lägga upp det på hemsidan. Vilket påminner mig om att jag har ett par workshops att sammanställa och lägga upp på webben. Måste rensa det där härket som fan. Skall nog börja om från början med websidan. Helt. Och se till att alla småsiter är klara innan jag börjar på något nytt. Men det skall nog ordna sig.
Jag sade i ett svagt ögonblick ja till att eventuellt ta en post i föreningen bakom Stockholms Spelkonvent, men jag har redan klargjort att en post i konventsledningen är out of the question. Om inte annat kanske jag kan få lite kontakter i Stockholm om jag faktiskt engagerar mig i något. Jag har funderingar på att leta upp Dragon's Lair också. Det var så trevligt att spela igen.
Ännu ett favoritband. Portishead, och min absoluta favoritlåt "Roads". Beth Gibbons röst är som... Skört glas. Fjärilsvingar. Damm i solstrålar. Don't get me wrong, jag är helt kär i hela Portisheads produktion, men "Roads" får mig alltid att rysa.
Jag hade velat lägga in en video av Beck här också, men YouTube tillåter inte att man embeddar dem, så det får bli länkar istället. Jag är lite kluven till Beck. En del grejer han har gjort älskar jag, annat tycker jag är lite... svårtillgängligt. Men "Sea Changes" och "The Information" är helt klart något jag kan lyssna på rakt igenom. Det är inte självklart med resten av hans skivor.
Lost Cause från "Sea Changes"
The Golden Age också från "Sea Changes". The Flaming Lips har gjort en cover på den.
Och Flaming Lips är också bra. Do You Realize?
EDIT: Och jag fick precis mail om att mitt ex av "Assassins Creed" ligger på Webhallen och väntar på mig! Yay! Snacka om att det blir spela i helgen!
I vilket fall som helst är jag tillbaka på banan. Jag sover på nätterna (TROTS att jag tittade en halvtimme på "Dawn of the Dead"! Fatta! Jag kanske måste utsätta mig för zombies mer än en halvtimme för att det skall få effekt? Eller så berodde det på att filmen stod på, men att jag satt i köket och skrev? Kan vara... bara för att få känslan... Stön, skrik och släpande steg! Faktum är att ljudet är så ruskigt viktigt.) och jag har kommit igång både med hemliga projekt, icke hemliga projekt och skrivande. Nackdelen med hemliga och andra projekt är att jag inte kan slutföra dem själv. Det är alltid bekymmersamt. Zombieprojektet är numera en snabbt uppskissad mindmap på min patetiskt lilla whiteboard (jag behöver en stor whiteboard!) samt en hög med idéer på små vita papperslappar med slarvigt skrivna rubriker. Det SKA fanimej bli något om jag så måste göra som jag alltid gjort. Dra ihop det själv och lägga upp det på hemsidan. Vilket påminner mig om att jag har ett par workshops att sammanställa och lägga upp på webben. Måste rensa det där härket som fan. Skall nog börja om från början med websidan. Helt. Och se till att alla småsiter är klara innan jag börjar på något nytt. Men det skall nog ordna sig.
Jag sade i ett svagt ögonblick ja till att eventuellt ta en post i föreningen bakom Stockholms Spelkonvent, men jag har redan klargjort att en post i konventsledningen är out of the question. Om inte annat kanske jag kan få lite kontakter i Stockholm om jag faktiskt engagerar mig i något. Jag har funderingar på att leta upp Dragon's Lair också. Det var så trevligt att spela igen.
Ännu ett favoritband. Portishead, och min absoluta favoritlåt "Roads". Beth Gibbons röst är som... Skört glas. Fjärilsvingar. Damm i solstrålar. Don't get me wrong, jag är helt kär i hela Portisheads produktion, men "Roads" får mig alltid att rysa.
Jag hade velat lägga in en video av Beck här också, men YouTube tillåter inte att man embeddar dem, så det får bli länkar istället. Jag är lite kluven till Beck. En del grejer han har gjort älskar jag, annat tycker jag är lite... svårtillgängligt. Men "Sea Changes" och "The Information" är helt klart något jag kan lyssna på rakt igenom. Det är inte självklart med resten av hans skivor.
Lost Cause från "Sea Changes"
The Golden Age också från "Sea Changes". The Flaming Lips har gjort en cover på den.
Och Flaming Lips är också bra. Do You Realize?
EDIT: Och jag fick precis mail om att mitt ex av "Assassins Creed" ligger på Webhallen och väntar på mig! Yay! Snacka om att det blir spela i helgen!
Wednesday, November 14, 2007
Zombies!!!
Jag blev alldeles nyss tipsad av Johan om den här fantastiska artikeln.
Ett citat:
Nu måste jag ju fortsätta gräva i det här (hehe) eftersom jag ÄLSKAR zombies. Okej, älskar är väl att ta i, men... kärlek! Zombiefilmer tillhör min stora passion. De tillhör också de områden inför vilket jag är som mest kluven. Eftersom jag varje gång jag sett en zombiefilm vaknar med svetten strömmande från hjässan och ännu en trevlig hypnagog erfarenhet i bagaget. Men vem kan motstå Romeros filmer? Min stora sorg är att jag ännu inte tagit mod till mig för att se "Land of the Dead" igen...
En lista på URL:
Zombie Attack at Hierakonpolis
Archaeology.org
Zombie Survival Guide
Hjärnans bedrägliga skådespel
Jag har också drabbats av inspiration på annat håll. Jag är lite ledsen över att jag totalsågade Tannhäuser i nästa nummer av Fenix, så nu håller jag på att skriva nya regler för spelet. Eller snarare sammanställa regler man 1. hittar i, 2. kan spela med, 3. inte är så obalanserade. Jag tror nämligen att största bristen med spelet låg just i hur reglerna var formulerade och upplagda.
Men nu är det research som gäller. F.E.A.R. coming right up... WASD!
EDIT: Okej, nu har jag totalt tappat kontrollen över min hjärna. Det här är inget bra alls. (Faktum är att det är jättebra, men man kan ju låtsas ha ångest bara för att.)
I vilket fall som helst vill jag bygga ett Zombie ARG. Jag undrar vilka i kontaktboken som kan tänkas vara intresserade? Alternativt bygger man ett zombielajv... Men vem vill spela zombieforskare? Det måste finnas någon som är intresserad av att skapa något här i Stockholm... Jeez... En sak i taget.
Vill du vara med och bygga? Lämna en kommentar! Jag är fullt seriös! På ett totalt urfånigt sätt, men jag vill verkligen GÖRA något! Jag blir tokig! Jag ÄR tokig!
Mer inspiration: Forskare! Labb! Artiklar! Seriösa föreläsningar och outbreaks på kyrkogårdar runtom Sthlm. Jan Ajvide Lindkvists "Hanteringen av Odöda"!
En wiki med information, artiklar och "outbreak" rapportering. Ungefär som WHO eller CDCs websidor. Det skall vara tight, det skall vara små grupper och det kanske till och med skall röra sig över fler städer i Sverige. Jag har ju "folk" både här, i Gbg och i Malmö. Det skall kännas seriöst, men tanken är att det skall vara apkul och skrämmande på samma gång. Så hur får jag tag på folk till det här? Är det någon som är intresserad av att spela ett sådant lajv/ARG? Vilka regler skall man i sådana fall anamma? Lajvsystem?
Fan, jag har aldrig arrangerat ett lajv i hela mitt liv, och nu helt plötsligt bara kliar det i mig. Morgonens händelser har verkligen lättat mitt hjärta och det märks i huvudet också.
EDIT nr?: Jag tror jag får skriva en svensk zombiesetting helt enkelt. Baserad lite på "The Zombie Survival Guide".
Ett citat:
This may seem absurd, but you won't think its funny when you are feasting on the corpses of your friends and fellow researchers, in fact, you won't be thinking at all.
Nu måste jag ju fortsätta gräva i det här (hehe) eftersom jag ÄLSKAR zombies. Okej, älskar är väl att ta i, men... kärlek! Zombiefilmer tillhör min stora passion. De tillhör också de områden inför vilket jag är som mest kluven. Eftersom jag varje gång jag sett en zombiefilm vaknar med svetten strömmande från hjässan och ännu en trevlig hypnagog erfarenhet i bagaget. Men vem kan motstå Romeros filmer? Min stora sorg är att jag ännu inte tagit mod till mig för att se "Land of the Dead" igen...
En lista på URL:
Zombie Attack at Hierakonpolis
Archaeology.org
Zombie Survival Guide
Hjärnans bedrägliga skådespel
Jag har också drabbats av inspiration på annat håll. Jag är lite ledsen över att jag totalsågade Tannhäuser i nästa nummer av Fenix, så nu håller jag på att skriva nya regler för spelet. Eller snarare sammanställa regler man 1. hittar i, 2. kan spela med, 3. inte är så obalanserade. Jag tror nämligen att största bristen med spelet låg just i hur reglerna var formulerade och upplagda.
Men nu är det research som gäller. F.E.A.R. coming right up... WASD!
EDIT: Okej, nu har jag totalt tappat kontrollen över min hjärna. Det här är inget bra alls. (Faktum är att det är jättebra, men man kan ju låtsas ha ångest bara för att.)
I vilket fall som helst vill jag bygga ett Zombie ARG. Jag undrar vilka i kontaktboken som kan tänkas vara intresserade? Alternativt bygger man ett zombielajv... Men vem vill spela zombieforskare? Det måste finnas någon som är intresserad av att skapa något här i Stockholm... Jeez... En sak i taget.
Vill du vara med och bygga? Lämna en kommentar! Jag är fullt seriös! På ett totalt urfånigt sätt, men jag vill verkligen GÖRA något! Jag blir tokig! Jag ÄR tokig!
Mer inspiration: Forskare! Labb! Artiklar! Seriösa föreläsningar och outbreaks på kyrkogårdar runtom Sthlm. Jan Ajvide Lindkvists "Hanteringen av Odöda"!
En wiki med information, artiklar och "outbreak" rapportering. Ungefär som WHO eller CDCs websidor. Det skall vara tight, det skall vara små grupper och det kanske till och med skall röra sig över fler städer i Sverige. Jag har ju "folk" både här, i Gbg och i Malmö. Det skall kännas seriöst, men tanken är att det skall vara apkul och skrämmande på samma gång. Så hur får jag tag på folk till det här? Är det någon som är intresserad av att spela ett sådant lajv/ARG? Vilka regler skall man i sådana fall anamma? Lajvsystem?
Fan, jag har aldrig arrangerat ett lajv i hela mitt liv, och nu helt plötsligt bara kliar det i mig. Morgonens händelser har verkligen lättat mitt hjärta och det märks i huvudet också.
EDIT nr?: Jag tror jag får skriva en svensk zombiesetting helt enkelt. Baserad lite på "The Zombie Survival Guide".
Stenras
Imorse rasade typ ett halvt ton sten från mitt hjärta. Vilket innebär att jag kan sluta oroa mig för just den biten i mitt liv. Nu kanske jag kan börja bete mig som en normal människa igen, vem vet? Jag kanske till och med kan äta ordentligt?
Men först är det till att ladda iPoden med Vreeswijk och Åkerström (och Sisters of Mercy), sedan är det dags att gå till jobbet, och utan att behöva tänka på massa annan skit som har ockuperat huvudet.
Blä. Bloggeneratorn är tillbaka...
Igår kväll kom jag hem runt 23-tiden, men det hade sina randiga skäl och rutiga orsaker. Jag har varit i verkstaden och byggt silvermasker. Jag är inte klar än, men jag skall dit igen på söndag. Då tror jag att den första kan bli färdig. Åtminstone lödd. Någon frågade igår om vad det var. "Silvermask" svarade jag. "Ja, men hur skall du ha på dig den? Är det en brosch eller vad?" "Eh... jag vet inte. Det är en silvermask..." Så långt tänker jag när jag bygger saker. Jag tror det är en skulptur mer än ett smycke. Den kommer i vilket fall som helst att bli för tung att ha på sig.
Jag gör inga smycken. Jag gör... objekt.
EDIT: SHIT! Nu fick jag en idé som kommer att kosta multum, men som vore såååå cool! En skulpterad ansiktsmask i silver, av venetiansk modell, med infattade små stenar och kedjor och... Aaaaa! Det vore SÅ läckert! Men så dyrt! Men SÅ läckert! Måste skissa!
EDIT 2: Jag kom på det! På vägen till jobbet. Silverlera. Kork och silverlera. Man kan göra ett otroligt elegant nät på det viset. Och då kanske man till och med kan ha på sig grejen. Fast vem skulle vilja skutta omkring med en hjälm av silver på sig?
Men först är det till att ladda iPoden med Vreeswijk och Åkerström (och Sisters of Mercy), sedan är det dags att gå till jobbet, och utan att behöva tänka på massa annan skit som har ockuperat huvudet.
Blä. Bloggeneratorn är tillbaka...
Igår kväll kom jag hem runt 23-tiden, men det hade sina randiga skäl och rutiga orsaker. Jag har varit i verkstaden och byggt silvermasker. Jag är inte klar än, men jag skall dit igen på söndag. Då tror jag att den första kan bli färdig. Åtminstone lödd. Någon frågade igår om vad det var. "Silvermask" svarade jag. "Ja, men hur skall du ha på dig den? Är det en brosch eller vad?" "Eh... jag vet inte. Det är en silvermask..." Så långt tänker jag när jag bygger saker. Jag tror det är en skulptur mer än ett smycke. Den kommer i vilket fall som helst att bli för tung att ha på sig.
Jag gör inga smycken. Jag gör... objekt.
EDIT: SHIT! Nu fick jag en idé som kommer att kosta multum, men som vore såååå cool! En skulpterad ansiktsmask i silver, av venetiansk modell, med infattade små stenar och kedjor och... Aaaaa! Det vore SÅ läckert! Men så dyrt! Men SÅ läckert! Måste skissa!
EDIT 2: Jag kom på det! På vägen till jobbet. Silverlera. Kork och silverlera. Man kan göra ett otroligt elegant nät på det viset. Och då kanske man till och med kan ha på sig grejen. Fast vem skulle vilja skutta omkring med en hjälm av silver på sig?
Tuesday, November 13, 2007
Cornelis
Jag läste i DN att det kommer en nytolkning av Cornelis Vreeswijks "Poem, ballader och lite blues" med en massa trevliga svenska artister.
Har jag nämnt att jag även är helt förtjust i Cornelis Vreeswijk? För att inte tala om Fred Åkerströms tolkningar av Bellman...
Och all den musiken ligger hemma i sina CD-fodral och väntar på att jag skall ta mig hem och lyssna, men ack... idag är jag inte hemma förrän sent, sent... Och hoppas att tågjävlarna går... Annars är det nästan läge att sova på hotell.
Och precis så här känner jag mig idag... Anna Ternheim...
Och så här... Peter Gabriel...
Har jag nämnt att jag även är helt förtjust i Cornelis Vreeswijk? För att inte tala om Fred Åkerströms tolkningar av Bellman...
Och all den musiken ligger hemma i sina CD-fodral och väntar på att jag skall ta mig hem och lyssna, men ack... idag är jag inte hemma förrän sent, sent... Och hoppas att tågjävlarna går... Annars är det nästan läge att sova på hotell.
Och precis så här känner jag mig idag... Anna Ternheim...
Och så här... Peter Gabriel...
Sova bort livet
Nu har jag hamnat i min andra sömnproblematik. Nu sover jag HELA tiden. I kid you not. Jag kom hem igår, helt slagen. Förmodligen för att febern kom tillbaka på eftermiddagen och levde rövare. Sedan gick jag online i kanske tio minuter, höll på att somna, stängde ner och gick rätt in i sängen och lade mig. Och somnade. Och sov fram till halv två på natten, kanske. Gick upp en stund till och skrev på en konspirationsbiblioteksartikel som jag gjort klart, men inte fått in i datorn än. Skrev i en halvtimme, kanske, sedan blev jag helt trött igen och gick och lade mig.
Och vaknade kl 5 på morgonen av väckarklockan och hade kunnat sova ytterligare ett par timmar utan problem. Så antingen sover jag, eller så sover jag inte. Måste dock erkänna att det är trevligt att sova. Jag hade ett par rätt intressanta drömmar inatt som jag var tvungen att skriva ner, för de kändes som intressanta uppslag till scenarion. Och så drömde jag om ett rätt osannolikt händelseförlopp som jag icke desto mindre inte hade haft något emot om det hände. Men som sagt. Osannolikt.
Jag måste citera ett stycke ur Thomas Pynchons "Against the Day" som jag ÄNTLIGEN har plockat upp igen, och nu är den lättläst jämfört med det trögtuggade bokhelvete som jag upplevde den som för ett tag sedan. Tänk vad lite sömn och mindre stress kan göra...
Den här passagen gör mig lite glad och lite fundersam, speciellt eftersom den hänvisar till järnvägar. De som följt min blog lär vara medvetna om att jag nyligen läst "Atlas Shrugged" av Ayn Rand, där författaren uppenbarligen tar plutokraternas sida. Och där huvudrollsinnehaverskan är en järnvägsmagnat. Hennes åsikt är precis den som uttrycks av Scarsdale Vibe. Att behov inte berättigar gåvor. Det gör mig också lite glad för att Ray hänvisar till "criminal acts of the rich", som i det här fallet känns ganska aktuellt i och med att våra politiker har avslöjats som fifflare av rang. Nåväl. Jag skall inte gå in på politik i min blogg, det är jag inte kunnig nog att göra.
Idag blir en lång dag. Redan kl 17.15 skall jag vara på Drottninggatan i smedjan och bygga silversaker, och det skall jag hålla på med fram till tio ikväll. Jag har en hel rad med smycken planerade, och jag skall hänsynslöst nog använda mig av min jobbdator på lunchen för att göra lite skisser på ett par av dem. Det blir masker. Silvermasker.
Och vaknade kl 5 på morgonen av väckarklockan och hade kunnat sova ytterligare ett par timmar utan problem. Så antingen sover jag, eller så sover jag inte. Måste dock erkänna att det är trevligt att sova. Jag hade ett par rätt intressanta drömmar inatt som jag var tvungen att skriva ner, för de kändes som intressanta uppslag till scenarion. Och så drömde jag om ett rätt osannolikt händelseförlopp som jag icke desto mindre inte hade haft något emot om det hände. Men som sagt. Osannolikt.
Jag måste citera ett stycke ur Thomas Pynchons "Against the Day" som jag ÄNTLIGEN har plockat upp igen, och nu är den lättläst jämfört med det trögtuggade bokhelvete som jag upplevde den som för ett tag sedan. Tänk vad lite sömn och mindre stress kan göra...
The small-talk had turned to surplus wealth. "I know this fellow back in New Jersey," said Scarsdale Vibe, "who collects railroads. Not just rolling stock, mind, but stations, sheds, rails, yards, personnel, the whole shebang."
"Expensive hobby," marveled the Professor. "Are there such people?"
"You have to have some idea of the idle money out there. It can't all be endowments to the chuch of one's choice, mansions and yachts and dog-runs paved with gold or what have you, can it? No, at some point that's all over with, has to be left behind... and still there's this huge mountain of wealth unspent, piling up higher every day, and dear oh dear, whatever's a businessman to do with it, you see."
"Hell, send it on to me," Ray Ipsow put in. "Or even to somebody who really needs it, for there's sure enough of those."
"That's not the way it works," said Scarsdale Vibe.
"So we always hear the plutocracy complaining."
"Out of a belief, surely fathomable, that merely to need a sum is not to deserve it."
"Except that in these times, 'need' arises directly from criminal acts of the rich, so it 'deserves' whatever amount of money will atone for it. Fathomable enough for you?"
"You are a socialist, sir."
"As anyone not insulated by wealth from the cares of the day is obliged to be. Sir."
Foley paused in his whittling and looked over as if in suddenly piqued interest.
"Now, Ray," admonished the Professor, "we're here to discuss electromagnetism, not politics."
Den här passagen gör mig lite glad och lite fundersam, speciellt eftersom den hänvisar till järnvägar. De som följt min blog lär vara medvetna om att jag nyligen läst "Atlas Shrugged" av Ayn Rand, där författaren uppenbarligen tar plutokraternas sida. Och där huvudrollsinnehaverskan är en järnvägsmagnat. Hennes åsikt är precis den som uttrycks av Scarsdale Vibe. Att behov inte berättigar gåvor. Det gör mig också lite glad för att Ray hänvisar till "criminal acts of the rich", som i det här fallet känns ganska aktuellt i och med att våra politiker har avslöjats som fifflare av rang. Nåväl. Jag skall inte gå in på politik i min blogg, det är jag inte kunnig nog att göra.
Idag blir en lång dag. Redan kl 17.15 skall jag vara på Drottninggatan i smedjan och bygga silversaker, och det skall jag hålla på med fram till tio ikväll. Jag har en hel rad med smycken planerade, och jag skall hänsynslöst nog använda mig av min jobbdator på lunchen för att göra lite skisser på ett par av dem. Det blir masker. Silvermasker.
Monday, November 12, 2007
Poppy Brite och distraktioner
Jag måste återkoppla till Poppy Brites böcker, eftersom det visar sig att hon hade väldigt svårt att få "Exquisite Corpse" publicerad. Hon blev nobbad av åtskilliga förlag innan hon fick lov att ge ut den, vilket jag till viss del kan förstå. Det är en brutal bok, inte för att den avbildar våldshandlingar, utan för att den berör. Det känns. Allt Brite skriver om känns i kroppen. Allt.
Stockholms Filmfestival är på gång. I år skall jag banne mig gå, även om jag får gå på egen hand och sitta i biomörkret alldeles ensam. Jag vill se Anton Corbijns film om Joy Division åtminstone. Men elva dagar. Jag älskar ju film. Jag älskar ju bio. Varför har jag bara slutat gå? Så mycket jag behöver veta om mig själv, så mycket jag behöver distraheras ifrån. Jag är dödstrött på att behöva be om ursäkt för att jag vill träffa människor.
Om filmfestivalen i SvD
Min hjälte, Tage Danielsson. Vilket påminner mig om att jag skall trava iväg till någon bra ställe där de säljer DVD och köpa lite revyer och filmer. Till skillnad från Tage blir jag inte glad av kaffe och bullar, men jag blir himla lycklig av att lyssna på honom. DÄR är en man som utan tvekan hade kunnat förvända huvudet på mig på ett ögonblick.
Sannolikhetsmonologen:
Kaffe och Bullar:
EDIT: *MORR* Allt är fullbokat som jag vill se. Tji fick jag...
Men jag hittade ett bra citat i SvDs artikel, som jag tror jag skall anamma.
EDIT 2: De har plockat bort Rufus Wainwright och "The Art Teacher" från YouTube. Så jag fick inte dela med mig av den.
Däremot kan jag ge en länk till Rufus när han sjunger "Hallelujah" av Leonard Cohen.
Stockholms Filmfestival är på gång. I år skall jag banne mig gå, även om jag får gå på egen hand och sitta i biomörkret alldeles ensam. Jag vill se Anton Corbijns film om Joy Division åtminstone. Men elva dagar. Jag älskar ju film. Jag älskar ju bio. Varför har jag bara slutat gå? Så mycket jag behöver veta om mig själv, så mycket jag behöver distraheras ifrån. Jag är dödstrött på att behöva be om ursäkt för att jag vill träffa människor.
Om filmfestivalen i SvD
Min hjälte, Tage Danielsson. Vilket påminner mig om att jag skall trava iväg till någon bra ställe där de säljer DVD och köpa lite revyer och filmer. Till skillnad från Tage blir jag inte glad av kaffe och bullar, men jag blir himla lycklig av att lyssna på honom. DÄR är en man som utan tvekan hade kunnat förvända huvudet på mig på ett ögonblick.
Sannolikhetsmonologen:
Kaffe och Bullar:
EDIT: *MORR* Allt är fullbokat som jag vill se. Tji fick jag...
Men jag hittade ett bra citat i SvDs artikel, som jag tror jag skall anamma.
I år kan fler än filmstjärnor och speciellt inbjudna gäster kosta på sig en axelbandslös galastass; en nyhet på den 18:e festivalen är ”Red carpet”, röda mattan-visningar av tio filmer som kostar lite mer att gå på. Git Scheynius säger att hon upptäckte ett sug efter mer flärd hos publiken via bloggar förra året. Och så var vi tillbaka till fördomen om Stockholms filmfestival som glamourfixerad.
Är inte det att ytligfiera festivalen, det är väl filmerna som ska stå i centrum?
- Jag tror på seriositet i high heels. Det är det som är kul, både glamour och svårtugggade filmer. Människan är en mångfacetterad varelse, det finns ingen motsättning i att ha kul och vara seriös. De som tror det har väldigt tråkigt tror jag!
EDIT 2: De har plockat bort Rufus Wainwright och "The Art Teacher" från YouTube. Så jag fick inte dela med mig av den.
Däremot kan jag ge en länk till Rufus när han sjunger "Hallelujah" av Leonard Cohen.
Maybe there's a God above, and all I ever learned from love was how to shoot at someone who outdrew you
And its not a cry you can hear at night, its not somebody who's seen the light, its a cold and its a broken Hallelujah
Sunday, November 11, 2007
W00t!
Febern är borta!
Den hönsäggsstora klumpen på armen är nere i en femkrona och armen går att böja på igen. Och allt detta utan att äta en enda hjärna! W00t!
Nu återstår bara att kunna somna inatt, men det blir nog inga problem. Jag är totalt slagen, dödstrött och helt slut. Undrar varför, med tanke på att hela dagen har spenderats sovande i sängen.
Jag har suttit och skrivit ihop en artikel till Fenix på temat konspirationer, och jag har även kollat lite löst på voodoo, vilket också är skönt. Jag har fått tillbaka koncentrationsförmågan, i alla fall nästan, och det är så gudomligt underbart att jag nästan gråter av lättnad. Jag börjar förstå lite bättre hur det är att inte orka, inte kunna koncentrera sig på vad som helst, en förmåga jag annars har haft mycket av. Jag har till och med läst en faktabok utan att bli helt vimsig i huvudet och det var länge sedan. Thomas Pynchon härnäst. Against the Day väntar fortfarande på att bli läst.
Jag är nästan klar med Poppy Brites "Self-made man" också. Så nu får jag nog ta en paus från hennes böcker i ett par månader/ år igen. Poppy Brite är en fantastiskt duktig författarinna. Hon skriver så att man verkligen känner vad som händer. Men hon skriver väldigt ofta om exempelvis mord, vivisektion, seriemördare och bögsex. Och hon skriver på ett väldigt grafiskt manér, vilket gör att jag allt som oftast sitter och rodnar i soffan när jag läser. Men när jag lägger ifrån mig böckerna är det aldrig beskrivningarna av sex, mord och inälvor som stannar kvar, utan känslan av närvaro och intensitet. Så efter ett tag glömmer jag bort de blodsmakande kyssarna och de vassa knivarna som karvar sig genom bröstben och bultande hjärtan och minns bara att hon är en fantastiskt bra författarinna. Och köper en ny bok. Och på den vägen är det. När jag tänker efter gäller nästan samma sak för Clive Barker, som också har en tendens att vara mycket grafisk i sina utläggningar om både sex och våld. Men även han är en mycket skicklig författare, så jag kan inte sluta läsa honom.
Jag har kommit fram till att alla mina skilda områden jag har ägnat mig åt har gjort mig bra på mycket. Men inte bäst på något. Jag funderar på om jag vid något tillfälle totalt skall fokusera på bara en sak. Jag undrar hur bra jag skulle bli på just det området då? Spetskompetens.
Det lustigaste just nu är att jag målar igen, och trots att jag inte hållit i en pensel på 8 år har jag ändå blivit bättre på att måla. Jag undrar om det har med mina mentala övningar att göra? Ibland kan jag nämligen få för mig att "skissa" en scen i huvudet. Alltså, jag gör om den till en målning eller en grafitskiss. Drar linjerna i huvudet, ser hur det skulle se ut på papper. Satt faktiskt och gjorde det med mina bekanta som jag spelade med igår. Små krokier i mitt huvud.
Och ibland undrar jag om jag är fullkomligt tokig. Den direkta kopplingen mellan hand och öga finns inte där än, men den har blivit så otroligt mycket bättre sedan jag målade sist, så något har uppenbarligen hänt i hjärnan. Jag tänker plocka fram min finskakurs igen, och min italienskakurs. Ju fler språk jag har att tänka på, desto bättre. Desto fler begrepp kan jag ta in.
Det är banne mig inte lätt att vara helt bonkers.
Jag vill skriva ett alternate reality game också. Jag har en så bra idé, men det är alldeles för stort att genomföra på egen hand. Jag funderade ett tag på att göra ett till en kamrat i födelsedagspresent. Men det känns som att jag är för pretentiös, för mycket vilja och för lite tid. Det är mitt största problem. För mycket vilja och för lite tid och för få vänner som är intresserade av samma saker som jag är intresserad av. Oh well. Jag och min femkrona skall sova nu snart. Feberfri och vaccinerad. Okej, jag har varit lite patetisk, men jag fick faktiskt riktigt hög feber. Så där så att det gör ont i huden.
Den hönsäggsstora klumpen på armen är nere i en femkrona och armen går att böja på igen. Och allt detta utan att äta en enda hjärna! W00t!
Nu återstår bara att kunna somna inatt, men det blir nog inga problem. Jag är totalt slagen, dödstrött och helt slut. Undrar varför, med tanke på att hela dagen har spenderats sovande i sängen.
Jag har suttit och skrivit ihop en artikel till Fenix på temat konspirationer, och jag har även kollat lite löst på voodoo, vilket också är skönt. Jag har fått tillbaka koncentrationsförmågan, i alla fall nästan, och det är så gudomligt underbart att jag nästan gråter av lättnad. Jag börjar förstå lite bättre hur det är att inte orka, inte kunna koncentrera sig på vad som helst, en förmåga jag annars har haft mycket av. Jag har till och med läst en faktabok utan att bli helt vimsig i huvudet och det var länge sedan. Thomas Pynchon härnäst. Against the Day väntar fortfarande på att bli läst.
Jag är nästan klar med Poppy Brites "Self-made man" också. Så nu får jag nog ta en paus från hennes böcker i ett par månader/ år igen. Poppy Brite är en fantastiskt duktig författarinna. Hon skriver så att man verkligen känner vad som händer. Men hon skriver väldigt ofta om exempelvis mord, vivisektion, seriemördare och bögsex. Och hon skriver på ett väldigt grafiskt manér, vilket gör att jag allt som oftast sitter och rodnar i soffan när jag läser. Men när jag lägger ifrån mig böckerna är det aldrig beskrivningarna av sex, mord och inälvor som stannar kvar, utan känslan av närvaro och intensitet. Så efter ett tag glömmer jag bort de blodsmakande kyssarna och de vassa knivarna som karvar sig genom bröstben och bultande hjärtan och minns bara att hon är en fantastiskt bra författarinna. Och köper en ny bok. Och på den vägen är det. När jag tänker efter gäller nästan samma sak för Clive Barker, som också har en tendens att vara mycket grafisk i sina utläggningar om både sex och våld. Men även han är en mycket skicklig författare, så jag kan inte sluta läsa honom.
Jag har kommit fram till att alla mina skilda områden jag har ägnat mig åt har gjort mig bra på mycket. Men inte bäst på något. Jag funderar på om jag vid något tillfälle totalt skall fokusera på bara en sak. Jag undrar hur bra jag skulle bli på just det området då? Spetskompetens.
Det lustigaste just nu är att jag målar igen, och trots att jag inte hållit i en pensel på 8 år har jag ändå blivit bättre på att måla. Jag undrar om det har med mina mentala övningar att göra? Ibland kan jag nämligen få för mig att "skissa" en scen i huvudet. Alltså, jag gör om den till en målning eller en grafitskiss. Drar linjerna i huvudet, ser hur det skulle se ut på papper. Satt faktiskt och gjorde det med mina bekanta som jag spelade med igår. Små krokier i mitt huvud.
Och ibland undrar jag om jag är fullkomligt tokig. Den direkta kopplingen mellan hand och öga finns inte där än, men den har blivit så otroligt mycket bättre sedan jag målade sist, så något har uppenbarligen hänt i hjärnan. Jag tänker plocka fram min finskakurs igen, och min italienskakurs. Ju fler språk jag har att tänka på, desto bättre. Desto fler begrepp kan jag ta in.
Det är banne mig inte lätt att vara helt bonkers.
Jag vill skriva ett alternate reality game också. Jag har en så bra idé, men det är alldeles för stort att genomföra på egen hand. Jag funderade ett tag på att göra ett till en kamrat i födelsedagspresent. Men det känns som att jag är för pretentiös, för mycket vilja och för lite tid. Det är mitt största problem. För mycket vilja och för lite tid och för få vänner som är intresserade av samma saker som jag är intresserad av. Oh well. Jag och min femkrona skall sova nu snart. Feberfri och vaccinerad. Okej, jag har varit lite patetisk, men jag fick faktiskt riktigt hög feber. Så där så att det gör ont i huden.
Tannhäuser II
Ännu ett addendum om gårdagen, fast först den här gången. För jag tyckte det var viktigt och intressant.
Vår diskussion rörde kort vid hur världen och människor med den har förändrats sedan 1850-talet, vi rörde också vid historielöshet, men eftersom en person på plats lyckades hogga diskussionen totalt så fick jag aldrig ur mig det jag ville säga, dvs läs Susan Greenfields "Tomorrow's People". En mycket vettig bok om just hur människans sätt att tänka och känna har förändrats under en mycket kort tidsperiod. Bra bok. Älska böcker.
Gårdagen spenderades hos T & A med inslag av ytterligare individer som hjälpte mig speltesta Tannhäuser. Som visade sig vara mer potential än bra spel tyvärr. Men det var kul att spela brädspel igen, och det var trevligt att prata med folk. Jag har inte haft möjlighet att spela på ett bra tag, inte att umgås med någon heller. jag kan ju säga att jag har god lust att bygga om Tannhäuser, för om det är något så är det ett snyggt spel. Och det har så mycket potential! Och de gör så lite av det!
Något som var mindre bra var min vaccination som höjde min kroppstemperatur till kokpunkten trots mängder av febernedsättande, så jag var nog inte så kul att ha att göra med när jag satt och brann i fåtöljen. Jag blir alltid så förvirrad och trött av feber. Idag har jag en klump av storleken hönsägg på armen, och är stel som en gnu hela vägen från örat till fingerspetsana. Needless to say har jag ännu inte gått man ur huse för att äta hjärnor. Det kanske är det jag behöver göra? I vilket fall kan jag konstatera att Avalanche var smarta som lade vaccinationstillfället på en fredag.
Nu skall jag skriva en recension på Tannhäuser, sedan skall jag krypa ut i tvättstugan, och efter det skall jag ta igen min sömn som blev lite skissartad nu på morgonen. Kanske äta något. Men mat är så tråkigt.
Försökte hitta "Virgin State of Mind" med K'S Choice, men jag hittade den inte, så det får bli "Not An Addict" som också funkar rätt bra, dagen till ära. Hennes röst är helt otroligt skön att lyssna på. Och texten funkar den med. Självförnekelse är en härlig känsla.
Lite senare:
Konversationen igår gick kort in på Firefly och Serenity och jag kände mig tvungen att se om lite avsnitt ur serien. Faktum är att jag har vegeterat framför TV:n ända sedan jag fick iväg recensionen. Nu däremot skall jag gå och lägga mig och lyssna på musk på mitt golv. Allt för att dämpa min obeskrivliga förvirring. Andas. Det är en bra grej. Andas.
Ännu senare:
Jag har sovit hela dagen. Och haft feber. Så nu är jag nästan pigg och feberfri. Alltså blir det till att läsa en bok i soffan och kanske äta något, jag har fortfarande inte lyckats med det uppsåtet.
Vår diskussion rörde kort vid hur världen och människor med den har förändrats sedan 1850-talet, vi rörde också vid historielöshet, men eftersom en person på plats lyckades hogga diskussionen totalt så fick jag aldrig ur mig det jag ville säga, dvs läs Susan Greenfields "Tomorrow's People". En mycket vettig bok om just hur människans sätt att tänka och känna har förändrats under en mycket kort tidsperiod. Bra bok. Älska böcker.
Gårdagen spenderades hos T & A med inslag av ytterligare individer som hjälpte mig speltesta Tannhäuser. Som visade sig vara mer potential än bra spel tyvärr. Men det var kul att spela brädspel igen, och det var trevligt att prata med folk. Jag har inte haft möjlighet att spela på ett bra tag, inte att umgås med någon heller. jag kan ju säga att jag har god lust att bygga om Tannhäuser, för om det är något så är det ett snyggt spel. Och det har så mycket potential! Och de gör så lite av det!
Något som var mindre bra var min vaccination som höjde min kroppstemperatur till kokpunkten trots mängder av febernedsättande, så jag var nog inte så kul att ha att göra med när jag satt och brann i fåtöljen. Jag blir alltid så förvirrad och trött av feber. Idag har jag en klump av storleken hönsägg på armen, och är stel som en gnu hela vägen från örat till fingerspetsana. Needless to say har jag ännu inte gått man ur huse för att äta hjärnor. Det kanske är det jag behöver göra? I vilket fall kan jag konstatera att Avalanche var smarta som lade vaccinationstillfället på en fredag.
Nu skall jag skriva en recension på Tannhäuser, sedan skall jag krypa ut i tvättstugan, och efter det skall jag ta igen min sömn som blev lite skissartad nu på morgonen. Kanske äta något. Men mat är så tråkigt.
Försökte hitta "Virgin State of Mind" med K'S Choice, men jag hittade den inte, så det får bli "Not An Addict" som också funkar rätt bra, dagen till ära. Hennes röst är helt otroligt skön att lyssna på. Och texten funkar den med. Självförnekelse är en härlig känsla.
Lite senare:
Konversationen igår gick kort in på Firefly och Serenity och jag kände mig tvungen att se om lite avsnitt ur serien. Faktum är att jag har vegeterat framför TV:n ända sedan jag fick iväg recensionen. Nu däremot skall jag gå och lägga mig och lyssna på musk på mitt golv. Allt för att dämpa min obeskrivliga förvirring. Andas. Det är en bra grej. Andas.
Ännu senare:
Jag har sovit hela dagen. Och haft feber. Så nu är jag nästan pigg och feberfri. Alltså blir det till att läsa en bok i soffan och kanske äta något, jag har fortfarande inte lyckats med det uppsåtet.
Saturday, November 10, 2007
Snö...
Snö. Utanför. Slask. Och små wobblande dvärgar i bävernylonuniformer, med knappt skönjbara ansikten och fingertoppar, som styltar omkring och samlar snön i isiga klumpar som de sedan placerar ovanpå varandra för att skapa något slags altare till Frostmannen.
Jag tycker inte om någotdera av dem.
I vilket fall som helst är Bat for Lashes bra.
Jag har feber och en klump på armen där vaccinet injicerades. Undrar när jag blir zombie och äter folks hjärna? Talande nog är lymfkörtlarna under armen svullna och även de som sitter vid käken, men de reagerar alltid på infektioner. Fast det här viruset är enligt uppgift dött, så... Ruskigt värre, med andra ord. Influensa utan att ha det. Suveränt. Det blir aspirin, lammullströja och knästrumpor på dagens exkursion. Tur att man inte smittar.
Dags för dagens första kompis Frank, och dags att svärma in till stan för att shoppa lite brodyrtyg. Jag har idéer om svampar, mynt och silver. Allt i ett. Kan vara febern. Kan också vara kreativiteten som smyger sig tillbaka. Eller så är det en salig blandning. Man kan aldrig vara nog så säker.
Jag tycker inte om någotdera av dem.
I vilket fall som helst är Bat for Lashes bra.
Jag har feber och en klump på armen där vaccinet injicerades. Undrar när jag blir zombie och äter folks hjärna? Talande nog är lymfkörtlarna under armen svullna och även de som sitter vid käken, men de reagerar alltid på infektioner. Fast det här viruset är enligt uppgift dött, så... Ruskigt värre, med andra ord. Influensa utan att ha det. Suveränt. Det blir aspirin, lammullströja och knästrumpor på dagens exkursion. Tur att man inte smittar.
Dags för dagens första kompis Frank, och dags att svärma in till stan för att shoppa lite brodyrtyg. Jag har idéer om svampar, mynt och silver. Allt i ett. Kan vara febern. Kan också vara kreativiteten som smyger sig tillbaka. Eller så är det en salig blandning. Man kan aldrig vara nog så säker.
Subscribe to:
Posts (Atom)
